Jag kan inte sova. Det beror förmodligen på att jag sov till två idag (igår) och inte har varit vaken tillräckligt länge för att vara så pass trött att jag somnar.

Istället ligger jag och tänker. På en massa saker. Ibland när man ska sova får man smarta tankar, sådana där som man tror ska lösa världsproblemen. Men inte nu. Nej jag tänker ett gäng spridda tankar utan sammanhang, försöker lösa problem utan att ens lyckas sätt fingret på problemen och så får jag ångest.

Jag tänker på att jag borde hålla käften lite oftare. Vara alldeles tyst. Jag tänker på att jag så ofta så gärna vill att saker ska lösas här och nu och jag tycker att jag har lösningarna i en liten ask men när jag framför dem till andra blir det plötsligt väldigt mycket svårare. Alla andra tänker ju inte som jag.

Jag tänker på hur dålig jag är på att formulera mig, att jag så ofta saknar orden, att jag tycker att jag låter korkad och jag undrar vad det är för fel på kopplingen mellan min hjärna och det som kommer ut för jag ser saker väldigt klart i huvudet men jag har inte orden.

Jag tänker på sex. Konstigt. Det brukar jag inte göra. Kan kanske ha att göra med att jag nog aldrig i mitt vuxna liv haft så lite sex som det senaste året. I kombination med att jag faktiskt inte haft så stor lust att ha det som jag har nu. Att man alltid ska vara i sån ofas. Med sig själv, med själva livet.

Jag tänker på hur enkelt allting är egentligen och undrar varför jag jagar upp mig alls. Jag är ju så bra på det. Att ta allt på väldigt stort allvar, och samtidigt ta mig själv på väldigt lite allvar. Fast ibland tar jag mig själv på väldigt stort allvar också.

Jag tänker på det här med Englas begravning och tycker att alla andra säger allt som behöver sägas så bra så min opinion är ganska ointressant. Och inser att jag allt oftare inte har ett skit att säga. Jag är trött på mitt eget tyckande, särskilt när det går hand i hand med så många andras.

Och så tänker jag på tvåsamhet. Det där som jag aldrig haft som mål, men som i vissa stunder känns otroligt efterträvansvärt. Jag försökte länge med Mr X men fick ju aldrig det där jag ville ha. Så undrar jag om det ens finns, det där som jag vill ha. Och förundras över alla som verkar ha det, som får det att funka, som verkar ha det så lätt. Förundras över alla som går från ett förhållande till ett annat och verkar lika himlastormande blinda och lyckliga varenda gång. Varför kan inte jag vara sån? Varför är jag så cynisk och allvarlig och varför vill jag ha så himla mycket av allt hela tiden?

Och så tänker jag på förljugenhet och människor som lever i sina lögner. Jag förstår det inte. Och så undrar jag vilka som är mina. Om jag har några livslögner. Om jag har saker som jag förtränger och inte ens inser själv. Men med tanke på hur navelskådande jag är tror jag inte riktigt det.

Jag tänker på bloggar och bloggande och inser att någonting har hänt. Jag har tappat stinget. Gnistan. Det liksom. Jag gör som jag alltid har gjort, men det är sällan jag gör något och tänker “Det måste jag blogga om”, sällan jag tänker eller läser något som jag känner att jag måste skriva. Kanske för det jag skrev tidigare, alla andra gör det så mycket bättre.

Jag tänker på mitt liv som jag försöker strukturera upp. Jag har en del planer och sånt som än så länge bara finns i mitt huvud och delvis i min lilla anteckningsbok, men jag måste fan i mig göra något radikalt nu. För jag trivs inte. Jag trivs inte längre i mitt liv och sådant måste man göra något åt. Man kan inte fortsätta göra saker som man känner att man inte mår bra av. Man kan inte bara traska i samma spår år efter år om man inte har utveckling.

Och då kommer jag in på tankar om utveckling. Och det är väl kanske där det sitter. Jag känner inte att jag utvecklas. Jag står och stampar på samma ställe utan att lära mig nytt eller komma någon vart. Ändå förändras jag men det känns fan mer som om jag går i barndom än som om jag utvecklas.

Jag tänker på den jag var en gång och som jag innerst inne är, som jag vill vara. Och jag försöker hitta sättet att bli henne igen, men så kommer jag på att det ju inte går eftersom man är en produkt av allt man är med om, man förändras ju faktiskt och det går inte att spola tillbaks tiden. Det som är är, det som händer händer och det man är med om sätter spår som man inte kan göra sig av med, bara hitta sätt att använda på ett bra sätt. Det är väl dom sätten jag inte hittat riktigt än. Jag har väl väntat på lugnet, på harmonin, på tiden och det där normaltillståndet som ska ge kraft eller energi att komma vidare men det är liksom ur hand i mun hela tiden.

Jag är så trött på mig själv och mina tankar, jag vill ha nya. Jag läser böcker och tidningar och bloggar och jag försöker få inspiration men det känns som om inget är nytt. Som om jag hört allt förr. Och då tänker jag på mamma som säger åt mig att jag inte får bli bitter och det vill jag fan inte bli, jag känner mig inte bitter heller för jag är fortfarande väldigt nyfiken. På allt. På livet. På vad som ska hända sen. Och jag är säker på att allt inte kommer att vara ett helvete hela tiden. Så nej bitter är jag inte men jag kanske snuddar vid bitterhet ibland.

Och så tänker jag att jag är trött på att vara så jäkla ensam. Alltså. Jag har vänner, jag har mina barn, jag har jobbarkompisar och jag är inte ensam så. Men jag känner mig ensam ändå. Ensam i världen. Ensam om allt ansvar, ensam om alla viktiga beslut, ensam om allt som jag skulle vilja dela. För man kan inte dela vad som helst med vem som helst.

Sen tänker jag att om jag bloggar lite och skriver av mig kanske tankarna klarnar och så kan jag sova sen, men jag känner mig inte ett dugg klarare nu än innan jag började skriva. Snarare ännu mer förvirrad och sådär som att nån borde skjuta mig eftersom jag inte har nåt vettigare att komma med.

Jag tänker att jag ibland har väldigt höga tankar om mig själv, att jag tycker att jag är bra och förtjänar en massa bra saker samtidigt som jag försöker vara realistisk och känner mina brister alltför väl men blir så nedslagen när jag tänker på dom att jag bestämmer mig för att tänka positivt, och då kanske jag blir orealisisk istället, fan vet. Hitta balansen mellan självinsikt och självförtroendet. Eller nåt. Jag har självinsikt och jobbar med mig själv hela tiden, samtidigt som jag borde ha lite mer självförtroende med tanke på sånt jag faktiskt är, kan och gör.

Nu tänker jag att jag är jävligt jobbig och ska sluta skriva. Ifall nån orkat läsa hit - tack. Jag säger som Johan Hakelius skrev en gång apropå att folk läser hans krönikor: Jag känner mig mindre ensam för att nån läser.