the real mymlan

Jag älskar ord!

Många ord gör språket rikt och levande. Simple as that.

Men nu vill jag ha er hjälp. Jag har ju som jag nämnt tidigare jävligt dålig ordkunskap.

Kan inte ni ge mig ord? Jag vill ha tre stycken.

1. Ett ord som är på utdöende som förtjänar att livas upp.

2. Ett ord som är nytt - egenpåhittat eller uppsnappat någonstans ifrån, kan vara ett låneord eller annan spännande konstruktion.

3. Ett ord som behöver ställas i garderoben ett tag. Alltså ett ord som kanske börjar förlora sin betydelse, som är missbrukat eller bara fult.

Om ni vill kommentera här eller skriva i er egen blogg är helt valfritt.

Här är mina egna:

1. Festligt. Det är ett trevligt ord som hörs alltför sällan. Att användas istället för trevlig, fin, rolig, i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Alternativt ironiskt, som “jävligt festligt” om nånting hemskt trist.

2. Nationalpucko. Känns fräschare och starkare än plattnacke.

3. Empati. Jag är så satans trött på alla som likställer “empatisk” med “snäll”. Lägg av med det bara. Lär er vad ordet betyder. Man kan använda empati till att skada, såra och söndra lika gärna som till att vara god och välgörande.

Uppdaterat: Nickelkickel tog min uppmaning på allvar.

Eva-Lena har också hörsammat min uppmaning. Hon tar dessutom upp en sak som jag själv har svårt med. Nämligen att skilja på var och vart.

Läs även andra bloggares åsikter om ord, lek, hjälp, nationalpucko, empati, festligt

Kom på en sak till.

Om språkpoliser.

Själv kallar jag mig för en rätt så liberal språkpolis. Jag är mer tolerant än man kanske kan tro och tror på ett levande språk som utvecklas av dess användare.

Bloggosfären vimlar av liberaler, den ene extremare än den andre i sin mission att predika budskapet om varje människas fria vilja och rätt att göra som den behagar.

Men nästan alla dessa liberaler är jävligt konservativa när det kommer till språket, och predikar en språkbehandling som hör hemma i början på nittonhundratalet. Är det bara jag som tycker det är lite märkligt?

Andra bloggar om: liberal, språkpolis, bloggosfären, tolerant, språkliberal

Varför blir somliga så oerhört provocerade av språkpoliser?

Vad är grejen liksom? Antingen håller man med om att språket är viktigt, eller så gör man det inte.

Och gör man det inte så behöver man väl inte låta sig provoceras av att andra gör det?

Jag är en rökare. Många tycker väldigt illa om rökare. Jag har läst många bloggar som osar svavel över oss hemska människor som inte kan hålla oss från nikotin. Men herregud jag kan väl inte ta åt mig personligt och bli provocerad av det? Eller borde jag det? Jag väljer att röka. Det står jag för.

Den som väljer att slarva med språket och inte tycker det är intressant att peta i meningsbyggnad kan väl stå för det, utan att bli fullständigt rabiat om någon annan faktiskt tycker att det är extremt kul att diskutera och plocka sönder ord och meningar i atomer?

Andra bloggar om: språkpolis, språk, rökare, nikotin, provocera, provokationer,

Och tre sekunder bump:

Andra bloggar om: the confusions, the logo, youtube, mymlan, bump