Nä. Snygg i håret kan man inte beskylla mig för att nånsin varit.
Det händer att jag vaknar upp och rent slumpmässigt får en ”good hair day”, men det inträffar mer och mer sällan. Jag har visst överlevt 37 år ändå.
Tänka sig.
En gång fick jag en kommentar av någon som menar att jag aldrig tar ställning. Att jag alltid är så politiskt korrekt och skriver så att ingen ska kunna antasta mig från något håll.
Jag orkar inte leta upp den, tror det var i Bloggvärldsbloggen men är inte helt säker.
Hur som helst. Det spelar ingen roll hur man skriver eller vad man skriver om, det går alltid att kritisera, ifrågasätta och om man så vill tycka att jag är en idiot.
Jag tar ställning. Men inte utan att ha på fötterna, oftast. Det känns som en dum idé att uttala sig offentligt och säga att man tycker si eller så om man inte kan argumentera. Och ofta är världen inte så svartvit att det går att säga att man är för eller emot. Sällan har en frågeställning ett entydigt svar, och att ställa sig mitt emellan två ståndpunkter kan också vara ett ställningstagande.
Jag tänkte i varje fall att jag skulle försöka att inte vara så mesig, och för en gångs skull vara för eller emot, ta tydlig ställning och försöka ignorera eventuella påhopp av dem som anser att jag har fel.
Naturligtvis kan mina ställningstaganden tolkas olika beroende på vem som läser, och vad som är moralism i min värld kanske betyder något helt annat än i din.
Här är listan:
För: Katter
Emot: Hundar
Emot: Socialdemokraterna
Emot: Särskrivningar
För: Radical honesty
Emot: Jordgubbar och choklad
Emot: Djurrättsaktivism (uppdatering: Militanta djurrättsaktivister)
För: Självständigt tänkande
För: Ett fritt och öppet internet
För: Religionsfrihet
Emot: Sekterism
Emot: Rasism, Fascism och alla andra rörelser som hävdar att vissa människor är mindre värda än andra
För: Eget ansvar
För: Solidaritet
Emot: Moralism
För: Tolerans
Emot: Dalt och curlande
Emot: Snålhet
För: Rökförbud inomhus
Emot: Rökförbud utomhus
Emot: Censur
För: Yttrandefrihet
Och eftersom världen inte är svartvit kan jag nog tänkas göra undantag från och i vissa fall ändra mig om flera av de ovanstående punkterna.
Frågor på det?
Jag är född språkpolis. Antagligen beror det på att den i stort sett enda begåvning jag uppvisade som barn var just kunskap i svenska språket.
Jag lärde mig aldrig läsa. Jag bara kunde det, nån gång när jag var tre år upptäckte jag plötsligt att jag kunde läsa texten i en bok, och jag minns inte att jag någonsin ljudade eller så. Sedan kunde jag plötsligt också bara skriva. Stava och syfta rätt, vara korrekt i grammatiken utan att egentligen kunna en enda grammatisk term. Och då är det kanske enkelt att vara språkpolis. När man bara kan något och det är enkelt. För mig är det enkelt att läsa och skriva.
Jag har till och med en kategori i den här bloggen som heter just språkpolis, även om den inte innehåller så många inlägg. Därför att på senare år har det hänt något. Jag har blivit mindre rigid, mer liberal och framförallt mer slarvig när det gäller mitt eget sätt att uttrycka mig.
Jag försöker luska ut vad det kan bero på. Jag tror att Fredrik Lindström har ganska stor del i min liberalisering. Jag fostrades av min pappa språkpolisen, ni vet en sån där person som alltid rättade när jag sa fel, sa att ”Det heter inte som mig, det heter som jag”.
Och så för rätt många år sedan lyssnade jag på Fredrik Lindström som talade om det levande språket, om hur det utvecklas, om skillnader i skrift och talspråk, sådan teori som jag aldrig läst eller reflekterat över.
Och så är jag mamma. Och jag bestämde mig tidigt för att inte bli som min pappa. Grundregeln hemma hos mig har varit att ”det viktiga är inte hur man säger utan att folk förstår vad man menar”.
För det är ju det språk handlar om. Att göra sig förstådd. På ett eller annat sätt. Men det är också här språkpolisandet kommer in i bilden. Språk skapas ju gemensamt, för att man ska kunna göra sig förstådd med andra som talar samma språk. Om alla skulle skapa sitt eget oberoende av vilka ord andra använder och hur de används skulle vi inte längre förstå varandra. Och språkvård handlar om att göra språket så begripligt som möjligt för så många som möjligt. Med det i bakhuvudet har jag blivit mer accepterande inför andras språkliga brister, så länge jag förstår.
Och med det i bakhuvudet har jag också själv börjat leka med språket, och ganska ofta slarva. Jag använder en hel del talspråk när jag skriver och blir inte lika stressad när jag upptäcker att jag gjort ett stavfel eller syftningsfel.
Jag är fortfarande språkpolis ibland. Jag tycker exempelvis att det är stor skillnad på hur en privatperson skriver och på hur en offentlig myndighet eller organisation gör det. Den som jobbar med offentlig kommunikation på något sätt bör ha ett korrekt språk. Särskrivningar i offentliga dokument, i reklam, annonser, tidningsartiklar och på skyltar och menyer stör mig något alldeles otroligt. Jag ser rött när en lärare i just svenska inte kan skriva en korrekt mening. Men annars – nej. Lev och åt leva, skriv hur du vill.
Jag är full av beundran, på riktigt, inför människor som har skrivsvårigheter men som ändå vågar skriva, som ändå bloggar och deltar i den offentliga debatten, i skrift. Men, och det här jobbar jag med – det ska mycket till för att jag ska fastna och läsa en text till slut som inte är välformulerad och korrekt. Det skulle inte falla mig in att påpeka skrivfel till en privatperson, men jag får läshack och tycker att det är enormt jobbigt att läsa en illa skriven text.
Vad jag teoretiskt tycker är alltså en annan sak än vad jag känner, och hur jag personligen agerar. Jag stör mig fortfarande när någon skriver dem istället för de, men inte lika mycket på det omvända. Men idag skulle jag inte påpeka när någon gör fel, om jag inte blir tillfrågad. Och ibland gör jag fel själv.
Jag jobbar som sagt med detta. Jag har bestämt mig för att inte bli språkfascist som min pappa. Jag vill inte bli en gammal bakåtsträvare som efter min pensionering ringer till tidningredaktionen för att kritisera deras språk eller en sådan som vägrar ta till mig nya ord och uttryck. Men det går inte av sig självt. Jag måste påminna mig. Och kanske därför älskar jag också att diskutera och dissekera språket. Ni som läst mig länge känner antagligen till min förkärlek för att dissekera ord, be andra berätta hur de tolkar ett specifikt ord som för mig har en tydlig och endast en betydelse. Det är för att jag vill förstå mer, för att jag inte vill fastna i mina egna hjulspår och för att jag vill förstå andra, även när de använder ord på ett annat sätt än jag själv använder dem.
Och jag älskar Jockes experiment med #nosmiley. För att det hjälper mig att få förståelse på ett djupare plan för i det här fallet smileysar och vad de betyder för språket på internet. För att det utmanar mig att tänka om och tänka nytt. För att jag lär mig något av att delta i experimentet.
Det har också redan efter mindre ett ett dygn visat hur olika vi tolkar saker. Flera personer har läst in att jag och Jocke på något sätt försöker tala om för andra hur de ska göra. Många har uppfattat det som om vi är emot smileys, fast ingen av oss sagt ett ord om att det skulle vara något fel att använda dem. Åter igen bevisas att språket innehåller så mycket mer än ord, även om orden i slutändan är det enda vi har när fakta ska läggas på bordet.
Ulrika har skrivit en fantastisk postning som tydligt visar vilken funktion smileys kan ha.
Också Lotten har fångat bollen och ger mig svar på en fråga som jag brottades med igår, nämligen hur man egentligen ska stava till smiley. Det känns inte helt logiskt med tanke på stavningen av mejl och sajt och för mig som ändå gärna vill ha tydliga regler för att veta vad jag bryter emot känns det skumt.
Trollhare har också skrivit om hur smileys förändrade andras sätt att tolka honom.
Veckans bloggtema i Bloggvärldsbloggen är Språk. Det här var mitt bidrag. Haka gärna på!
Ibland hamnar jag i bryderi över i vilken blogg jag ska skriva vad. Som dagens grejer i Bloggvärldsbloggen. Jag har dels skrivit en sammanfattning av Veckans bloggtema, som var att tipsa om andra bloggar. Vet att många av mina läsare förr uppskattade mina tips och rekommendationer och vet inte hur många av dem som också läser eller har gått över till Bloggvärldsbloggen. Hur som helst, där finns nu ett inlägg med tips på 76 läsvärda bloggar, för den som har tid att slå ihjäl eller har ledsnat på sin egen bloggrunda.
Den andra postningen handlar om #nosmiley. Joakim Jardenberg uppmanar folk att haka på och köra en smileyfri vecka. Jag har skrivit utförligare om det i Bloggvärldsbloggen men uppmanar även er som normalt inte läser den att haka på, inte för att vara bakåtsträvande och tjurig, mer som ett experiment och för att få svar på frågorna om vi verkligen behöver smileys, vad de tillför, och kanske också för att vässa pennorna, bli mer stringenta och tänka efter hur vi formulerar oss.
Jag har varit på releaseparty ikväll, för The Confusions nya album. Det finns tyvärr inte på Spotify än, men här har jag gjort en lista med en del gamla låtar.
Hur som helst så hade dom ett förband som var Trummor & Orgel. Grymt bra, om man gillar trummor och orgel. Jag köpte faktiskt en cd, men dom finns också på Spotify.
Innan jag drog iväg värmde jag upp med Kents nya Röd.
Gåshud.
Kent befinner sig just nu i New York och spelar där i morgon bitti eller för dem – i natt. Spelningen direktsänds på Aftonbladet.se, klockan 10.00 idag lördag. Jag sover nog då men ni som är vakna kan ju kolla…
Annars finns ju den här eminenta videon på Youtube:
Ensamma pappan har skrivit bra om videon.
Både Kent och The Confusions finns för övrigt på Twitter.
Folk frågar sig varför misshandlade kvinnor stannar kvar hos den som slår.
Folk frågar sig varför de tar tillbaks anmälningar, om de överhuvud taget anmäler.
Folk blir arga och säger att om de mötte ett sånt svin som slår sin kvinna så skulle de personligen göra saker, onämnbara.
Folk säger så jävla mycket.
Men när verkligheten kommer närmare så är de flesta flata fegisar utan civilkurage.
This is why kvinnor inte löper linan ut. Varför kvinnor stannar hos den som slår. Varför kvinnor skyddar männen, varför de tar tillbaks anmälningar och ljuger om blockljus och annat.
För att om en man, som har någon slags respekt med sig, anklagas för att vara ett svin som ljuger och bedrar, kränker och slår, då vågar inte folk se sanningen. Då skyddar de svinet, och misstänkliggör kvinnan som anklagar honom.
Som om inte kvinnan lidit nog när hon äntligen anmäler, blir hon när hon faktiskt gör det misstrodd, misstänkliggjord och ifrågasatt, medan mannen kommer undan med en bortförklaring eller statement om att han är oskyldig.
1. Att anmäla någon för misshandel eller stå upp för att man blivit kränkt och slagen kräver mod. Det är inte något någon gör för att få uppmärksamhet eller för att hämnas, det kostar alldeles för mycket sch smakar inte ett skit mer än något man helst vill kräkas upp. Det finns så många bättre sätt att hämnas eller ge igen om man känner sig orättvist behandlad i största allmänhet, än att dra igång en rättsprocess och göra en polisanmälan. Och om man går så långt så finns det, tro mig, en orsak.
2. Att en man som är anklagad för ett brott förnekar och skyller ifrån sig är knappast konstigt. Han har massor av skäl att ljuga och skylla ifrån sig. Herregud liksom, vilken man som slår sin kvinna skulle stå upp och erkänna offentligt att ”jag är en sån som slår den jag säger mig älska?”.
3. Jag kanske är jävligt cynisk, men snälla människor. Det är en allmänt känd sanning att exempelvis psykopater är extremt charmiga. Experter på lögn och manipulation. Ingen som lever på lagom avstånd från en psykopat kan tänka sig att just den personen skulle kunna göra onda handlingar. Ändå händer det varje dag. Att trevliga familjefäder våldtar, att vanliga människor som finns mitt ibland oss och verkar smarta, trevliga, godhjärtade, snälla och kloka, faktiskt är manipulativa svin och kan utsätta andra för psykisk och fysisk misshandel och också i kraft av sin samvetslöshet kan ljuga i sten och vända anklagelserna mot den de misshandlar. Det är väl för fasen inget nytt, och ändå går folk på det, om och om igen.
Jag blir så in i helvete förbannad och frustrerad. När ska folk våga stå upp och säga ifrån när människor i deras närhet behandlar andra illa? När ska folk våga stå för sina ideal och sina ord om vad de skulle göra om de fick en kvinnomisshandlare framför sig, även om kvinnomisshandlaren råkar vara någon som predikar kärlek och verkar vara en sjyst person?
Uppdaterat: Rebecka har också skrivit bra. Liksom Unni Drougge.
Jag blev uppringd till slut. ComHem medger att mitt bredband aldrig fungerat som det ska. Jag får pengarna tillbaka, för alla fasta utgifter jag betalat för både bredband och hemtelefon. Från när abonnemanget tecknades.
Ibland lönar det sig att bråka. Jag hoppas att detta är ComHems nya stil. Att fler än jag kan få upprättelse.
