död mans ryggrad
Är det meningen att man ska bli upprörd?
Jag antar att tanken är att man ska tänka att “oj vad Saab är oetiska nu”. En död kropp är en död kropp. Den ska ändå grävas ner och ruttna, eller brännas upp, så vad är grejen liksom? Det är väl inte märkligare egentligen att använda döda kroppar till säkerhetstester än att använda dem till medicinsk forskning? Personligen är jag faktiskt helt likgiltig inför vad som händer med min kropp efter min död, jag är ju ändå inte där då.
Jag fattar inte. Alltså jag fattar, det är intressant information, hade varit ännu intressantare om det varit lite mer omfattande om fler metoder för säkerhetstester, men att toppa expressen.se med “nyheten” att döda kroppar används på detta sätt är inte helt relevant.
Men det känns bra att läsa kommentarerna till artikeln och inse att folk inte går på det, att inställningen till lik och döda kroppar är sundare än man (läs: jag) kanske trodde. Att dessutom i skrivande stund 30% av de som svarat på enkäten kan tänka sig att donera kroppen till dylika tester är också intressant. Men även här är jag nyfiken på motiveringarna. Varför vill man göra det? Varför inte?
Läs även andra bloggares åsikter om lik, säkerhetstester, död, sensationsjournalistik
Om någon har donerat sin egen kropp är det väl som det skall vara. Upprörandet hade det varit om de använt döda kroppar som ingen donerat.
Det troliga är väl att de som har donerat kroppen vill bidra till att göra bilarna säkrare.
Penibelt är det nog för dem som tror att kroppen fortfarande har en aning om vad den utsätts för, även efter döden. Eller själen eller nåt. Vet ingenting om sånt där!
Skändning kan det i varje fall inte handla om, eftersom personen i livet själv valde det.
Som anhörig reagerar man nog. Det tål att tänka på hur jag skulle uppleva att min far användes, även om han själv gått med på det.
Kanske jag skulle anse att han gjort något bra, samtidigt som jag skulle värja mig emot det.
Det finns flera aspekter med…
Monika: jag har i och för sig svårt att se framför mig hur min mamma krossas och mosas i en fejkad bilkrasch efter sin död, men jag tror inte jag har mindre svårt att försöka se henne framför mig med fluglarver som väller ut ur magen. Här kanske jag är feg som tänker att så länge jag slipper se så spelar det ingen roll…
Men du har ju helt rätt i övrigt, vilket gör artikeln desto mer märklig, eftersom det ju verkar vara fråga om frivilliga.
Det är avsevärt lättare att tänka sig någon som aska. Det här är nog mer en fråga för anhöriga skulle jag tro.
Jo och då kommer vi in på nåt riktigt svårt. Vem har rätt att bestämma över ens kropp när man är död? Man själv eller ens anhöriga?
Jag är lite inne på när det gäller min egen död att låta mina anhöriga bestämma allt, eftersom som sagt jag ändå inte är där och det antagligen spelar större roll för dem vad som händer med mina rester.
Jag tillhör också dem som struntar fullständigt i vad som händer med min kropp efter jag dött. Men jag bryr mig inte vad som händer med mina anhörigas kroppar heller så jag vet inte om jag skulle vilja bestämma vad som ska ske med dem. Det är nog bäst att de får bestämma själv (om de nu har några önskemål). Gärna nåt som innebär minimalt med arbete för de efterlevande. För jag har verkligen ingen lust att sköta en massa gravar och det skulle jag inte vilja utsätta min anhöriga för att behöva göra heller.
Förresten – hur gör man för att få en bild att synas i den lilla rutan till höger??
Förresten – hur gör man för att få en bild att synas i den lilla rutan till höger??
Det är ingen enkel fråga att svara på Mymlan, vem som skall bestämma. Försökte svara, men raderade det. Det blev så invecklat.
Kristina
Ha en blogg i wordpress!
Är man död är man död…
Det är väl som med donationskorten – jag skrev ett brev i samband med det där man skulle fylla i, med ett “principiellt ja”, men bifogade åxå en prislista… Om nån biltillverkare vill betala så why not…??