frikyrkor, fåfänga och falsk marknadsföring

Hela tiden lär jag mig nya saker.

Om mig själv också.

Inte minst genom bloggandet. Och särskilt de gånger jag bjuder på mig själv, och får gensvar.

Ullah skrev en kommentar som jag inte kunnat släppa riktigt.

”Och så blir jag så fascinerad av allt du skriver om din bakgrund. Du verkar ha tvingats att ta ställning till så många saker som jag aldrig har behövt, uppvuxen som jag är i en avslappnad och tolerant miljö.”

Jag vet inte hur länge Ullah läst min blogg. Hon kanske läste de här båda inläggen i min gamla blogg.

Själv har jag inte sett det så. Som att jag tvingats ta ställning mer än andra. Det kanske är så. Men oavsett om det är så eller inte fick jag en tanke som har att göra både med att ta ställning och min bakgrund.

Jag har inget förhållningssätt till mitt utseende. Inte till komplimanger. Inte till att fixa till mig och göra mig fin, eller att våga vara ful heller för den delen.

Jag fick lära mig att fåfänga är fult. Det är inte bara fult, det är synd. Syndar man kommer man i värsta fall till helvetet.

Alltså: Att göra sig vacker, fixa till sig, sminka sig, försöka se bra ut, är för mig förknippat med stor skam. Det är ju syndigt. Jag har inte riktigt förstått att det inte är så för alla. Jag har häpnat över alla tjejer som helt skamlöst pratat och grejat och fixat om och med sina utseenden, jag har gjort stora ögon inför tjejer som tar fram mascaran på krogtoaletten. Jag har tänkt att de har fan ingen skam i kroppen. Själv skulle jag aldrig visa för någon att jag faktiskt bryr mig om hur jag ser ut. (Det gör jag, som fan. Jag är fåfäng. Men det får inte synas att jag är det. Det får inte synas att jag ansträngt mig för att se bra ut.)

Jag har aldrig haft ett läppstift eller en mascara i handväskan. Sånt sköter man hemma. Bakom stängda, helst låsta dörrar.

Dessutom är det falsk marknadsföring. Att bättra på sitt utseende. Och man ska ju vara ärlig. Visa sin rätta sida, inte låtsas vara någon annan.

Och man får inte bli glad eller tacksam om någon ger en en komplimang, för det är som att erkänna att man är fåfäng.

Poletten trillade ner igår. Jag insåg att alla andra har lärt sig att det är okej. Att man får vilja vara vacker. Att det till och med är något som man får lägga tid och pengar på.

För mig är det för sent känns det som. Att vara 35 år och börja svettas av nervositet när jag kommer in på en kosmetikaavdelning är jobbigt. Vet inte hur jag ska ta mig ur det riktigt heller. Jag ser ut som jag gör och jag ska fan vara tacksam som har två ben som fungerar och inga missbildningar som drar folks uppmärksamhet till sig.

Men det känns ändå skönt att veta. Att de där tjejerna som skriver modebloggar och sminkar sig på krogtoaletten bara är att gratulera, för att de lärt sig bejaka och bry sig om hur de ser ut. För att de slipper skammen och skulden.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

About these ads

62 reaktioner på “frikyrkor, fåfänga och falsk marknadsföring

  1. Det här väcker en hel del tankar som nog blir så långt att jag ska skriva ett eget inlägg.

    Jag växte upp i ett ateistiskt hem men fick också lära mig att fåfänga var fult. Vi tre barn blev dock mer eller mindre fåfänga.

    Mymlan, jag tycker att du är en vacker människa och kvinna. Dessutom ser du mycket bra ut.

    Och det har väldigt lite med smink att göra.

  2. Tänk så olika!

    Jag växte upp med att det var fint att göra sig fin.
    Mamma lockade håret på mig inför släktkalasen, och lärde mig tidigt att matcha kläder.
    Det var hon som visade mig hur man la makeup och gjorde manikyr.

    Att göra sig fin, sköta om sitt utseende, bry sig om kläder osv – det var något som var helt självklart hemma.

    Snarare var det ”fult” att göra tvärt om. Att inte försöka bättra på ett vinterglåmigt ansikte, onoppade ögonbryn, misskötta naglar/ händer – eller gå ut med orakade ben en sommardag – det var något man ”inte fick göra”. ”Vad skulle folk tro??”
    Hemma var helt enkelt väldigt viktigt att visa ”att man brydde sig om sitt yttre”.

    … och ”mamma är lik sin mamma” – så jag har förmedlat exakt samma sak till min dotter:

    Ett vårdat yttre (med en vacker hy, diskret, välgjord makeup, välvårdade händer) är viktigt – Eftersom det ger signaler till andra människor man möter.

  3. Well mamman. Jsg fick också lära mig att vara välvårdad. Hel och ren och så vidare. Och visa respekt gentemot andra genom kläder. Vilket är något helt annat än fåfänga – att göra sig fin för sin egen skull eller för att vilja vara vacker.

  4. Intressant! Jag kan inte minnas alls hur jag har blivit ”uppfostrad” när det gäller den biten. Möjligen att jag sneglat på hur min mor betett sig. Hon satte på sin höjd på sig lite läppstift när hon gick ut och höll aldrig på med en massa smink och så. Jag har heller aldrig ”lärt” mig den biten. Kanske för att jag känt det meningslöst eftersom jag känt mig lika ful vad jag än gjort. Men syndigt att vara fåfäng? Den tanken har jag aldrig ens tänkt. Att nånting skulle vara en ”synd” finns inte i begreppssfären liksom. Men ”Mammans” uppfostran verkar minst lika jobbig den – att hela tiden ha krav på sig att vara snygg och perfekt. Usch.

  5. nu fattar jag varför läsarsiffrorna gick upp hysteriskt förra veckan – det var för att du länkade mig. inget nobelpris i slutledningsförmåga på denna sidan apokalypsen för min del.

  6. Kristina – jo man kan väl säga att jag och mamman visar på två ytterligheter, varav ingen känns särskilt önskvärd…

    Blommaland – där ser man! Och tänk. Precis när du skrev detta gjorde jag det igen!

  7. När jag växte upp så var det okey att vara äkta och så kom jag ut i världen och upptäckte att jag var fel som inte fixade till mig. Så jag började … inte överdrivet.

    Men så upptäckte jag med tiden att det inte hade någon betydelse egentligen, så jag slutade att använda smink som jag fick ont i ögonen och nysa av.

    Nu är jag naturell, och får ibland förslag om hur jag skall göra för att se bättre ut … som om jag inte duger ändå .. som om de som ger mig förslag ser bättre ut än jag … för att de fixar till sig. :-)

    Stolthet – om jag inte duger så får det va´.

    Men det gäller endast smink o.dyl.
    För övrigt är jag KLÄDGALEN …. älskar kläder …

  8. Ja verkligen intressant, det här med att fåfänga kan anses vara syndigt.
    Min syster har alltid varit långt mycket mer fåfäng än jag. Alltid haft en borste i väskan, alltid stått framför spegeln länge. Jag har också häpnat lite över tjejer som står framför spegeln och sminkar sig på krogen. Inte för att jag tycker det är skamligt, men att vissa verkligen bryr sig om utseendet varenda sekund. Själv fixar jag mig så jag är nöjd, sen får det rämna om det vill.

    Men att bli uppfostrad till att fåfänga är skamligt, om man sen är mycket fåfäng låter som det kan skapa ångest och ännu mer skam…

  9. Det slog mig att vår första encounter handlade om att vi var olika på den fronten. Som en av mina åtta ”jag vägrar att testa” hade jag ”en osminkad look”. Du kommenterade att det var raka motsatsen till dig, som nästan alltid var osminkad.
    (Vad jag ville ha sagt med detta vet jag inte riktigt.)
    Hur jag blev en sådan fåfäng typ som alltid vill göra det bästa av situationen är något av en gåta, eftersom jag vuxit upp i en familj med mor och systrar som ställer sig helt oförstående till smink och pynt.

  10. Ulrika – jag har ju inte den looken för att jag VILL det. Utan för att jag inte kan annat. Jag kan helt enkelt inte lägga en schysst makeup, och om jag gör det får jag samvetskval. Jag har otroligt svårt att motivera mig till att köpa en kräm som kostar mer än hundra spänn, inte för att jag är snål, utan för att det känns skamligt…

    Monika – såna tips brukar jag också få. Haha, en av mina bästa vänner jobbar på Body Shop, och gud så hon tipsar. Men det hjälper ju liksom inte, jag förstår ju knappt vad hon säger.

    Kurry – jag bryr mig, men orkar inte göra så mycket åt det. Eller orkar. Det har kanske med andra saker att göra, som jag just försökte sätta fingret på.

  11. Hmm..
    Positionen som vårt hem har bland min dotters kompisar är: ”dom har jättemycket smink och sånt”.
    Om du vill ändra på dig skulle du kunna gå i lära hos mig i några veckor ;-).

  12. Ulrika – det undrar jag också. Eller mer – varför blir det en gul gubbe när JAG gör dom?

    Sen har vi ju det här att jag rent teoretiskt kan lära mig. Smink. Jag är läskunnig. Jag kan läsa i en tidning hur man lägger en viss makeup. Men fast jag gör precis som där står blir resultatet. Tja. Spännande kanske man kan uttrycka det om man vill vara snäll… :)
    Ungefär som att jag inte kan följa ett mönster och sy något heller. Det blir något helt annat än det som var tänkt…
    Mina händer gör inte som min hjärna säger åt dom, helt enkelt. Taskig motorik eller nåt.

  13. Fölåt mig mymlan att jag spammar. Nu kom jag på problemet. Hon hade gjort en punkt efter smileyn, då blir det ingen gubbe. Annars kan man göra både med och utan streck, det blir gubbe ändå.

  14. Finns en inställning i WordPress om du vill att streck, parenteser och kolonsar ska bli gubbar eller inte.

    Nu är min WordPressadministration på engelska eftersom den alltid blir det när jag uppdaterat men under ”Options”->”Writing” finns valet att visa gula gubbar eller inte.

  15. Efter den här intressanta avvikningen om små gula gubbar tänkte jag försöka skriva en kommentar om Mymlans inlägg här ovanför, inte minst eftersom något jag skrev verkar ha satt igång hennes tankar. Jag har gått hela dagen och tänkt på vad jag skulle skriva, och det blev mest långa utläggningar om min mamma och vad hon förmedlade till mig när jag var liten. Hon är lite ”originell” kanske man kan säga, och var lite motsägelsefull i sitt eget förhållningssätt till fåfänga. Hon predikade ivrigt emot stereotypa skönhetsideal, modeslavar etc, sminkade sig aldrig (förutom en gång vart fjärde år med läppstift om hon blivit bjuden någonstans), klädde sig billigt och praktiskt (små barn med kladdiga händer erbjöds alltid att torka av sig på hennes kjol om inget annat fanns till hands) osv. Samtidigt lade hon upp håret varje kväll så att det skulle vara lockigt dagen därpå och letade vita hårstrån som hon ryckte loss. Denna roliga (och vackra fast det fattade hon inte själv) mamma lärde i alla fall oss barn att tycka om oss själva, att få en stark självkänsla. Sedan fick vi göra som vi ville i fråga om klädval, smink etc. Så jag gick klädd på ett mycket underligt sätt fram till ungefär tonåren (för korta byxor, underliga kombinationer, kopia på en kopia av den rätta täckjackan osv.), samtidigt som min kusin och bästa vän var helt modegalen och höll på med smink, krämer, noppa ögonbryn för det vilda. I tonåren sminkade jag mig lite grand, vilket i mitt fall betydde lite mascara, svart kajal kring ögonen och kanske läppglans. Det höll jag på med till början av tjugoårsåldern, men blev sedan ”naturell” jag med. Det finns väl inget tråkigare än att behöva ödsla dyrbar tid på morgonen med sminkning och att behöva tvätta bort smink på kvällen! Och att vara rädd förr att kladda ner sig om man råkar behöva gnugga sig i ögonen. Jag satsar på min naturliga skönhet (haha) och tycker att den får duga för folk. (Är alltså inte mycket för det där ”vad skulle folk tro” som mamman skrev.) Hel och ren och gärna något snyggt klädesplagg som jag helst fått i present.
    (Skulle kunna skriva mer om min mamma men orkar inte göra det just nu.)

  16. Ullah – tack för att du berättar. Det känns skönt att folk frivilligt väljer att ha en naturlig look..
    Och vad folk tror, det orkar jag heller inte bry mig så mycket om…

  17. Själv tillhör jag de mer ”metrosexuella” även om manlig skönhetsvård tenderar att kosta en jävla massa pengar :). Men i grunden: hallå – det är upp till var och en. Problemet är väl att så många har hang-ups på andras val?

  18. Fulhet
    Fetma
    Indiepop
    Radhus i Jordbro
    Lägenhet i Tensta
    V-ringad tjocketröjja

    Minns inte den 7e…

    Ne, men allvarligt talat – är inte det där lite väl sleepy 2007? Känns som Thor Moden utan pilsner… Låt sekulariseringen flöda! =]

  19. Jag kan sträcka mig till att ”fåfänga”, precis som ”arrogans” [eller varför inte epitetet "80talssound"] är NPOV… men i en debatt [där jag skiljer på debatt och diskussion] viker jag inte en millimeter från att dom samtliga är att betrakta som positivt värdeladdade – det är min POV… Punkt.

    Inte sällan har journalister [mymlan ej inkluderad] en tendens att genom felaktigt användade av NPOV-ord, samt vinklade hänvisningar och brist på neutralt språkbruk, göra tex recensioner KOMPLETT obegriplig från början till slut – ungefär som om det skullle sitta recepttips på ICA; ”En middag som smakar fantastiskt av bajs och spya, och som du tillagar på endast ett sekel”…

  20. Att låta sekulariseringen flöda innebär tyvärr i nuläget en dogmatisk skönhetsnorm i paritet med alla hejdunderliga fördömanden i Gamla Testamentet.

    Vart vi än vänder oss stirrar normerad skönhet oss rätt i ansiktet; du är inte vacker utan spackel, s as (eller, för män – utan sexpack på magen och Dressmanhaka; lätt orakad och kompletterad av ett hånflin och kall blick … varför är alla Dressmanmodeller välbyggda förresten, när den enda jävla tröja man hittar är XXXXXXXL!? Jag behöver S, S! Ah? Barnavdelningen … tack då, då hittar jag min polotröja på Lindex istället – de har min storlek.)

    Själv har jag å ena sidan ett krav på mig att ‘se ut som folk’ (enligt mina förldrar), å andra sidan en egen önskan om att se ut hur jag vill. Låt vara att det ibland går sex månader innan en frisör får mina 200 bagis – men hey! Det är _min_ kropp, och _mitt_ hår. Eh … och Lindex kläder.

    Att vara kille och aldrig nå högre än 60 kg i matchvikt är förmodligen lika skamligt som att vara kvinna.

  21. Joakim – å andra sidan tror jag inte att det är något nytt. Skönhestideal har nog alltid funnits, och kommer alltid att finnas, om än olika i olika tider och på olika platser.
    Jag vet ju inte hur det är att vara man, men jag kan tänka mig att det kanske har smittat av sig lite mer så att ni också känner av det mer nu än kanske tidigare. Att man måste se ut och vara på ett visst sätt.
    Det fantastiska med de dogmatiska skönhetsidealen är ju att in princip ingen lever upp till dom, så utifrån det behöver man inte bry sig så mycket.
    Jag vill se bra ut – utifrån mina egn ideal. (som givetvis på verkas av omgivningen, men ändå är mina)

  22. Precis Mymlan. Skönhetsideal har alltid funnits, finns i alla kulturer och förändras utifrån vad som för tillfället finns som behov i samhället (om det är ont om mat är det vackert att vara tjock, om man har ont om tid är ett slimmat och välmotionerat ideal bra – visar att man har tid osv.). Det intressanta med diskurser om att ”media skapar felaktiga ideal” är att dessa personer mer eller mindre försöker att förklara att vi idag skapat något nytt: att det är det moderna samhället som skapat skönhetsideal från ingenting. Det är historisk revisionism, kulturimperalism och rätt korkat.

  23. En sak lärde du dig i a f och det är att det INTE är det yttre som är det viktiga hos en människa – och det är faktiskt en värdefull lärdom!

    Även om jag önskar att du hade fått lära dig den under mer humana och avslappnade former då…

    Jag brukar ha mascara til vardags, om jag orkar. Sminkar mej fullt ut om jag ska gå på krogen eller så…dvs typ 2 ggr/år ;)

  24. Jag känner bara att jag måste göra en korrigering här. Det verkar som om jag liksom inte bryr mig eller nåt…
    Det gör jag… Jag har smink. Jag målar mig då och då, mer för varje år som går. Jag köper spännande krämer för dag och natt och ögon osv, men har liksom inte riktigt förstått vad de är bra till mer än att jag är rädd för vad som skulle hända om jag inte använde dom. Och då känner jag mig lurad.

  25. Ullah – nej, jag använder inga särskilda rynkkrämer…
    Det är ju det att jag inte riktigt vet vad dom är bra till eller varför, och jag känner mig ständigt lurad.
    Framförallt är jag rädd att få hud som är för torr, det är den grundläggande orsaken. Sen tstar jag olika andra krämer men märker ingen större skillnad på dom… :)

  26. Pingback: om att brinna « the real mymlan

  27. Man kan svara fast det är gammalt va =)

    Ujuj vad detta har följt mig i mitt liv =) Jag är inte uppfostrad i någon religiös familj, inte heller uppfostrad med att fåfänga är något fult… men jag har utvecklat skamkänslor när det gäller fåfänga. Jag har utvecklat något väldigt konstigt…

    Jag sminkar mig inte, har ingen frisyr som kräver något mer än flätning. Jag är inte ett dugg fåfäng… men samtidigt fruktansvärt fåfäng… men åt fel håll, typ. Väldigt komplicerat. Vissa tror att jag är väldigt fåfäng men dom har missförstått hela grejen. Och för att dom tror att jag är fåfäng så vill dom ibland ”trycka ned mig på jorden” och det gör allt bara värre. Det är både konstiga och hemska tankar jag har.

    Jag känner att som ful (eller mindre fin) människa så ska man inte försöka passa in i ”fel” kategori. Jag känner mig asfånig om jag sminkar mig eller om det syns att jag har försökt göra mig fin. Då tycker jag att jag sticker ut. Jag vill inte synas. Försöker jag göra mig fin så syns jag… som ett pateto som tror att hon blir snyggare när hon försöker göra sig fin. Men samtidigt vill jag inte sticka ut genom att se ut som en dåre heller… Därför är jag väldigt noga med att det inte sticker upp en massa hårstrån på huvudet t. ex. =) Har jag en kvissla så lider jag av att gå ut. Jag vill inte heller att någon ska kunna säga ”Men gud, kolla… Hon har inte tvättat håret!” Så på alla dessa saker är jag väldigt fåfäng. Jag lider om jag måste gå ut i sådana lägen. Mår riktigt dåligt alltså. Men det betyder ju inte att jag tycker jag är snygg annars heller…. Om håret är rent, om jag inte har en kvissla eller om det inte sticker upp hårstrån på skallen. Men då kan ingen iaf peka på mig & säga ”Men gud, ser du hur hon ser ut!”

    Pga denna ”fåfänga” så har en del sagt ”Men varför tror du att folk skulle lägga märke till det? Tror du att du är så snygg så folk tittar på dig eller?” Dom fattar alltså inte att jag tycker tvärtom, men inte vill göra det tydligare. Får jag ned alla hårstrån & inte har någon kvissla så kanske jag kan försvinna i mängden… om jag har tur.

    Om jag skulle sminka mig då… Ja, det blir ju skrattretande. En sådan oattraktiv människa tror att hon kan se bättre ut med lite smink! Hahahahaha! Typ =) Det syns ju om man har försökt göra sig fin, även om man inte lyckas =) Och det kan jag faktiskt tänka om andra. Det som är det hemska i tankarna då… Ibland får man höra ”Men varför skulle någon lägga märke till det? Inte tänker du på sånt hos andra väl?” Jo, faktiskt! Det är ju precis det jag gör. Om jag ser en människa som i mina ögon inte är vacker… som sminkat sig & grejat… Då tänker jag ”Men hallå! Tror hon att hon blev snyggare nu eller!” Jag lägger inte märke till fula människor i samma grad om dom försöker smälta in. För mig blir det nästan som patetiskt… när någon som inte är snygg försöker göra sig snygg… & tror att dom kommer undan med det. Och dit klassar jag mig själv då. Men jag säger ju naturligtvis inte till människor att jag tycker dom är fula. Men jag lägger märke till dom… Om dom nu sminkat sig & sprayat håret typ =)

    Så för mig är också fåfänga skamligt… Det är pinsamt! Om man nu inte är snygg redan från början då. Jag har väldigt svårt för fina kläder också. Finns massor av kläder jag gillar som jag inte kan ha… bara för att det tillhör ”finfolket”. Jag skulle bara se utklädd och patetisk ut om jag klädde mig i det.

    Sedan hatar jag vissa ”komplimanger” jag fått några ggr vid sminkning… ”Men har du sminkat dig!? Gud, vad fin du var… helt olik dig!” Jaha ja… Tack för den! =)

  28. Cinn – jag känner igen mycket i känsloran du beskriver, även om jag aldrig varit sådär noga. Mitt hår står fan åt alla håll och jag ser hålögd och sjuk ut för det mesta…

    Jag förstår precis vad du menar med såna komplimanger också… även om jag blivit lite bättre på det. Om jag nu nån gång gör mig för så är det ju kul om nån faktiskt lägger märke till det. Man kan träna på sånt här, och jag har nog min makeupkompis att tacka för att jag ändå hittat ett mer lagom förhållningssätt till utseende än jag hade för några år sen…

    KÄnns som ett korthugget svar på din långa och generösa kommentar, men jag fan för trött nu för att komma med nåt bättre…

  29. Mmm… Ibland skulle jag vilja kunna sminka mig =) Och vilja kunna göra det utan att skämmas för det. Har försökt sminka mig lite hemma nån gång, men det ser för täääskigt ut =) Några år hade jag iaf mascara på mig varje dag, men då kände jag mig som en bluff… precis som du var inne på.

    Att jag skriver lång behöver du inte bry dig om för jag kan vara expert på det… hehe =) Mest tankar som inte behöver svaras på =)

    Och ang bluff… Så känner jag inför fejkboobisar också. Jag har komplex för mina a-kupor också… men skulle aldrig i livet skaffa sillisar… bara för att jag inte skulle känna mig nöjd iaf. Jag skulle ju inte bli tokglad & nöjd & säga ”tack, vad glad jag blir” om jag fick en komplimang för en peruk t. ex. Skulle alltså inte få mindre komplex över mina små boobisar om jag stoppade in silikon. Är ju iaf inte mina bröst då. Alltså inget att bli glad över om jag fick en komplimang för mina köpta bröst. Ett helvete man får genomlida helt enkelt =)

  30. Cinn – jag förstår precis vad du menar med komplimanger för sånt som inte är ens eget…

    Nu ska jag erkänna en sak. För fem år sedan blekte jag tänderna. Och Gud vad jag fick höra att jag hade fina vita tänder. Men jag kunde inte ta åt mig eller bli riktigt glad, eftersom jag hade fuskat till mig dom…

  31. Pingback: mymlan x 8 « the real mymlan

  32. Hoppsan!

    Upptäckte, precis nyss, att det finns en till frikyrkligt uppfostrad dotter som har bestående men även i vuxen ålder. ;-)

    Jag gjorde samma upptäckter som du om församlingens vara och icke-vara och jag lämnade församlingen till slut. Tron finns kvar, men inte tron på församlingen.

    Jag har också fått höra att församlingen, till och med världen, behöver fler som mig, som säger sanningar om saker. Men det jag upptäckt är att ingen egentligen är så intresserad av att lyssna på sanningar, i alla fall inte när det rör dem själva.

    Jag är nykomling till din blogg, men gillar den skarpt. Du kommer nog får se mig fler gånger… :-)

  33. Välkommen Bertilfrirello!

    Det där var nog bland det mest vältaliga och make-sense jag sett från en frirello under hela min livstid! :)

  34. Pingback: 2008.10.07 « Annorlunda’s ovanligt vanliga blog

  35. Pingback: finns gud? « the real mymlan

Kommentarer inaktiverade.