2008 04 06
Jag är en sån där person som i vissa lägen kan uppfattas som känslokall.
Och som rationaliserar mina känslor.
En vän beskrev det såhär: Jag vet andra i din situation som varit ett enda stort skrik, men du är sansad och rationell och sätter ord på det som är istället.
Jag har suttit en massa timmar hos terapeuter, psykologer och sånt. Och alla säger ungefär samma sak: Det finns inget jag kan göra, du har ju koll på läget.
För att jag inte är ett enda stort skrik. För att jag kan förklara varför och hur.
Men: jag känner inte efter. Jag tänker istället.
Fast det är inte riktigt sant.
För ibland känner jag efter. Och då är det som att vrida på en kran. Börjar jag gråta kan jag inte sluta. Blir jag arg så blir jag fanimig så jävla arg. Jag förvandlas till ett monster och när barnen var yngre brukade jag läsa om mamman som förvandlades till en eldsprutande drake för att dom skulle förstå att det inte var riktigt rationellt eller ens riktat mot dem när jag plötsligt exploderade.
De senaste veckorna har jag slagit på mina känslor. Och då jävlar blir det kaos. Och jag försöker så gott jag kan att återvända till min hjärna. Hitta argumenten. Logiken. Det rationella tänket. För det är sån jag är. Logisk, rationell och jag till och med känner logiskt, ibland.
Jag har i alla tider till och med grälat enligt någon slags logik. Det har inte funkat särskilt bra.
Men jag har träffat en person som jag vågar släppa fram mina känslor till. En person som får mig att strunta i vad som är logiskt, vad jag borde säga, göra eller tänka i bestämda situationer. Jag säger saker som jag aldrig sagt förr, till någon. Jag bitchar som fan. Och på nåt konstigt sätt känner jag mig starkare. Kanske för att han är den han är. Han bitchar tillbaks. Men han försvinner inte. Han är kvar.
2008 04 06 at 23:39
men det är vackert så. (det sista stycket kunde jag ha skrivit för ett par år sen;)
2008 04 06 at 23:56
Lucky you! :)
2008 04 07 at 04:58
Det känns bra att inte behöva vara snäll, logisk och rationaliserande jämt och ständigt och ändå se att folk som inte är släkt med en finns kvar.
Vi saknar förmågan att rasa i vårt land och sen gå vidare. Istället för att se det som “rasa” ses det som en brist.
Vi skall vara så rationella och så förnuftiga. Känslor är något bihang som vi helst skall få under kontroll. De är i vägen!
Läste en blogg idag med titeln Bäst att vara snäll. Den gick ut på att man nog skulle tänka på att vara snäll mot yngre, så man hade någon att snacka med när man blev gammal.
Det säger en hel del om vårt samhälle ur bloggarens perspektiv.
2008 04 07 at 06:17
Du har säkert haft dina känslomässiga skäl till att stänga av det känslostyrda och låta hjärnan ta över. Antagligen har det varit en försvarsmekanism. Och jag förstår någonstans även om jag kanske varit tvärtom mestadels.
Önskar att man kunde hantera hjärta och hjärna lite mer balanserat. För min del betyder det nog att fortsätta låta hjärtat bestämma en hel del men att hjärna är där som en slags “controller” och tar över rodret när det håller på att gå åt helvete. Helst innan.
2008 04 07 at 07:34
Grattis, fina fina fina du.
2008 04 07 at 08:30
Förstår. Förstår precis.
men just boken skulle jag vilja veta mer om.
jag kan också bli en monster. jag vill förklara. Vad heter boken?snälla.
2008 04 07 at 10:45
Härligt när man hittar den där personen som får fram den där i en som man nästan glömt att man var. Tur för dig att du hittat en sån. Allt gott!
2008 04 07 at 14:32
ÅH…det där är så bekant så det klämtar klockor i storlek som endast finnes i tornen i Notre Dame kyrka och för mig klämtar dom varning! Jag var sån, i 8 år. Tänkte och rationaliserade. Känslorna stängde jag in i ett skåp och kastade bort nyckeln. Någon gång lite nu och då rann bägaren över och så storgrät jag och efteråt kände jag mig som en riktig mes och intalade mig att jag var svag och larvig.
Du behöver säkert inga tips men låt känslorna svalla och lev ut! Det ska kännas att man lever, vad har man annars för minnen att spara på till ålderns höst…..
2008 04 07 at 21:35
Tankar skapar känslor. Och har man tur så tror jag att man spar vissa tankar och känslor tills man är stark nog eller är i rätt sällskap för att leva ut dom. Tex är vi många som först i vuxen ålder tar hand om svåra barndomsminnen. Det gäller i alla fall mig.
Och nu har du någon som kan ta emot och stå kvar. Det är bra! Lev i och ut i det!
2008 04 08 at 14:24
Jag tror att vi inombords kommer fram till ett tak när det gäller att lagra känslor som vi systematiskt försöker stapla i någon slags ordning. Ordning på känslorna med intellektet - kan man ha det? Inte i alla lägen och inte hur länge som helst, tror jag. Det är nog tur att den där kranen går att vrida på.
2008 04 09 at 05:33
Så fint skrivit och ju mer jag läser om dig ur privat vinkel destå mer känner jag att vi har nog en hel del gemensamt.
Hoppas du mår bra med det du har omkring dig
2008 04 09 at 08:38
Grattis till fyndet! Hoppas att han stannar kvar.
Har du läst artikeln “Sluta grubbla” av Anders Haag på Idagsidan svd.se häromdagen?
2008 04 15 at 00:55
Kasta dig in! Ska hålla tummarna som fan!
2008 04 19 at 23:37
Det är så det ska va :-) Den där personen som man kan vara sig själv mot, bitchig, arg, ledsen, irrationell - hela köret. Min bitchar aldrig tillbaka, han håller fast mig och låter min bitchighet studsa tillbaka på mig själv så att säga… han f ö r s t å r.
2008 04 20 at 19:59
Josephine - jo det är ju det man önskar mest av allt. Nån som håller fast en.