om rädsla för smärta

Läste något bra hos Kaffelattepappan.

Om rädsla för smärta.

För det är väl det allt handlar om.

Människor är så rädda. Rädda för döden. Rädda för sjukdomar. Rädda för problem. Igen och igen läser/hör man om människor som hamnat i krissituationer och så plötsligt försvinner alla deras vänner.

Jag tror inte att det beror på att vännerna inte bryr sig. Det beror på att vännerna är så jäkla rädda. Att komma nära andras smärta är att tvingas se sin egen. Sin egen smärta, sina egna rädslor, sin egen dödlighet.

Och det vill man ju inte.

Eller. En del vill inte det.

Jag har aldrig varit rädd för sånt. Aldrig rädd för att närma mig människor i kris. Människor som kanske just förlorat en anhörig. Människor som fått hemska besked om sjukdomar och sådant.

Snarare tvärtom. Sådana saker som är på riktigt. Som är livet, de stora viktiga sakerna i livet. Som döden. Det är och borde vara lika naturligt att sörja ihop med den som sörjer som att glädjas över nyfödda små människor.

Men hjälp. Då måste man ju fejsa att alla ska dö. Man måste fejsa att det finns sjukdomar. Man måste fejsa att människor mår dåligt. Att människor skiljer sig. Att människor gör varandra illa. Man måste fejsa att ingenting varar för evigt och man måste kanske också glömma sina egna enklare bekymmer en stund, för att kliva in i någon annans mörker.

Deepedition skrev bra om det, sista stycket här.

Det är inte farligt att vara ledsen. Eller att vara arg. Det är farligt däremot att förtränga sina känslor.

(Det är inte farligt att vara rädd heller. Men det kan vara bra att fråga sig vad man är rädd för, varför. Och att möta sina rädslor, ta dem i hand.)

Andra bloggar om: rädsla, död, sjukdom, problem, sorg, mörker, vänner