Det här inlägget är en del av Centrum för Lättlästs bloggstafett på temat språk, makt och demokrati. Den inleddes igår med ett inlägg av Lena Adelsohn Liljeroth.
När jag var tre år gammal lärde jag mig läsa. Bara sådär. Plötsligt en dag insåg jag att jag kände igen orden i en tidning och kunde sätta ihop dem till meningar. Väldigt snart kunde jag läsa vad som helst, alldeles flytande. Jag har inget minne av att jag någonsin ljudat, fogat ihop bokstäverna tills de bildat ord. Jag har alltid sett orden direkt.
När jag började skolan kunde jag läsa och även skriva. Utan några större svårigheter lärde jag mig stava och använda skiljetecken, helt korrekt utan att riktigt kunna reglerna. Det kan jag fortfarande inte, kan jag vara ärlig och säga. Grammatik har aldrig intresserat mig. Jag kan inte dela in en mening i satsdelar, jag är rätt dålig på grammatiska termer generellt och även om jag vet hur prepositioner ska användas kan jag inga regler som förklarar varför. Ändå lyckas jag för det allra mesta skriva alldeles korrekta meningar som följer de där reglerna jag inte kan.
Min pappa var en riktig språkpolis. Han rättade mig dagligen när jag sa fel, inte talade grammatiskt korrekt eller använda dialektala uttryck. Jag har inget minne av att jag upplevde det som besvärande, och det är en de saker som jag idag är tacksam för att min pappa gjorde. Och, jag tog efter hans beteende. Jag blev en språkpolis. En sådan som rättar och korrigerar, och påtalar när andra gör fel. En som skriker högt över särskrivningar och kan ha långa utläggningar om varför det är en dålig idé att använda orden de och dem när man ej kan skilja dem åt.
En språkpolis agerar inte polis av elakhet. Det handlar inte om att försöka trycka till någon, eller att jävlas. I mitt fall var det ren omtanke. Ja. Eftersom jag levde i tron att det var lika enkelt för alla andra som för mig, och att bara man sa till så skulle de göra rätt hädanefter, utan större ansträngning. Jag uppskattar ju när andra korrigerar mig när jag slarvat eller av någon anledning inte vet hur ett ord bör användas. Jag vill ju göra rätt. Därför har jag utgått ifrån att andra också vill bli korrigerade.
Men på senare tid har något hänt. Jag kan inte riktigt svara på när det hände, eller varför, men jag har blivit väldigt mycket snällare, och ägnar mig inte alls åt att rätta andra i samma utsträckning som förr. Visst, jag irriterar mig fortfarande på en och annan särskrivning, och framförallt kan jag provoceras när personer som använder det skrivna (eller talade) språket i yrket, som journalister, eller lärare som ska lära andra att läsa och skriva, inte vet att korrekt använda svenska språket. Men jag har nästan helt slutat anmärka på när privatpersoner gör fel. Jag har till och med slutat irritera mig så som jag gjorde förr.
Någon gång på vägen, säkert alldeles för sent, insåg jag att det inte är lika lätt för alla som för mig. Det är märkligt hur lätt det är att tro att bara för att jag kan något utan ansträngning, så ska alla andra också kunna. Bara för att jag aldrig haft svårt för att läsa och skriva har jag haft svårt att sätta mig in i hur det är att kanske blanda ihop bokstäver, att inte veta hur ett ord ska stavas, eller att skriva isär för att man helt enkelt inte vet vilka ord som ska sitta ihop.
Jag kan skämmas över hur lång tid det tog för mig att verkligen förstå detta. Jag har själv svårt för många saker. Räkning till exempel. Eller en sådan simpel sak som att jag inte kan skilja på höger och vänster. Jag måste alltid tänka efter, använda mig av olika sätt att minnas vad som är höger och vad som är vänster, och det blir inte alltid rätt ändå. Ändå har jag haft så svårt att förstå att vissa har svårt att hålla isär en massa bokstäver i alfabetet, och inte självklart vet hur de ska sättas ihop. Skäms på mig!
Jag har försökt att lära mina barn att ”det viktigaste är inte hur man säger, utan att folk förstår vad man menar”. Märkligt nog har det tagit mig ganska lång tid att leva som jag lär, att verkligen anamma tankesättet, att det intressanta faktiskt är vad en person försöker berätta och inte hur detta går till.
Jag har också träffat och talat med många som av olika anledningar inte skriver lika flyhänt som jag själv. Personer som har dyslexi, personer med annat modersmål än svenska, personer som av en eller annan anledning tycker att det är svårt att få till en sammanhållen mening. Personer som blivit ledsna och sårade när jag skrivit inlägg i sann språkpolisanda. Personer som tappar lusten att skriva ens en Facebookstatus för att de ser andra håna särskrivningar.
Det har varit ett uppvaknande för mig. Utan språket har vi ingenting. Utan förmåga att uttrycka oss kan vi inte delta i samtalet. Om vi sedan uttrycker oss lite skröpligt, via skriven text, genom att tala med bruten svenska eller kanske hellre ritar en teckning, för att det är det språk en behärskar, är ointressant så länge vi kan delta i ett samtal.
Tack vare internet är det idag möjligt för de allra flesta att komma till tals, i mindre och större sammanhang. Nästan alla kan publicera sig, uttrycka en åsikt, och delta i ett offentligt samtal. För mig har det samtalet blivit intressantare sedan jag slutade avfärda en person på grund av dålig stavning eller särskrivning. Framförallt har jag kommit att inse att stavning inte säger någonting om avsändaren annat än just – om personen kan stava eller inte. Det säger ingenting om intelligens, det säger väldigt lite om vad en person egentligen har att komma med.
Jag önskar bara att jag hade upptäckt det här lite tidigare. Och jag hoppas uppriktigt att mitt tidigare språkpolisande inte sårat för djupt, inte avskräckt någon från att vara med i samtalet.
Det här blogginlägget ingår i Centrum för lättlästs bloggstafett om språk, makt och demokrati. Centrum för lättläst arbetar för allas rätt till litteratur, nyheter och information utifrån var och ens förutsättningar. Mer information om bloggstafetten och fler blogginlägg hittar du på Centrum för lättlästs hemsida.
Adressen är www.lattlast.se/bloggstafett.
Nu vill jag lämna över stafettpinnen till en annan bloggare som ska fortsätta debatten. Det är Fredrik Wass på Bisonblog.
