ett statement
2008 januari 15
Ja. Jag tycker att människor är mer värda än djur. (utifrån mitt perspektiv. men jag är ju en människa)
Ja. Jag tycker det är märkligt att människor upprörs och engagerar sig så otroligt för djur när det finns så många människor som far illa. (vi måste vara den enda arten på jorden där somliga värnar mer om andra arter än vår egen)
Ja. Jag tror att det beror på att det är lättare att uppröras över getter (eller barn) i en djurpark i Kina än över att grannens barn får stryk. Man vill ju inte vara och gräva i skiten själv liksom. Inte riskera att själv råka illa ut.
Amen.
Men deep. Du och jag är förmodligen skadade av vår religiösa bakgrund eller nåt. Sådär så att vi inte har nån empati.
Bah! Jag vill helt ärligt se dessa politiskt korrekta “allt levande har samma värde”-människor välja bort att döda en get för att kunna ge sitt barn mat…
Jepp. Du såg inte ironiflaggan jag hissade upp?
Jag tror att en stor anledning att vi oftast ha rlättare för att vurma för djuren än för människorna är just det faktum att vi har tagit på oss rätten att bestämma över djuren.
Någonstans på vägen har vi tagit på oss en gudaroll. Vi bestämmer vilka djur vi ska äta, vilka vi ska dressera, vilka vi hålla i fångenskap och vilka som ska få leva vilt. Allt sker genom människans försorg, på något sätt ett vårdande. Som det mesta vi väljer att vårda så ömmar vi ju också för detta. Vi ömmar för våra barn, vi ömmar för våra älskade och vi ömmar för våra gamla anhöriga, oftast iaf.
Allt som vi ömmar för kommar också in i vår sfär, det andra får oftast befinna sig utanför. Vi blir medvetna om djur som blir utsatta för övergrepp och då blir vi upprörda, kräver ett stopp för detta och tycker att allt är förjäkligt. Ungefär som om våra barn skulle blitt utsatta.
Kvinnor och barn som våldtas i Somalia blir en opersonlig nyhetsnotis, just för att det handlar om människor på platser som vi egentligen inte bryr oss så himla mycket om. Människor har vi ju så himla gott om runtikring oss hela tiden och vi väljer att inte ömma för alla dessa. Vi är inte gudar över dom och därför bekommer dom oss inte på samma sätt. Vi är oss ju trots allt själva allra närmast. Och precis som du själv skrev också. En mäniska som råkar illa ut, kan ju också lätt bli något hotfullt för en själv om man engagerar sig, därför väljer vi lätt att sätta på skygglapparna när vi blir varse sådant.
Dom som är beredda att själva hamna i hotfulla situationer för att skydda/hjälpa någon annan människa är ganska få.
Hej förresten. Hoppas det är bra med dig.
mvh
uffe
Borde inte ömmande för djuren kallas för empozooti. Då kan vi reservera empatin för våra medmänniskor.
Uffe – om du kollar länken jag refererar till ser du att den handlar om getter i Kina. Alltså faller din teori om människor i Somalia…
Däremot är jag med på att ju längre bort desto svårare att känna engagemang. Gäller säkert både människor och djur…
Eller bryr vi oss mer om Kina än om Somlia? Det ska ju inte vara OS i Somalia…
Bogey – kanske det.
Och Uffe – hej själv! Kul att du hittat hit.
Hej igen mymlan.
jo jag såg att artikeln handlar om getter i Kina, men jag tror det är just det faktum att vi satt oss som “gudar” över djurer som gör att vi värnar om dom globalt. ( Vi har gjort oss till förmyndare över djuren och då bryr vi oss om dom varhelst dom far illa) Men människor väljer vi gärna att hålla oss undan (Förutom dom som vi väljer ut), för människan dels en like, men kan också vara ett potentielt hot mot oss, i kärlek, i fiendskap etc. etc. därför blundar vi tror jag mot många människor som far illa.
Klart jag hittat hit ju, för även om jg inte kommenterar så ofta så brukar jag titta in och läsa ibland eftersom jag gillar att läsa ditt tänkande.
Deeped said: “Bah! Jag vill helt ärligt se dessa politiskt korrekta “allt levande har samma värde”-människor välja bort att döda en get för att kunna ge sitt barn mat…”
jag skulle helt ärligt vilja se den som väljer att döda sitt barn för att ge sin get mat. undertecknat PK-klubben.
Ulf är något på spåren även om jag tycker han drar det för långt.
Fast, det ena utesluter ju inte det andra. Men jag håller med dig när du säger att vi inte vill få skitiga händer själva. Samma mentalitet gäller folk som alltid ska försöka lösa andras problem men aldrig löser sina egna. Det blir väl för verkligt för dem, på något sätt.
Sen tycker jag det är underbart att arter kan sammarbeta och ha relationer med varandra som går utanför matrelationen :) Fascinerande exempelvis att katter självmant kommer och lägger sig hos oss. Vi är helt grymma djur! :)
ursäkta om jag spammar din sida :), men appropå PK:
“HUR VET JAG NÄR ETT DJUR HAR RÄTTIGHETER?
Den generella regeln är: OM ETT DJUR ÄR SÄLLSYNT, GULLIGT, STORT, SÖTT, PÄLSKLÄTT ELLER GÅR ATT KRAMA SÅ HAR DET RÄTTIGHETER.”
se vidare på
http://www.yttermera.se/kultur/politiskt_korrekt/index.html
Miss J – muahahaha! Riktigt bra ju.
eller hur:)? och jag glömde lägga till efter min förra postning:
“jag skulle helt ärligt vilja se den som väljer att döda sitt barn för att ge sin get mat. undertecknat PK-klubben.” tillägg, just: Muahahahaha!
snart börjar stora PK-interventionen på min sida. så fort jag hinner. hehe.
Inbödeskrig är alltid de blodigaste, för det är mot sina egna. Människor har ofta större empati för djur än för “sina egna”. Speciellt för gulliga djur, för det tilltalar oss. Besök ett barnhem i ett fattigt land och se hur de spelar söta. Det är livets fula “supply and demand” kanske man kan säga.