rödstrumpa, knallpulverfeminist, kvinnosakskvinna

Vad är en feminist?

På riktigt. Vad lägger du in för betydelse i ordet?

Enligt SAOL är feminism ”rörelse för kvinnors jämställdhet med män”.

Jag hoppas att ingen av mina läsare på något sätt är emot det. Ändå är ordet så laddat och används jävligt ofta som slagträ i debatter. Det ena och det andra skylls på feminismen, och ständigt poppar nya ord upp, eftersom de flesta väl ändå vet ursprungsbetydelsen och inte vill anses vara emot jämställdhet.

Deeped har myntat ordet ”knallpulverfeminist”. Översatt ungefär ”mycket väsen för ingenting”.

Själv kallade jag mig i tonåren för antifeminist. Helt enkelt för att jag såg mig som humanist och naivt utgick ifrån att alla människor självklart skulle ha samma rättigheter och behandlas lika. (kanske också för att jag själv oftare identifierade mig med killar än med andra kvinnor)

Idag kallar jag mig ingetdera. Ordet feminist är helt enkelt för laddat.

Därför är jag nyfiken. Alltid nyfiken. Vad lägger just du in i ordet feminist/feminism? Vad betyder det för dig? Och vad använder du för andra omskrivningar, och hur separerar du deras betydelser? En rödstrumpa till exempel, är det en vänsterfeminist eller är alla feminister vänster?

Jag blir jäkligt förvirrad och tycker att många diskussioner hamnar ur kurs på grund av ordet som ingen riktigt verkar vara överens om vad det egentligen betyder.

Jag har kastat upp bollen, nån som är sugen på att fånga den? Ge mig svaret på frågan? Eller trassla till begreppen ännu mer? :)

Uppdatering: Som ett brev på posten länkar deeped till Per Ström som med samma argument som jag använde i tonåren vill byta ut feminismen mot humanism… Skillnaden är att han är en gammal gubbe som borde ha större insikt än jag hade då. Jag ska kanske inte säga för mycket, har inte läst hans bok. Borde jag det?

Uppdatering 2: Den före detta ensamma mamman skriver jäkligt bra om Ström. Och följer upp med ett inlägg som fiskar lite efter samma som jag i det här inlägget.

Andra bloggar om: , , , , , ,

About these ads

67 reaktioner på “rödstrumpa, knallpulverfeminist, kvinnosakskvinna

  1. Den stora skillnaden för mig är de s.k särartsfeministerna och likhetsfeministerna. Kön som biologi eller social konstruktion.

    En riktig särartsfeminist är för mig minst lika irriterande som en macho mansgris…

  2. Jag har aldrig kallat mig feminist och på 60-talet var jag för ung och mer intresserad av andra politiska frågor.

    Feminism är för mig suffragetterna … De gjorde ett oerhört starkt intryck på mig. Beundransvärda i sin kamp för rösträtten. Även om jag inte sympatiserar med våldet.

    De arbetade mer offensivt än tidigare rörelser bland annat genom offentliga aktioner och det vi idag kallar civil olydnad.

  3. Maria Svelands ”Bitterfittan” läste jag med stor behållning… där blir problematiken så tydlig.

    Själv har jag svårt för polariseringen ”vi och dom” alltså… män OCH kvinnor och den kamp som vi förväntas föra MOT varandra.

    Det är någon som vill vår brevlåda mycket illa…eller så tänker jag med kuken i vanlig ordning.

  4. deeped: Nej så extrem är inte (ens) jag. Jag är inte en sån som tycker att ”män är djur” och att vara ihop med män är att ”sova med fienden” och barn borde tillverkas i laboratorier :)

    Jag känner mig egentligen inte tillräckligt påläst för att förklara olika riktningar inom feminismen men jag kan göra en förklaring över vad de där två riktningarna betytt och betyder för mig.

    Särartsfeminismen betonar de biologiska skillnaderna mellan könen, likhetsfeminismen betonar hur mkt det är som faktiskt är lika mellan de båda könen och hur det faktiskt är mer jämlikt om var och en får skapa sig en egen identitet obundet fr en massa stereotypa föreställningar om hur män och kvinnor bör vara. För mig representerar den en mer total frigörelse, än särartsfeminisen som mera vill ”värna” om våra olikheter och uppvärdera de kvinnliga (som de ser det) dragen/handlingarna: snällhet, mjukhet, moderlighet. Min tro är att de olika sidorna finns hos alla människorna men att det är socialt/kulturellt betingat hur vi blir män och kvinnor.

    En av de största inspiratörerna för mig var Nina Björk och hennes Under det rosa täcket, men det var runt 10 år sen jag läste den nu så några detaljfrågor om den kan jag inte besvara eller argumentera om.

  5. Lärarinnan: man skulle kunna översätta det med att likhetsfeminismen är mer det vi idag kallar för queer medan särartsfeminismen i sig egentligen har två underdelar: de kvinnor som menar att kvinnor är förmer än män på allt respektive de som faktiskt anser att kvinnors storhet ligger i det som är kvinnornas biologiska unicitet (föda barn etc.). Dessa två delar brukar gärna falla varandra på halsen.

    Problemet är helt enkelt att de som låter mest oftast tillhör särartsfeminismen: ofta den förstnämnda. Och där är män endast goda om de håller med dem och för övrigt håller käften. Typ Birgitta Ohlsson mfl. Nina Björk har till viss del också avsvurit sig en del av sin särartsfeminiska sida.

  6. Det som stör mig är att ”feminist” eller för all del ”knallpulverfeminist” tas till i debatter i tid och otid. Ungefär som att kalla en kille ”bögjävel” om han diskuterar… typ känslor.

  7. Tack för din sammanfattning deeped. Jag vet att Nina Björk avsvurit sig vissa saker, var det inte en debatt om detta med dagisplatser för barn under 2 år också?

    Det finns naturligtvis massor av saker att diskutera, massor av saker att ta ställning till och analysera. Min dotter har också haft Barbie, varit helt galen i rosa o prinsessor. Min sambo är mycket bättre än vad jag är på att meka med bilar o s v o s v.

    Grundtanken att människor inte ska behöva ”vara” enligt ett visst könsrollsmönster tilltalar mig. Grunden till detta ligger nog i att jag aldrig själv helt platsat i den ”kvinnliga” rollen, trots att jag har barn och är en väldigt fredsälskande och mild person ;) Men jag fiser, blir förbannad, kan supa o s v också.

    Vågar jag fråga vilken del av feminismen(om någon) som du sällar dig till?

  8. Ulrika – jo det var ju lite det jag menade, och därför ville jag veta hur folk tänker när de använder de orden för att platta till folk i diskussioner…

  9. Jag är inte feminist. Jag är queerinriktad men samtidigt har jag fått lov att inse att min tidigare synnerligen Skinner-inriktade syn måste förändra sig lite eftersom jag fått en son som är väldigt mycket kille men samtidigt väldigt mjuk, och en dotter som är modig men oerhört tjejig. Och att jag så lätt hamnar i förväntade könsroller ändå. Men då jag för övrigt är jävligt inriktad på individualism så kan jag inte vara mer ointresserad av någon sorts särartsfeminism eller traditionell biologism.

    Och ja, Ulrika. Jag älskar ordet knallpulverfeminist och använder det när jag anser det vara läge för det. För min del handlar det rätt mycket om hur Mymlan definierade det: kvinnor, ofta inom mediesvängen, som säger sig vara jättefeminister och svänger sig med citat från Beauvoir men är lika biologistiska som de män de försöker att skjuta i sank.

    Jag har ett enda exempel som är oerhört markant: Linda Skugge. Herrejävlar, hon är urtypen.

    Vad är det då jag reagerar mot? Dubbelmoralen i att mest hänga på en -ism utan att egentligen ta konsekvenserna av det. Så om det inte passar – fine with me. Men jag kommer att kalla knallpulverfeminister för knallpulverfeminister och signalpolitiker för signalpolitiker. På samma sätt som jag kallar idioter för idioter och briljans för briljans.

    För övrigt har jag dissat Pär Ström idag. Men det gills väl inte?

  10. Jag tror att skillnaden mellan våra synsätt, Deeped, är att jag tänker i första hand: idiot.
    Eller: briljans.
    I andra hand tänker jag: kvinna eller man.
    För är du säker på att alla du avfärdar med knallpulverfeminism har feminism som sitt första epitiet? Eller är de bara kvinnor?

  11. mymlan: OK… jag fattar nog inte riktigt eftersom vissa saker är skrivna till Ulrika och vissa till mig i det som deeped skriver…

    Och det hela kompliceras i min trötta hjärna för övrigt av att jag ju också eg. heter Ulrika :-D

  12. Nu blir det ett långt inlägg.

    Mymlan, tack för dina vänliga ord och länkningen.

    Vad gäller feminism; för mig betyder feminism att man anser att kvinnor blir strukturellt diskriminerade i samhället, och att man vill arbeta för att förändra det. (Möjligen skulle det också kunna användas i en situation då man lever i ett jämställt samhälle, och att man vill arbeta för att bevara det; men om det vore riktigt jämställt – även attitydmässigt – så skulle det inte behövas).

    Sedan är det – som lärarinnan påpekar en stor skiljelinje mellan särartsfeminister och likhetsfeminister, och denna skillnad är så stor att det är svårt – tycker jag – att föra en diskussion om feminism, om man inte definierar vilken av dessa feminismer man menar. Jag tycker att lärarinnans definition verkar OK, det finns säkert andra, mer vetenskapligt stringenta, men den visar på skillnaden. Jag är närapå rabiat likhetsfeminist; för mig känns det absurt att hävda att kvinnor per defintion och av naturen är mer vårdande, mindre krigiska, mindre logiska etc etc. Det mesta av detta – tror jag – är sociala skillnader. Jagg tror att man blir mjukare och mer vårdande, mindre krigisk av att ta hand om barn, i synnerhet små barn, men att detta förhållande (denna förändring)även gäller för män som tar hand om barn.

    Jag brukar säga att skillnaderna mellan individer av samma kön, är större än skillnaden mellan könen (och då låta det vara osagt hur stor del av skillnaden mellan könen som är biologisk eller social), och att en särartsfeminism, eller vilken biologism som helst, som poängterar olikheterna mellan män och kvinnor, låser in män och kvinnor i olika fack, och begränsar våra möjligheter att utveckla våra personligheter fullt ut. Tuffa kvinnor och mjuka män tvingas kämpa för att få vara dedn de är, och deras kvinnlighet respektive manlighet blir ifrågasatta hela tiden.

    För mig är det därför enkelt att sätta ett likhetstecken mellan humanism och (likhets)feminism, eftersom båda strävar efter att vi ska bli bemötta som individer, och inte utifrån sterotyper, med den skillnaden att feminismen identifierar könsfrågan som ett stort hinder för detta.

    För mig är det också viktigt att fortsätta att kalla mig för feminism. Sprängkraften i ordet, och de konstiga kommentarer som Pär Ströms artikel har givit upphov till, visar att det långt ifrån är självklart med lika möjligheter för män och kvinnor.

  13. Fick en tanke. Om man nu leker med tanken att det är så som likhetsfeminismen säger, att olikheter mellan individer är större än olikheter mellan könen.

    Vad händer då med sexualiteten?
    Ta dig lärarinnan – som ofta pratar om män i termer som att du vill ha ”en riktig karl” nån som är manlig och som dissar feminina män etc…

    Eller kvinnor (som inte sällan kllar sig feminister) som liksom värnar sin ”kvinnlighet”.

    Vad är då manlighet och kvinnlighet?
    Vad söker vi hos varandra, vi som är heterosexuella? Och vad är det för något som gör somliga homosexuella, för inte fan handlar det om att få en kuk i röven, sånt kan ordnas även i heteroförhållanden…

  14. Min personliga syn på människor som kopplar ihop feminism med manshat är att de har missuppfattat ngt viktigt…..både historiskt och nutidiskt.
    (man kan vara bådeoch däremot…men jag ser det som 2 ‘kamper’ för sig). Här räknar jag även in kvinnor som hatar män och kallar sig feminister enbart av den anledningen.

    Liksom Monica så tänker jag på suffraggeter och den kamp de förde för kvinnlig rösträtt.

    Rödstrumpor är absolut vänsterfeminism….men all feminism är inte vänster(såklart)

    Använder man ordet som skällsord så är det för att man saknar ngt…svar på tal, insikt om människans komplexa natur eller annat(vet inte vad).

  15. mymlan: Det handlar (tror jag) om att jag blivit kulturellt uppfostrad till att tycka så, falla för sådana män. Det är inget jag är stolt över, det är nog därför jag pratat med dig så ofta om det (eftersom jag vet att du inte är så’n)! Utseendemässigt har jag alltid fallit för män som ser väldigt ”manliga” ut. Jag dissar feminina män (utseendemässigt) som ngn som jag själv skulle vilja ha som en partner, men jag dissar dem inte som personer. Men visst är det ett problem! ”Vi är alla fångar” som Ringborg skrev någonstans här inne.

    Sen tycker jag det är så här också: Var ska vi lägga krutet liksom: på skillnaderna eller likheterna? Så uppfattar jag Björk, i a f.

  16. …och en sak till: Om det vore helt biologiskt betingat så skulle väl ALLA KVINNOR falla för MANLIGA män? Och ALLA MÄN för KVINNLIGA kvinnor? Men så är det ju inte… Vi faller alla för olika slags ”typer” utseendemässigt och intellektuellt.

  17. Lärarinnan – nej. Varför? Du är ju en likhetesfeminist. Vad menar du med ord som manligt och kvinnligt, om vi nu allihop är lika?

  18. Jag menar de attribut som traditionellt sätts som manliga respektive kvinnliga, och att de inte alltid behöver vara länkade till just en man eller en kvinna utan att de är mer mänskliga.

    Och tvärtom mot vad du tror så är vi alla totalt OLIKA…det är ju det som är grejen…istället för att ha 2 st kön som styr vem du är…så är du helt unik som PERSON, du behöver inte styras av att vara Man eller Kvinna.

  19. Lärarinnan – men du befäster ju också sådana traditionella attribut? Istället för att jobba emot dem?
    Jag vete fan, men jag tänker ju bort allt sånt. Jag är medveten om att jag ibland använder uttrycket ”en riktig man” eller ”en riktig kvinna” men då om egenskaper som skulle kunna appliceras på vilken människa som helst, som i ”en riktig människa”.

    Och jag är inte ens feminist. Jag tror till och med på att det finns en del (ganska många) biologiska skillnader utöver det rent fysiska…

  20. Sen finns ju libralfeminism och radikalfeminism också. Librelafeministerna pratar om ojämställdhet utifrån ett individperspektiv medan radikalfeministerna pratar om strukturer och patriarkat. Radikalfeminist har blibit ett riktigt skällsord för att folk tror att man som radikalfeminist är just radikal i ordets bemärkelse och hatar män…typ.

  21. För min del handlar det inte om att vara lika i meningen kopior utan snarare att det inte är viktigt som normativ del för vad man är. Själv använder jag inte ordet humanism eftersom det dels känns lika mjäkigt som söndagsskolans bilder av Jesus, och dels att sturmarkarna försöker att lägga beslag på termen för sin ateistiska religiositet – men det handlar snarare om att vi är individer: unika på många sätt men med vissa kroppsliga skillnader. De skillnaderna är möjligen bara intressanta när det gäller sex: i övrigt är det egentligen rätt egalt – då handlar det om helt andra saker som är i spel: tradition, religion och social påverkan. Det är saker som kan ändras – även om jag tillhör dem som tror på teorin om den tysta revolutionen enligt Inglehart snarare än att kunna förändra värderingar över en natt med pistolhot (som många feminister ibland verkar kunna fått för sig). Eftersom jag gör det jag gör, läser jag mycket undersökningar som jämför generationer och där ser man många gånger hur förändringarna sker just i dessa skiften: självklart – vissa är fortfarande fast i värderingar från den tidigare generationen medan det finns early adopters som redan förändrat sin värdering. jämför värderingar hos säg en femtitalist, man, vit och hos en åttiotalist, man, vit. Gör det med ett stort antal och du kommer att se att förändringen skett.

    Problemet är dels att det här inte inses utan man ska ha en quick fix, respektive att man hela tiden ser sig blind på kollektivet istället för att inse att individen alltid är det som styr. Alla kommer inte att bli ”rättänkande” i samma generation. Men droppen urholkar alltid stenen.

    Tyvärr begår knallpulverfeminister det stora misstaget att bli frustrerade över att inget händer: vilket innebär att hela utvecklingen tar några steg tillbaka. Om diskussionen istället inriktade sig på värderingsförändring istället för att vända allt upp och ner på kort sikt skulle förändringen ske fortare. Pär Ströms märkliga twistade syn på den förtryckta mannen beror inte på manschauvunism utan är en reaktion på knallpulverfeminismen. Att det då sedan tar sig uttryck i en sorts återgång till en tidigare värdering är inte konstigt.

    För min del är det egalt om min son spelar fotboll eller leker med dockor och vice versa för min dotter. De ska göra det som de vill. Att jag sedan misslyckas med att vara en god förebild genom att lätt hamna i en traditionell könsrollsbestämning när det gäller mitt vardagsliv känns inte bra (men det är knappast bara mitt fel eller mitt ansvar…).

  22. Jag gör så klart det! Precis som vi alla gör varje dag. Jag är inte perfekt, utan gör bort mig regelbundet. Du och deeped tycker det är dubbelmoral, skulle jag tro, jag tycker det är en del av att vara del av det samhälle vi lever i. Men du har rätt…jag ska sluta säga sådant förenklat och istället beskriva vad jag menar: håriga, feta, skäggiga typer (oj vad jag saknar E :) ) Och jag HAR faktiskt varit kär i och hånglat med män som INTE sett speciellt ”manliga” ut alls… :)

  23. deeped: Sorry… nu blev det fel… ser nu att du också beskriver det svåra i att alltid lyckas … jag tar tillbaka det jag skrev. Du skrev tidigare om dubbelmoral och att inte anamma en ”ism” fullt ut, det var det jag syftade på.

  24. Kurry: liberalfeminister tenderar att vara likhetsfeminister. Radikalfeminister är enligt någon sorts sociologisk och filosofisk konsensus motsvarande de hårda särartsfeministerna (Firestone). Däremot har du en lite luddig syn på vad som pratas om. Även om man är individinriktad så ser man strukturer, och därigenom att det finns ett övervärde i manliga värden (själv har jag svårt för att prata om ett patriarkat: dels för att det skapar en bild av ett gäng män som medvetet uppehåller en idé om mannens överhöghet liksom att ett patriarkat sociologiskt bygger på helt andra saker än vad vi diskuterar inom genusdiskursen). Bara för att man ser individen som grundläggande värde och hörnsten för ett samhälle så innebär det inte att man är blind för strukturer.

  25. deep – den jävla quotefunktionen, kan den bara installeras om man har en egen domän? Det skulle verkligen behövas här…

  26. Jag har aldrig sagt att det är rätt att anamma en ism. Men att det är dubbelmoral att säga att man gör det och sedan inte leva enligt det. Själv är jag närmast libertarianism men knappast speciellt renlärig (vilket ju ligger i sakens natur – att individen ska vara fri att göra som han/hon vill)

  27. mymlan: ja, tyvärr. Och fan vet om mina 40 GB i månaden skulle orka med Researcher, Deepedition och din bloggs trafik :)

  28. Mymlan
    Det är en intressant fråga du ställer

    Vad söker vi hos varandra, vi som är heterosexuella?

    Men svaren blir olika beroende av vilka områden vi talar om. Det sexuella, det kärleksfulla, det intellektuella mm. osv. Vilket liv vi vill leva, kanske också har betydelse.

    Jag tror också att det vi söker skiljer sig beroende av åldern, livssituationer mm.

    Och har vi tur så slumpar det sig så att två som söker samma sak är på samma plats, vid samma tidpunkt …

    Jag söker inte manliga män, inte medvetet iaf.

  29. Monika – jag vet i varje fall att jag söker en MAN. Varför gör jag det? För inte fan har det med kuken att göra, så jävla stor betydelse har inte den.

  30. Jomen det gör jag med … söker en MAN, men inte konstruktionen MAN … Nej, inte enbart den iaf och inte heller barnalstring, inte med att man inte blir en hel med en man…För intresset upphör ju inte för att man blir infertil. Jag vet inte varför1

    Livet blir roligare?

  31. Jaaa deeped:/…jag kan ibland inte låta bli att fundera på vilka orsaker som ligger bakom vissa texter eller uttryckssätt. Och alldeles för ofta så struntar jag helt i det skrivna för att istället fundera på personen bakom skriften.

  32. deeped: Ahaaa…så det är därför man är libertarian – för då får man göra som man vill, trots att man anammat en -ism! Praktiskt.

    Jag tror det är mer komplicerat än så, men nu förstår jag hur du menar.

  33. Deep
    Nähä…såhär är det: Om man förstår lite om människan bakom orden så minskar missförstånden. För att vara liberal så sätter du upp ganska så strikta regler för andra.
    (som att du fortfarande bär på ett prästerskapets ok…)

    ”…även om jag tillhör dem som tror på teorin om den tysta revolutionen enligt Inglehart snarare än att kunna förändra värderingar över en natt med pistolhot (som många feminister ibland verkar kunna fått för sig).”
    (de, inte dem)

    Utan aktiva revolutioner (ex. suffragetters, facklig och slavars kamp) så är väl denna tysta revolution en omöjlighet?
    Den tysta revolution är alltså en naturlig efterföljd.
    *lugnet efter stormen*

  34. Jag tror att felet med feminismen idag är att det är alltför många av dem som i den går ut med budskap mm. som är etablerade … de har allt att förlora, medan de andra du heaven talar om, hade allt att vinna ..

  35. Nej, lärarinnan. Som jag skrev: det intressanta är inte att dogmatiskt tro på en ism: fördelen i en libertarinsk syn är att det ligger i själva grunden: att inte stå bakom ett ”paket”.

  36. heaven: den tysta revolutionen är en sociologisk teori av Inglehart. Det bygger på att generationer förändrar värderingar. Inte en ”naturlig efterföljd” utan mer grundläggande: det sker oavsett om få saker skett innan. Det bygger mycket på relation och diversion mellan generationer.

    Men visst är det så att olika ”revolutioner” påverkar – men de ändrar sällan saker. Det finns alltid en seghet i förändringar: något som Marx totalt missade och som Lenin insåg och försökte förändra med våld.

    och så undrar jag varför jag ens försöker… Ja, ”de” och prästerskap? Nej, jag har avsagt mig mitt ämbete. Nöjd? Ska du måla upp en ny bild och recensera min person mer?

  37. deeped
    PK-feminism tror jag är mycket vanligt. Man är ju mer eller mindre tvungen att vara feminist och på samma sätt. Om inte, så betraktas man vara motsatsen, dvs. anti-feminist.

    Jag gör det på mitt sätt! Tänker på mitt sätt också oavsett vad som är PK eller inte. Och då märker man hur likatänkande vi egentligen skall vara i vårt land, trots allt tal om individualism och mångkulturalitet.

  38. Deep
    Näe…ska inte och ber om ursäkt då jag inser när jag blir för mycket.
    (Även om prästerskapet i sig är ett intressant fenomen, kanske mer det katolska då jag bor i Italien.)

    Om Ingleharts teori…så är den inte helt fel i tanken, som utopi. Men är människan så god att inga aktiva revolutioner behövs/hade behövts?

    Monika&deep…
    Då förstår jag ordet knallpulverfeminism…som en sorts pseudofeminism på mitt språk:)
    Och som vanligt är bland de som gapar, så förstör de för de som faktiskt för en behövlig kamp.

    Apropå behövlig så kan inte låta bli att citera http://ensammamorsan.blogspot.com/ som ang. Per Ström skrev…
    ”Vojne, vojne. Stackars vita medelålders heterosexuelle man, som inte kan avancera med
    automatik som han kundde förut, nu när det är möjligt att invandrare, kvinnor och homosexuella kan bli chefer. Det är en nesa att bli förbigången, och det är lätt att skylla det på alla möjliga förklaringar än att andra faktiskt är mer kompententa än vad man själv är. Det här är ett allmänt gnäll bland de äldre herrarna på min arbetsplats, och när man konfronterar dem så kan de nämna två-tre kvinnliga chefer som de tycker har blivit inkvoterade. När jag räknar upp ett tiotal inkompetenta manliga chefer, så håller de med mig om att de är ju också inkompententa. Men det räknas ju liksom inte. Det har ju alltid funnits, och är väl inget att gnälla över.”

    (är det här och nu jag borde ping’a…så lär mig)

  39. deeped: Så en libertarian behöver aldrig ta ställning fullt ut? Om h*n ändå gör det och sen så visar det sig bli jobbigt – byter man bara åsikt då eller? Jag fattar verkligen inte, och försöker inte vara smartass.

    För mig är det självklart att man har en åsikt som man gör sitt bästa att leva efter, men att man misslyckas hela tiden, ibland pga sig själv och ibland pga omständigheter.

  40. Att vara libertarian (eller anarkism om du vill) handlar inte om att vara vindflöjel – det handlar om grundvärdet att individen är basen för allt. Staten ska inte vara det som styr allt utan så lite som möjligt. Genom att individen också är det viktiga så innebär det att individen har rätt till vilka åsikter och tankar som helst – vilket innebär att ingen kan egentligen säga att ”alla libertarianer ska tycka si och så” eftersom själva idén bygger på en total decentralisering.

  41. Din fråga, Lärarinnan, är helt enkelt obsolet eftersom grunden för en libertarianistisk idé inte är kollektivet. Samhället är möjligen ett nödvändigt ont men så lite som möjligt ska styras av kollektivet. Att jag sedan funktionellt ser Rawls teorem om behind the veil som nödvändigt för att interpersonaliteten ska fungera är min egen grundbult. Helt enkelt: eftersom varje överenskommelse bygger på individernas önskan och behov måste varje individ sträva efter att inte skada sig själv eller andra. Men det är fortfarande varje individs eget ansvar: inte en stats.

  42. OK…du pratar i lite för svåra termer för mig som inte är insatt i Rawl eller hans teorem. Men jag tror jag har ett hum om vad du menar nu.

    Jag studerar ju inom det humanvetenskapliga fältet (just nu specialpedagogik), med mycket social konstruktionsteori, systemteori, ekologisk nätverksteori etc.

    Men det är fascinerande att det finns människor som tror så starkt på individen. Konstigt (för mig) men fascinerande.

  43. Hur ser jag på feminism?

    Jag ser på ordet feminism som lika intetsägande som säg politik. Dvs, att säga att ”Jag är feminist” betyder för mig lika lite (men inte samma sak) som att säga ”jag är politisk”.

    Alla vet att det finns många olika sorters feminism, liberal, radikal och queer som några av de främsta. Alla vet att dessa kan ha högst motstridiga åsikter.

    Men det finns en hegemonisk feminism. Den feminism som tillåts att komma till utryck medialt på bekostnad av andra former av feminism. Den är radikalfeministisk. Man slänger sig med ord som könsmaktsordning, könsstrukturer och manlig skuld som om de vore sanning och inte bara teori, utan behov av att bevisa eller lägga fram fakta. Vilket är typiskt hegemoniska drag.

    Majoriteten av gräsrotsfeministerna känner nog att radikalfeminismen inte stämmer fullt ut på deras verklighet eller åsikter, men det blir ändå ett sätt att få kanalisera sina åsikter åtminstone till viss del.

    Enter Pär Ström. Den första man som fört fram kritik mot den hegemoniska feminismen och fått medialt utrymme. (det finns kvinnor som t.e.x petra östergren som tidigare lyckats med samma prestation). Pär Ström har inte skapat den kritiken. Han har inte tänkt fram den. Den har funnits sedan 70-talet. Han har bara formulerat den och lyckats föra fram den. (och inte alltid på ett konstrutkivt eller kompetent sätt).

    För många män har Pär Ström blivit vad radikalfeminismen blivit för många feminister fast i mindre skala. Ett sätt att att få kanalisera sina känslor och åsikter. Män är så vana att bli osynliggjorda i jämställdhetsdebatten att de tacksamt tar emot Pär Ström, trots att han även för många män kan framstå som dåligt påläst.

    Så precis som feminister som kan ha nästan motsatta åsikter till radikalfeminismen ändå tar åt sig när radikalfeminismen kritiserars, kan män som inte håller med Pär Ström i särskild stor utsträckning ta åt sig när Pär Ström kritiseras.

    Bortse från allt annat men ta åt er av den viktigaste poängen han försöker göra:

    Män är osynliggjorda i jämställdhetsdebatten och mäns perspektiv behöver lyftas fram och få en lika stark ställning som kvinnors om vi skall kunna få en rättvis, äkta och hållbar jämställdhet.

  44. Hej!

    Kan någon tala om för mig skillnaden mellan en ”feminist” och kvinnosakskvinna? Eller är det egentligen bara en och samma sak, fast med nyare ord?

Kommentarer inaktiverade.