”Om man inte kan älska sig själv kan man heller inte älska andra”
Vanligt uttryck.
Som togs upp nån gång i min förra blogg.
Då var det någon som sa att det inte är sant. Att man visst kan älska, även om man inte älskar sig själv.
Det är nog sant.
Men den som inte älskar sig själv – kan den personen ta emot kärlek från andra? Jag börjar tvivla. Kan någon övertyga mig?
Nej, jag kan inte övertyga dig alls om någon som inte älskar sig själv kan ta emot kärlek… Men visst tror jag en som inte älskar sig själv kan älska ändra.
Däremot tror jag inte, som sägs, att det räcker med att älska sig sjäv för att bli älskad…. eftersom andra kanske inte älskar det man älskar sig själv för.
Det enda detta bidrar till är att ge den som känner sig oälskad *skulden* … och andra aldrig tar sig tid att anstränga sig för att försöka tränga igenom fasaden och se människan bakom den.
Klart att det inte RÄCKER. Men att det är lättare att älska någon som har en viss självkänsla, det tror jag faktiskt…
Jag har aldrig uppfattat orden så, som att ”bara man älskar sig själv kommer andra att göra det”. Bara som att om man inte älskar sig själv kan ingen annan göra det heller. Men vi är alltså överens om att inget av det är sant? :)
Men min egentliga fråga: kan man ta emot kärlek från andra om man inte älskar sig själv? om man inte anser sig själ vara älskvärd? jag tror att det är ett mycket större problem, och svårare. Svårare att ta emot än att ge.
Jag svarade, men det blev visst lite kryptiskt (ser jag nu)
Jag tror det är svårt, för hur skall någon som inte älskar sig sjäv kunna tro att någon kan älska … hur skall denna person kunna upptäcka att det är kärlek om den inte liknar den kärlek h’n själv ger uttryck för. Men alla uttrycker ju inte kärlek på samma sätt.
Är inte innebörden densamma … fast det ena uttrycks med negation och det andra positivt …
“bara man älskar sig själv kommer andra att göra det”. Bara som att om man inte älskar sig själv kan ingen annan göra det heller.
Det är bara att ta bort negationen…
Nej jag uppfattar dem väldigt olika.
Ett: Om du inte älskar dig själv kan du inte älska andra.
Två: Bara du älskar dig själv kommer andra att göra det.
Stor skillnad. I det andra fallet finns en garanti. Det gör det inte i det första.
Jag tror att man kan älska en annan eller andra även om man inte älskar sig själv. Annars är det jäkligt defaistiskt: jag (som inte älskar mig själv nämnvärt) skulle mao inte kunna älska mina barn. Men vad är det då jag känner som bubblar i bröstet när de som idag kryper upp i famnen på mig när jag kommer hem sent, och de sitter och tittar på Tintin? Vad är det som gör att jag blir som en liten röd boll av kärlek när de säger ”jag älskar dig pappa”? På nåt sätt är det en fet myt att man inte kan älska bara för att man inte kan älska sig själv. Man kan snarare fundera över om självälskandet inte snarare förhindrar att älska andra – eftersom man helt enkelt har nog med att självreflektera sig i sin egen kärlek till sig själv.
deep – jo det var ju det jag sa, och det vi konstaterade här ovanför, jag och monica. Men vad säger du om den andra delen? Kan man ta emot kärlek om man inte älskar sig själv? Kan man tillgodogöra sig den?
Låter som en beskrivning av att ta medicin. Jag tror att man kan det beroende på vilken sorts kärlek det är. Det svåra ligger nog snarast att våga ta emot Eros dvs. kärleken som bygger på ett erotiskt perspektiv (bland andra). Däremot tror jag att man har mindre svårt att ta emot Agaphe dvs. den kärlek som man har till vänner, barn och liknande.
Kärlek kan fan vara medicin.
Jag tror inte att man kan älska sig själv. Det är en omöjlighet. Kärlek finns mellan människor, kärlek är relationer. På sin höjd kan man acceptera och försöka förlåta sig själv (vilket är svårt nog och blir ännu svårare när man skuldbelägger sig för att man inte kan känna kärlek till sig själv). Så svaret på frågan om man kan ta emot kärlek från andra om man inte älskar sig själv är: absolut! Det handlar om olika saker. Tack och lov…
Mats – min tolkning av att älska sig själv är nog den att se sitt eget värde, att se sig själv som älskvärd.
Jag tror att vi pratar om samma sak. Vi är så uppfyllda av att vara stränga och döma oss själva för att vi inte är tillräckligt älskvärda att vi skymmer sikten för kärlek. Den lever liksom sitt eget liv mellan människor. Typ.
Ja, dessa är olika,
Ett: Om du inte älskar dig själv kan du inte älska andra.
Två: Bara du älskar dig själv kommer andra att göra det.
men du skrev (iaf var det detta jag svarade på)
Jag har aldrig uppfattat orden så, som att “bara man älskar sig själv kommer andra att göra det”. Bara som att om man inte älskar sig själv kan ingen annan göra det heller.
Och som jag ser det är innebörden densamma. Det är bara att ta bort negationen.
Det blev någon förväxling tror jag
Monika – nej. Jag ser fortfarande inte hur du menar. :)
Men det handlar nog mer om hur vi tolkar, och uppenbarligen uppfattar vi orden olika.
Om du inte älskar dig själv, kan inte någon annan göra det heller … är vad jag skrev
Om du (inte) älskar dig själv, kan (inte) någon annan älska dig ..
Men du skriver Om du inte älskar dig själv kan du inte älska andra. Men det är inte vad jag skriver (skrev)
Men jag tror att du inte kan tänka dig själva innebörden, för det är så urbota dumt. Jag har också svårt att göra det. Jag anser detta vara skitsnack, eftersom det skuldbelägger den som inte älskar sig själv. Det är personens eget fel om hon inte är älskad.
Ehh. Nä.
Du skrev att ”om du älskar dig själv kommer andra att göra det”. Som om det fanns en garanti för att bli älskad om man älskar sig själv.
Jag skrev: ”bara om du älskar sig själv kan andra göra det”. Utan garanti.
Inte med exakt dom orden, men det var mina två olika tolkningar.
Du svarade mig högre upp ..
Jag menar det inte själv, men har hört det sägas … och du sa att du uppfattat det som att om man inte älskar dig själv gör andra det … och då sa jag att innebörden är densamma, bara att du sa det i negativ mening och jag utan *inte*
men … äsch, vi struntar i det …
… om man inte älskar dig själv gör inte andra det …
Det blir bara värre och värre …. radera mina två sista kommentarer så skriver jag om det senare … om jag orkar :-)
Radera 17, 18, 19 och så kan du gå till kommentarerna 1, 2, 3 och 4. så kommer du se att det jag talar om är inte det du tar upp i inlägget. Jag tar upp en annan syn på saken…Du svarar med det i tankarna och ser inte vad jag skriver, tror jag.
Man kan tycka det är knäppt att tjata om det, men den innebörden är viktig eftersom den är ganska utbredd. Ofta får den som inte blir älskad höra just de orden. Om du älskar dig själv kommer andra göra det.
Troligen menar de att man får en annan utstrålning vilket gör att man blir attraktiv. Men jag tror inte på det.
Sen har vi det här med att om man inte älskar sig själv gör inte heller andra det.
Jag menar att innebörden är densamma.
Slut…
Monika – du borde känna mig bättre än att tro att jag tar bort folks kommentarer. :)
Jag orkar inte mer. Du skrev i början och jag svarade på det och sen började du försöka förklara och sen vete fan. Som sagt. Så viktigt är det inte.
Nej,, slut betyder slut!
En undran på samma ämne… Kan man hjälpa någon till att älska sig själv? Hur i så fall?
Emma – jag tror det är något som varje människa måste lära sig själv. Och att det är ganska svårt…
Det enda man kan göra är väl att som förälder göra sitt bästa för att få barnen att känna sig älskade. Jag tror att människor som fått kärlek som barn har lättare att älska sig själva som vuxna.
Tack för att du svarade. Hur tror du det är om de inte fått kärlek som barn? Finns det då något man kan göra när de är vuxna? Jag är fullt medveten om svårigheten i att svara på dessa frågor. Jag söker nog mer feedback än svar.
Självklart finns inget svar på frågan… inget enkelt i varje fall.
Och som jag sa – en person som inte fått kärlek som barn måste själv ta itu med det och lära sig, jag tror det är mycket svårt för omgivningen att hjälpa i ett sånt fall, annat än visa vad kärlek är. Sen är ju problemet att man inte kan ge en vuxen människa fullständigt villkorslös kärlek… Den biten går liksom inte att reparera och är nog den som skapar grundläggande självkänsla hos en människa. Tror jag…
Som sagt – svår fråga, svaren kan man bara spekulera i…
Det enda jag tror mig veta om kärlek/vänskap är att det är j-t jobbigt att älska ngn som inte älskar sig själv, eftersom personen ifråga ju hela tiden tvivlar…
heaven – jo och det var lite det mitt ursprungsinlägg gick ut på. Om man inte älskar sig själv, kan man då ta emot kärlek???
och följdfrågan: kan man då älska?
deeped – den tror jag vi har rett ut här förut. Eller åtminstone kommit fram till att Ja. Man måste inte älska sig själv för att kunna älska andra.
Tror jag.
Jo, man kan ta emot kärlek, men vetefaen om man älskar, upptagen som man är med sina tvivel…
heaven – och jag som tror precis tvärtom.
Jo visst kan den som inte älskar sig själv ta emot kärlek från andra. Man kan känna värmen man får från människor som tycker om en och bli glad över att vara älskad. Men den tränger aldrig in i det innersta i en människa som inte älskar sig själv. Det som händer där kan endast personen ifråga jobba själv med. Men när den personen vill lära sig älska sig själv och försöker kravla sig ut ur sitt skal så finns orden, kärleken man tidigare fått som små livlinor på vägen. Så det är klart att den som inte älskar sig själv kan ta emot kärlek men personen kanske inte kan uppleva den till fullo och njuta av den på samma sätt som en människa som älskar sig själv gör.
Karolin – jag upplever problemet omvänt. Att det är väldigt väldigt svårt att älska en människa som inte älskar sig själv eftersom den människa skjuter ifrån sig och stänger till, och inte vågar lita på kärleken.
Att en person som inte älskar sig själv kan känna kärlek från sin omgivning tvivlar jag inte på, men från det till att verkligen på riktigt låta sig älskas…?
Jag fascineras av vissas elitism. Ni som anser att man inte kan älska om man älskar sig själv: älskar ni er själva?
Undrar hur du menar, är det svårt att känna kärlek till den människan eller menar du att det är svårt att leva tillsammans med en människa som inte älskar sig själv?
Jag menar att man blir avvisad av den personen. Att man så fort man känner att man börjar komma nära så skjuter personen ifrån sig och vågar inte lita på en.
Att personen ifråga är rädd kanske för att bli övergiven eller rädd för att inte duga, så att h*n gör en massa konstiga saker för att bli älskad och så blir det fel.
(pratar inte bara utifrån mig själv nu utan även andra exempel i min omgivning)
Ok då förstår jag. Och jag håller med, det är väldigt svårt att försöka vara nära någon som aldrig riktigt vågar tro, vågar lita på det man säger. Man får nog känna av själv om man orkar vara med på den resan tillsammans med den personen. Om man ska lyckas ha en relation (nära relation) så måste nog båda vara införstådda med problemet och att man tillsammans jobbar med att hitta en tilltro. Men det är klart att det är jättejobbigt.
Pingback: Tråkkväll .. « Oväsentligheter mm…..Μη σημαντικός
Jisses vad detta var komplicerat då *asg*
Jag har alltid tyckt som du skrev i inlägget… Och funderat över frågan du hade i inlägget. Det var t.o.m. jag som var ”någon” i din gamla blogg =)
Men att frågorna skulle vara så förvirrande trodde jag inte. Jag är för trött för att skriva ned mina tankar just nu. Återkommer imorgon med struligheter jag också… om jag orkar vara djup =)
Cinn – då kan du också kolla länken till Monika här ovanför för hon breddar ämnet. (och så fick jag till det i kommentarerna)
Jag tycker diskussionen är intressant utifrån så många tvärsäkra uttalanden om att självkärlek krävs för nästakärlek. Ingen högg på kroken. Så än en gång: de som hävdar att självkärlek (att älska sig själv) krävs för nästankärlek (att älska någon annan) säger därmed implicit att de älskar sig själva – eftersom jag utgår från att de älskar någon annan. Det är intressant då ett av de vanligaste ämnen som såväl psykologer som själavårdare möter är avsaknaden av självkärlek. Så frågan vidgas då till att gälla: är det så att själva hypotesen självkärlek &rarrow; nästankärlek bara är en sorts förhoppning eller myt alternativt att vi lever i ett samhälle där all kärlek som uttalas inte är riktigt sann (då hypotesen förklarar att nästankärlek inte är möjlig utan självkärlek).
&rarrow; = →
Pingback: deep|edition » Om att älska
Mycket intressant tes deeped.
En till fråga: alla som säger ”jag hatar mig själv”…gör de verkligen det? Jag vet åtminstone att jag själv känner någon sådan slags känsla inför mig själv då och då.. (ja ok, rätt ofta då) men HATAR jag mig själv i grunden; tycker jag att jag är totalt värdelös? Egentligen inte – men det känns ibland bättre att säga så, att känna så för att slippa KÄNNA. Jag HATAR inte… men jag ”hatar”…
Sen är väl avsaknad av hat inte detsamma som att älska förstås!!
Jag tror ”att älska sig själv” är ett ganska så starkt ord för många att ta i sin mun, i vår kultur.
Vad tror jag då i huvudfrågan: Naturligtvis kan man älska andra utan att känna att man älskar sig själv. Det är säkert svårt att få någon att stanna hos en om man hela tiden känner självhat, som mymlan säger: det blir jobbigt för partnern. Men att kunna älska är helt klart möjligt ändå.
Vad märkligt varför har inte jag detta inlägg i min Rss? Såg det via Deep.Ed började läsa kommentarerna och kom till nr 14. Då bestämde jag mig för att inte läsa resten jag ska skriva mitt eget inlägg först utan att bli påverkad av vad andra har svarat och diskuterat här.
Pingback: om att älska part II « the real mymlan
Alter – vet inte hur länge du har haft mig i din rss men det här inlägget är över en månad gammalt, kan bero på det att du inte sett det förr…
Mitt egna, lite väl cyniskt kanske… ”Jo, man kan ta emot kärlek, men vetefaen om man älskar, upptagen som man är med sina tvivel…” gäller såklart inte som regel. Liksom när det gäller alla mänskliga känslor så finns det hur många varianter som helst.
Påståendet gäller kanske mest när personer med dålig självkänsla möter ngn som älskar och känner att de inte kan ge igen på samma sätt. Så de egna tvivlen för man över på den andra personen…
Och Lä…det där har jag oxå funderat mycket på…samtidigt som jag vet att det finns människor som gör just det, hatar sig själva. Hatet uttrycks som en önskan att lära sig självkärlek…
Ibland är man ju medveten om det, men behöver hjälp med att komma ifrån det.
Så kanske är det just detta…att man, för bådas skull, behöver må bra genom sig själv innan man gör det genom ngn annan/s liv.
:-), Nej det vore ju bra om jag öppnade ögonen också för jag tittade på 3 januari. Det förklarar ju varför jag inte såg något. … Men även gamla inlägg kan åter bli aktuella, bevisligen :-)
Pingback: Kärlek är ... | Alter Ego Resonerar
Klart man kan, jag kan ju men det tog tid.