mymlan är naiv

I nomineringarna till tävlingen Årets blogg hade en person skrivit om mig:

”Är hon naiv eller beräknande”- frågade jag mig förut.

Eftersom navelskådning är en av mina favoritsysselsättningar har jag funderat på vad han kan ha menat, och tror jag fattar. Och svaret på frågan är nog att jag är naiv. Inte så lite heller.

Eller åtminstone var jag naiv. Med åren har jag väl lärt mig vissa saker. Som att folk inte alltid följer sitt hjärta. Som att folk går emot sig själva för att passa in. Som att folk inte tänker efter utan köper färdiga koncept för hur saker ska vara. Det gör säkert jag också, oftare än jag själv förstår. Men ofta gör jag det inte.

Kurrylin ska få barn. Och funderar över normer, i det här fallet könsnormer. Det gjorde jag också när jag skulle få barn. Och kom fram till att jag kör mitt race. Jag gör det jag tror är rätt, för mina barn. Jag tror på jämställdhet. På alla nivåer. Men för mig var det aldrig något att kämpa för när barnen var små. Det var något jag bara levde efter. Utgångspunkten var att vi bor i ett jämställt land där ingen högt skulle säga att de inte är för jämställdhet. Fan så fel jag hade. Men jag var naiv. Det är skillnad på vad folk säger och hur dom faktiskt lever.

Bara som en sån sak som att alla trodde att min dotter var en pojke för att hon nästan alltid hade blå kläder när hon var bebis. Det var inte nån antigrej, det var inte så att jag tänkte att ”baraföratthonärflickaskahonminsannhablåkläder”. Det var simpelt så att blått var så fint till hennes väldigt blå ögon. Jag häpnade över folks reaktioner.

Än värre blev det när yngste sonen kom in i klänningsperioden. Han sparade ut håret, han tog hål i båda öronen och hade örhängen som dinglade. Hans favoritfärg var under lång tid rosa. Han lade beslag på sin systers urvuxna klänningar och tajta rosa byxor med blommor. Det skulle aldrig ha fallit mig in att säga till honom att det var tjejgrejer, eller tjejkläder. Det var kläder, och vill man ha klänning så får man, oavsett kön. Och jag var fanimig så naiv så jag trodde att resten av befolkningen skulle gilla läget.

Det var inte hans jämnåriga som reagerade. Dom sa ingenting. Men deras jävla föräldrar. Och det var inte diskret heller. Dagispersonalen sa åt mig att sonen blev mer eller mindre mobbad av föräldrar som skulle hämta och lämna, för att han såg ut om han gjorde.

Så vad gör man då? Förbjuder man sonen att ha klänning för att han inte ska bli trackasserad av sina kompisars föräldrar? Nej tänkte jag. Då skickar man signaler och talar jag indirekt om för honom att dom har rätt. Däremot så tog jag ett (eller flera) snack med honom. Förklarade att en del människor tycker att det bara är flickor som ska ha långt hår och klänning. Sa att han fick välja själv. Han valde att strunta i dem. Så gick den där perioden över. Han blev grabbigare än grabbigast. Men jag är glad att det inte var jag som lärde honom att pojkar har döskallar och tjejer har rosa.

För att gå tillbaks till där jag började. Jag har aldrig varit aktivist av något slag. Aldrig feminist, aldrig politiskt aktiv, aldrig propagerat. Jag har försökt att leva det jag tror på. Eller försökt. Jag har gjort det, och naivt trott att det är så alla andra gör också. Men kurrys inlägg får mig att inse att det fan inte är så. Folk anpassar sig. Mer än de själva vill också tydligen. Och ja det gör säkert jag också, men inte när det gäller de saker där jag verkligen har en ståndpunkt. Då kompromissar jag inte med det jag tror på för att passa in. Aldrig i livet.

Men det är svårt när det kommer till barnen. Att lära dem att göra det de tror på och samtidigt förklara omvärldens reaktioner. Att ge dem modet att vara det de vill och göra det de tror på trots omgivningens reaktioner. Värst var nog detta när dottern började hänga på nätet. När hon deltog i debatter och diskussionsforum och blev starkt ifrågasatt och kritiserad eftersom tioåringar ju inte kan skriva sådär, eller inte borde tycka att det är kul att prata med vuxna, eller inte borde vara så smarta.

Att i det läget peppa henne och försöka förklara reaktionerna från de vuxna var inte lätt. Hon blev som elvaåring portad från två communitys på internet för att folk blev provocerade av hennes förmåga att uttrycka sig i ord trots den ringa åldern. Hon passade inte in i normen. Hon var olik deras egna barn och eftersom hon var det måste ju något vara fel. Ungefär så verkade de tänka. Men vi red ut stormarna. Hon red ut dem. Och skapade sin egen plats på nätet. Och där hon skriver om jämställdhet bland annat. Som det här: ”Det är klart att okej-vi-är-jämställda-jämfört-med-många-andra-länder men vi är inte jämställda jämfört med Jämställdhet.”

Och så kan ni ju själva fundera över vilka normer ni slavar under. Är det en flicka eller pojke på bilden?

Andra bloggar om: jämställdhet, könsroller, normer, mymlan,