revolutionsbehov?
Diskuterade med några vänner häromkvällen, om tonåringars behov av att revoltera mot sina föräldrar. Det handlade ursprungligen om musik och det konstaterades att det nu är allt vanligare att föräldrar och barn lyssnar på ungefär samma musik.
Frågor som ställdes på det: Är det föräldrarna som är modernare nu än förr? Eller är det barnen som är mognare? Eller är det rent av så att det inte görs någon “ny” musik längre, att allt redan är gjort?
Därifrån till: Hur revolterar unga idag? Jag har svårt att se vad mina barn skulle kunna göra som jag skulle uppfatta som riktigt provocerande eller revolterande.
Har unga ett behov av att revoltera som nu för tiden inte tillfredsställs då det inte finns något att revoltera mot? Kommer avsaknaden av revolution att påverka ungarna negativt?
Eller: Är det bara jag och mina vänner som lever i någon slags sluten värld där vi lyssnar på samma musik och inte blir provocerade av hur barnen klär sig, pratar eller vad de satsar på för karriär?
Min son är ett exempel på en som kanske för femtio år sedan skulle fått en och annan pik av sina föräldrar. Som son till en avhoppad Pingstvän och en ateist, har han sett till att som första extraknäck bli gudstjänstassistent och konfirmationsledare i Svenska kyrkan. Han drömmer också om någon form av karriär inom det militära, och hans pappa var totalvägrare. Ingen av oss är särskilt provocerade dock, vi är rörande överens om att vi har en klok och duktig son och är mycket stolta över hans val so far.
Är det så att vi trots all inskränkthet i världen ändå blivit tolerantare mot våra unga? Eller lever jag i en bubbla?
Läs även andra bloggares åsikter om barn, föräldraskap, revolution, tonåringar, revolt, musik
Det där att unga har ett _behov_ av att revoltera är en felaktig konklusion. Man har helt enkelt observerat att ungdomar alltid revolterar mot föräldragenerationen, och sålunda slutit sig till att det är en inneboende egenskap hos ungdomar.
Den korrekta slutsatsen är annars att revolter uppstår i bajsnödiga samhällen med stor ofrihet. När bajsnödigheten försvinner kan ungdomarna utveckla sina personligheter med hjälp av föräldrarna snarare än i kamp med dem.
Blogge, å ena sidan har du säkert rätt, särskilt i sista stycket. Men samtidigt så finns det ju nåt som kallas frigörelse från föräldrarna, och där kanske det ingår nån form av protest i varje fall?
Jag säger inte att det är så, bara spekulerar…
Tänkte på det där med musik bara häromdagen när min äldsta med öppen dörr spelade så det dundrade i hela lägenheten här. Det stör mig inte ett skit, jag lyssnar så gärna på det de lyssnar på. Och kan inte heller tänka mig nåt som de skulle kunna göra som skulle förfära mig en massa.
Hittils har de varit mycket lugnare än vad jag var när jag var i deras ålder, även om jag vet att de inte varit helt oskyldiga, kanske därför jag inte “reagerar”.
Jag står bakom dem oavsett vilka val de än må göra med sina liv, så länge det inte skadar dem eller nån annan!
Så nog lever vi samma bubbla … =o)
Hmm…
om min dotter ska göra “revolution” genom att spela hög rockmusik får hon nog leta länge i skivbackarna, och dessutom skaffa ett disco… =P
Men det finns ju massor i världen som unga kan skrika och gapa mot… Tex feta kärringar som genomsyras av tron på sin egenförträfflighet och ska försöka dela ut moralböter i parti och minut – tex äckelstumpan… [såna som är illamående av att alla inte är bajsnödiga...].
Sånt ställer jag dessutom upp på… Man kan göra pappa/dotter-aktiviteter! =]
Jag och ett par av mina vänner har diskuterat det här några gånger de senaste åren.
Inte om att revoltera utan just detta, ungars behov att frigöra sig från sina föräldrar.
Även vi konstaterade att det skulle bli svårt för våra ungar att hitta något vi verkligen skulle reagera på.
Det visade sig att vi hade rätt, de har inte hittat något och även om det som förälder, är kul och trevligt, har vi konstaterat att det finns en baksida med det konceptet.
De av våra ungars vänner som inte hade så ickereagerande föräldrar, har frigjort sig och skapat sina egna liv.
Våra ungar har iofs utvecklat sina personligheter, med vårt fulla stöd, utan en massa upprörda scener…men frigjort sig från oss, har de inte.
Det verkar vara så mycket svårare för dem att verkligen bryta upp och hitta sin egen väg och tillvaro, kanske för de inte ser behovet av att göra så.
Hittills, har vi inte kommit längre i våra diskussioner, annat än just detta, att frigörelsen från föräldrarna är så mycket viktigare för ungarna och deras förmåga att skapa ett eget liv än vad man vill tro.
Jag tror mycket av tidgare generationers rädsla; “Vad skall folk säga..??” har kommit på skam. Att skämmas över sina barns uttryck och handlar nog oftast om en rädsla över hur omgivningen skall reagera.
Min egen rädsla kopplat till mina döttrar ligger främst på beroendeplanet då jag vet att det genetiska arvet har en stark inverkan på förmågan att utveckla en beroendeproblematik, så jag håller med Angelin i att; Jag står bakom dem oavsett vilka val de än må göra med sina liv, så länge det inte skadar dem eller nån annan!
Det som slår mig, då och då, är att många föräldrar har något så in i helvetes dålig musiksmak. De går omkring och ser helt normala ut när deras barn spelar “Bäst från Idol” eller “Melodifestivalen 2007″. Själv skulle jag sakta och koncentrerat kräkas på första bästa matta.
Fast WB – det du pratar om är ju inte revolution mot föräldrarna…
Nina – aha. Intressant. Fast jag försöker nog uppmuntra mina barn att frigöra sig också, men det kanske inte hjälper. Å andra sidan – det kanske inte är ndvändigt? Vi kanske är för fixerade vid sånt, att alla ska vara självständiga och leva “egna” liv…
Nemo – jo och beroende/missbrukare än knappast något man blir för att revoltera mot sina föräldrar…
Weman – men hjälp! Eller: Min doter hade en sån schlagerperiod när hon var 9-10, det var bara att bita ihop. Men att dissa hennes smak? Nädu.
Och nu har det ju gått till sig, så hon gillar mest sån musik som jag gillar. :)
Angelin – jo vi lever väl i samma bubbla, och det känns skönt att nån gång kunna konstatera att det finns utveckling i världen, mot ökad tolerans och vett istället för ovett och bajsnödighet.
det kanske är därför vi har så många ungdomar som går hos hjärndoktorer och knaprar lyckopiller.. för att det är det enda som finns kvar när toleranta föräldrar stöttar dem i exakt allt.. eller? jag vet inte (:
Hmmm, även om man inte bråkar om musik, kläder och sådant längre så nog är det fortfarande frågan om en frigörelse från föräldrarna, som måste ske? Men jag håller med om att det ska mycket till för att jag ska höja på ögonbrynen vad det gäller musik eller kläder ;)
Jag tror att det är individuellt det där, om man behöver frigöra sig med en smäll, om man mår bäst av att föräldrarna är med en eller mot en. Som förälder kan man ändå bara göra sitt bästa, mer går ju inte. Nåt jag tycker är intressant är att när svenska barn och föräldrar har samma intressen är det ofta ungarna som sätter trenden. I många andra länder är det de äldres kultur man har gemensamt. Kanske det är så att vi svenskar vill vara ungdomliga, medan människor i andra delar av världen vill bli vuxna så snart som möjligt.
Anna – fast i min familj är det tvärtom, barnen börjar allt eftersom lyssna på den musik jag lyssnat på sedan de var små, och dottern tar mina kläder osv… (det är väl förresten inget nytt att döttrar snor ur mammas garderob?)
Angelica – nja. Att unga mår dåligt tror jag har med helt andra saker att göra än att de kommer bättre överens med sina föräldrar nu än förr…
Jag menade inte att du skulle dissa hennes smak. Men eftersom mitt eget musikintresse är så starkt, snällt sagt, så har jag svårt att se vuxna människor degenerera i sin kulturella smak. Till exempel då musik. De går upp så pass i sina barn att de upphör att ha egna preferenser. Jag menar, många vuxna som faktiskt lyssnade på en del musik under sina tonår har idag, som enda musikaliska meny, att sitta med ungarna och glo på Let’s dance, Så ska det låta eller Melodifestivalen. Och när ungarna spelar Rihanna, Pussy Cat Dolls eller annat olyssningsbart – så nynnar de glatt med.
För egen del är jag oerhört nöjd att ha kunnat påverka dem till god smak. Bonusdottern, 14 år, lyssnar även på Dixie Chicks och Plant & Krauss, till exempel.
Nu säger säkert någon att det inte finns något som heter god smak. Men, serru, det finns det visst det. Man kan bli bra på något om man lägger ner tilräckligt mycket tid. Jag är ingen bra löpare, jag är inte överdrivet duktig på att laga mat, jag ger mig ogärna på att snickra. För där har jag inte övat, inte lagt ner särskilt mycket tid.
Däremot: med alla mina ziljoner timmar av musiklyssnande bakom mig, så törs jag citera Oscar Wilde: “Min smak är mycket enkel, jag tycker bara om det bästa”.
Weman – men det där med att trala med sina barn kan ha sina poänger. Jag har diggat både rosa helikoptrar och annan skit ihop med min dotter, men sånt går över, och idag kollar vi på Kent och Winnerbäck och sånt ihop…
Precis som att sonen lyssnade på mycket knepigt ett tag men nu rippar alla mina skivor och näst intill avgudar Kraftwerk. Det kanske sitter någonstans i ryggmärgen, det de fick höra när de var små.
mymlan – ne… inte mot föräldrarna… Såg aldrig nån anledning – dom betalade och såg glada ut [nåja...] no matter what… Vissa fundamentalia var “ordning och reda” [etikettsregler] men i övrigt fanns inget att “revoltera” mot eller “frigöra” sig ifrån… Det kändes oftast som gränsen gick vid “arv” – och där gick även min gräns för vad jag ville frigöra mig ifrån… =]
Det är kanske så att föräldrarna inte är så mossiga som förut. Kanske var skillnad med dem som hade föräldrar på 20-talet, alltså mina föräldrars föräldrar. Dom hade väl ingen ungdomsperiod, utan gick från barn till vuxen. Så ja, föräldrarna är modernare nu än förr.
Du är inte så mycket äldre än dina barn. Jag menar det kanske inte hänt så mycket från när du var ungdom till de blev ungdomar. Kan ju hända att du är ovanligt cool, då, dina barn ser ju upp till dig och ser ingen anledning att revoltera :)
“Däremot: med alla mina ziljoner timmar av musiklyssnande bakom mig, så törs jag citera Oscar Wilde: “Min smak är mycket enkel, jag tycker bara om det bästa”.”
Hur går det du säger ihop med att alla inte tycker som du? Eller gör alla det?
Weman: Så du kan tala om för mig vilken konst jag tycker är vacker, vilka böcker jag bör uppskatta eller vilka filmer som är “bra film”, bara du sett/läst tillräckligt mycket?
Jag tycker inte att man kan tävla i hur bra en viss sorts musik, film, bok eller tavla är. Det måste få vara upp till betraktaren.
Aha! Kul! Kände du revoltvibbarna härifrån?
Hos oss är det blandat – ungarna har fått mycket av sin (goda) musiksmak från sin pappa och gillar samma böcker som jag. Och jag hittar ny musik, konst och annat genom dem. Men nu tänkte jag inte på just oss, utan svenska familjer i allmänhet – det är en märkbar skillnad mot många andra länder!
Hej My…
Jo först så blir det alltid fel när man generaliserar och skapar en grupp. Föräldrar-ungdom. Det ser nog väldigt olika ut…
-Sedan undrade du tidigare om “smått som är stort” – kanske skulle jag skriva ett helt blogginlägg om det. Eftersom jag är ateist så kanske den där om att se på fågeln för att förstå det stora kan göra det ännu mer kryptiskt:)
Äh.. du fångar någon detalj, gör den synlig och ibland:) får in det i ett samanhang. Kort sagt skriver bra.
Jag blev smått upprör av att komma hem en eftermiddag och upptäcka att min 14åriga “lånedotter” och hennes kompis sitta och titta på Uppsalakanalen på TV. Utan ljud. Det är en kanal med stillbilder av staden som segar sig ruta för ruta… Jag tyckte att vår nya platt-TV förtjänade både surroundljud och rörliga bilder. *S*
Om man kollar barnpsykologi så räknas ju revolten som just en viktig del av frigörelsen.
Men det kan nog vara olika, vissa ungdomar verkar göra någon slags inre revolt som kanske inte är så tydlig på utsidan.
Men jag tror det har ändrats..också. Det kanske är så att människor mellan 30-40nånstans som har barn i den åldern idag kanske själva har fått vara unga lite längre?
Jag tror att folk nu för tiden, om man jämför med några decennier sedan, är unga längre.
Det finns ju alltid i alla åldrar, de där få unga mammorna som både ser ut och beter sig som små medelålders hemmafruar.
Men jag tror att resten, plus vi sladdbarn, kanske är den första generationen som lyckats med konststycket att aldrig någonsin riktigt slutat vara snorungar.
Nåt sånt.
Om man ser till hur det blir efter en revolution så är det väl en 50/50 chans att det blir en bra omvandling av de små liven. Tyvärr så är det väl så att revolutionen börjar komma tidigare än det brukade. Barn vill väl växa upp fortare än det är hälsosamt för dom antar jag. Inte för att jag är emot vuxna barn/ungdomar, men det verkar som att de flesta bara blir sämre.
Tillför antagligen inget till ämnet, men jag tror att det är föräldrarna som blir mer toleranta för de barn som blir bra, och att föräldrarna blir sämre för de barn som blir dålig.
jaja, det är måndag för min del, hjärnan är lite sur på mig.
aku: Jag hänger ärligt talat inte riktigt med i ditt resonemang… Utveckla? ;)
Frigörelse på ett plan tror jag förekommer i alla typer av samhällen. Håller med dig Bloggelito om att ofrihet skapar större risk för revolterande.
För övrigt: 40-talistgenerationen vill ju vara evigt unga, och kanske därför hållit sig ajour med nutiden.
Men jag som var tonåring på sextiotalet var nog mer annorlunda än dagens tonåringar än vad jag tror idag. Eftersom jag lever i nuet, kan detta avspegla sig på minnet av den tiden.
Men det jag minns var att man ständigt fick kämpa om sin musik och klädsmak. Det blev lättare i de senare tonårs-åren. De vande sig väl!
Ja, Mymlan, jag tror vi blivit mer toleranta…. på gott och ont kanske!
mymlan – det är ok, det gör inte jag heller. Jag skyller på att det är måndag.
Det finns två sorters ungdomar:
1. De bra
2. De dåliga
De bra är de som är trevliga att hållas med, de som kör med en tyst revolution. De ungdomar som vet hur man ska bete sig ute i samhället.
de dåliga är de som skriker, har attitydproblem och slänger glåpord vart de än går. De ungdomar som går runt och slåss om kvällarna, de som inte visar någon respekt(det farligt misstolkade ordet) för medmänniskorna. De som beter sig som as hemma och inte hör vad föräldrarna säger. Oftast, tyvär, så har de till och med dåliga föräldrar.
Jag hoppas att det är lite tydligare. sen verkar det vara en 50% chans att barnen blir något utav de två grupper. Sen har jag märkt att den där revolutionen kommer allt tidigare, i och med att de flesta barn tror att de är vuxnare än de egentligen är.
Men vad vet jag egentligen, jag är ju en av de lyckliga jävlarna som inte skaffat mig några barn.
När jag får barn hoppas jag att de gör ordentlig revolt, verkligen blir små megaplågor.
För jag gjorde så mot min mamma och det känns som om jag behöver betala för det ordentligt någon gång. Jag ber om ursäkt till henne med jämna mellanrum för att jag var så jävla jobbig, men det känns inte som om det räcker.
Får man slänga ut sin snart 19-årige son? Eller är det aldrig tillåtet att tröttna? Efter dryga 4 år med skolk, ständiga besök hos lärare och rektorer. Bråk om alkohol var och varannan helg, rökning och vaken hela natten – sova hela dagen osv osv så har jag tröttnat. I går åkte han ut – och jag mår jättedåligt. Jag vet inte vart han tog vägen/vart han är, vill inte ringa eftersom han verkligen skitit i allt jag försökt med…han har inte haft några kriminella eskapader för sig…men vad om jag triggat igång något nu?
Eva S – man FÅR slänga ut sin myndige son. Det skulle jag ha gjort tror jag…
Och jag tror inte att du triggat igång något, snarare markerat, på ett bra sätt, var vissa gränser går. Tror jag.
Utifrån de tidigare inläggen så känns det som att han haft all frihet att utvecklas sålänge det varit inom områden som varit “oskadliga”. Det finns inte en hårfärg/frisyr han inte haft, inte en klädstil han inte provat, han har enormt hög integritet, har t o m haft Di Leva kjol till skolan och smikat sig betydligt hårdare än jag gör. Piercing och tatuering har kommit till nu på slutet för där har jag bromsat så länge det gick… men kan man bjuda för lite motstånd och såmed höja revoltsnivån? Vad tror du?
Eva S – jag vete fan. Kanske är så… Å andra sidan så har han ju gjort sin revolt nu, och du har svarat med att hjälpa honom på traven med frigörelsen genom att slänga ut honom, så nu måste han ta ansvar själv..