snart är det jul

Hur än den blir kommer den att bli märklig.

Jag har aldrig varit nån särskilt julälskande människa.

Har inga problem att föreställa mig en ensam jul i soffan med en bra film och lite nötter.

Men sedan barnen kom har jag ändå firat jul. Pyntat och fejat och rullat köttbullar och kokat knäck och sånt. Pysslat, skickat hemmagjorda julkort och påtat ihop julgransprydnader med barnen. Och gillat det. För barnen har uppskattat det.

Men i år är ingenting som förr.

Äldste sonen ska för första gången sen han var två och jag var i LA fira med sin pappa. Han har ju fått en lillebror där så det känns rätt.

Yngste sonen ska fira med sin pappa. En pappa som enligt någon schemacykel är ledig varannan jul och därmed är det hans tur. Tidigare har vi alltid firat tillsammans, även när vi inte varit ett par. För barnens skull.

Och så har vi dottern. Hon kan inte bestämma sig. Hon får välja. Känns som jag inte har så mycket att erbjuda henne. Hon och jag framför teven? Njae.

Vi är bjudna till släktingar i Dalarna. Släktingar vi aldrig träffat. Kan bli hur spännande som helst, och jag överväger det alternativet. Men nu har bump fått idéer. Idéer om en jul i Karl-Bertilanda. Bjuda in hemlösa. Sånt. Men hur gör man då? Det känns ju svårt att säga nej, att inte låta henne dela med sig av sin charm till andra när det är jul.

Men jag känner mig inte tillräckligt energisk för att själv hitta på något. Och de aktiviteter av liknande art som finns i vår stad är knappa.

Då kanske jul hos pappa närmare Stockholm är ett bättre alternativ för henne. Där borde det finnas fler sådana aktiviteter för människor som är ensamma, och människor som vill dela med sig.

Och då blir jag alldeles ensam.

Vad fan gör man då?

Andra bloggar om: jul, hemlösa, ensamhet, barn, Karl-Bertil Jonsson