Etiketter

, , , , , , , , ,

Bump har gjort det igen! Skrivit en alldeles lysande krönika i Sundsvalls Tidning.

Eftersom den inte ligger ute på nätet publicerar jag här med benäget tillstånd från upphovskvinnan krönikan i oredigerat skick.

Håll till godo!

Det var solsken, det var augusti & det var Stockholm.
Sammanflätade kompishänder, barfota fötter i kinaskor, eftermiddagsspatserande i stan.
Och mitt i denna sommarlovsidyll klampade Åke in. Underbara Åke.

Med berusat blod & alkohol skvalpande innanför kroppsväggarna, men likförbannat alldeles underbar. Han kom vinglande emot oss kinaskobärande flickor, och somliga kinaskor backade lite, somliga nervösskrapade lite i gruset, men vad hjälpte väl lite nervösskrapande.
Åke knackade inte på, Åke steg på ändå: ”tjeeeena brudar”.
Och det var bara att ta emot honom. Han väntade inte på vår uppmärksamhet, han slet åt sej den bestämt. Så satt vi där inuti augustis varma famn, under solen, på Söder, intill Åke. För Åke, han hade att berätta. Förklarade först och främst för oss hur ofantligt söta vi var, ”liksom kreativa, det ser man på kläderna förstår ni”. Sedan fick vi oss hans liv serverat, ett mycket intressant liv. Tragiskt, visst. Som många liv. Men även ganska vackert, hoppfullt, smockfullt av drömmar. Ett liv som vi ändå tog för oss. Ett liv som bor i mitt hjärta, behövs där.
Dessutom hade han ett sällan förr skådat brinnande hjärta för oss.

”Nä, om det är någonting som aldrig, aldrig, aldrig ska göra så är det att vara dum mot tjejer. Ni vet det va, skulle ni nånsin råka ut för några typer va, så är jag där direkt för er, skölden Åke, ja, ropa bara på mej brudar! Ropa på Åke!”.

Äcklig eller för närgången – nä, det var han inte. Inte överhuvudtaget, alls. Satt bara där bredvid och berättade, intresserade sej även för oss & våra liv, men behövde kanske framförallt tala ut själv. Gröpa lite ur sin hjärtevrå, den verkade så olyssnad på, så bortglömd under lager av årssamlat damm.Och när vi sedan slutligen skiljdes åt där efter kramar och handkyssar och efter att dyrt och heligt lovat att alltid ropa på honom i knipa, så kände jag mej dubbel. Lite Åke i min kropp.
Han delade med sej av Åke och jag delade med mej av Björk.
Och det kändes alldeles fantastiskt fint. Att gå vidare och bära på något så olikt mej själv och mitt liv, att titta till då och då, påminnas om. Möten med människor är alldeles makalöst. Och spännande, det kan sluta lite hursomhelst, varsomhelst, närsomhelst. Framförallt närsomhelst, så ta till vara på alla människor runt om dej. I synnerhet de som du ser som annorlunda dej, särskilt dem behöver du.

Och det här är inte en krönika om fullgubbar, det här är inte en krönika om Åke. Det här är en krönika om människokontakt. Det är så fasligt sorgligt att det i Sverige år tjugohundrasju inte verkar stå bättre till än att man håller tyst, håller allt innanför huden alternativt familjen, så länge man inte är alkoholpåverkad.
Och alkoholhaltiga andedräkter är som vi alla vet något att fly från, om detta nalkas är det säkrast att sätta sej på tryggt avstånd därifrån, flera flera buss-säten bort.

Ack ack, den svenska rädsla. Som jag hatar den. Som jag ska kämpa för att utrota den. Och även jag är rädd, jag är Björk, jag är tretton år och jag är (naturligtvis!) livrädd. Men jag är mer rädd för ensamhet än mänsklighet och jag vill inte ha en vinter i denna svenska, klassiska kyla. Alla människor gömda bakom sammanbitna bussminer, under paraplyn, med blickarna riktade vartsomhelst – bara det är där det är omöjligt att fånga dem.
Vi är inte så olika som vi försöker göra oss, vi är människor.
Samma sort med andra ord. Skillnaderna så små, obetydliga, ålders- & utseendesmässiga, onödiga. Det är så ytligt och idiotiskt att låta sådant som ålder och hjälp, UTSEENDE, styra.

Solskenet har nu blivit snöslask, augusti har blivit november och jag är hemma i Sundsvall.
Vi behöver varandra och varandras hjärtan den här vintern, varandras händer att hålla i.
Jag ropar på Åke, varje Åke inuti er, varje människa som vill komma fram, få välla, svälla över, vara mänsklig!
Här är mina händer, att fånga för de som vågar.

Andra bloggar om: , , , ,