2008 05 03
det mest förbjudna
Posted by mymlan under ego, kärlek, om mymlan, ord, personligt | Taggar: kärlek, ensamhet, längtan |Jag är en rätt introvert person, inte särskilt social, och jag trivs i mitt eget sällskap. Men ibland vill jag ha sällskap. Men inte av vem som helst, inte bara för att. Utan av någon som tar mig som jag är, och inte bara det, någon som uppskattar mig just för att jag är jag. Någon som jag slipper tassa på tå för, någon som jag känner att jag slipper vakta min tunga inför. Någon som är lika mänsklig som jag och inte förväntar sig att jag ska vara perfekt. Någon som litar på mig och vågar dela med sig, någon som berättar och som jag kan berätta för, berätta allt. Någon som inte alltid måste förstå men som gillar mig ändå. Någon som kan le och få mig att skratta, som inte tar mig på alldeles för stort allvar men som tar mig på allvar när jag är allvarlig. Någon som är tillräckligt trygg i sig själv för att inte behöva lysa starkast alltid, någon som kan hålla i mig och om mig när jag inte orkar med mig själv, någon som jag får hålla om, som inte stänger mig ute. Någon som tycker om att lyssna på mig när jag pratar en massa om ingenting, och som står ut med min tystnad när jag inte har något att säga. Någon som vill vara med just mig. Någon som älskar mig. Fan vad jag vill det. Eller så är det bara mina vårkänslor som spökar. För ensam är stark, eller hur var det?
2008 05 03 at 20:41
[...] Reklam och tjat. 3 05 2008 Mymlan sätter - i vanlig ordning - ord på det där som rör sig i mig. [...]
2008 05 03 at 21:33
Ajaaa.
Visst är det så.
Visst är det ofta skönt att vara själv, men ensam vill man inte vara…
Det suger.
2008 05 04 at 08:49
Lär väl inte vara några problem… Lätt att umgås med, inte helt dum i huvudet, och rimligt stora tussar… Felet är ju att du har så dålig musiksmak… :|´
2008 05 04 at 09:37
Nej, ensam är inte stark. Ett litet tag kanske, men inte för alltid.
2008 05 04 at 09:40
det är när man slutat tänka, titta eller ens förvänta sig det, som det dyker upp under näsan. när man slutat fantisera ihop någon drömbild utan tar en koll på vad som står bredvid.
och jo, ibland tror jag nog att ensam är starkast. samtidigt som en partner bygger upp så är det också ens största akilleshäl och källsa till oro.
2008 05 06 at 01:26
Såna finns. Men jag känner mig rätt ensam nu. Fast jag brukar då tänka på att även om jag känner mig som ett Knytt så finns det alltid ett Skrutt som har det värre…