haligh haligh a lie haligh

Jag är, enligt mina vänner, dom som känner mig, “tvingande ärlig”.
Betyder: Jag kan inte ljuga ens när jag borde. Jag säger som det är även när jag har allt att förlora och inget att vinna.

Vad som är värre: Jag utgår ifrån att andra är som jag.
Men. Jag är ju journalist. Hur fan går det ihop?
Jomen förstår ni mina vänner, det är skillnad. För jag är inte dum. Inte så naiv som man kanske kan tro. Jag utgår inte ifrån att en företagsledare eller politiker som har en god anledning att dölja fakta talar sanning med mig som journalist. Jag utgår inte ifrån att alla mäniskor alltid talar sanning.

Men jag utgår ifrån att människor som står mig nära, som säger sig älska mig, och som jag valt att lita på, talar sanning med mig. Jag utgår ifrån att människor som kallar sig mina vänner är ärliga mot mig.

Jag talar nu inte om vita lögner. Diskussionen om vad som är sanning och lögn behöver vi inte ta. Jag talar om de svarta lögnerna, de som skadar.

Jag var gift med en man som ljög som en häst travade. Varje dag. Hela tiden. En man med livslögner. Han ljög från dag ett. Vilket i efterhand kan ses som antingen skrattretande eller som fruktansvärt, vad man väljer. Eftersom vi hade en enda deal. Ett enda äktenskapslöfte till varann. Det löd: Aldrig ljuga. Alltid säga som det är.

Men han ljög och ljög. Till en början var det inte ett problem eftersom jag utgick ifrån att han talade sanning. Eftersom jag utgick ifrån att ingen människa med berått mod gifter sig med en annan och ger ett livslöfte om något man från början inte tänkt hålla .
Nu var det så ändå.
Och när det väl gick upp för mig hamnade jag i chock. En chock som mer eller mindre satt i i flera år. Jag kunde inte ta in att han inte talade sanning.
Han skulle aldrig heller ha medgett en lögn eller gjort avbön utan bevis. Alltså: varje gång jag såg i hans ögon, hörde på hans röst, kände i magen att han ljög, men inte hade några bevis, så slutade det med att jag bad om ursäkt för att jag var misstänksam och inte litade på honom.
Han blånekade. Alltid.

Tills jag lade fram bevis.
Och även då slutade det alltid med att jag bad om ursäkt. Jag gjorde avbön. Jag kröp och grät och bad om förlåtelse för att jag kränkt hans integritet.
Dessutom kunde han alltid slänga sig med argumentet att “Det är ju ett år sen, ska vi verkligen diskutera det nu?”

Bara för att “bevisen” kröp fram i efterhand. Ibland tog det en månad, ibland ett år, ibland flera år.

Ju längre tid det tog innan sanningen kom ikapp desto ondare gjorde det.

Och ju längre tid det tog desto mindre rätt hade jag att klaga.

Visst, man kan fråga sig varför jag stannade så länge med denne man. Simpelt: Han sa varje gång att han skulle sluta ljuga, tala sanning från och med nu, aldrig svika mer. Och jag ville så gärna tro honom. Men de sista åren gick jag omkring med ständigt magont och känslan av att vara lurad, och känslan visade sig alltid ha grund.

Jag pratar fortfarande inte om vita lögner. Jag talar om lögner av dignitet. Lögner som förändrar sakernas tillstånd. Lögner om andra kvinnor, om kärlek, om livsavgörande saker. Livslögner.

(mot slutet började han dissa mig. säga att jag borde träna, att jag vore snyggare om jag vore mindre fet och blek och annat. och när jag blev sårad sa han: du vill ju att jag ska vara ärlig, men du ser – du blir ju bara ledsen när jag säger som det är)

Jag blev svårt brännskadad kan jag säga.
När jag träffade den mannen var jag öppensinnad och glad. Jag ställde inga särskilt höga krav. Han fick knulla runt om han ville. Så länge han inte ljög om det.

Om jag någon gång i mitt liv någonsin mer får till det med en man så måste den mannen vara ett under av tålamod. Han måste förstå att jag är brännskadad. Att han måste smörja mina sår med salva. Han kommer att måsta stå ut med misstänksamhet och tusen frågor. Han måste försäkra mig om och om igen om sakernas tillstånd, och han kommer att måsta ge mig bevis.
Han må vara hur oskyldig som helst, han får inte bli arg eller brusa upp eller känna sig orättvist behandlad om jag ställer närgångna frågor om kvinnor i hans närhet.
Han måste bevisa att han talar sanning. Att han är lika ärlig mot mig som jag mot honom. Även om han skulle råka hamna i säng med någon annan.
Den mannen som gör sånt och säger som det är har min respekt. Och förhoppningsvis, efter ett tag, efter att ha visat tålamod och förståelse för mina brännskador – även min tillit.
En som ljuger kan dra åt helvete.
Det ska inte vara upp till mig att bevisa saker.
Om en man vill ha mig måste han ta mitt bagage också.

Tyvärr.
Tyvärr är det så.

Och jag blir så jävla beklämd när vänner säger att det är att ställa för höga krav. Att alla ljuger. Att särskilt alla män ljuger.
Eller när min vän säger: Men jag skulle inte märka om jag blev lurad och ljugen, för jag tänker inte så. I wish. Jag önskar verkligen att jag inte hade den lögnradar jag har. Att jag inte direkt märker när någon inte talar sanning. Jag har fingertoppskänsla för när någon försöker dölja något för mig.

Men i en nära relation kan man inte ljuga. Lögner bygger murar mellan människor. Lögner gör en människa känslomässigt frånvarande. Lögner gör att en person inte kan vara sig själv eller helt avslappnad för en människa som ljuger måste alltid tänka lite extra innan han talar.

Jag hittar alltid dom som ljuger.
Fråga mig inte hur.
Kan någon hjälpa mig att leta fram en människa som liksom jag tror att ärlighet varar längst?
En människa som kan stå för vem han är och vad han tror på?
En man som inte medvetet skadar den han säger sig älska?
Finns det?
(som dessutom såklart avgudar mig, som jag tänder på och som i övrigt passar ihop med mig. typ)

Läs även andra bloggares åsikter om bright eyes, haligh haligh a lie haligh, lögner, sanning, relationer, kärlek