Vi har fått ögon till att se med. Och till att snabbt som fan döma människor i vår omgivning för att kunna fatta beslutet om de är värda att lära känna eller om de kan ratas direkt.

Säg inte att du är annorlunda. Och även om man kan lära sig att inte låta ytan vara avgörande så gör vi alla snabba kalkyler i huvudet när vi möter en ny person. Allt utifrån våra egna fördomar och erfarenheter.

Fet människa - korkad och lat.

Arabiskt utseende - jävlar, en kvinnomisshandlare. Säkert våldtäktsman också.

Spinkig - äter inte ordentligt. Säkert bantningsfixerad.

Märkeskläder - tror att han är något.

Skrynkliga kläder - slarvig.

Rökare - outbildad och lever säkert på socialbidrag.

Tatuerad - kriminell.

Dreads - säkert en knarkare.

Väldigt sminkad - jävligt ytlig.

Osminkad - bryr sig inte.

Snygg - måste vara lycklig.

Rullstolsburen - säkert utvecklingsstörd också.

Och så vidare och så vidare. Snabbt går det, och ofta är det inte ens medvetet som vi sorterar in människor i de här olika facken. Till det första omedelbara lägger vi också rörelsemönster, sätt att tala, dialekter, sånt.

Och vi gör exakt likadant på nätet. När vi kommer in på en ny blogg, så ser vi till ytan. Vi måste ha ett sätt att snabbt sortera och sätta in bloggen i ett fack, göra en bedömning om huruvida den är värd att fördjupa sig i.

Här finns några olika parametrar. Designen. Och texten. Hur den är skriven. Vad som är skrivet tar lite längre tid att sätta sig in i. Men hur det är skrivet ser man direkt. Därför är det precis lika viktigt hur man presenterar sin blogg som det är att komma rätt klädd till en anställningsintervju. Lika viktigt hur man skriver som hur man presenterar sig och pratar när man träffar nya människor.

Y som kommenterar här har alltså fel när h*n påstår att stavning och grammatik inte spelar någon roll. Det gör det fanimig.

Chatspråk - ung och dum.

Talspråk - oseriöst.

Långa svåra ord - pretto som tror att han är nåt och bara vänder sig till eliten.

Inga svåra ord - mindre vetande.

Långa kompakta texter - överseriöst och tråkigt.

Långa texter uppdelade i massa stycken - rörig och obeslutsam.

Massa stavfel - slarvig och/eller dum.

Rörig - oorganiserad.

Rosa - tjejig och lite korkad.

Skriver bara om en sak - insnöad.

Korta texter - ytlig.

Skriver om för många saker - obeslutsam.

Skriver på serietidningsspråk - oseriös och flamsig.

Avskalad - innehållslös.

En massa länkar - har inget eget att komma med.

Inga länkar - isolerad från omvärlden.

En massa jag i texten - egotrippad.

Inga jag i texten - för opersonlig.

För liten text - hänsynslös.

För stor text - idiotförklarar läsarna.

Kallar sin blogg för regeringsblogg - lite för bra självförtroende.

Kallar sin blogg för “lilla jags funderingar” - lite för taskigt självförtroende.

Och så vidare, i det oändliga. Vi ramlar in på bloggar som vi genast ratar på grund av dessa yttre omständigheter. Precis som vi ofta snabbt väljer bort människor i vår omgivning på grund av yttre faktorer.

Det kan alltså vara läge att fundera över vilka man vänder sig till med sin sin blogg, och vilket intryck man vill göra.

Men ibland så träffar vi den bortvalda människan igen och igen. Eller ramlar in på samma fula blogg igen och igen. Och långsamt lär vi oss se bortom det yttre, för att inse att vår första bedömning var fel. Fast ibland är den rätt.

Många är de bloggar som jag ryggat för både en och två gånger innan jag insett att de har ett innehåll. Som är bra.

Men det finns så många människor. Och så många bloggar. Det spelar roll hur de ser ut. Hur de är skrivna. Hur de är skrivna märks nämligen innan man läst vad som är skrivet.

Du får aldrig en andra chans att ge ett första intryck.

(bäst att hissa ironiflaggan. alla länkade bloggar inklusive min egen är sådana jag läser och gillar av olika skäl)

Andra bloggar om: , , , , ,