Etiketter
ansvar, barn, hänsyn, kränkningar, respekt, skola, trakasserier
Apropå ord som missbrukas.
Och apropå situationen i skolan. Och det här med kränkningar och trakasserier.
Någon gång, var det på sjuttiotalet eller kanske senare, så blev det så modernt med hänsyn och respekt. Två i grunden bra saker. Men det finns faktiskt gränser. Och man ska ha klart för sig vad orden betyder, tycker jag.
Barn ska bemötas med respekt, om man vill att dom ska respektera en.
Att curla och sopa framför och bakom dem är inte att visa respekt. Det är att göra dem en björntjänst.
Att låta barnen ha en massa medbestämmande i skolan är kanske ett bra sätt att lära ut demokrati, men jag är tveksam. Barn behöver en vuxen som slår näven i bordet och talar om var skåpet ska stå. Precis som att jag på mitt jobb vill ha en chef som kan göra detsamma.
Vi lär inte barnen respekt genom att anpassa hela livet efter dem.
Vi lär inte barnen respekt genom missvisad hänsyn och rädsla för att säga som det är.
Barn tål sanningen. Ofta bättre än många vuxna. Om den serveras på ett respektfullt sätt. Och då menar jag respektfullt i ordets rätta bemärkelse. Att inte underskatta barns förmåga.
Det är något snett i det här samhället när barn tvingas ta ansvar för saker som hur deras skolundervisning ska se ut, men de inte anses kunna gå själva till skolan.
Att visa hänsyn är inte detsamma som att trippa på tå och aldrig säga ifrån. Att visa hänsyn är att vara vänlig och låta andra komma till tals, men inte nödvändigtvis bestämma. Att visa hänsyn är att upplåta sitt busssäte åt någon som ser ut att bättre behöva det, och att säga saker på ett snyggt sätt.
Unga idag är stressade och har ångest och karvar sig armarna. Och inte fasen avlastar vi dem genom att tvinga dem att göra sina egna skolplaner och själva sätta upp mål för skolarbetet.
Självklart går allt åt helvete om vi fostrar våra unga att känna sig kränkta om de möter motstånd.
Självklart går allt åt helvete om vi låter barnen styra både hemma och i skolan.
Och det är fanimig inte respekt för barnen. Det är motsatsen.
Nu har jag svamlat färdigt. Tack för ordet.
Andra bloggar om: skola, undervisning, trakasserier, kränkningar, respekt, hänsyn, curla, föräldraskap, lärare,
Svamlat? Herrejävlar… du går från klarhet till klarhet *fortsätter applådera*
Pingback: deep|edition » Baksidan med mobila apps
Njutabar läsning. Dina raka sanningar rinner som en lavaström längs curlkrumma föräldraryggar och tveksamma sinnen
En gång in tiden hade jag en pinnsmal överste som regemntschef. Han såg nazi ut och hade schäferhund och torskögon.
”Att ställa krav – det är att bry sig om” sa han. End of discussion. Det behöver inte vara mycket svårare än så.
Kort, klart och kärnfullt.
Mycket bra skrivet.
”Självklart går allt åt helvete om vi fostrar våra unga att känna sig kränkta om de möter motstånd.”
Precis så.
När jag studerade så extraknäckte jag lite grann som lärare på högstadiet.
En gång så kom det en ung tjej till oss och skulle föreläsa om undervisandet. Enligt henne så var det viktigt att vi utgick utifrån barnens egna erfarenheter i undervisandet.
En del lärare tyckte att det lät bra, men majoriteten satt i bänkarna och gäspade.
jag frågade då tjejen att om jag skulle undervisa henne i infinitsemalkalkyl eller i komplex analys så vilka är hennes erfarenheter i dessa områden.
Hon visste inte ens vad det var …
Eleven har kanske saknar erfarenhet i det som ska läras ut.
Är det då inte bättre att man utgår ifrån att det är läraren som är experten och som bestämmer vad det är som ska läras ut
Ingen säger ju emot!
Vafan.
Nej, det är väl tråkigt när alla bara håller med! :) Men det är ju så jävla sant det du skriver, så det går ju inte att göra annat.
Pingback: Kristina af Knusselbo » Blog Archive » Dagens bästa
När rädslan för att måste erkänna att du gör fel ibland (som ofta bottnar i en barnslig önskan om övermänsklighet och allvetande) har växt sig större än modet att erkänna att du faktiskt gör fel ibland (som bottnar i insikten om sin egen mänsklighet) uppstår curlingfenomenet.
Varför är det så få som påpekar att curlingföräldrar måste komma från nånstans – typ ett curlingsamhälle med curlinginstitutioner och curlingföretag?
Det här är bland det bästa du skrivit någon gång.
Önskar jag hade vetat allt det här när jag skaffade barn…
Jag säger inte heller emot, jag säger Tack! Publicera texten i tidningen!!
Klp – tyvärr verkar min tidning inte lika intresserad av mina åsikter som mina bloggläsare… :)
Mymlan! Jag säger emot! Jag vill att barnen ska bestämma allt i skolan för när det går åt helvete kan vi lärare skylla på dem.
Fan vad jobbigt att behöva ta ansvar för kidsens skolgång och att de lär sig nåt och allt det där, nej usch, det kommer vi aldrig orka. Jag ser det närmast som en kränkning att få sådana krav ställda på mig och mina kollegor.
Hmm..när jag gick i förortskola så brukade pojkarna kalla lärarinnan för hora i klassrummet, helt öppet.
Hon var väldigt ung och jag tror att hon var väldigt osäker och kanske lite rädd så hon sa aldrig emot, hon låtsades bara inte höra. Kanske för att de killarna kunde bli ganska hotfulla om man sa emot dem. Det slutade med att vi flickor fick försöka få pojkarna att sluta.
Hade väl kanske inte så mycket med undervisningen att göra, men vi fick ju ta ansvar för den sjuka stämningen iallafall. Minns inte att någon vuxen någonsin talade med de pojkarna.
Mia. det där är intressant. En bekant till mig är lärare och blev kallad hora av en elev. Hon anmälde honom tror jag, eller ringde föräldrar och så. Hon gjorde något i alla fall och hennes arbetgskamrater blev närmast chockade. Ingen hade gjort så förut, alla hade dittills bara vänt andra kinden till.
Mia/Kurry – oj jävlar. Min son kallade en lärare för hora en gång, och då jävlar! Dom ringde till mig och hade dom INTE gjort det hade jag blivit galen. Som förälder vill man fan veta om barnen misssköter sig – hur fan ska man annars kunna leda dom rätt?
Mymmel men du reagerar ju just så också, på ett bra och normalt sätt. Det finns ju så många föräldrar som absolut aldrig någonsin kan tänka sig att deras tonåriga lilla ”ängel” kan göra sådana saker att de bara blir förbannade på den som säger till.
Det är ju bara att kolla på mobbares föräldrar. Även om deras barn med 50 vittnen faktiskt slagit ned en annan unge så vägrar de många gånger tro att det är sant.
Föräldrar är det värsta man kan ha att göra med vissa gånger.
Mia – med en massa lärare runt omkring mig vet jag att det du säger är sant. Och det är ju lite det jag försöker säga – detta jävla curlande – från alla håll.
Och att även lärare måste använda silkesvantar när dom pratar med föräldrar.
Så himla bra skrivet tycker jag.
Skitbra.
I en massa år har man pratat massor om barns rättigheter.
Men deras skyldigheter då?
Som schyssta medmänniskor bland annat.
Näe.
Jidder, jiddet, jidder.
Moböjs in my blog! Kul att se dig! Och tack.
”Vi lär inte barnen respekt genom att anpassa hela livet efter dem.
Vi lär inte barnen respekt genom missvisad hänsyn och rädsla för att säga som det är.
Barn tål sanningen. Ofta bättre än många vuxna. Om den serveras på ett respektfullt sätt. Och då menar jag respektfullt i ordets rätta bemärkelse. Att inte underskatta barns förmåga.”
Jag håller med till stora delar. Detta är dock inget slutet skolfenomen skulle jag vilja hävda.
”Det är något snett i det här samhället när barn tvingas ta ansvar för saker som hur deras skolundervisning ska se ut, men de inte anses kunna gå själva till skolan”.
Vart och när får de göra detta? Det främst förekommande exemplet av elevinflytande är elevråd och att eleverna får välja mellan 3-4 uppgifter som de ska göra under någon enstaka lektion i veckan. Att de skulle ansvara för hur deras undervisning ska se ut är nonsens. Ju äldre de blir, desto mindre inflytande får de dessutom.
”Unga idag är stressade och har ångest och karvar sig armarna. Och inte fasen avlastar vi dem genom att tvinga dem att göra sina egna skolplaner och själva sätta upp mål för skolarbetet”.
Nej, men det är väl inte primärt skolans fel? Du är fantastiskt snabb med att komma med (ofta) ogrundad kritik mot skolan i allmänhet och mot lärare i synnerhet. Medan din kritik mot medierna och journalister och den slaskjournalistik som framför allt kvällspressen och de olika tv-kanalerna erbjuder uteblir i det sammanhanget. Jag skulle vilja påstå att en stor anledning till att eleverna känner sig stressade idag beror på just medierna och den människobild som de förmedlar och försöker pådyvla eleverna.
Johan K: ” Enligt henne så var det viktigt att vi utgick utifrån barnens egna erfarenheter i undervisandet. jag frågade då tjejen att om jag skulle undervisa henne i infinitsemalkalkyl eller i komplex analys så vilka är hennes erfarenheter i dessa områden.
Hon visste inte ens vad det var …
Eleven har kanske saknar erfarenhet i det som ska läras ut.
Är det då inte bättre att man utgår ifrån att det är läraren som är experten och som bestämmer vad det är som ska läras ut”
Ja, hon refererade mest troligt till fenomenografi och uppenbarligen förstod du inte alls vad hon talade om. Enligt fenomenografin ska undervisningen ha förankring i barnets verklighet. Detta betyder att man utgår från och försöker koppla undervisningen till det sätt som barnet uppfattar/ser på världen/problemet i fråga. Det har inget att göra med att eleven ska bestämma vad som ska läras ut eller inte, snarare tvärtom: det är läraren som bestämmer vad eleven ska rikta sin uppmärksamhet mot. Läraren måste därmed skapa sig en bild av elevens förförståelse för att kunna bedriva undervisningen på bästa sätt, dvs. utgå från vad eleven kan i ämnet och bygga vidare på detta.
CH – ingenstans säger jag att det är skolans fel. Det är i hela samhället.
Med delar av det här inlägget ger du skolan en stor del av skulden.
CH – din tolkning. Tar du åt dig på något sätt?
Själv tycker jag att större delar av skulden läggs hos föräldrarna i det här inlägget.
Men allt hänger ju ihop. Skolan är en del av samhället, föräldrarna är en del, skolan formas ju av det samhälle vi lever i och är rätt bra som exempel på samhällets normer och värderingar eftersom det är i skolan de planteras.
CH – om du läser kommentarerna ovan så ser du ju att de flesta andra tolkat det ur sitt eget föräldraperspektiv.
Tar åt mig av vad?
CH – inte vet jag? Man tolkar ju in olika saker beroende på vem man är.
Du säger att jag kommer med ogrundad kritik mot skolan och lärare i synnerhet.
Var någonstans i ovanstående inlägg har jag kritiserat någon lärare, eller ens lärare i flock?
Att kritisera ett samhälle utan att ge exempel är svårt för att inte säga omöjligt, coh om du läser mig noga borde du ha sett att jag inte är nådig mot min egen bransch heller i alla lägen.
Som det framgår av mitt inlägg så är det något som är återkommande i bloggen, även om detta kunde ha understrukits mer.
Jag tänkte fö. på det du skrev om att barn inte anses kunna gå själva till skolan. Detta är ett väldigt intressant fenomen. Föräldrar skjutsar (ofta) numera barnen även om de bor 100 meter från skolan, och i ett övre medelklassområde utan någon egentlig brottslighet. Åtminstone i orten jag bor i. Jag fick aldrig skjuts när jag var liten, förutom under ett par veckor när jag hade brutit benet och gick på kryckor. Vadan denna utveckling? Många av dessa barn behöver all motion de kan få, eftersom ~25% av alla 7-åringar är överviktiga.
CH – återkommande? Så förutom de inlägg jag länkade till i ”från det ena till det andra”, var hittar du den kritiken?
Att jag dessutom avslutar det inlägget med att skriva att ”allt hänger ihop” är ju ett tecken på att det här handlar om något mycket större än skolan som en egen ö.
Och att barnen inte anses kunna gå själv till skolan – det var ju som en sammanfattning av hela mitt inlägg.
Barn förväntas ta nsvar för viktiga beslut som berör deras framtid, men de anses inte kunna klara av enkla praktiska saker som alla barn i alla länder i alla tider klarat.
Och allt hänger ihop.
Din fråga säger mig att du inte förstått poängen med mitt inlägg.
Förmodligen mitt misstag, det är väl upp till mig att vara tydligare då kanske.
Öum. Jag har förstått ditt inlägg, och diskuterar delar av dess innehåll. Varför skulle det inte vara relevant? Om du kritiserar lärarna och skolan i åtminstone 2-3 blogginlägg och dessutom i ett gäng kommentarer, så är det en återkommande kritik.
”barn gör inte som man säger, barn gör som man gör”
CH – men i det här inlägget kritiserar jag inte lärare och i det andra inlägget var poängen att det är nåt i hela systemet. Och jag har inte den här gången gett mig på några lärare. Och är således inte heller sugen på att diskutera lärare som detalj.
Däremot är jag intresserad av vad du tror, om varför det blivit såhär?
Vad du är klok, Mymlan. Heja!!
CH:
Jag förstod mycket väl vad hon talade om så försök inte plocka några billiga poäng med sådana kommentarer.
Jag undervisade i matematik. Matematik är ett abstrakt ämne. Det finns inga buskar eller träd där det växer ettor eller tvåor.
Om jag undervisar barnen hur arean av en rektangel ska beräknas så utgår jag inte från ett konkret exempel. Utgår jag från golvet, väggens eller bordskivans yta så har jag konkretiserat problemet. Men problemet i sig är ett abstrakt problem. Matematik är en abstrakt vetenskap och då kan jag inte utgå från barnens erfarenheter eller hur barnen uppfattar världen.
De ska inte uppfatta världen, utan de ska beräkna den.
Vad den här tjejen ville var att vi ska behandla eleverna som idioter och med en sådan flumpedagogik kommer barnen aldrig att lära sig högre matematik. Med sådant skit skulle de aldrig lära sig beräkna areor i mer komplexa och flerdimensionella objekt.
Min uppgift var att lära dem att förstå matematik, dvs. inte bara lära sig räkna mekaniskt, utan verkligen förstå.
Och jag lyckades förbannat bra.
När de gick ut 9:de klass så var mina elevers medelbetyg över 4,5. Detta var för högt så de fick ta in en annan mattelärare från en annan skola för att rätta elevernas prov. Han kom till samma resultat som jag.
Sådant skit som den här tjejen lärde ut kastade jag i papperskorgen – det borde fler lärare också göra
Jag skulle vilja påstå att det Johan K gjorde VAR just fenomenografi…. att utgå från barnens verklighet (dvs klassrummets storlek, bänkens yta o s v) och sen TA DEM VIDARE! Det är just den där sista biten som många missar- man ska utgå från verkligheten och erfarenheten som barnet har – JA – men sen måste man ju öka på- göra det svårare, abstraktare, öka på kunskaperna, kraven etc. Man kan inte STANNA i deras verklighet, utan MÅSTE gå vidare.
Och jag tror fullt och fast att de krav som ställs på elever idag när de får 100 frågor på ett papper, ett datum när det ska vara klart och en bok att läsa skapar MASSA stress därför att de inte vet hur man GÖR. En mer riktad undervisning där läraren finns med och stödjer och talar om hur man GÖR, för dem som inte kan det själva, borde vara en självklarhet. Min erfarenhet av min dotters skolgång är att det alltför ofta är datasalen, grupparbete, ska-va-klart-om-en-månad… Många, ja, jag skulle vilja säga de flesta, barn och ungdomar klarar inte av ett sånt arbetssätt och ffa så LÄR de sig inget av det, annat än att skriva av svar ur en bok/klippa och klistra från internet, och det de gör är att skjuta upp och vänta och må dåligt, och bli stressade…
Fenomenografi handlar i korthet om att de uppfattningar vi har om verkligheten också konstituerar den. Att utgå från denna verklighet som vi uppfattar den och sen få dessa uppfattningar att bli en vetenskaplig förklaring gör man på metanivån. Där talar man om uppfattningarna och medvetandegör dem. Man blir medveten om att den verklighet som man ser är hur man uppfattar den. Inte en universell sanning, inte heller någon vetenskaplig förklaring.
Det här om skolan är intressant. Alla uppfattningar om den.. Det blir verkligheten för många. Skolan är så här… Men de som jobbar inom skolans värld och med utbildning har andra uppfattningar och detta blir deras verklighet som de konstituerar den.
Jag håller med om att allt negativt som förs fram faktiskt förekommer i skolvärlden, men det är inget som lärs ut på lärarutbildningen som många tror. Tvärtom läs det ut en hel del som gamla lärare inte är utbildade för. Och kompetensutveckling saknas. Inte heller är det något som försigår generellt. Däremot är det intressant ur medias synpunkt att få fram just det som många anser behöver förändras. Man kan säga att media stödjer folks uppfattningar.
De mesta som folk efterfrågar är något som lärs ut på lärarutbildningen, men trögheten i systemet bidrar till att det tar tid att få detta att sätta sig som en praxis. Nyexade lärare kommer in i en tradition som inte är så lätt att förändra.
Jag hörde häromdan att en del lärare fortfarande utgår från Lgr 62. Därför att den fungerar bäst. En del gör det medvetet, andra gör det omedvetet.
Vad som möts är folks vardagsuppfattningar och lärar/lärarutbildares vetenskapliga förklaringar. Vad vi behöver göra är att diskutera och tala om det här på en metanivå. Diskussionen skall i vilket fall inte föras i massmedia, vilket görs nu. Om inte media börjar ta fram och resonera kring den andra sidan också.
Lärarinnan
att de krav som ställs på elever idag när de får 100 frågor på ett papper, ett datum när det ska vara klart och en bok att läsa skapar MASSA stress därför att de inte vet hur man GÖR
Detta låter som en blandning av en mycket gammalmodig metod och ett nytt sätt att tänka. Inte konstigt att det blir fel då…
Jag tror jag förstår hur du menar Monika, men vill ändå be dig att förtydliga: vilket är den gammalmodiga metoden och vilket är det nya sättet att tänka?
Monika – var menar du att diskussionen ska äga rum, om inte i massmedia? Vi lever väl ändå i ett demokratiskt samhälle?
Självklart kan diskussionen föras på olika nivåer, men jag tor på största möjliga öppenhet och MASSspridning av teorier och fakta.
Och så undrar jag fortfarande varför den här tråden kom att handla så mycket om skolan…
Den gammalmodiga metoden är 100 frågor och läsa en bok, det nya sättet att tänka är att de skall skapa sin egen kunskap. Det kan de ju inte göra när de får 100 frågor. Då är det ju redan fastlagt vad de skall kunna. Det nya sättet att tänka handlar om de får ställa frågorna själv tillsammans med läraren. Eller få frågor som de skall diskutera med andra OCH läraren.
Det nya sättet att tänka tar inte bort lärarens ansvar, delaktighet mm.
Men det här exemplet du tar upp går inte ihop för 100 frågor och läsa en bok låter som det traditionella sättet fast utan lärares medverkan … och det är därför det skiter sig för många (f-låt uttrycket)
Man kan inte blanda …
På det sätt man undervisar måste man också examinera. Man kan inte ha grupparbeten och eller fritt sökande efter kunskap och diskussioner där alla svar är tillåtna och sen ge ett traditionellt prov som innebär frågor som kräver ett rätt eller fel svar.
Nu har jag inte sett ditt exempel i detalj…
Mymlan
Om du läser de sista meningarna i mitt första inlägg får du svaret på varför det inte skall föras i massmedia.
Det kanske handlar om skolan därför att du tog upp många exempel från den. Och jag svarar på kommentarerna.
Jag kan diskutera det här:
Barn behöver en vuxen som slår näven i bordet och talar om var skåpet ska stå.
… men jag är rädd för att du och jag hamnar i en ändlös diskussion i vilken vi aldrig kommer närma oss varandra … speciellt eftersom du i meningen innan skriver att du är tveksam till om skolan skall lära ut demokrati.
Monika – jag skrev inte att jag är tveksam till om skolan ska lära ut demokrati! Däremot att jag är tveksam till vilken metod som funkar.
Ok… medbestämmande tog du upp …. det är ju den metoden som fungerar bäst om man vill fostra demokratiska medborgare som är ett av uppdragen.
Tyvärr är det nog den metoden som är svårast att tillämpa med tanke på den styrning som finns från utbildningspolitiken och andra mer inofficiella styrningsmekanismer.
Monika: Det jag tycker är märkligt är att så många (faktiskt i princip alla) lärare som min nu snart 18-åriga dotter haft i skolan, tolkat på det här viset. ”Skaffa sig en egen kunskap” innebär att fritt få välja på ett sätt, men ska samtidigt examineras på ngt sätt. Själv tror inte jag på ”forska-pedagogiken” som varit förhärskande under hela hennes tid i skolan. Jag tror att barn behöver mer konkreta uppgifter, mer stöd och mer uppmuntran och känna att någon faktiskt bryr sej om om de KAN, inte om de GJORT. Dessa ständiga inlämningsuppgifter, som bara redovisar hur mycket man läst och rapat upp…
Anledningen att eleverna i ”Klass 9A” inte vet var London ligger är för att ingen tyckt det varit tillräckligt viktigt att lära dem det och sen kolla upp om de faktiskt KAN det. Ja, de har säkert jobbat med kartor och gjort sina egna böcker om England och andra länder o s v o s v…men det är framgmentariskt och aldrig någonsin har de fått lära sig att man måste repetera, att man faktiskt måste PLUGGA vissa saker. Majoriteten av de elever som vi tar emot på gymnasiet idag (och då talar jag inte enbart om IV-programmet där jag arbetar nu, utan om samtliga program) säger att de aldrig direkt har pluggat, inte vet hur man tar ut det viktiga ur en text, inte vet hur man t ex kan lära sig nya ord i ett främmande språk. De duktiga har kunnat hänga med ändå och de svaga har aldrig hängt med…
Lärarinnan – enligt gårdagens avsnitt så var det rätt många elever i klassen som inte kunde vända Europakartan rätt, eller ens peka ut Sverige.
Lärarinnan:
Jag utgick inte från någon konkret yta, utan jag utgick ifrån ett matematiskt begrepp.
Orsaken till varför folk har så svårt för matematik är att deras förmåga till abstrakt tänkande elimineras effektivt av skolan. Man gör eleverna dummare än vad de är genom att konkretisera allting.
Ett äpple + ett äpple = två äpplen
Det här exemplet ska visa varför 1+1=2, men
1 droppe + 1 droppe = 1 droppe
1 äpple + 1 banan = ?
Jag läste en gång om en undersökning (jag har den hemma) om dagis. Barnen fick tänka sig oändliga mängder och vad som begränsar dessa mängder.
Ungarna hade inga som helst svårigheter med dessa begrepp. De förstod dem mycket väl vilket också visades då man testade dem.
På våra universitet sitter eleverna och svettas blod för att förstå samma sak. Sorligt nog kommer de flesta att köra på dessa tentor.
Vad är det vi har tappat på vägen?
Jag påstår att felet ligger i detta djävla konkretiserande av allting. Skolan (och föräldrarna) tar kål på ungarnas förmåga till abstrakt tänkande
Det finns inte en enda teoretiker eller pedagog i lärarutbildningens kurslistor som stödjer detta arbetssätt du talar om, Lärarinnan.
Jag anser också det är mycket märkligt…
Dessa ständiga inlämningsuppgifter, som bara redovisar hur mycket man läst och rapat upp…
Så var det ju förut i skolan.
En gammalmodig metod ihop med ett nytt sätt att tänka. Det blir fel då!
När man forskar har man kurser 60 poäng och avhandling 60 poäng och en handledare. Forskning för barn i grundskolan bör ha samma princip fast på en mycket enklare nivå. Dessutom måste man lära dem hantverket först. Men om man inte är forskare själv kanske man inte känner till det.
Då blir det också fel.
Om man ändrar läroplaner mm. så måste anser jag lärarna få den kompetens som krävs för att kunna tolka den på ett relevant sätt. Som det nu är verkar det som en del använder det man har och lägger till det nya. Istället för att ändra det gamla så att det går ihop med det nya.
Men så här är det inte överallt… under tio års tid har det kommit ut många som är utbildade för att kunna uppfylla läroplanen Lpo94.
Problemet nu är om man ändrar allt igen att det kommer bli en läroplan som råder, med ytterligare en lärarkår som är utbildad i enlighet med den tidigare läroplanen. Så, det är bara att hoppas att skillnaden inte blir alltför stor. Om sen lärarutbildningen också förändras, ja då blir det lärare som gått fyra eller fem olika lärarutbildningar som finns på skolorna.
Sen frågar man sig varför det inte går ihop?
Nu är jag trött – man har kurser 80 poäng och avhandling 80 poäng. …
Bara en kort replig Monika (har lite brådis): Ja det är gammalmodigt att bara ”rapa upp”,, men förr gjordes det på prov, idag i form av inlämningsuppgift och på det sättet tycker man att man har följt de nya rönen verkar det som?! (Så ser jag det i a f)
Johan: Intressant läsning, och sorry att jag både felläste och feltolkade dig! Jag tror dock att vi på något sätt menar samma sak: barnen måste in i ett abstrakt tänkande, det är det som matematik ÄR på många sätt, och så även grammatik, något som jag faktiskt undervisar i (jag är engelsklärare)trots att det anses förskräckligt omodernt och farligt nästan av många. Och det är otrolgit roligt att se hur många av dessa otroligt svagpresterande elever som jag får ta emot, plötsligt tar till sig engelskan och växer och förstår, när de förstår att det faktiskt finns ett system man kan följa. Alltför ofta har de uppmanats till att bara ta in språket via att lyssna, läsa, försöka prata ändå fast de inte kan…men de har inget språköra! De måste få förklaringar och något att hänga upp sig på… Jag har haft dyslektiker som nästan gråtit av tacksamhet när jag förklarat att man kan lära sig regler för vissa saker i ett språk och då blir det rätt!
Ja Lärarinnan, och egentligen är det samma sak man gör….
Lärarinnan:
Jag vet att språket också innehåller abstrakta begrepp. Jag vet inte hur det är med språk, men i matematik är det det bästa att få eleverna att förstå det abstrakta. Jag antar att det är likadant i språk.
Barnen lär sig multiplikationstabellen i skolan, men hur många av barnen förstår att multiplikation inte är annat än upprepad addition?
Sen det här med det abstrakta. Folk ryggar ofta när man börjar tala om abstrakt tänkande.
”Det här är vackert”
Vackert är ett abstrakt begrepp, men folk har inga svårigheter att använda det därför att de förstår begreppet.
Men så fort det kommer till matematik så slår man bakut och kommer släpandes med sina olikfärgade kulor och linjaler …
Jag hörde så sent som förra året en lärarutbildare som slog bakut vid det gamla fina talesättet ”Repetion är studiernas moder” och jag slog nästan bakut när jag märkte hans reaktion. Vissa saker måste man bara banka in. Det är inte fult och det förstör inte för barnen. Det hjälper dem. Men var och en måste hitta sin egen metod, se vad som passar dem. Barnen måste få hjälp med detta. Tror att det som Lärarinnan berättar om sin dotters skolerfarenheter tyvärr är väldigt vanligt. Jag har själv fått lära mina söner hur de skall gå till väga när de gör ett arbete. De pedagogiska grundtankar som Monika tar upp är det nog inte många lärare som till fullo lyckas genomföra. Skolorna är helt enkelt inte uppbyggda för att det skall lyckas – för stora grupper, för lite tid med lärarna, för många andra saker som inkräktar på undervisningen osv osv.
Hahha Johan…på tal om barn och matematik så kom jag att tänka på min dotter, som nu går i 2:an på gymnasiet, och som hatar skolan med varje fiber i sin kropp. I a f så när hon gick i femman var det dags för nationella prov i matematik, något hon inte klarade av (naturligtvis, hon hade LÅNGT kvar kunde ju alla se men men…) Anyway: en av frågorna var ngt i stil med att man skulle tänka sig en fotbollsplan som var 90 meter i diameter och så skulle man rita upp på pappret hur den skulle kunna se ut (jag tror att informationen att en fotbollsplan ju är en rektangel fanns med, men är inte säker). Min dotter räcker då upp handen och talar ARGT om för läraren att det går ju FAN inte att rita upp en fotbollsplan på ett papper, det fattar ju vem som helst att en fotbollsplan får inte PLATS på ett papper – den är ju för stoooor ;-) All tid de lagt ned på att mäta olika saker och prata om skalor hade inte gått in alls…
För att svara på dina frågor: att förstå det abstrakta- JA! Ett mycket viktigt begrepp! Att inte vara rädd för abstraktioner och att inte försöka ”duttifiera” allt. Och att förstå att förenklingar många gånger är försvåringar! Vissa saker tar TID och möda att lära sig. En lärare på min högskola berättade hur hennes egen dotter, som går naturprogrammet och är mkt intresserad av fysik och kemi, hade svårt att hänga med i förklaringarna i läroböckerna. Det gick så snabbt allting, och inget förklarades grundligt. Pappan till flickan letade upp sina gamla böcker fr 60-talet i fysik och kemi- och nu förstod hon för de böckerna gick mer grundligt igenom saker och ting. (Därmed inte sagt att allt var bättre förr och att alla läroböcker var bättre förr heller). Jag vet läsforskare som jag lyssnat på som studerat SO-böcker för åk 4-6 och hur de faktiskt är för svåra för att de är för korta, för sammanfattande, för mkt ben och för lite kött.
Jag tror på den duktiga majjen eller fröken som KAN saker och som kan berätta spännande grejer om Gustav Vasa och om hur det kan länkas till Vasaloppet och reformationen och blablabla… inte på ”handledare” som har till uppgift att lotsa barnen till rätt sida på internet eller i en bok och sen se på hur de svarar på frågor eller ”tar ut fakta” (läs: skriver av) för att sen säga (som min egen dotter så stolt gjorde i mellanstadiet): Nu har jag GJORT Gustav Vasa… När jag frågade om hon kunde något om Gustav Vasa då, så stirrade hon på mig som om jag inte vore klok ;)
Och Ullah: Så sant så sant det du säger. Mindre grupper är det mest slagkraftiga, det som skulle få störst betydelse och resultat i skolan, enligt min mening.
Min poäng är denna…
Om man skapar en ny läroplan och ny lärarutbildning så skapar man också möjligheterna för skolan och dess lärare att uppfylla den.
Om det inte är möjligt på grund av att man anser det kosta för mycket, så låter man det vara och använder sig av Skinner istället.
Men tala inte om att det är något nytt som behövs. Det nya finns redan (behöver utvecklas mer) men tyvärr inte möjligheterna att förverkliga det.
Det behövs nog först och främst relevant kompetens, inte mindre grupper … för med orelevant kompetens och mindre grupper blir resultatet troligen detsamma.
Man kan använda olika pedagogiska metoder och perspektiv. Allt beror på vad det är man skall lära sig.
En av de saker jag mest har varit kritisk emot är detta en-enda-metod-perspektivet som råder.
Skall man lära sig köra bil är det träning, repetion, öva och öva och öva, både teoretiskt och praktiskt, så att det sitter i benmärgen.
Skall man förstå någonting är det något helt annat sätt/annan metod som man måste använda sig av. Man förstår inte genom att läsa om vad förståelse av någonting är och komma ihåg vad som stod. Det räcker inte heller med en definition.
Om man skall lära sig simma hjälper det inte att läsa om att man kan sjunka för att förstå det. Man måste känna i vatten att man sjunker. Det är då man förstår vad det handlar om.
Likadant räcker det inte med att läsa om att man inte kan häva en sladd. Man måste känna att man inte kan, för att förstå det.
Det jag vill säga är alltså att man som pedagog, lärare måste kunna avgöra vilken metod som är lämpligast. Inte bara ta en metod och använda den rakt igenom.
Jag vill bara tacka för de intressanta uppsatserna ni skriver här. Uppriktigt. This is how i like it, när jag kan pysa men diskussionen lever vidare ändå.
Den här diskussionen passar mig bra, eftersom jag sitter och jobbar just nu med att starta upp och förbereda undervisningen för två nya grupper … och det är lite ensamt ibland att sitta hemma i sin kammare utan att ha någon att diskutera med…
Monika: Jag tror heller inte på en enda pedagogik för samtliga elever. Men det är ju just så det är för tillfället, anser jag.
Jag har ju förmånen att få arbeta i små grupper, på IV-programmet, och som lärare så anser jag att det är det allra bästa verktyget jag har. Tiden att se varje elev, tiden att hinna gå igenom och lära känna vad varje elev har problem emd i sin engelska o s v. Jag står nog fast vid att det är mer ovärderligt än all pedagogikundervisning i världen, som jag fått. Och då pluggar jag ändå specialpedagogik och är en fullständig akademikernörd ;-)
När det gäller specialpedagogiken är det självklart så att små grupper är bäst – eftersom det handlar om något annat då…
Handledning av examensarbeten – ja, man kan tro att det bästa är att träffa en och en, eller två och två, fast det är grupphandledning med ungefär fem examensarbeten i varje grupp som är det ultimata. Därför att de får inblick i andras arbeten…
Jag menar bara att det inte räcker med att skapa små grupper om man inte har relevant kompetens. Därmed säger jag inte att små grupper kan vara bra. Men inte alltid.
Med små klasser menar jag ca 15 elever, istället för som nu 25-30. Smågrupper, som vi jobbar med, är något helt annat. Smågrupper innebär ju ca 5 elever!Är man bara en eller två så är det ju närmast enskild undervisning.
Om man inte har relevant kompetens, menar jag att det kvittar … och då tänker jag på det vi talat om tidigare i den här tråden. 100 frågor, en bok … osv.
Monica och Lärarinnan
Jag hoppas att ni inte missförstår. Jag är inte pedagog och har ingen som helst pedagogisk utbildning. Därför ifrågasätter jag inte era kunskaper eller erfarenheter inom det området. Ni kan det där mycket bättre än jag.
Att jag hela tiden hänvisar till matematik beror på att jag undervisat mycket i det (liksom i fysik) och att jag ser bristerna i dagens skola. Dessa brister är inte på något sätt unika för Sverige, utan vi hittar dem nog lite här och där.
Ni kanske tröttnar på mitt tjatande om beräkningar av areor, men saken är den att om vi låter begreppet ”area” vara ett abstrakt begrepp så förväxlar vi inte det med begreppet ”yta”.
En yta är ett geometriskt begrepp. En fotbollsplan har en viss yta, en dataskärm har också en yta. Dessa ytor är visserligen areor, men hur många elever t.ex. på gymnasienivå (eller varför inte univ.nivå) förstår att om man promenerar med en viss hastighet under en viss tid så blir sträckan man tillryggalagt en area. I det här fallet blir arean en-dimensionell (inte som i fallet fotbollsplan, där den blir två-dimensionell).
För att förstå detta så måste vi kasta (tror jag) mycket av det här konkreta åt helvete. Bort med det bara.
Sen att det finns andra ämnen där ni har mycket större kunskaper än jag – det accepterar jag
Men i vilket fall som helst
Ha en bra dag
Johan K
Jag har haft diskussioner med matematiker och de som undervisar i matematik och vissa håller med och andra inte om att ha med det konkreta. Senast jag hade en diskussion handlade den om att jag trodde det är viktigt att man t.ex. vet hur det känns att vara i vatten för att kunna förstå densitet. Då sa matematikläraren – jo, när det gäller fysik, men inte matematik för den har inget med verkligheten och den konkreta världen att göra (fast han sa det på ett annat sätt). Men du kanske förstår vad han menar. Så … jag var tvungen att ge mig! Resonemanget verkade logiskt och han var den som satte inne med de största kunskaperna om matematik. Men så känner jag dem som går ut i naturen och låter eleverna lära sig pytagoras sats genom att beräkna höjder mm. Så …
Ha en bra dag du också!
En Berglin som passar in i sammanhanget:
http://www.svd.se/kulturnoje/serier/artikel_5017.svd
Herregud Mymlan. Det här är ingen blogg. Du har ju öppnat ett diskussionsforum. Kan du inte ta betalt, tror du?
Det är ju alldeles fantastiskt vad du för folk att tänka till. Något att vara mäkta stolt över.
Keep up.
saom – tack för den! Visst passar den in här.
Abbes pappa – disskusionnsforum ja. Det är här det händer. Eller nåt. :)
Pingback: the real mymlan ett år senare « the real mymlan
Hej Mymlan!
Jag tackar ödmjukast för bra läsning. Välformulerat, lättbegripligt och ärligt. Du har helt rätt, håller precis med! Ordet respekt missbrukas ofta, samt att det är något som vissa tror sig kunna köpa för pengar. Hänsyn däremot, är något som aldrig är/kommer att bli till salu. Det är något som bara finns och som gärna alltid ska finnas. Om vi inte visar hänsyn mot våra medmänniskor (eller djur för den delen) så går det ju inte att leva…
”Att vara openmindend är ingen speciell egenskap, det ska ju gärna falla sig naturligt.” – N.L.L.
Tack för din blogg!
/Nina
Tack ska du ha, välkommen hit och tillbaks!
Pingback: mymlan försöker förstå #6 « mymlan. the real.