abstrakt tänkande

Det har blivit min tur i bloggstafetten.

Jag har fått i uppdrag att låta två kvinnor byta liv med varandra.

Och nu jävlar låser det sig för mymlan.

Det är nämligen så att jag nästan helt saknar förmåga till abstrakt tänkande. Jag är helt enkelt värdelös på att fantisera. Har alltid varit.

När jag gick i mellanstadiet hade vi en berättelsemapp. I den fanns en massa bilder, man drog en och klistrade in i sin skrivbok och sedan skulle man skriva en berättelse kring bilden. Jag minns fortfarande en bild som föreställde två råttor i ett kök. De stod på två ben och var fullt påklädda, och jag minns att det blev kortslutning när jag skulle skriva. Råttor går inte på två ben. Råttor har inte kläder på sig. Råttor kan absolut inte prata. Så hur i helvete skulle jag kunna skriva något om den bilden? Jag minns inte riktigt hur det gick, jag tror jag krystade ur mig något halvtaskigt, men knappast något att bevara till eftervärlden.

Jag är en jordnära person. Verklighetsförankrad. Realist. Jag är inte en drömmare. Jag slösar inte tid och energi på att fundera över saker som ändå aldrig blir. Jag fantiserar inte om sådant som inte kan realiseras. Alltså: jag kan inte skriva om att byta liv med någon, för att det helt enkelt inte går. Jo jag har sett nån dokusåpa på teve där folk byter hem med varandra. Men att jag skulle sätta mig i någon annans hem som jag inte vet hur det ser ut, att jag skulle låtsas ha ett jobb som jag inte behärskar eller vet vad det går ut på, att jag skulle låtsas vara vän med människor som jag inte ens vet om de finns, det finns inte i min värld. Jag kan inte.

Ännu mindre kan jag ta en annan person och sätta i mitt hem, eftersom jag inte vet hur den personen skulle hantera situationen med mina barn, mitt jobb, mina vänner, min vardag. Jag skulle kunna låtsas, visst. Men det skulle inte bli bra, jag skulle inte känna mig tillfreds. Ungefär som med den lilla pixeln PI. Jag ville först inte ha den hit. Sedan när jag någonstans sett ett mönster, en slags formmall utifrån hur andra skrev om den, så funkade det, men kändes inte helt okej. Jag kände mig obekväm.

Jag är dålig på att låtsas.

Så är det.

Jag är inte dålig på att tänka. Jag kan tänka långt vitt och stort och sätta saker i sammanhang. Jag ser helheter där andra ser delar, och delar där andra ser helheter. Men då handlar det om verkliga saker. Sådant som finns, som man kan ta på.

Jag kan inte möblera ett tomt rum i tanken. Om en vän beskriver senaste shoppingfyndet för mig så kan jag inte se det framför mig, om jag inte redan har sett det någonstans. När jag läser en bok ser jag inga ansikten på personer eftersom jag inte vet exakt hur de ser ut. Jag kan inte göra bilder i huvudet.

Jag tycker också väldigt illa om att gissa. Något som drabbar mina barn när de ber mig gissa alla möjliga saker. För jag kan inte. Det står still, när jag ska tänka ut något som jag inte vet. När jag ska försöka komma något som kanske inte finns.

Jag är en ordmänniska.

För att beskriva hur det skulle vara att byta liv med någon skulle jag behöva se bilder, annars skulle beskrivningen bli ganska tråkig, och torr.

Det här inlägget blev förmodligen också ganska torrt, men ungefär precis det jag lyckas åstadkomma i bloggstafetten den här gången. Och något blev det, även om det inte blev så spännande som det förväntades. Men jag är van att göra människor besvikna.

Stafettpinnen skickar jag nu vidare till En Gayshas memoarer. Eftersom hon jobbar på Pressbyrån vill jag att hon ska skriva om flyktiga möten över disk och vad de betyder för henne personligen.

Andra bloggar om: , , , , , ,

About these ads

17 thoughts on “abstrakt tänkande

  1. Jag förstår det du skriver och om ditt dilemma. Vet inte hur jag skall förklara att det inte (utifrån hur jag ser på det) handlar om att vare sig låtsas eller att gissa. Utan snarare att se livet utifrån en annan persons perspektiv… Möjligheten att se bortom sig själv och sitt eget vara och sitt eget perspektiv. Jag ser inte det som abstrakt tänkande, utan snarare förmågan att byta perspektiv. Se sig själv såsom en annan. Självklart är det inte enkelt, men jag tror alla har möjlighet att öva upp den förmågan.

  2. Monika – det handlar inte om det. Det är just abstrakt tänkande jag har svårt med, inte empati eller förmåga att byta perspektiv.

  3. En sak till: Jag KAN skriva om att byta liv med någon annan. Men det skulle inte bli intressant. Jag skulle inte tycka att det var roligt, och det skulle inte vara roligt för läsarna. Mycket möda för lite resultat. (det enda roliga jag kom på var att byta liv med mamman men det skulle ändå bara vara roligt för en mycket liten krets)

  4. Ok, men då är det väl jag som inte förstår vad du ser som abstrakt tänkande i fallet att byta liv med någon.

    Däremot kan jag förstå om du inte tycker det är roligt.

  5. Monika – jo men svårigheten där ligger ju ändå i att jag inte vet exakt vad du jobbar med eller hur det ser ut där du bor eller vilka människor du möter, och då måste jag fantisera ihop miljöer kring dig, och det är DET jag tycker är svårt.

  6. Jag fattar allt du skriver. Är exakt likadan. Men så är vi journalister också. Behöver fråga människor för att sedan kunna skriva. Men sådana som vi behövs väl också. Antar jag.

  7. Weman – ja och det intressanta är att jag då inte har några som helst problem att sätta mig in vad folk menar eller det dom säger. Får ofta höra att jag lyckas formulera de de inte kan själva, och att folk känner igen sig i mina artiklar, i de fall de handlar om personliga saker eller att vara människa…

  8. Oj, när jag läser det här blir jag riktig hedrad av vilket bra jobb du gjorde med den missanpassade lilla pixeln. :)

  9. Hördudu, jag blev inte alls besviken på ditt inlägg i bloggstafetten! Det var mycket intressantare än nån fantasihistoria!
    Ja, det är väl tur att vi människor är olika!

  10. Pingback: Betydelsen av möten - en sträcka i Bloggstafetten | Bloggtidningen

  11. Pingback: Betydelsen av möten - en sträcka i Bloggstafetten : e-Spot.se

  12. Pingback: där jag vill vara. eller också inte « the real mymlan

Kommentarer inaktiverade.