the real mymlan

Regel ett: Klappa aldrig en bäver.
Regel två: Låt inte din fyraåring gå fram till en bäver och klappa den.
Regel tre: Om du ändå bryter mot ovanstående, se till att filma attacken.

Bävern är en gnagare. Som sådan jättestor. Man klappar inte en bäver. Helt enkelt.

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg om jämställdhet i medierna.

Jag ställde en massa frågor och fick en hel del engagerade svar.

Ylva skrev så här: Jag bryr mig om att det är flest män i tidningen för att jag fått lära mig att jag ska bry mig.
Egentligen så spelar det mig ingen roll, jag känner ändå att jag skulle få plats om jag faktiskt hade något av vikt att säga/nåt intresse av att höras.

Intressant tycker jag. Hon bryr sig för att hon fått lära sig att göra det. Och hon känner inte att hon inte skulle få utrymme om hon verkligen hade något att säga.

Och nu kommer jag in på det jag tänkt. Nämligen om pressens politiska korrekthet, och benägenhet att ha en egen agenda utifrån det politiskt korrekta. (Här kan sägas att jag starkt ogillar uttrycket politiskt korrekt men hittar inget bättre just nu som jag tror att alla förstår vad det betyder.) Och jag tror att det blir tydligare och mer vanligt förekommande för varje år, och det är ganska sällan det reflekteras över det. Det är helt enkelt självklart för svenska journalister att exempelvis försöka skildra kvinnor för att de är kvinnor och kan. Som Drottningen skrev i en kommentar: Jag har inte heller några svar, däremot är jag mer än lovligt trött på den här “kvinnor kan”-andan som det alltid fokuseras på när det inte skrivs om skönhetstips och barn.

Den politiskt korrekta agendan genomskådas. Och i och med människors utökade möjligheter att själva ta reda på saker, och sjävla uttrycka sina åsikter tappar pressen i förtroende, tror jag.

Ett exempel på detta är hordebatten. Horstigmat. I svensk press skildras horor som offer och torskar som svin, som utnyttjar de stackars offren. Utan nyans, utan att tala med berörda parter utom i sällsynta undantagsfall, och utan att faktiskt reflektera över om det verkligen är så. “Vi har fått lära oss att det är så. Vi har fått lära oss att man ska vara upprörd och tycka synd om horor.”
Men i bloggosfären, i den nya medievärlden, tas detta upp ur andra perspektiv, och har faktiskt på senate tiden även lyckats påverka den offentliga debatten om än i liten skala.
(Här måste jag också flika in att kritiken mot pressen/journalister i det här fallet riktar sig minst lika mycket mot mig själv som mot alla andra i kåren. Det är alltför ofta jag skriver saker och vinklar på ett sätt för att “det är så vi gör” utan att reflektera eller tänka efter särskilt mycket på varför.)

Jag tror att problemet växer i och med den förändrade journalistkåren också. Från att ha bestått av till stor del självlärda murvlar inte sällan med rötterna i arbetarklassen till karriärinriktade akademikerbarn som går direkt från gymnasiet till journalisthögskolan och inte sällan har sina rötter i den övre medelklassen.

Ett annat exempel på där pressen har en agenda och väljer att skildra saker ur ett pk perspektiv är invandrare. Från invandrarpolitik till kulturella mönster och kriminalitet bland invandrare. Man väljer att skildra fina och bra saker. Man skriver hellre om hur muslimerna firar Ramadan än man skriver att invandrare är överrepresenterade när det gäller vissa brottsrubriceringar. För att man inte ska spä på rasismen och främlingsfientligheten i samhället. Det kan ju tyckas vara en god sak, men är medias uppgift att sortera nyheter efter vad som kan vara en god sak? Självklart har varje enskild reporter någon slags egen agenda, och vill göra skillnad på ett eller annat sätt. Gärna genom att göra goda saker. Men för den skull får vi inte glömma att vårt uppdrag är att skildra verkligheten som den är och ge våra läsare en möjlighet att skapa egna uppfattningar.

Så har vi ett problem till. Hur ska vi dela in människor? Ska vi överhuvudtaget göra det? Saken är väl den att vi gör det oavsett. Vi behöver framförallt i halvanonyma tidningstexter få lagom mycket information, som om den berörde är en man eller kvinna, vilken ålder ungefär och gärna något mer, som kan ge oss en möjlighet till igenkänning. Frågan är som sagt hur indelningen ska se ut. Är det okej att dela upp i kön men inte in etnicitet? Är det okej att pekat ut tonåringar men inte pensionärer? Är det bättre att skriva att den misstänkte var från Somalia än att skriva att han var mörkhyad med väldigt lockigt hår? Ett allt vanligare uttryck särskilt när det gäller kriminaljournalistik är “svensk medborgare”. Det betyder underförstått att personen ursprungligen är ickesvensk men har fått svenskt medborgarskap. Det är å andra sidan otroligt ovanligt att man skriver “svensk medborgare” om en person som är född i Sverige av svenska föräldrar.

Vad jag också saknar när det gäller både hordebatt och invandrardiskussionen är ett bredare perspektiv, och internationella jämförelser. Det är alldeles för ofta vi fastnar i den svenska ankdammen och sår oss för bröstet för att vi är så bra och duktiga. För att kunna ge en bra bild av svensk invandringspolitik krävs faktiskt jämförelser med hur det ser ut i övriga världen, då kanske främst i övriga Europa. Och jag kan erkänna att jag själv är pinsamt okunnig, men gärna vill veta mer om omvärlden innan jag börjar tycka för mycket om den svenska modellen.

Men det är såklart väldigt farligt för oss i lilla Sverige att börja jämföra våra normer internationellt utifrån fakta och argumentation, för då kanske det visar sig att de inte var så hållbara…

Och om vi nu anser att rasism är ett problem så bör vi inom pressen kanske istället för att lägga locket på faktiskt offentliggöra statistik om exempelvis invandrares kriminalitet, (som ju de fakto visar att invandrare är överrepresenterade vid vissa brott, men långt ifrån alla) men inte stanna där, utan försöka svara på frågorna om hur och varför. Och prata med dom berörda. Det är också en märklig sak - vi ska så långt det är möjligt tala med berörda, för att få in mänsklighet och låta folk komma till tals. Men i vissa fall, som när det gäller horstigma eller blattar som snattar är det mycket sällan de berörda får uttala sig. Det kan bero på svårigheten att hitta de som är villiga att tala med pressen, men vill man så kan man. Annars får vi aldrig en vettig diskussion om invandring. Dessutom är det viktigt att vi lär oss skilja på invandrarfientlighet och rasism, för det är två olika saker.

Jerry skrev så här: Om det är något pressen bidrar till så är det att befästa könsroller. Enda jag läst som bröt mönstret var om kvinnliga “stalkers”.

Robert skriver: Att ha fel personer på fel ställe bara för att väga upp en skev könsbild leder tyvärr ofta till makabert resultat, se t. ex. de kvinnor som tagit plats i TVs morgonsoffor i sportsammanhang.

Och jo. Det är ju så det riskerar att bli om medierna ska utgå ifrån en norm som säger att någonting är eller borde vara på ett visst sätt. Men att sätta normer eller befästa dem är inte - återigen - pressens uppgift. Däremot kanske att skildra dem.

Det är inte pressens uppgift att sprida en bild av ett politiskt korrekt samhälle om det inte existerar i verkligheten. Inte heller att försöka skapa normer utifrån en egen agenda. Om nu övervägande delen av alla chefer är män, varför ska pressen då ge en bild av att det inte är så genom att fiska efter och försöka kvotera in kvinnliga chefer i intervjuer och på bild? Istället borde vi lägga fakta på bordet (det görs väl iofs) och få igång debatten om varför. Varför är det så många manliga chefer. Och - är de ett problem och i så fall varför är det ett problem? Det känns som ett mycket viktigare uppdrag än att visa kvinnor på bild i tidningen.

Och saken är den, att om inte medierna själva börjar lägga korten på bordet och slutar vara så politiskt korrekta och väljer att skildra verkligheten utifrån en agenda att skapa ett politiskt korrekt samhällsklimat, så kommer de att tappa sin publik i allt snabbare takt, för folk kommer att hitta andra kanaler för information, och de kommer inte att nöja sig med de traditionella mediernas sätt att skildra världen genom ett filter av önskvärda normer.

Eftersom klockan är fem på morgonen och jag inte lyckats somna och istället steg upp och slog på datorn är det mycket möjligt att det här inlägget är fullständigt obegripligt. Den risken tar jag.

Läs även andra bloggares åsikter om politisk korrekthet, pressen, media, jämställdhet, invandrarpolitik, främlingsfientlighet, rasism, horstigma, demokrati, normer