blur eller oasis?
Via Andreas Ekström hittar jag den här underbara artikeln om Alex James, basisten i Blur.
Och Andreas har rätt. Det är en jättefin artikel. På många sätt. Naturligtvis välskriven, annat väntar jag mig inte från Gradvall, men inte bara det. Självklart är det underbart att få läsa en sådan personlig och fin intervju – eller kanske snarare känns det som om de samtalat – om en musiker i ett band man gillar.
Artikeln är dessutom späckad med intressanta fakta som jag inte hade en aning om. Och det mesta handlar om ost.
Men det jag tycker allra mest om med artikeln är att läsa om människan Alex James. Även om han hade varit en total främling och spelat i ett garageband jag aldrig hört talas om skulle historien om mannen som mer eller mindre över en natt slutade dricka, gifte sig med nån han knappt kände och flyttade till ett gods på landet vara fascinerande.
Jag älskar sådana berättelser om människor som tar tag i sina liv, som vågar. Människor som kastar sin ut i det okända och lyckas skapa något.
Som Alex James.
Så Gradvalls skrivkonst i all ära, berättelsen om Alex skulle ha varit intressant även om den handlat om någon annan och skrivits av en halvtafflig särskrivande bloggare. Eller nåt.
Fast jo. Jag var en sån som svarade Blur på frågan “Blur eller Oasis?”
Första gången jag hörde dem var i radioprogrammet Hassan. Vi bandade alltid programmet, och låtarna blev lika viktiga som busringningarna. Parklife hade precis släppts. Den här fanns med på kassettbandet jag hade med mig till BB för att ha något att skratta åt mellan värkarna:
Jag var (är) också en av dem som alltid svarade Blur. Såg dem live en enda gång; -94, på Palladium i Stockholm. Det var dessutom en av mina första stora livekonserter så jag var helt såld!
Fin artikel. Och skojig rubrik.
@Klura: jag såg dem aldrig live, lyckliga du!
@Susanne: Mmm visst var den? Och ja Ekström kommenterade ju också den fyndiga rubriken. :)
En intressant artikel.
Jag svarade Suede, för det är britpop när det mår som bäst. Blur och Oasis kommer på en delad andraplacering.
Jag ska inte ställa mig på tvären och svara på vilket eller vilka britpopband som var mina favoriter, för det var inga av dem. Det jag tänkte säga var att “Parklife” (och dessförinnan “Modern life is rubbish”) är en kanonplatta. Själv är jag mest förtjust i “London loves” från Parklife-plattan.
Det fanns så mycket från den tiden som var 1. riktigt skitbra och 2. otroligt överskattat
Kategori 2 lämnar jag, eftersom jag inte känner för att trampa någon ömhudad på tårna idag.
Till kategori 1 hör enligt min mening James, Charlatans, Ride, Blur, Oasis, Dodgy, Teenage Fanclub m fl.
Indoktrinerar ofta min publik med dylikt än idag.
Oasis och Suede är att betrakta som nästan lika ondskefulla för musik som håkan hällström, broder daniel eller han… faan nu har jag glömt vad han heter – lundell wannebe med ett kompand som heter “hovet”…
Riktig djävla dynga…
blur vinner helt klart kampen jag menar oasis har gjort 2 riktigt bra skivor av 5 och snart 6 och blur har gjort 7 skit bra skivor av 7 och kanske även snart 8