kora den slemmigaste 80-talslåten

Eftersom nån envisas med att hävda att jag är en lektant tänkte jag göra mitt bästa för att leva upp till det.

Jag vill att vi tillsammans ska utse den slemmigaste åttiotalslåten. Kul va?!

Jag nominerar en låt, utmanar några bloggare att lämna sina bidrag, de i sin tur skickar vidare och så kör vi till på söndag, då jag sammanställer en lista och sen röstar vi. Kan det va nåt?

Mitt bidrag är: Careless Whisper med George Michael

Och jag vill att följande bloggar nominerar varsin låt till tävlingen om vilken som är den slemmigaste åttiotalslåten: Kajen, Enligt min humla, Good, Fredo och Stationsvakt. Och så ligger det i sakens natur att jag behöver pingbacks eller annan form av meddelande om nya nomineringar. Svårt annars sammanställa lista.

Uppdatering eftersom det ramlar in nomineringar: (de nomineringar som skrivs i mina kommentarer kommer att tas med i röstningen men jag skriver inte upp dem här)

Johnny aka Stationsvakt har nominerat Broder Louie med Modern Talking.
Kajen har nominerat I’ll be over you med Toto.
Good har nominerat Lady in Red med Chris de Burgh.
Maria har nominerat Fancy – Slice me nice.
Rigg har nominerat Duran Duran – Girls on film.
Saom som skriver Älskade Dumburk bidrar med en diger lista. Får se hur jag hanterar den när jag gör ”The complete slem of the eightees list”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

About these ads

53 thoughts on “kora den slemmigaste 80-talslåten

  1. Johnny – tja. En och annan gång har man varit den där panelhönan när sista dansen varit Careless Whisper. Det kanske var nåt bra med det också. ;) Ser med spänning fram emot din nominering…

  2. Pingback: kajen

  3. Johnny – jodå. Du skulle bara veta. Jag var hon som blev frågad chans på bara för att alla skulle få skratta när jag sa ja, för det borde jag ju fattat att ingen skulle mena allvar med en sån fråga. :)

  4. Till min kompis Rickard, vars musikaliska utveckling frös fast nyårsafton 1989, brukar jag ibland säga att jag, för min del, med stora besvär, kan komma på tre bra låtar från 80-talet.
    Som jag ser det borde det vara svårare att få fram en sådan lista.
    Samtidigt: när jag grubblar över de slemmiga så kan jag inte få fram en enda bland de hundratusen låtar jag rimligen hörde. Jag har förträngt 80-talet, gissar jag. Och, seriöst, som tonårsdottern säger, så är livet för kort för att minnas slemmiga låtar.

  5. För mig var 80-talet nästan bara punk och motown, och ingen av kategorierna känns särskilt slemmig ens idag.

    Jo, förresten. Där i mitten blev det lite väl mycket Lustans Lakejer, och deras Lips are Silent är härmed nominerad:

  6. Nikke – Lustans är ju bra ju… Fortfarande.
    Själv så lyssnade jag inte särskilt mycket på slempopen heller, mer på Bowie och The Smiths… men slemmet fanns ju överallt omkring en. :)

  7. Bowie slutade jag lyssna på 1980. Scary Monsters. Ja, okej då, ett litet undantag för Let’s Dance, som väl kom 1983.
    Smiths kan man beskylla för mycket – i en av de bästa scenerna i The Commitments sågas ”Heaven Knows I’m Miserable Now” i en klassisk replik.
    Men den diskussionen tror jag vi får ta en annan gång… :-)

  8. Slemmet känns till väldigt stor del ligga i det visuella tycker jag. När man bara lyssnar på Careless Whisper så känns det inte alls så farligt. Visst går det lite rysningar ner utför ryggraden, och visst sprider sig en rodnad över kinderna, men det har mest att göra med för länge sedan undanträngda minnessynapser. Men när man tittar på videon. weeeeeeeeew!

  9. Nikke – jag hade aldrig sett nån video till den låten förrän idag. :) Valde innan jag sett den.

    Amo – Ja! Scorpions måste vara med.

  10. Scorpions ”Wind of Change” är mitt val också, men eftersom den redan är nominerad, så…hmmm…

    Jo! Münchener Freiheit med ”Every Time”. Tyskarna är alltid värst.

  11. Å det finns många:

    Samantha Fox – Touch me
    Sabrina – Boys
    Carola – Främling
    Imperiet – Märk hur vår skugga (den SKA med! :-)
    Europe – Carrie
    Foreigner – I want to know what love is
    Tina Turner – Private dancer
    Stevie Wonder – I just called to say I love you (förstår inte att detta geni gjort denna skitlåt)

    men jag röstar på ”Walk of life” med Dire Straits. Give me a bucket!

  12. Tyskarna regerade redan på åttitalet och frågan är om inte Münchener Freiheit – Keeping The Dream Alive ändå tar priset i slemmighet? Visst är den underbar?

  13. Pingback: Kristina af Knusselbo » Blog Archive » Slemmiga, ljuva 80-tal!

  14. …fasen vad korkade ens kommentarer kan se ut om det kommer in andra och kommenterar under tiden man skriver. Men jag och OlaHe verkar vara rörande överens om tyskarnas överlägsenhet i denna gren…

  15. I jämröfelse var 80talet inte alls speciellt slemmigt – tvärtom. Slemmigt blev det under 90talet, och faktiskt var det en hel del svenska ”artister” som stod för det.

    Inget från Totos Farenheit kan någonsin bli ”slemmigt”. Greg Ladanyi´s fantastiska produktion och just för ”Ill be over you” absolut inte… [Dt är väl Randy Goodrum och Luckan som skrivit tror jag...]

    George Michael… Hmm… Just Wham var väl ingen favorit, och det var med distans jag gick för att se Michael på Globen… men hur bra var inte det? =]

    Weman – jag HOPPAS du inte slutade lyssna pga Scary Monsters!!!! Fripp och Belew tillsammans… Hur mycket kontrollerat oväsen kan det bli? =)

    Hell yeah!

  16. Alltså… just nu tycker jag att Samantha och Sabrina är förlåtna. Kom tillbaka! Mycket hellre blaj och stora smetiga produktioner [gjorda av yrkesmän] och tjejjer med större bröst än röst… än övergödda illa klädda fettpärlor från skåne med nån idiotisk gimmick i hemgjort ”sound”…

  17. WB – nej, för satan. Jag gillade Scary Monsters. Det var sen, undantaget delar av Let’s Dance , som mannen inte var intressant längre.
    Jag menar: han gjorde Hunky Dory, Aladdin Sane, Ziggy Stardust – för att inte tala om Station to Station och Heroes. Ett sådant 70-tal ställer krav på fortsättningen.
    Förstår nu att jag kan borde knipt käft i denna tråden. Insåg inte förrän nu att jag inte är ”nominerad”.
    Så jag kniper – nu :-)

  18. Rick Astley. Jag har förlikat mig med och till och med omfattat det mesta från 80-talet, men inte ”Never gonna give you up”. Eurytmics hemska ”Thorn in my side”-platta finns också där. Blä.

  19. Konkurrensen är hård, men det är den här som tar hem slemspelet genom att förena monotoni, gräslig text och så mycket darr på rösten som bara går att uppbåda:

  20. CDB är kraftigt underskattad. Lady In Red är väl kanske inget mästerverk, men det finns massa guldkorn på dom där plattorna även om det var först med mer power, och ett namnkunningt liveband det kom till sin rätt.

    Jag såg honom live på konserthuset och det var fruktansvärt bra… som en blanding av stones, toto och pink floyd…

  21. Måste man vara nominerad? Äh.. fuck…

    Jorå Weman, fattar hur du tänker med Lets Dance… men frågan är om vi fattar hur han tänkte… Såhär i efterhand känns LD som ett steg i ledet fram till dom senaste [Hours/Heathen/Reality] där jag tycker både Hours och Heathen är fantastiska. Å andra sidan kan man fundera – är det möjligt att han hade hela spåret klart för sig redan då, eller är det en omöjlighet och ett efterkonstruerat analytiskt önsketänkande? Eller ett sant geni kanske…? =] Sen är LD rätt spännande som avvikelse från Tin Machine… [eller tvärtom]… och man kan fråga sig hur det hade låtit om det inte varit ”två spår” så diametralt olika…

  22. WB – det är låtarna som nomineras. Jag har däremot utmanat för att sprida tävlingen till fler än de som hänger här hos mig.

    Men jag kommer att lista även de låtar som föreslås här, men max en per person är jag rädd.

  23. Kärlekens vampyrer!

    Stefan är ju en gammal god vän till mig sedan många långa år. Förflutet i ”Kai Martin & Stick” för den som inte visste det, men numera reklamare/beteendevetare etc etc… men som fortfarande håller på med musik. As a fact mixade jag några låtar av/med honom för ett par år sedan senast… Långt i från Kärlekens Vampyrer förvisso…

    Ne – det där tycker jag är kanon! :)

  24. Ok, men man ska nominera nåt…

    DÅ hade jag säkert tyckt mer eller mindre illa om nåt, men i perspektiv idag känns tom Mel&Kim som en hit… så här när vidrigheterna haglar från Håkan Hellström [eller strand?/whatever], Winnerbäck och annan skit…

    Men ok – vad som helst med Midi, Maxi och Efti. Det var rätt vidrigt… min nominering…

  25. Chris de Burgh – ”Lady in red” måste vinna annars kör jag upp ett elpiano där solen inte skiner. <=== Det där kändes naturligt att skriva men nu ångrar jag mig. Timmen äro sen och min svada äro (l)osande.

    Hur som haver, Chris de Burgh har för länge sedan förtjänat priset!

  26. Du ÄR kul du:)

    Jag plockar 3 som nämnts här redan…

    ‘Careless whisper’ och ‘I just called to say I love you’ är ju supersmöriga, men samtidigt lite mysiga kan jag inte låta bli att tycka…

    Smörigast & Sämst blir nog Europe och deras Carrie!

    Sabrinas ‘Boys’ är ju mest kul!
    (f.ö. är hon ngnstans härifrån)

  27. Pingback: the complete slem of the eightees « the real mymlan

  28. Pingback: The complete slem of the eightees | Dagens Spotifylista

Kommentarer inaktiverade.