Jag har som sagt varit hemifrån i en vecka.
Och sällan har jag träffat så många intressanta människor på så kort tid.
Sällan har jag druckit så mycket bubbel på så kort tid.
Varit så intensivt social.
Och så slås jag av trollen i min blogg som brukar säga att jag är en wannabe. En som försöker vara något annat än jag är. Kanske är det så. Samtidigt som det är märkligt att jag känner mig så hemma tillsammans med de där människorna jag så gärna vill vara som. För att de är smarta, snygga, verbala, kloka och trevliga på samma gång. För att de är ambitiösa och lyckas med saker. För att de verkar ha sån jäkla koll på läget. Kan så mycket som inte jag kan.
En av dem jag träffade var Fredrik. Och idag läser jag i hans blogg något som gör att jag ändå tror att han innerst inne är lika mänsklig som jag även fast han är så genomklok, mjuk, tänker innan han talar och har så jäkla mycket att komma med.
Jag kunde inte sagt det bättre själv.
En annan person jag träffade, två gånger till och med, var Ulrika. Som jag är ständigt avundsjuk på. För att hon är så satans snygg. (snyggare i verkligheten än på bild dessutom). Och för att hon är snabb i tanken och kan leka med ord och lägger märke till små detaljer och ser humorn i vardagen och formulerar dem klockrent i sin blogg.
Och så Abbes pappa. Som skriver om kärlek. Kärlek till sina barn. På ett sätt vars like inte finns. Och utan att vara mesig, utan att vara genomgod. Han är mänsklig och tillåter sig att vara det, att dela med sig av sin mänsklighet. Skriv den där boken, gör det! Man vill så gärna kunna skriva som han, göra det så där bra och klanderfritt. Men det kan jag ju inte.
Och så Nisse. Som är sådär jättebra på allt. Som är trevlig, snygg, smart, klok, duktig på det han gör och som alla bara älskar för det finns ingenting ont i honom överhuvudtaget. Som får åka till Peking-OS (om nu det är nåt att avundas…) och som liksom verkar vara sådär i grunden nöjd med livet.
Jag skulle kunna räkna upp fler personer jag träffat under den gångna veckan, som alla har så mycket som inte jag har men som jag skulle dö (nästan) för att få.
Fast.
Och man kanske ska påminna sig om det lite oftare. Om det fanns två Ulrika Good, hur kul skulle det vara? Vill jag vara exakt likadan som någon annan? Eller tror jag att jag skulle kunna ha precis alla andras goda egenskaper samtidigt fast de sällan ryms i en och samma människa?
Om jag vore precis som Fredrik eller Abbes pappa skulle jag ju inte vara jag och då skulle jag förmodligen kanske avundas någon som vore min motsats på något sätt.
Jag är den jag är och jag har saker. Jag kanske inte är bäst på nånting, men jag är lagom bra på tillräckligt mycket. Inte är jag ful heller. Jag talar innan jag tänker och det kanske är min charm. Jag mår knappast bättre av att ha ångest för att jag är sån.
Men ändå. Det är sommar. Jag slås av allt det där jag inte är. Allt jag känner mig som men aldrig lever ut, allt jag önskar mig men inte har.
Och jag önskar mig någon annanstans.
När jag träffar dig så känner jag att du hör hemma bland ”oss”. Men frågan är om det finns något ”oss”? Jag ser det som att all den där entusiasmen och drivkraften finns där hos oss allihopa oavsett om vi spelar upp den för varandra eller inte. Men visst blir man inspirerad och taggad av att träffa människor som har fart. Men det betyder inte att man själv saknar det. Snarare känns det bra för att man känner sig som en i gänget. Och för många av ”oss” är det en sällsynt känsla. Därför söker vi efter människor att spegla oss i. För att veta att vi är på rätt väg.
Det farliga är när man bara tittar ”uppåt” och aldrig åt sidan eller neråt. Då blir man aldrig nöjd, tycker alltid att alla andra är bättre och känner sig alltid lite sämre. Det är inte optimalt, men samtidigt något som många människor sysslar med, på alla nivåer. Jag försöker varje dag att inte tänka så. Ibland lyckas jag. Ibland inte.
@Fredrik: Jo självklart har du rätt. Och om det finns ett ”oss” så är det helt enkelt det att man träffar människor som är intresserad av samma sak som en själv, saker som i varje fall jag känner att ingen i min närmaste omgivning bryr sig det minsta lilla om…
Sen det där med att man alltid jämför sig med dem som är bättre kan ju både vara av ondo och godo. Å enda sidan sporrar det, å andra sidan kan det få en att känna sig nedslagen, beroende på dagsform tror jag.
Känns lite som att oombedd blanda sig i en diskussion här, men ändå, jag hoppar in – är inte problemet just att man alltid lever i sin egen vardag, är så medveten om att man har de där stunderna när man har illaluktande armhålor och petar naglarna framför tv:n samtidigt som man inte orkar laga mat utan lever på macka. Man vet att man är den personen, men den personen får man sällan se andra vara.
Jag fick en otroligt sur kommentar från en föredettavän för ett antal år sedan, när jag beklagade mig över något som jag just då slet med och var ledsen över. Kommentaren löd ”ska du säga. Snygg som fan, skådis, du vet väl för fan inget om hur det känns att vara misslyckad.” Och jag tänkte chockat, jo, just nu till exempel, sitter jag med en person som inte ser mig över huvud taget, det är rätt misslyckat.
Problemet är att man alltid är ensam om att känna sitt inuti, det är där man är så liten.
Men Mymlan. ”Lagom bra”. Är det någon det inte stämmer in på så är det dig. Det är ju jag som är avundsjuk på dig och din närmast skrämmande begåvning.
”Och inte ful heller.” Nej, tacka för det. Du är ju jättevackrast.
Tack för att du tog dig tid att träffa mig två gånger. Hoppas det blir fler.
Och det där du säger om dagsformen, till Fredrik i kommentaren här ovan. Det är så sant, så sant.
@suziluz: först vill jag bara säga att här får alla lägga sig i. :)
Sen är det såklart så att du har rätt. Men ändå. Man har den där känslan av att vara en bluff. Eller att man kan så mycket mer, är så mycket annat, har så mycket mer att ge än det som syns… kanske.
Vete fan.
Läs länken till Fredrik, för den förklarar känslan så himla bra.
Att veta sin plats är bara dumt. Det vinner man ingenting på. Att begränsa sig till att vara vad man tror att andra uppfattar en som är ännu dummare.
Men hörru. Det finns ingen annan i hela världen som kan vara Mymlan så bra som du. Men jag lovar att det finns många som skulle vilja.
Och för mig, som ser upp till dig, blir det här inlägget nästan lite overkligt.
Tack för en trevlig lunch. Ser fram emot nästa gång. :-)
Jag känner igen en del saker.
Jag har också känt mig som en bluff ibland, och andra gånger
som nu t ex
känns allt alldeles för påtagligt och jag vet att jag kan ge och göra mycket mer än jag gör nu (fast av annat slag då)
och då känner mig inte alls som en bluff utan snarare som en fånge i de här omständigheterna.
Det beror lika mycket på dagsformen som på just omständigheterna tror jag, hur och vad man känner om sig själv.
Är
är man nog alltihop tror jag.
Och angående det här med hur andra människor är,
att de har sånt man själv vill ha så brukar jag påminna mig själv att det beror på något att jag umgås med dem.
Alltså måste jag också ha/vara nåt bra :)
Som du vet är ju jag självkritikens urmoder och känner mig ointelligent, ful, tråkig….ja det bästa ordet är faktiskt värdeLÖS jämfört med andra människor. De enda gångerna jag (för en stund) kan känna mig lite värdefull och som en del av ”gänget” är på mitt jobb och i mitt pluggande. Där kan jag ibland känna att ”yes, jag är med i matchen, jag bluffar inte”…
För mig är du i a f bland de vackraste kvinnor jag sett/mött eftersom du har en så helt otrolig naturlig dragningskraft på något vis :) Det beror säkert på att ditt inre lyser igenom på något vis.
Lalanda – jo men det är ju den där blandningen som blir svår. Blandningen av att veta vad man kan och är och de faktiska omständigheterna…
Lärarinnan – flockdjur är vi. Som söker oss till likasinnade. Och självklart känner mig sig mer hemma där man tycker/vet att man har något att tillföra. Människan vil känna sig behövd.
Att vilja ”höra hemma” är bara mänskligt och den som motsätter sig det vet inte vad de pratar om. Härligt är väl så fall att man vill ”höra hemma” med männsikor som faktiskt har något att erbjuda och om ger en mycket som gör att man utvecklas ännu mer och går ännu längre – sådana människor borde alla ty sig till, kvittar vilken grupp de tillhör. Att vara i närheten av människor som inspirerar en är det bästa en människa kan göra för att berika sitt liv, och de som skriver att du är en wannabe är bara tomma, avundsjuka och antisociala skal som inte förtjänar någon uppmärksamhet.
O, att jämföra sig med andra tycker jag är jobbigt. Det finns alltid människor som skriver bättre, ser bättre ut, har bättre förutsättningar, bättre jobb, bättre kontakter, finare relationer i sin familj, snyggare flickvän och så vidare.
O andra sidan är det än jobbigare att se brister hos andra och stå ut med deras svagheter. Ibland är det som att välja mellan pest och kolera – och bara tanken ger mig huvudvärk och driver mig till vansinne.
Jag vet inte vilket dike som är trevligast, men att hålla fokus på mig själv hjälper mina flyktmekanismer en smula.