en språkpolis bekännelse

Det här inlägget är en del av Centrum för Lättlästs bloggstafett på temat språk, makt och demokrati. Den inleddes igår med ett inlägg av Lena Adelsohn Liljeroth.

När jag var tre år gammal lärde jag mig läsa. Bara sådär. Plötsligt en dag insåg jag att jag kände igen orden i en tidning och kunde sätta ihop dem till meningar. Väldigt snart kunde jag läsa vad som helst, alldeles flytande. Jag har inget minne av att jag någonsin ljudat, fogat ihop bokstäverna tills de bildat ord. Jag har alltid sett orden direkt.
När jag började skolan kunde jag läsa och även skriva. Utan några större svårigheter lärde jag mig stava och använda skiljetecken, helt korrekt utan att riktigt kunna reglerna. Det kan jag fortfarande inte, kan jag vara ärlig och säga. Grammatik har aldrig intresserat mig. Jag kan inte dela in en mening i satsdelar, jag är rätt dålig på grammatiska termer generellt och även om jag vet hur prepositioner ska användas kan jag inga regler som förklarar varför. Ändå lyckas jag för det allra mesta skriva alldeles korrekta meningar som följer de där reglerna jag inte kan.

Min pappa var en riktig språkpolis. Han rättade mig dagligen när jag sa fel, inte talade grammatiskt korrekt eller använda dialektala uttryck. Jag har inget minne av att jag upplevde det som besvärande, och det är en de saker som jag idag är tacksam för att min pappa gjorde. Och, jag tog efter hans beteende. Jag blev en språkpolis. En sådan som rättar och korrigerar, och påtalar när andra gör fel. En som skriker högt över särskrivningar och kan ha långa utläggningar om varför det är en dålig idé att använda orden de och dem när man ej kan skilja dem åt.
En språkpolis agerar inte polis av elakhet. Det handlar inte om att försöka trycka till någon, eller att jävlas. I mitt fall var det ren omtanke. Ja. Eftersom jag levde i tron att det var lika enkelt för alla andra som för mig, och att bara man sa till så skulle de göra rätt hädanefter, utan större ansträngning. Jag uppskattar ju när andra korrigerar mig när jag slarvat eller av någon anledning inte vet hur ett ord bör användas. Jag vill ju göra rätt. Därför har jag utgått ifrån att andra också vill bli korrigerade.

Men på senare tid har något hänt. Jag kan inte riktigt svara på när det hände, eller varför, men jag har blivit väldigt mycket snällare, och ägnar mig inte alls åt att rätta andra i samma utsträckning som förr. Visst, jag irriterar mig fortfarande på en och annan särskrivning, och framförallt kan jag provoceras när personer som använder det skrivna (eller talade) språket i yrket, som journalister, eller lärare som ska lära andra att läsa och skriva, inte vet att korrekt använda svenska språket. Men jag har nästan helt slutat anmärka på när privatpersoner gör fel. Jag har till och med slutat irritera mig så som jag gjorde förr.

Någon gång på vägen, säkert alldeles för sent, insåg jag att det inte är lika lätt för alla som för mig. Det är märkligt hur lätt det är att tro att bara för att jag kan något utan ansträngning, så ska alla andra också kunna. Bara för att jag aldrig haft svårt för att läsa och skriva har jag haft svårt att sätta mig in i hur det är att kanske blanda ihop bokstäver, att inte veta hur ett ord ska stavas, eller att skriva isär för att man helt enkelt inte vet vilka ord som ska sitta ihop.

Jag kan skämmas över hur lång tid det tog för mig att verkligen förstå detta. Jag har själv svårt för många saker. Räkning till exempel. Eller en sådan simpel sak som att jag inte kan skilja på höger och vänster. Jag måste alltid tänka efter, använda mig av olika sätt att minnas vad som är höger och vad som är vänster, och det blir inte alltid rätt ändå. Ändå har jag haft så svårt att förstå att vissa har svårt att hålla isär en massa bokstäver i alfabetet, och inte självklart vet hur de ska sättas ihop. Skäms på mig!

Jag har försökt att lära mina barn att ”det viktigaste är inte hur man säger, utan att folk förstår vad man menar”. Märkligt nog har det tagit mig ganska lång tid att leva som jag lär, att verkligen anamma tankesättet, att det intressanta faktiskt är vad en person försöker berätta och inte hur detta går till.

Jag har också träffat och talat med många som av olika anledningar inte skriver lika flyhänt som jag själv. Personer som har dyslexi, personer med annat modersmål än svenska, personer som av en eller annan anledning tycker att det är svårt att få till en sammanhållen mening. Personer som blivit ledsna och sårade när jag skrivit inlägg i sann språkpolisanda. Personer som tappar lusten att skriva ens en Facebookstatus för att de ser andra håna särskrivningar.

Det har varit ett uppvaknande för mig. Utan språket har vi ingenting. Utan förmåga att uttrycka oss kan vi inte delta i samtalet. Om vi sedan uttrycker oss lite skröpligt, via skriven text, genom att tala med bruten svenska eller kanske hellre ritar en teckning, för att det är det språk en behärskar, är ointressant så länge vi kan delta i ett samtal.

Tack vare internet är det idag möjligt för de allra flesta att komma till tals, i mindre och större sammanhang. Nästan alla kan publicera sig, uttrycka en åsikt, och delta i ett offentligt samtal. För mig har det samtalet blivit intressantare sedan jag slutade avfärda en person på grund av dålig stavning eller särskrivning. Framförallt har jag kommit att inse att stavning inte säger någonting om avsändaren annat än just – om personen kan stava eller inte. Det säger ingenting om intelligens, det säger väldigt lite om vad en person egentligen har att komma med.

Jag önskar bara att jag hade upptäckt det här lite tidigare. Och jag hoppas uppriktigt att mitt tidigare språkpolisande inte sårat för djupt, inte avskräckt någon från att vara med i samtalet.

Det här blogginlägget ingår i Centrum för lättlästs bloggstafett om språk, makt och demokrati. Centrum för lättläst arbetar för allas rätt till litteratur, nyheter och information utifrån var och ens förutsättningar. Mer information om bloggstafetten och fler blogginlägg hittar du på Centrum för lättlästs hemsida.
Adressen är www.lattlast.se/bloggstafett.
Nu vill jag lämna över stafettpinnen till en annan bloggare som ska fortsätta debatten. Det är Fredrik Wass på Bisonblog.

vad en hårig armhåla kan ställa till

Etiketter

, , , , ,

Gårdagens krönika i Sundsvalls Tidning:

Under finalen i Melodifestivalen jublade en inte ont anande tjej och sträckte armarna i luften. Hon syntes i teve, och därmed också hennes armhåla, som kvällen till ära var orakad. Personligen skulle jag knappast ha noterat detta, men det fanns det andra som gjorde. De inte bara noterade, de spridde bilden av henne på Facebook, och en enad front av framförallt män hånade henne öppet, med tillmälen så grova att jag inte vill citera dem här. Men det var fler än en som önskade livet ur henne.

Förutom att detta avslöjar en sjuk syn på kroppen i allmänhet och kvinnokroppen i synnerhet, så avslöjar det också den rätt många tar sig att öppet racka ner på, mobba och behandla andra illa. Det mest anmärkningsvärda var att många av dessa män var helt vanliga medelålders fäder, personer som i min värld borde vara föredömen, personer som inte borde tycka att det är okej att vara flera tusen mot en, att överhuvudtaget göra ner en annan människa på grund av utseende. Frågan är hur dessa män skulle ha reagerat om mobbningen riktats mot deras egna döttrar? Och frågan är hur vi någonsin ska lösa problemet med mobbning så länge vuxna till synes normalbegåvade personer deltar i den.

En person reagerade. Hanna Fridén heter hon, och hon började mejla och kommentera och ifrågasätta personerna bakom mobbningen. Då drabbades hon av samma typer av hot och tillmälen som tjejen med armhåret. Men hon gav sig inte. Hon samlade massorna och snart fanns en motvåg. Personer som ifrågasatte mobbarna och som lade upp bilder på sina egna håriga armhålor för att visa sitt stöd. Men det är viktigt att komma ihåg att detta inte handlade om en hårig armhåla, utan om hur vi behandlar varandra.

Efter att ha lyckats vända trenden på Facebook gav sig Hanna och hennes vänner på nästa forum, en riktigt vidrig sajt där bland annat bilder på unga tjejer läggs upp och det sedan är fritt fram för besökarna att håna, bespotta, sprida rykten och vara allmänt jävliga. Hanna Fridén skapade “Vardagshjältar mot nätmobbning”, och flera hundra personer gick in på emochan, ifrågasatte elakheterna, publicerade egna bilder på kattungar och annat fint. De tog kort sagt över forumet, som efter ett par dagar stängdes ner. Forumet är nu öppet igen med tonen har skärpts rejält, och vardagshjältarna håller ett vakande öga över det.

Vi borde alla vara vardagshjältar mot nätmobbning. Vi borde alla reagera, inte låta en mobbare stå oemotsagd, vare sig det är en Facebookvän som gör sig löjlig över någon de sett på teve eller ett forum som sprider ont förtal om enskilda personer. För så länge vi låter mobbarna stå oemotsagda i slutna rum skapar de egna sanningar, och till slut tror de att de har rätt att trycka ner andra. Vi kan sätta stopp för det, tillsammans.

#frikyrka

Etiketter

, , , , , , ,

Igår kväll började jag titta på en livesändning från Livets Ord. Ett samtal mellan Ulf Ekman och Marcus Birro. Den väckte en del minnen till liv, framförallt en känsla i kroppen, och jag började twittra lite om min egen uppväxt i Pingstkyrkan. Jag hade inget särskilt syfte, bara skrev sådant som kom upp. Det hela utvecklades till ett samtal som fortfarande pågår, där många människor med olika erfarenheter från olika frikyrkor byter tankar med varandra. Där pastorer och andra engagerade ställer sig frågan om hur de kan bli bättre, undvika att upprepa gamla misstag, och andra försvarar sig och slår ifrån sig den kritik som framförs mot kyrkan i stort.

Jag vill helt kort försöka sammanfatta min berättelse. Utan att göra anspråk på att vara det minsta lilla representativ för personer som växt upp i frikyrkan eller i en religiös familj. Det är min berättelse, bara min. Jag vet att många känner igen sig i delar, men också att min berättelse skiljer sig från många andras.

Mina föräldrar var båda uppvuxna i frikyrkliga familjer. De träffades på Filadelfia i Junsele. De hade bevisligen sex innan äktenskapet eftersom mamma var gravid när de gifte sig, vilket de gjorde endast för att mamma var gravid. Allt annat var otänkbart, i den miljö de levde. Som om äktenskapet på något vis gjorde handlingen, det vill säga sexet, ogjort. Tycker att detta säger väldigt mycket om den kyrka jag fostrades av. Det viktiga var egentligen inte vad man gjorde eller hur man levde, utan hur det såg ut på ytan.

Under min uppväxt var det självklart att gå i kyrkan på söndagarna. Jag gick i söndagsskola under hela uppväxten, och deltog i allehanda verksamheter som Pingstkyrkan hade för barn och ungdomar, från hobbyverksamhet till musikskola och körer. Det var inte så att andra fritidsaktiviteter var förbjudna, men det blev ändå så att fritiden upptogs av dessa kyrkliga aktiviteter. Tror att min syster som var idrottsintresserad drabbades hårdare än jag, eftersom elitidrott ansågs syndigt av någon anledning och hon inte fick något som helst stöd för sitt idrottsutövande. När jag var sju flyttade vi till och med in i en kyrka. Eller rättare sagt: ett Filadelfiakapell. Något som naturligtvis präglade vår fritid och mina föräldrars liv ännu mer. Mina föräldrar hade inget annat socialt umgänge än det i kyrkan.

Jag var fanatiskt, helhjärtat, kristen. Jag visste inget annat. Det var självklart för mig, den enda sanning som fanns. Jag läste Bibeln från pärm till pärm redan som sjuåring. Jag älskade teoretiska diskussioner om hur Bibeln skulle tolkas. Jag älskade att predika och försöka omvända mina kompisar i skolan. Ni förstår ju själva att det inte gjorde mig särskilt populär i skolan. Grejen är att det inte gjorde mig särskilt populär i kyrkan heller, eftersom – och detta var min upplevelse, min erfarenhet – mina jämnåriga och även äldre i kyrkan inte tog den på samma allvar som jag. Den var mer en ram för sociala aktiviteter, än ett uppriktigt engagemang för något man trodde på. Det förvirrade mig. Jag insåg snart också att min familj inte var som de andra i kyrkan. Vi hörde inte riktigt till den medelklass som annars var den mest representativa. Vi hade dåligt med pengar, och mina föräldrar levde inte riktigt upp till de sociala koder som gällde i församlingen.

Min pappa var strängare än någon annan pingstvänspappa. Även om det undervisades om synd i kyrkan så var det ingenting mot det syndaregister min pappa radade upp för mig. Synd var det som avgjorde om man hamnade i himlen eller helvetet efter döden. Eller värre – att man inte fick följa med när Jesus kom för att hämta hem de frälsta. Det fanns alltså alltid en rädsla, för att Jesus plötsligt skulle komma innan man hunnit be om förlåtelse för den där svordomen, lögnen, snatteriet, hånglet eller vaddetnuvar man hade gjort som inte var okej.

De mest självklara och uppenbara synderna var sex utanför äktenskapet och att dricka alkohol.
I min familj var det även syndigt att lyssna på musik som inte var klassisk musik eller uttalat kristen. Att spela kort. Att gå på bio. Att sminka sig. Att ha planscher på väggen av sina idoler, ty idoldyrkan var synd. Fåfänga överhuvudtaget var synd. Det var syndigt att dansa, så när alla mina klasskompisar gick i ”våga stuffa-kurs” på gympan fick inte jag vara med.

Med tiden blev det svårare och svårare för mig att tro att jag verkligen skulle hamna i helvetet om jag lyssnade på en bra låt eller umgicks med icke-kristna kompisar på en vardagkväll. Jag började ifrågasätta. Min pappa och kyrkan. Framförallt hade jag svårt att ta min pappa på allvar eftersom jag med åren insåg att han inte levde som han lärde, alls. Han brukade supa sig medvetslös, ibland i flera dagar i sträck. Det var inget man talade om i kyrkan, det hade ju varit katastrof om det kommit ut, men det var inte så att de inte visste, att de inte förstod. De var bara tysta, för det var jobbigt att ta tag i.

Ju mer jag ifrågasatte desto strängare och argare blev pappa.
Ju mer öppen jag försökte vara i kyrkan desto mer utfryst kände jag mig. Jag säger inte att någon med flit fryste ut mig. Bara att det var så jag kände. När jag någon gång vågade tala från hjärtat möttes jag av kompakt tystnad och/eller höjda ögonbryn.

När jag var 15 skilde sig mina föräldrar. Att skilja sig är förstås syndigt, och min mamma fick skulden, det var ju hennes initiativ. Hon lämnade församlingen. Jag också.

Jag lämnade den utan att överge min tro. Tron hade jag i benmärgen, den var djup och uppriktig. Men den var inte dömande, den handlade inte om synd. Den handlade om att jag var älskad för att jag var jag, om att alla människor har samma värde, om att ta hand om och bry sig om varandra. Jag lämnade kyrkan för att den inte levde upp till den funktion jag ansåg vara den mest grundläggande för en kristen församling: att vara som en familj. En gemenskap, där man kunde vara sig själv och bli accepterad för det, och där man ställde upp för varandra. Snart efter att jag lämnat kyrkan hittade jag precis det någon helt annanstans, på en rockklubb som ansågs livsfarlig under min uppväxt. Djävulens boning typ. Där blev jag accepterad, kunde för första gången någonsin vara mig själv och ändå få vänner. Där brydde sig folk om varandra på riktigt. Tog hand om varann.

Min pappa stannade i församlingen tills han dog. Han bokstavligen söp ihjäl sig. Och han slutade aldrig tro på Gud, synden och straffet. Herregud så rädd han måste ha varit. (det var han, jag har läst hans dagböcker från den sista tiden)

Jag är inte rädd längre. Men det har tagit mig ett helt liv – och jag är nog inte färdig än – att skapa en ny världsbild, att omdefiniera synen på synd, rätt och fel. Jag hamnar än i dag i situationer där jag tvingas fundera över vad som är på riktigt, vad som är logiskt och vettigt och inte bara en gammal rest av det som planterades in i min ryggmärg när jag var väldigt liten.

Slutligen: Jag sågar inte min uppväxt. Jag skriver inte det här för att jag tycker synd om mig själv. Jag är oerhört tacksam för min uppväxt och inte minst de erfarenheter jag fick av kyrka och religion. De har varit en stor tillgång under hela mitt liv, jag har haft kunskap om saker som många jämnåriga saknar, jag har blivit lite klokare än jag annars skulle ha varit tror jag, och jag har fått förmågan att sätta mig in i och förstå andras upplevelser och tro även när jag inte delar den. Jag har stor respekt för människors personliga tro och jag känner många kristna som jag tycker väldigt mycket om. Jag vet att det finns kyrkor som har det jag saknade i min. Men jag kan inte berätta någon annans historia, bara min egen.

björk söker jobb

Etiketter

, ,

Jag har en dotter. Björk heter hon, och om en månad fyller hon 18 år.

Hon har hoppat av gymnasiet. Ett mycket klokt beslut.
Nu behöver hon jobb. I Stockholmsområdet.
Hon är världens bästa barnvakt, alla ungar älskar henne.
Hon kan skriva. På meritlistan: blogg sedan 2005, en egen diktsamling, krönikör i Sundsvalls Tidning under ett år, texter till en lärobok i svenska, gästkrönikor i Bon och Expressen, bloggare åt Forever Youngfestivalen 2010, ett kapitel i nyutgivna boken Avståndet Mellan.
Hon kan också tänka sig andra arbetsuppgifter, tillfälliga ströjobb som kan ge lite fickpengar.

Men hon talar bäst för sig själv. Läs.

Hon finns såklart på Twitter också.

fattiglapparna ska bara ha och ha

Etiketter

, , ,

Jag blev uppringd av Trelleborgs Allehanda angående min rant om Marianne Ohrlander igår.
Här är artikeln, och Ohrlander fortsätter sin uppvisning i okunskap.

– Jag har en annan syn på att vara fattig, enligt mig är det de som inte har någonting. I Sverige finns trygghetsregler till allting, det finns väldigt mycket hjälp att få, och det kan ge ganska mycket pengar. Sen vill vissa ha mer och mer, det är någon slags hets i samhället. Alla vill ha mer fast man inte kan och inte har råd, säger Marianne Ohrlander.

Okej, vi kan ha olika syn på fattigdom. Men fattigdomsbegreppet som Rädda Barnen använder utgår ifrån relativ fattigdom, alltså fattigdom i relation till omgivningen. Dessutom har hon fruktansvärt fel när hon påstår att det finns mycket hjälp att få som kan ge ganska mycket pengar. Marianne Ohrlander är alltså ordförande för socialnämnden utan att veta vad som krävs för att ha rätt till försörjningsstöd från socialtjänsten. Hon vet alltså inte att den som är sjuk och utförsäkras från försäkringskassan eller den som är arbetslös för länge inte får någonting, möjligen hjälp från socialtjänsten om de först säljer i princip allt de äger, exempelvis den skruttiga gamla bilen som inte är värd någonting och som de kanske behöver för att kunna tacka ja till ett jobb. Och därmed skapas en ond cirkel som är näst intill omöjlig att ta sig ur.

Antalet bostadslösa personer ökar i Sverige. Och om vi inte tar tag i det här problemet nu, helst i går, så kommer vi snart att ha massor av människor som är fattiga enligt Ohrlanders definition. Barnfamiljer på gatan, som fryser och svälter ihjäl.

Sen att vissa vill ha mer och mer och att det är en hets i samhället. Jamen snälla Marianne, du pratar inte om de fattiga nu, även om de såklart påverkas och stigmatiseras i högre utsträckning när normen säger att man ska ha villa, två nya bilar i garaget och nya kläder varje säsong. De fattiga är ofta nöjda om de klarar att betala hyran.

vem ska få ha barn?

Etiketter

, , , , , , , ,

Det är otroligt sorgligt att en kvinna med ovanstående världsfrånvända syn på livet och mänskligheten ska vara ordförande i just Socialnämnden. Eller är det något jag inte förstår?

”Enligt min uppfattning handlar det mycket om vad man väljer att lägga pengar på.”
Barnfattigdom handlar inte om det. Barnfattigdom handlar om barn som lever i familjer som per definition är fattiga. En fattig familj har inga pengar att välja var de ska lägga, så enkelt är det. Tja, det kan hända att dessa familjer har några hundringar över då och då som de kan välja om de ska lägga på att köpa lite extra mjölk, slå till på en köttbit eller kanske ha råd att gå till tandläkaren, men det påverkar inte situationen i stort.

”Till exempel skaffar vissa utan vidare fler barn utan att ta hänsyn till dem man redan har”.
Jo. Det är ju så, att människan vill föröka sig. Över hela jorden föds barn till fattiga förhållanden, det är otroligt få personer som är ekonomiskt oberoende och därmed enligt Mariannes uppfattning skulle vara mer lämpade att skaffa barn. Marianne verkar inte inse att om alla fattiga människor avstod från att skaffa barn skulle vårt samhälle ganska snart gå under, framförallt skulle det inte finnas några som jobbade åt de rika och de rika skulle bli väldigt mycket fattigare.

”Det jag tycker barn är fattiga på idag är vuxenkontakt och att få lugn och ro”.
Här kan vi vara överens Marianne, men är lösningen på detta att ingen skaffar några barn? Eller hur tänker du, jag förstår inte? För att kunna försörja barn måste de allra flesta nämligen jobba, och då krymper tiden till barnen. När dessutom samhället sparar in på personal på förskolor och skolor minskar barnens möjlighet till vuxenkontakt och lugn och ro ytterligare.

”Det handlar främst och invandrarfamiljer som inte har jobb eller ensamstående mammor”
Nu förstår jag inte alls, menar Marianne att det är dessa barn som ej får vuxenkontakt eller att det är dessa barn som är fattiga? Det är förvisso sant att dessa grupper är överrepresenterade vad gäller fattigdom, men det tar ju inte bort det faktum att den existerar? Eller menar Marianne att fattigdom i just dessa grupper inte spelar någon roll, att den inte räknas?

”Det gäller för människor att ta ansvar för hur de lever”.
Okej, det kan jag hålla med om. Men riktigt hur det kommer in i diskussionen om fattiga barn förstår jag inte. Varför man valt att fokusera på just barnfattigdom är ju för att barn inte kan eller bör ta ansvar för sina föräldrars ”bristande omdöme”, som kan bestå i att skaffa barn trots att man ej har massor av pengar, att skilja sig för att äktenskapet helt enkelt är skit, att kanske till och med överges av en person som man litat på, eller herregud – bli sjuk och utförsäkrad så att man ej har råd att betala räkningarna, eller bli arbetslös och utförsäkrad från a-kassan. Föräldrar med försörjningsansvar för barn borde helt enkelt inte ha rätt att vara arbetslösa, sjuka eller fattiga, jag kan inte läsa ut något annat av det Marianne säger. Om man förutom dessa dessutom är invandrare eller ensamstående mamma borde man inte ens räknas in i statistiken. Är det rätt uppfattat, Marianne?

”Samhället kan inte stå i alla hörnor och hjälpa”.
Jag vet inte exakt vad du menar med ”alla hörnor”, Marianne, men i stort sett: jo. Våra gemensamma institutioner och skattepengar har vi för att hjälpa till exempel de svagaste, och inte minst göra vårt bästa för att skapa ett bättre samhälle. Ett bra samhälle är ett samhälle där vi alla gemensamt tar hand om allas våra gemensamma barn.

Uppdaterat: Nyheter24 ringde upp Marianne. Jag orkar fan inte.

#hairriot

Etiketter

, , ,

Jag skrev några rader på Ajour, om #hairriot, debatten kring kvinnan som visade upp sin håriga armhåla på Melodifestivalen. Om du hör till dem som tror eller tycker att debatten är larvig, onödig och navelskådande – läs här.
Det handlar inte om en hårig armhåla, nämligen.

internationella kvinnodagen

Etiketter

, , , , , ,

Idag är det Internationella kvinnodagen. Somliga firar och säger grattis.
Jag har skrivit en krönika om varför det inte finns någon anledning att gratulera.

Siffrorna i krönikan är framförallt hämtade från causeofdeathwoman.com. Det är Karin Alfredsson, Linda Forsell and Kerstin Weigl som jobbat med att kartlägga kvinnors utsatthet runt om i världen. Ett gediget arbete, och bedrövande statistik.

krönika

Etiketter

, , , ,

Igår var det premiär för mig som krönikör i Sundsvalls Tidning. Eftersom krönikan inte publicerats på nätet lägger jag ut den här för den som är intresserad:

Jag har i många år använt ordet hen när jag av olika skäl inte vetat om den jag skriver om är en han eller hon, eller om det funnits anledning att försöka skydda en identitet. Jag har inget minne av att någon ifrågasatt eller inte förstått vad jag menat. Därför är det med viss förvåning jag följer den just nu heta debatten om ordets vara eller icke vara. Eller – det är två parallella debatter om ordet hen. Den ena gäller själva ordet, om det ens ska få finnas. Den är ganska ointressant, eftersom ordet redan finns, och används.

Den andra diskussionen handlar om huruvida det är rätt eller fel att använda ordet hen som könsneutralt pronomen för att inte dyvla på barn och dess omgivning förutfattade meningar utifrån de könsnormer som omger oss. Vissa vill gå hela vägen, och aldrig tala om för vare sig sitt barn eller bekanta vilket kön barnet har. De förespråkar en genuspedagogik som utgår ifrån att alla är en hen, det vill säga könlös. Jag är inte så radikal av mig och tycker att detta är något överdrivet. Jag tror till och med att det kan skapa viss förvirring hos barnen, något jag även fått bekräftat från personer som fostrats så. Å andra sidan har ord stor betydelse när det gäller våra attityder, och ordval kan påverka i hög utsträckning, vare sig det gäller jämställdhet, rasism eller andra värdeladdade frågor i samhället.

Därför förstår jag helt och hållet syftet med användandet av ordet hen. Vuxna har olika röster redan då de talar med spädbarn, beroende på om barnet är en pojke eller flicka. Olikabehandlingen fortsätter resten av livet och cementerar könsroller på ett sätt som försvårar strävan mot ett jämställt samhälle.

Jag har en son. Han – för jo han är en han – gillar nagellack och smink. När han ska vara fin tar han ofta på sig kjol eller en klänning. I många år var hans favoritfärg rosa, och en gång önskade han sig en Barbie i födelsedagspresent. Inga konstigheter. Om det inte vore för de könsnormer som säger att det inte är okej – och han har ofta ifrågasatts. Själva hans kön har ifrågasatts, på grund av detta. I hans fall hade det kanske varit bra om ingen vore uttalat vare sig han eller hon, då hade han kunnat bära sina klänningar utan att få gliringar, och det är precis vad hen-förespråkarna eftersträvar.

Problemet är alltså inte orden, han eller hon, utan de egenskaper vi klistrar på människor utifrån begreppen. Jag längtar efter den dagen när ingens klädval eller andra val ska ifrågasättas på grund av kön. Om lösningen är att alla under en övergångstid presenteras könsneutralt med ordet hen, då är jag på. Även om jag önskar att vi kunde tänka längre och vara mindre fördomsfulla oavsett ordval.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 130 other followers