Etiketter

, , , , , , , ,

Jag var ganska ensam som barn. Inte mobbad, inte alls. Jag fick vara med och leka på rasterna. Men ingen bad mig följa med hem. Jag hade inga kompisar på fritiden. Ingen riktig bästis och jag var aldrig en del i något gäng som hittade på saker tillsammans.

Så när jag var 16 år började jag hänga på Pipeline. Jag fick också förmånen att jobba där ett år. Pipeline, för er som inte vet, är en rockklubb i Sundsvall. En idéell förening som funnits sedan punkeran på sjuttiotalet, som fostrat ett par generationer musiker och människor. För man behövde inte vara musiker för att hänga på Pipeline. Jag kan inte ta en ton rätt, inte spela något instrument, ingenting. Men Pipeline blev för mig första anhalten i livet där jag kände mig som en del i ett sammanhang, där jag kände mig omtyckt utan att behöva göra mig till, där jag fick riktiga vänner som hängt kvar genom livet, och finns kvar. Där träffade jag Hamlets pappa, där målade jag loger och satt i replokaler och pratade om livet med diverse långhåriga killar nätterna igenom. Där hade jag långa samtal med bajsmannen på morgnarna, där hånglade jag och där söp jag i smyg för det var ju en idéell drogfri förening på den tiden.

Jag träffade mina idoler, söp med Thåström och Ebbot och Joppe Pihlgren, och såklart söta pojkarna i Popsicle och This Perfect Day. Åt middag med Monika Zetterlund och Peter Wahlbeck. Städade toaletter och kopplade upp PA-anläggningar och lärde mig hur ett mixerbord fungerar. Jag häftade upp affischer över hela stan inför konserterna och stod i insläppet under konsertkvällarna. För att inte tala om alla fantastiska konsertupplevelser, med The Creeps, Mano Negra, Freddie Wadling och Fläskkvartetten, Di Leva, Jakob Hellman och alla andra…

På slutet har min dotter varit där ett par gånger. Jag tror hon skulle kunna känna samma som jag. Tillhörighet, att få vara som man är och bli älskad för det. Men. Nu kanske Pipeline måste lägga ner. För att Sundsvalls kommun tycker att Nationaldagsfirande för folket med ballonger och godisregn är viktigare än att ha en plats dit tonåringar och vuxna också för den delen, kan hänga, umgås över generationsgränserna, repa, träffas, umgås och få vara med och jobba och känna att de betyder något. Sundsvalls kommun vill inte betala det det kostar att ha Sveriges bästa ungdomsgård kvar.

Det tycker jag är hemskt sorgligt. Och även om det inte är många Sundsvallsbor som läser här, så vill jag ändå skriva detta. Gå med i facebookgruppen om ni känner för det. Skriv på här. Och ni som finns i stan – var med och demonstrera nästa torsdag!

Pipeline behövs.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,