Jag är en rätt introvert person, inte särskilt social, och jag trivs i mitt eget sällskap. Men ibland vill jag ha sällskap. Men inte av vem som helst, inte bara för att. Utan av någon som tar mig som jag är, och inte bara det, någon som uppskattar mig just för att jag är jag. Någon som jag slipper tassa på tå för, någon som jag känner att jag slipper vakta min tunga inför. Någon som är lika mänsklig som jag och inte förväntar sig att jag ska vara perfekt. Någon som litar på mig och vågar dela med sig, någon som berättar och som jag kan berätta för, berätta allt. Någon som inte alltid måste förstå men som gillar mig ändå. Någon som kan le och få mig att skratta, som inte tar mig på alldeles för stort allvar men som tar mig på allvar när jag är allvarlig. Någon som är tillräckligt trygg i sig själv för att inte behöva lysa starkast alltid, någon som kan hålla i mig och om mig när jag inte orkar med mig själv, någon som jag får hålla om, som inte stänger mig ute. Någon som tycker om att lyssna på mig när jag pratar en massa om ingenting, och som står ut med min tystnad när jag inte har något att säga. Någon som vill vara med just mig. Någon som älskar mig. Fan vad jag vill det. Eller så är det bara mina vårkänslor som spökar. För ensam är stark, eller hur var det?