yrkesetik och personliga relationer
Men hur fan ska man göra då?
Bland det svåraste jag vet är att intervjua/skriva om folk jag känner. Som reporter i en mindre stad är det oundvikligt. Ibland gör man det. Som reporter i ett ganska litet land där “alla” i branschen känner varann är det stört omöjligt att inte ibland göra jobb om folk man känner.
Det är svårt.
Det är svårt att inte låta sin objektivitet färgas av det man vet om eller känner för personen tidigare.
Det allra svåraste är att våga ställa de obekväma frågorna till någon man känner och gillar när man vet att frågan är obekväm.
Men man gör det. Och det går. Har man förmåga att skilja på sak och person och intervjuobjektet också har det brukar det gå bra. Man kanske till och med är lite skarpare, lite hårdare, när man gör det med någon man känner, just av rädslan för att upplevas som partisk, jävig, subjektiv.
Sedan måste man såklart kunna dra gränser. Jag skulle inte kunna skriva om kommunalrådets skatteaffärer om kommunalrådet var min pappa.
Det intressanta med artikeln i svenskan är noteringen om Per Bjurman och Håkan Hellström Inom kultur och sport är det plötligt inte lika viktigt med denna objektivitet.
Kanske därför det känns helt okej att göra författarporträtt på sina kompisar, som jag ska göra nu för tredje gången…
Och jag kan erkänna rakt av. Det svåra är inte att vara objektiv. Det svåra är att hantera sitt ego. Att intervjua journalister är fan det svåraste som finns. Om man dessutom känner dem är det ännu svårare. Att sedan skriva artiklar om folk som skriver hundra gånger bättre än en själv är fan döden.
Men det går.
Andra bloggar om: media, journalistik, etik, svd
Sedan kanske det är ett av problemen inom media i dag, att journalister intervjuar journalister? När uppstod det “fenomenet”? Och varför?
Robert – Södermalm
Robert – det finns ju olika anledningar till att journalister intervjuar journalister. När man samlar ett gäng jorunalister i en morgonsoffa som proffstyckare finns det anledning att fråga sog om man inte kunde hittat några bättre tyckare.
Å andra sidan – vem ska intervjua jornalisterna om inte andra journalister?
Nio gånger av tio känns det som att journalister intervjuar andra journalister enbart av bekvämlighet. Det belyser aldrig ämnet på ett mer konstruktivt sätt. Fast det är ju bara min egen erfarenhet som mediakonsument.
Robert
Nä, det är inte nödvändigtvis så att det är journalisterna som ombedes göra kommentarer i olika frågor på grund av slöhet utan genom att många större redaktioner har specialiserade journalister. Följaktligen så a) kan de ämnet bättre än många andra b) de kan svara på frågor utan att brodera ut och missa själva poängen. Det finns anledningar varför jag och andra tjänar pengar på att medieträna “vanligt” folk…
Hehe,
ironin lever märker jag.
Eller förstod du helt enkelt inte vad jag menade? Att journalister kan svara precis så som journalister vill, förväntar sig, behöver för sitt knäck betvivlar jag inte en sekund.
Tänk om en icke-journalist skulle berätta något som föll ur ramen! Fick mediakonsumenterna att börja tänka själv.
Robert
Journalister (jag) älskar när människor säger saker som faller ur ramen. Det är inte det deepedition menar.
Det handlar exempelvis om att snabbt kunna komma till sak och inte prata en massa som ändå ingen förstår, till exempel. Det handlar inte om VAD folk säger utan HUR de säger dem.
Sen kan man såklart ha åsikter om att det är så.
Jag undrar om Robert hellre ser att Rapport blir tre timmar långt för att andra än journalister ska få prata…
“Det svåra är att hantera sitt ego.”
Du jobbar på saken i alla fall. *host*
David – jag tycker du ska gå med i min fanclub. ;)
Yeah, right.
“Jag undrar om Robert hellre ser att Rapport blir tre timmar långt för att andra än journalister ska få prata…”
Debattekniken har säkert ett fint namn, jag kallar den tråkig.
Jag drar ett eget streck i debatten här och konstaterar att åtminstone jag som konsument vänder ryggen till när journalister journalistar med andra journalister.
Robert – Södermalm
Men Robert, jag undrar fortfarande vem som då ska intervjua och eventuellt granska journalister, om inte andra journalister?
I exemplet som jag nämner, där jag ska skriva ett författarporträtt på en författare som också är journalist, hur ska man göra då? Han har de fakto skrivit böcker som inte har med hans jobb som journalist att göra…
mymlan,
det är ju inte sådana fall jag menar, såklart.
Apropå granska, i SvD-artikeln du länkade till svarade en journalist att han ville inte uppge vilka nöjesprofiler han umgicks med, borde det då inte vara en ryggmärgsfunktion att fråga någon annan? Undrar jag som läsare.
Eller för att undvika tydlig särbehandling mellan intervjuobjekt – helt enkelt inte ta med hans uttalande?
Robert
Kan det inte vara intressant för läsarna att få veta att en journalist INTE vill uppge sånt?
Jag kan som journalist tycka att man bör agera som man själv vill att andra ska agera i intervjusituationer. Dvs svara rakt och ärligt, och så tydligt och bra som möjligt. Men kan man inte svara är det bättre att säga att man inte kan eller vill svara än att ljuga. Det är ju också ett svar.
Hade en politiker svarat “Det vill jag inte svara på” så hade det tagits med, så varför inte när en journalist får frågan?
Jag tycker att en speciell avdelning inom SÄPO eller en svensk motsvarighet till GRU skall sköta detta med journalister i fortsättningen. Man kan inrätta speciella intervjurum i källaren vid Polhemsgatan 30 där de kallade måste infinna sig.
Förslag på intervjutekniker?