2008 01 31
provokativa språkpoliser
Posted by mymlan under dumt, fatta nada, gnäll, mymlan tycker, ord, språk, språkpolis | Taggar: meningsbyggnad, nikotin, ord, rökning, språk, språkpolis |Varför blir somliga så oerhört provocerade av språkpoliser?
Vad är grejen liksom? Antingen håller man med om att språket är viktigt, eller så gör man det inte.
Och gör man det inte så behöver man väl inte låta sig provoceras av att andra gör det?
Jag är en rökare. Många tycker väldigt illa om rökare. Jag har läst många bloggar som osar svavel över oss hemska människor som inte kan hålla oss från nikotin. Men herregud jag kan väl inte ta åt mig personligt och bli provocerad av det? Eller borde jag det? Jag väljer att röka. Det står jag för.
Den som väljer att slarva med språket och inte tycker det är intressant att peta i meningsbyggnad kan väl stå för det, utan att bli fullständigt rabiat om någon annan faktiskt tycker att det är extremt kul att diskutera och plocka sönder ord och meningar i atomer?
Andra bloggar om: språkpolis, språk, rökare, nikotin, provocera, provokationer,
2008 01 31 at 13:51
Varför blir en del alltid provocerade av någonting?
En gång tänkte jag att om man gav varje människa möjlighet att förbjuda det som provocerat dem mest.
Skulle man gå dem till mötes så skulle det inte finnas några grannar, musik, bilar, svartsjuka, bussar, spårvagnar, hamburgare, negrer, mopeder, eskimåer, tobak, …
Varken du eller jag skulle finnas till. Det finns alltid nån jävel någonstans som har retat sig på oss, … och jag retar mig också på en del saker
Jag skriver inte bra och en del språkpoliser har påpekat detta för mig. Finner de nöje i att påpeka det så bjuder jag på det. Fast egentligen bryr jag mig inte om det.
Men om man ska bli provocerad så kan jag väl nämna snöblandad regn. Det är ingen höjdare precis.
Och nu när jag tänker efter så … min granne. Han är liksom inte riktigt som …
2008 01 31 at 13:54
Visst har du rätt…
Men min erfarenhet från blogg och diskussioner på nätet är att just prat om språk får vissa att gå fullständigt i taket…
2008 01 31 at 14:03
Intressant att du tar upp det…
För varje gång nån uttalar sin upplevda provokation av ’språkpoliser’ så uttalar denne någon samtidigt en intolerans mot alla oss som har språk som intresse.
Med tanke på dagens utveckling av det svenska språket tycker jag snarare att vi borde vårda språkpoliser som fridlysta blommor… :)
2008 01 31 at 14:09
evelina - så vackert du fick till det på slutet! :)
2008 01 31 at 14:18
Det är nog också för att så fort man språkpolisar sig så tycker folk man är en besserwisser och att man knäpper dem på näsan. Jag tror de känner sig dumma helt enkelt - och mindre värda på nåt sätt. Ända sedan jag var liten har jag lidit av när folk “säger fel” och rättat dem. Ingen - och jag säger ingen - har någonsin tackat mig (vad jag kan minnas i alla fall) för att jag talat om vad något egentligen heter eller hur något stavas. Och jag som bara vill hjälpa till… I stället snörper man på munnen och blir förnärmad.
Men rökare. Tycker man verkligen illa om själva rökaren? Det jag inte gillar är det röken för med sig för mig som inte röker! Att jag ska behöva känna lukten och må pyton av andras hänsynslöshet (när de förpestar min luft alltså). Och då har jag faktiskt själv rökt ända till för 5 år sedan. Men jag gillade inte röklukt då heller.
2008 01 31 at 14:22
Kristina - jo men det där har jag lärt mig. Att inte gå på folk personligen (om jag inte vet att de själva är petiga och gärna rättar andra, då tycker jag man ska tåla)
2008 01 31 at 14:35
Kristina, jag hade tackat dig! ;)
Men jag kanske är en udda fågel som alltid blir lika glad när ngn lär mig ngt jag inte hade koll på sedan innan…
Rent generellt så utfaller väl de flesta situationer utifrån HUR man säger saker, snarare än VAD man säger… antagligen eftersom det vi eftersträvar är förståelse…
…så kanske är vissa saker bättre osagda!?
2008 01 31 at 14:36
Det är väl så att språkpolisen har utsett sig själv som den som vet bäst hur något skall skrivas. Men ofta kan man skriva på annat sätt också .. Språkpoliser är oftast inte dom som är kunnigast eller mest intresserade, utan de som gärna går in och petar i andras texter.
Det är väl lite det där skolspråksmässiga som språkpoliser framför … t.ex. man får inte börja en mening med Eftersom och meningsbyggnaden skall vara på ett visst sätt osv, osv…
Om man behöver bli provocerad - VEM I HELVETE HAR MED MIN TEXT ATT GÖRA ..
Vem blir provocerad?
Inte jag!
2008 01 31 at 14:38
förlåt att jag skrek
2008 01 31 at 14:39
Monika - jag kan tycka att det väsentliga inte är att den som tar upp språket till diskussion är den som kan mest. Det är just diskussionen som är viktig, att upprätthålla ett intresse för hur man säger och varför.
Och jag tycker nog att de flesta språkpoliser verkar rätt intresserade av språket.
2008 01 31 at 14:44
Kristina af …
Jag hoppas att du inte missförstår mig. Jag försöker absolut inte vara sarkastisk eller sårande, så missförstå mig inte
Du skriver att ingen har någonsin tackat dig. Min fråga är om du anser att de borde ha tackat dig, och i såfall varför
2008 01 31 at 14:50
Jo, men … alltså …
Jag gillar inte språkpoliser helt enkelt. Om jag blir provocerad så är det för att jag inte har bett om deras synpunkter … de går ofta på utan att fråga först … och då utnämner de sig själva till polis …
Om jag vet att någon är utomordentligt duktig på språk så kan jag fråga, men om jag lämnar ett PM som jag sen får tillbaka rättat … så har den personen inget mer att hämta hos mig. Det är en brist på respekt helt enkelt…
Går i taket, vet inte, känner bara hur det börjar röra sig i magen på mig ..
Om man diskuterar allmänt utan att dra in hur gräsligt illa vissa skriver, ja då är jag med … och då handlar det om intresse. Men om man ojar sig och står i … Åh gud va illa folk skriver osv. Vete fan vad det handlar då om?
2008 01 31 at 14:51
Jo, men … alltså …
Jag gillar inte sådana som utser sig själva som språkpoliser helt enkelt. Om jag blir provocerad så är det för att jag inte har bett om deras synpunkter … de går ofta på utan att fråga först …
Om jag vet att någon är utomordentligt duktig på språk så kan jag fråga, men om jag lämnar ett PM som jag sen får tillbaka rättat … så har den personen inget mer att hämta hos mig. Det är en brist på respekt helt enkelt…
Går i taket, vet inte, känner bara hur det börjar röra sig i magen på mig ..
Om man diskuterar allmänt utan att dra in hur gräsligt illa vissa skriver, ja då är jag med … och då handlar det om intresse. Men om man ojar sig och står i … Åh gud va illa folk skriver osv.
Vete fan vad det handlar då om?
2008 01 31 at 14:57
Det var inte så angeläget att få fram vad jag ville säga, så det behövs dubbla kommentarer :-)
2008 01 31 at 14:58
Monika - själv så är jag lite tvärtom. Jag utgår ifrån och hoppas att folk ska påpeka om jag gör språkfel till exempel i min blogg. Herregud, har jag gjort fel utan att veta om det vill jag ges en möjlighet att rätta till det!
Gissar att Kristina funkar likadant, och det är väl det hon utgår ifrån när hon rättar andra?
Sen kan det kanske ha att göra med mitt jobb, där jag måste vara beredd på att folk lägger sig och tycker, inte bara om rena fel, utan också om stil och hur jag väljer att uttrycka olika saker. För mig är det helt enkelt vardag att ständigt resonera, vrida och vända på hur saker skrivs och sägs.
Angående att oja sig - det är väl det många av oss har våra bloggar till. Att få kräkas ur sig lite, tycka saker som kanske inte alltid är så viktiga. Gnäll helt enkelt, det kan vara rätt skönt att få gnälla.
2008 01 31 at 15:08
Jo, jag förstår att tanken är god … och att språkpoliser vill andra väl, men jag tror inte det är drivkraften …
2008 01 31 at 15:11
Jo och i mitt jobb handlar det om innehåll och tanke mer än språklig korrekthet. Om man läser 5000 sidor text som man skall bedöma, så har man inte tid att rätta språket. Dessutom lär man sig att se igenom det.
I examensarbeten är det en självklarhet att språket skall vara korrekt ..
Mycket som kan uppfattas som språklig inkorrekthet, handlar i många fall om att tanken inte är riktigt färdig..
2008 01 31 at 15:18
Jag försöker anstränga mig när jag skriver, att skriva rätt utifrån vad jag tror är rätt. Men jag är inte så intresserad, så att jag tar reda på hur det eg skall vara med allt hit och dit. Ord jag är osäker på kan jag söka på ibland, men meningsuppbyggnad och fan och hans moster och allt har jag ingen aning om.
Ibland kan jag se att mina meningar känns krångliga att läsa, eller att de bara känns fel. Då kan jag försöka ändra utifrån hur jag själv tycker att det ser ut, men vetefan om det blir rätt ändå. *s*
Om jag blir provocerad? Inte av att läsa om språkpoliser i allfall, men sen om nån kom och petade på mitt skrivna. Då kanske eller jag vet faktiskt inte, det har aldrig hänt, än … ;o)
2008 01 31 at 15:26
Johan K: Varför tror du jag blev sårad av det du skrev? Mitt svar var helt riktat till mymlans inlägg. Varför nån skulle tackat mig? Jo, som mymlan säger - om jag gick omkring och t ex skrev eller sa fel på ett speciellt ord hela tiden så skulle jag väldigt gärna vilja veta det i alla fall.
Monika R: Exempel: Chefen envisas med att säga “situationstecken” hela tiden. Jag talar om för honom att det heter “citationstecken” och varför. Då tycker jag att gör honom en tjänst och det handlar då tamig fan inte om att jag vill vara den som vet bäst eller sätta mig på honom. I ett annat sammanhang där han till exempel står och föredrar något för en massa kunder eller annat viktigt folk kanske han säger så och hans budskap inte går fram för att en del tycker han är skitlöjlig och okunnig som står och säger “situationstecken”.
Jag arbetar precis som mymlan med ord hela dagarna men inte alls i samma sammanhang och vet hur fruktansvärt viktigt det kan vara att skriva rätt. Vi får ofta handlingar från andra som skriver som krattor och det stör. Det stör så in i norden, man kan inte ta sig till innehållet och särskrivningar kan t ex göra att betydelsen går helt förlorad och i mitt jobb handlar det ofta om juridik och avtal och att tolka det som är skrivet.
Men ska man vara politisk korrekt ska man naturligtvis säga att “det är väl inte så noga med stavning och meningsbyggnad, huvudsaken är ju innehållet”. Jotack, det är det den socialdemokratiska skolan har lett till. Nedrustning av kunskaper.
2008 01 31 at 15:53
Helt rätt, Kristina! “Huvudsaken är att man fattar vad som menas” - om man inte fattar, eftersom texten är så dåligt (=otydligt) skriven? Det är ungefär som när man inte tycker att man behöver lära sig något utantill - “man kan ju slå upp det”. Det funkar inte alltid.
2008 01 31 at 16:50
Det är skillnad på text och text.
Det är skillnad på person och person.
Min syster har dyslexi.
Hon skriver ofta via msn till mig. Hon stavara så illa att jag ibland måste läsa högt för att förstå vad hon menar, men jag är glad för att hon ändå väljer att använda ett medium som msn, trots att det “avslöjar” en så fatal svaghet.
Men ytterst få som skriver illa har dyslexi. Dessutom skriver man “olika” sorts fel.
Jag studsar inför allt för uttalat “talspråk” i skriven text. Jag backar när någon gödslar det skrivna med buntvis av “lixom” och “ju” och “ja sa” och sånt, som bara är onödigt slarv.
Jag har helt enkelt svårt att ta till mig det skribenten försöker förklara, eftersom språket i sig ligger ivägen; som en FET DÖD ÄCKLIG RÅTTA.
Så vill man bli läst, förstådd, tagen på allvar av …ja, åtminstone av mig, så är det nog bra att läsa igenom det man skrivit en gång extra innan man klickar på “sänd”.
…men andra skulle säkert uppfatta mig som språkpolis och “messerschmitter”. Vad vet jag?
JAG blir glad om någon påpekar ett försmädligt stavfel - ja, jag både stavar och skriver fel ibland! - eller ett syftningsfel som gör en text till något annat än jag avsåg.
Jag vill bli förstådd.
Tack för ordet!
2008 01 31 at 16:52
…och självklart ser jag nu ett skrivfel i inlägget ovan, som jag inte såg när jag läste igenom det…!
*asg*
2008 01 31 at 17:05
MsGarbo: “stavara”? Fast det är slarvfel, inte stavfel (skrivfel är det ju förstås ändå). Slarvfel gör jag ofta för att jag har bråttom och halkar på tangenterna. Det räknas liksom inte. ;)
2008 01 31 at 17:23
Njaoa. Jo, det ÄR skillnad på skrivfel och stavfel, men å andra sidan: Om jag kör över din fot så gör det ju ont i din tå oavsett om jag körde över dig med vilje eller inte…
Fel är fel är fel, men somligt kanske man
“förlåter” lättare än annat.
Men nog är det typiskt med tanke på ämnet!
*läser igenom extra noga*
*klickar på Submit Comment*
2008 01 31 at 18:38
Knusselbo
Din chef kanske tycker det är kul att säga situationstecken … vem vet? Och i vilket fall är det väl upp till honom … är du din chefs ansvar.
Jag som undervisar tillåter mig själv att göra bort mig, få andra att skratta ibland. Det gör ingenting … lixom, jag gillar att skriva “lixom” och “oxå” och använda smiley´s … Vad har någon med det att göra. Men i vetenskapliga artiklar mm. skriver jag inte lixom för jag vet att det heter liksom och jag tror inte att jag är ensam om att veta det av dem som skriver lixom och oxå i mer avslappnade sammanhang.
Låt andra ta ansvar för sig själva… och framför allt låt dem vara .. tro dem om mer än vad ni gör.
Drivkraften, ja, det är att ni själva blir irriterade …
…. men det är PK i Sverige att vara omsorgsfull, på tal om PK…
2008 01 31 at 18:55
Monika - det är en sak att göra fel medvetet, en annan att göra fel av okunskap.
Okunskap bör beivras.
2008 01 31 at 18:56
Monika: Vem har sagt att det är mitt ansvar att få honom att säga rätt? Jag kan ju bara påtala det, sen får väl han göra som han vill. Men om han nu verkligen TROR att det heter “situationstecken” så kan det väl inte vara fel att upplysa honom om sakernas rätta förhållande? Utifrån sin nyvunna kunskap, kan han avgöra vad han vill säga sedan. Min chef är nog stor nog att ta vara på sig själv.
Med ditt resonemang skulle man ju aldrig “rätta” någon i några sammanhang för rädsla av att stöta sig med dem eller ta över ansvaret för dem. Det förstår jag inte.
Jag kan bara konstatera att vi kan vara överens om att vi inte är överens.
2008 01 31 at 19:04
Kristina, Ja, det är precis det jag menar …. Om inte folk ber om att korrigera något hos dem, så skall man låta bli …! Om det inte handlar om någon examination mm. Helt riktigt uppfattat. Och det gäller väl allt som har med personen att göra, språk, utseende, smak mm.
Låt folk vara!
Eller bli svenskalärare själv, då kan du rätta och korrigera hela dagarna :-) och få betalt för det.
2008 01 31 at 19:07
Monika - som sagt, vi är olika. Jag skulle bli skitsur om jag fick veta att någon såg ett stavfel i min blogg utan att påpeka det.
Du blir skitsur om någon påpekar ett stavfel.
Den där “hänsynen” som visas genom att inte påpeka vissa saker är bara missriktad och leder ingen vart. Och så finns det olika sätt att säga saker.
Det finns inga som helst paralleller mellan att påpeka hur folk skriver och att kritisera deras klädval, som jag ser det. (däremot om jag har en torkad snorkråka på kinden vill jag gärna att någon upplyser mig så att jag kan ta bort den)
2008 01 31 at 19:52
Kristina af …
Det var ungefär som jag trodde.
Jag kan säga att jag är själv uppvuxen i Tornedalen med den här rotvälskan “meänkieli” som modersmål. Det som är gemensamt för de flesta av oss är att vi inte kan skilja på en och ett. Vissa saker lär man sig med åren och vet att det t.ex heter “ett brev” istället för “en brev””.
Det händer att folk ibland rättar mig, men det skulle aldrig ens falla mig in att tacka dem.
Varför skulle jag?
Du gör dig också till talesman för kunderna utifrån att din chef kanske säger “situationstecken” istället för det korrekta “citationstecken”.
Jag kan säga så här: I mitt arbete händer det ibland att jag är kund. Det handlar om affärer som ibland kostar flera miljoner. Den senaste uppgörelsen landade på drygt 45 mille. Inte vid ett enda tillfälle har jag funderat på om leverantören pratar helt korrekt eller om han gör några fel.
Det enda som intresserar mig är vad han har att sälja och om hans produkt är det optimala för oss.
Sen skriver du att du vet “…hur fruktansvärt viktigt det kan vara att skriva rätt”
Viktigt för vem?
Jag förstår att det är viktigt för dig, men att ditt tyckande skulle bilda normen?
Näää, jag köper helt enkelt inte din argumentation
2008 01 31 at 20:13
Mymlan!
Jag blir sur därför att jag inte bett någon att korrigera mig och att någon förutsätter att jag skriver lixom för att jag inte vet att det heter liksom, för att ta ett exempel.
För att någon tar på sig rätten att göra det.
En sak jag undrar över - varför skall andra ta på sig ansvaret för att du stavar rätt Mymlan. Är inte det ditt eget ansvar … Du blir sur för att ingen tar ansvar för dina språkfel i din blogg.
Ja, nog ser vi på saken olika!
För övrigt håller jag med Johan K …!
2008 01 31 at 20:39
Monika - ibland lyckas du få till det. Jag kräver inte att andra ska ta ansvar för mina språkfel. Eller för mina torkade snorkråkor på kinden. Men det känns hyfsat och vänligt att hjälpa till med sånt.
2008 01 31 at 20:50
Jag tänker på ordet språkpolis. Det låter inte särskilt positivt. PoliZEI! Det är för mig någon som på ett rätt så otrevligt sätt, lite sådär klapp på huvudet-aktigt, tillrättavisar den som bryter mot reglerna.
Visst, det är skitviktigt med förståelsen, verkligen. PPM ska skicka ut brev som folk förstår, det är ju självklart. Men vad förväntar sig språkpoliserna egentligen? Att de som blir kritiserade ska utbrista: “Åh, det har jag inte tänkt på. Vad kul att lära sig något nytt!”.
Om man verkligen vill åstadkomma en förändring hos människor är det nog säkrast att vara positivt inställd till det område det hela handlar om. Då menar jag inte att man ska tycka att allt är så himla okej. Jag menar att man istället för att påpeka fel, kan bidra med något. Till exempel ta intiativ till att ordna en heldagskurs för folket på PPM. “Så skriver du så att folk begriper vad du menar” kan kursen heta :).
Anna
2008 01 31 at 21:37
Monika - ibland lyckas du få till det
Dom brukar säga det … :-)
2008 01 31 at 21:40
Jag tycker det är bra när människor rättar mig så att jag slipper göra bort mig i framtiden.
2008 01 31 at 21:45
Johanna - exakt så!
Monika - Det var inte en komplimang…
2008 01 31 at 22:39
Det jag inte förstår i det hela är många verkar missa att det är svårare att ta någon som slarvar med hur de skriver på allvar än någon som åtminstone bemödar sig med att kasta in ett komma eller en punkt lite nu och då.
Jag mailade en högra chef en gång och fick tillbaka ett svar skrivet i ett enda stycka, utan kommatering, mellanslag på underliga ställen och så tre utropstecken efter varandra lite nu och då. Må så vara att jag är ett vanligt hjon som ibland bråkar om småsaker, men är jag verkligen så oviktig att man bara behöver kasta ut bokstäver på måfå och är nämnde chef så dum i huvudet att han tror att jag ska ta det där på allvar bara för att han undertecknar med sin titel?
Hur folk skriver i sina bloggar däremot är en annan sak, det skulle aldrig falla mig in att rätta eller påpeka, men sannolikheten att jag skulle orka läsa något sånt regelbundet är liten. Jag vill gärna slippa gissa mig fram och om du som skribent skiter i mig så till den milda grad att du inte bryr dig om hur du skriver, ja, då vill jag inte läsa heller. =)
(och eftersom jag inte korrläser mig själv så är det inte ovanligt att jag får mina slarvfel kastade i skallen, men det är ju inte mer än rätt)
2008 01 31 at 22:42
Drottningen - jag får fan alltid hitta mina fel själv… :(
Annars håller jag med, men just den grejen har jag skrivit så många gånger förr… om sannolikheten att jag ska stanna kvar och läsa en blogg som är full av läshack…
2008 01 31 at 22:55
Jag ser nu att jag har tänkt och skrivit samtidigt, föga förvånande har jag bytt ut en vokal i mitt inlägg. Nåja.
2008 01 31 at 22:56
Drottningen - jag vågar ibland inte läsa mina egna kommentarer… :)
2008 01 31 at 23:03
Monika - Det var inte en komplimang…
Du tror inte jag förstod det….
underskatta inte min intelligens …
2008 01 31 at 23:03
Monika - är det nåt jag aldrig har underskattat så är det din intelligens…
2008 02 01 at 08:22
Johan K: Du läste inte fortsättningen på det jag skrev om VARFÖR det var viktigt? …”kan t ex göra att betydelsen går helt förlorad och i mitt jobb handlar det ofta om juridik och avtal och att tolka det som är skrivet”…
I entreprenader för miljontals kronor ÄR det viktigt att det står rätt i avtalet. Det är inte tyckande, det är fakta.
För övrigt håller jag med Drottningen helt i hennes eminenta kommentar.
Kan det vara så att hur man skriver (och talar) är så nära ens personlighet på något vis att det lätt tas som personangrepp om man påpekar något stavfel eller särskrivning? Det verkar vara lika känsligt som hur man uppfostrar sina barn.
2008 02 01 at 14:15
Kristina - jag kan iofs tycka att det är värre att rätta någon för hur de pratar än för vad de skriver i texter som ska läsas av många…
Sedan är hur man skriver personligt. Men ändå ett val. Och precis som man bör kunna stå för varför man väljer att fostra sina barn si eller så bör man kunna stå för varför man väljer att skriva på ett visst sätt. Som i Monikas exexmpel. Hon säger att hon väljer att skriva “lixom”. Men. Om någon då påpekar det är det enkelt att säga att “jag vet hur det ska vara men skriver så här ändå”, jag förstår inte vad som är problemet med det…