lurad

Jag känner mig lurad.
Möjligen är jag naiv. Men någonstans måste man väl ändå utgå ifrån att det man lär sig är sant, att det man hör stämmer någotsånär och att människor har goda avsikter.

Framförallt har jag alltid inbillat mig att människor faktiskt tänker. Att människor har ett samvete. Att de allra flesta ändå någonstans vill att det ska vara så bra som möjligt. Att alla vill ha en så bra värld som möjligt för oss alla att leva i. Att ingen är i grunden ond. Att ingen medvetet lurar någon bara för att jävlas.

Jag har fått lära mig sedan barnsben att Sverige är ett bra land att leva i. Och visst. Absolut. Sverige är ett bra land att leva i av många orsaker. Men inte av de orsaker jag trott.

Jag har också fått lära mig att människor generellt är egoister och står sig själva närmast. Men i det ingår ju att stå sin omgivning nära, att faktiskt vilja ha en bra värld att leva i, för sin egen skull.

Jag har trott att Sverige är frihetens land. Demokratins vagga. (nåja, lite ironisk får man kanske vara).
Jag har trott att i Sverige har vi åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Och att det är bland det viktigaste vi har, och det viktigaste som finns för att ett land verkligen ska få kallas för en demokrati.
Jag har trott att vi har folkvalda som styr och ställer för att de har ett förtroende från andra. Och jag har naivt trott att mäniskor ändå är så pass rädda om sina politiska positioner att de inte vill riskera att svika de som valt dem, i förtroende.
Jag har lärt mig att respektera individen. Sedan barnsben har jag fått höra att man ska vara sig själv och vara ärlig, för det räcker längst. Jag har blivit itutad att man ska respektera alla andra människor, och i skolan fick jag lära mig demokrati och vad det faktiskt är.
Jag har trott att alla i det här landet fått ungefär samma demokratiska fostran. Och jag har stundvis varit stolt över Sverige i jämförelser med andra delar av världen.

Och visst är det sant att i Sverige behöver man inte riskera livet för sina åsikter. Visst är det sant att jag faktiskt har en möjlighet att ringa eller skriva eller ta direkt kontakt med dem som bestämmer och så länge jag uppför mig någorlunda hyfsat får jag också ett hyfsat bemötande.

Men vad spelar det för roll när precis hela skiten bara är ett spel för galleriet?
När ord är ord som betyder något annat, när folk säger en sak men menar en annan, när det spelas fulspel och hotas och mörkas och alla egentligen är livrädda för att sanningen ska komma fram för Sverige är inte en demokrati den meningen att människor får vara som de är och tänka fritt. För de som vågar göra det, de som faktiskt inte spelar med i rävspelet, de blir utfrysta, mobbade, avsatta och kritiserade. Och makten är stor, större än den borde i en så underbar demokrati som Sverige.

Jag känner mig lurad när de få som inte spelar spelet blir dissade, uthängda, ifrågsatta och trampade på. Jag blir ledsen när jag inser att vi trots all demokratisk fostran och respekt för individen och tro på åsiktsfrihet fortfarande inte visar respekt för andra. När det fortfarande är så att folk inte ens orkar tänka efter och fråga sig själva varför, för att de är rädda att inte passa in. Och den som inte passar in får inte vara med i gemenskapen.

I Sverige. I ett av världens bästa länder att leva i. I ett land som predikat demokrati och mänskliga rättigheter så länge någon kan minnas. I det landet är människor fortfarande livrädda för att säg vad de tycker. För de drabbas av repressalier. De får skit för det.

Ord räcker inte.
Jag vill ha demokrati tack. I praktiken. Nu.

Läs även andra bloggares åsikter om FRA, demokrati, bloggregistrering, yttrandefrihet, åsiktsregistrering, folkvalda, Sverige