en stjärna har slocknat och jag skäms inte för att jag bryr mig

Nej.
Jag var inte ett fan av Jacko. När jag var tonåring och han var som allra störst var det inte fint att vara det. Det var inte okej att gilla hans musik. Den var mainstream, kommersiell och därför dålig.

På senare år har jag ändå oftare och oftare haft med låtar av MJ på mina spellistor. För att de är bra. För att de är nostalgi – för jo, även om jag låtsades inte gilla så visst fan har jag dansat, druckit och hånglat till tonerna av hans odödliga låtar. Och nu när jag lyssnat oavbrutet i massor av timmar slås jag om och om igen av hur fantastiskt många riktigt riktigt bra poplåtar han gjorde.

För några år sedan skulle jag skämts för att säga att jag tycker att Thriller, Bad, Smooth Criminal är bra låtar. Det gör jag inte idag. Jag skäms inte ett dugg. Jag kan inte sälla mig till de riktiga fansen, absolut inte. Men musikhistoriskt är han unik, och självklart har han präglat mitt musiklyssnade, och lyckats tränga sig djupt in i min musiklyssnarsjäl, hur stort motstånd den än har gjort.

Michael Jackson var galen. Var han pedofil? Jag vet inte. Oavsett så tar det inte ifrån honom det han lämnar efter sig.
Jag har tvekat. Ska jag kasta mig in i denna kollektiva sorg? Och kommit fram till att ja, det ska jag. Den fyller en funktion. Jag vet inte riktigt vilken, eller varför det är viktigt. Men spelar det någon roll?
Ibland måste man sänka garden.

Oscar Swartz har skrivit väldigt bra om Michael Jackson och sorgen.
Och här finns en mycket bra spellista.

michael jackson död

Om detta stämmer så är det så.

Så här lät han en gång i tiden. Barnet som inte fick vara barn.

Uppdaterat: Det verkar stämma. Mina tonårs största popstjärna finns inte mer. Och det tog inte ens en halvtimme innan Michael Jackson seglade upp som mest twittrade…

Det är sorgligt. För vissa mer än för andra.

Och somliga kan skriva dödsrunor. Ja jävlar.

Läs Älskade Dumburk. Och Fredrik, med en helt annan vinkel. Scaber Nestor har också skrivit.

Och kom ihåg att han var också en människa. Och alla kommer vi en dag att sluta i en liksäck.

Klockan är fem nu. Jag måste sova. Solen strålar, måsarna skriker och fåglarna kvittrar. Och frågan är om det här säger mest om mänskligheten i allmänhet eller om Michael Jacksons storhet i synnerhet, sökningar som lett till min blogg de senaste tre timmarna:

Läs även andra bloggares åsikter om Michael Jackson

far

parkour

so fucking far from okay

Här finns berättelsen om flickan på filmen.

Ambassaderna i Tehran öppnar nu sina dörrar för att skydda och hjälpa skadade. De vågar inte åka till sjukhusen för det ryktas att de förs bort därifrån.
Nu sägs också att man försöker hindra folk från att ta sig till ambassaderna.

Svenska ambassaden har ännu inte öppnat för att ge skydd. Mejla eller ring och säg ifrån, be dem öppna snarast för att hjälpa folket!

Sveriges ambassad Teheran
Telefon: +98 21 2371 2200
Fax: +98 21 2229 64 51
E-post: ambassaden.teheran@foreign.ministry.se

Amanda har också skrivit, liksom Sjumilakliv.
Nordic Dervish har skrivit en mycket bra postning om vad som kan göras, den riktar sig främst till exil-iranier men vi andra kan också hjälpa till.

genialt

Glad midsommar!

kåge-hysterin större än nånsin

Ni bara måste titta på detta. Bland det roligaste jag sett på länge. Fantastisk humor och självdistans. Heja SVT!

kurs i sociala medier

Behöver du lära dig mer om sociala medier?
Gå på kurs med mig och tre av de kvickaste hjärnorna i branschen vetja.

Information och anmälan här.

Hoppas vi ses där!

första fågelungen flygfärdig

Imorgon fyller han 18 år.
Och jag har varit mamma i typ halva mitt liv.
Det känns stort.

mymlan i gammelmedia

Idag återfinns jag både på dn.se och aftonbladet.se.

Om så vitt skilda ämnen som politikernas misslyckande med sociala medier, och twitters betydelse för nyhetsrapporteringen från Iran.

vad kan du göra för folket i iran?

Här finns en del tips.

Och Marcin har skrivit, bland annat om hur The Pirate Bay stödjer folket i Iran.
Via Marcin hittar jag också denna länk med mycket bra information om läget.

bloggformen vill inte infinna sig riktigt

Jag har föreläst i Härnösand idag igen. Åkt buss och cyklat i blåsten och tänkt att jag ska blogga om amning och kejsarsnitt och sånt. Apropå detta.

Att skriva och tycka saker om sådant som har med föräldraskap att göra är svårt. Folk känner sig anklagade direkt. Blandar man dessutom in feminism och jämställdhet blir det ännu svårare. Jag har inte riktigt fått till det än. Bara en sån sak som att jag igår twittrade att “amning är bra för barnet” och någon genast tolkade det som att jag sa: “den som inte ammar är en dålig förälder”. Vilket inte alls var vad jag sa.

Det kommer. Men inte nu. För just nu är jag nästan euforisk över nåt helt annat. Nämligen Kjell Häglunds fantastiska text i Axess. Jag har inget att tillägga, inget att dra ifrån. Men jag skulle fan knäböja för Häglund om han vore här nu. (tur att han inte är det)

En annan dag bloggar jag om amning. Och kanske att jag också får till det där inlägget jag så länge funderat på att skriva, om Andreas Ekström som sinnebilden för en politiskt korrekt medelklassjournalist anno 2009. Kanske. Den som lever får se.

Så länge kan ni ju skratta eller gråta åt detta. (och jo hon finns på riktigt. Och jo tydligen kan man bli riksdagsman i Sverige fast man särskriver och inte alls kan använda skiljetecken…)
Och titta på Eritreadokumentären på TV4 fakta.
Dawit Isaak sitter fortfarande inlåst. Det är inte okej. Inte alls.
Och jag känner mig så förbannat jävla maktlös.

iran to earth

Här har jag skrivit mer om det som händer i Iran. Eller i varje fall om hur du kan följa händelseutvecklingen.

Uppdaterat: Wow. Nyss meddelades att Twitter flyttar sitt underhållsjobb som var planerat och skulle stänga ner Twitter under en och en halv timme – för att Iranierna inte skulle förlora den viktiga kanalen för information och nyhetsförmedling.

bloggarna ynglar av sig

Ett så in i helvete jättestort grattis till Drottningen och Josh!
Har väntat på detta.
Glad att allt gått bra.
Mina ögon tårades såhär på kvällskvisten…

fundamentalister är fundamentalister är fundamentalister

Elin Grelsson har skrivit en fantastisk postning om det här med religion, ateism, tro, och fundamentalism.

Jag tycker en massa om religion. Jag tänker saker om Gud. Jag har åsikter framförallt om kristna fundamentalister, efter just de kristna är dem jag har personligen störst erfarenhet av.

Men jag är ganska trött.
Därför nöjer jag mig med att säga följande:
Det är stor skillnad på religion och personlig tro. Religion är skapad av människor och religiösa organisationer har väldigt lite att göra med den personliga tro som Elin Grelsson skriver om. Att tro är inte att vara korkad, naiv eller dum i huvudet. Människan har trott i alla tider. På olika saker, i olika tider. Ibland tror man sig veta, ibland vet man att man bara tror.

Fundamentalister är lika farliga vare sig de är religiösa eller som humanisterna inte alls religiösa.
En som beskriver detta mycket bra är min dotter. Läs för allt i världen också uppföljningen hon skriver i kommentarerna till inlägget. Hon är nu femton år. I fjol var hon fjorton och då deltog hon i Humanisternas “konfirmationsläger”. Till vardags går hon i en kristen friskola. Jojo. Allt är inte svartvitt.

Om du är väldigt intresserad av vad jag tycker kan du för allt i världen också läsa här om abort, lite mer här, och här har jag lagt ut texten om kristna som inte är fundamentalistiska och somliga som är det. Och eftersom jag ser Emanuel som ett lysande föredöme för kristna i det här landet – läs det här också.

Här har jag skrivit om min barndom och den fundamentalistiska fostran jag fick.

Läs även andra bloggares åsikter om Gud, religion, tro, fundamentalister