För mig har bloggandet i grunden alltid varit en form av underhållning. Ett sätt att fördriva tid i kombination med att ägna mig åt två av mina främsta intressen, skriva och kommunicera. Men det är så jävla mycket mer. Något jag slogs av senast i förmiddags, när jag hamnade i en diskussion om att gräla.
Jag berättade om hur rädd jag är för arga människor. En person fattade inte varför, menade att jag inte verkar särskilt lättskrämd. Och så fick jag följdfrågor. Som tvingade mig att tänka efter. Och plötsligt så mindes jag hur min pappa var. Hur han kunde slita tag i mitt hår och släpa in mig i mitt rum, dra av mig byxorna och ge mig stryk. Hur arg han var. Att han aldrig bad om ursäkt.
Det kan verka konstigt med tanke på vilken navelskådande människa jag är, men jag har faktiskt aldrig sett sambandet, mellan det min pappa gjorde och min rädsla för ilska. Jag kan verkligen inte hantera om en älskad blir arg på mig. Jag får svår ångest och börjar ofta gråta, och jag känner samtidigt stor skuld utan att veta varför.
Men den till synes simpla diskussionen i en annan blogg fick mig att plötsligt se detta. Wow, säger jag bara. Då får jag plötsligt en helt ny möjlighet att faktiskt ta tag i det. Kanske bearbeta och lära mig. Kanske.
Tack vare att jag läste en blogg, kommenterade och försökte ge uppriktiga svar på frågorna jag fick. Eller försökte se sambandet, eftersom det fanns en stor motsägelse i att jag å ena sidan inte är ett dugg rädd för att stöta mig med människor, samtidigt som jag är så otroligt rädd för att folk ska bli arga på mig.
Hur som. En annan sak. Jag har länge funderat på att skriva om modebloggarna. Men det behövs inte längre. Teflonminne sa allt som behöver sägas, bättre än jag någonsin kunde ha sagt det. Läs!
Andra bloggar om: stryk, bloggar, gräl, rädsla, modebloggar, teflonminne, kommunikation, minnen
