svenska spel har inte fattat ett skit

Ni vet Tyskungen? Fast alltså, ja nu heter ju bloggen Beiersdorfsbloggen.
Han har skrivit sitt tusende inlägg.
Och det handlar om bloggande. Läs det, gör det, fantastiskt intressant.

Jag läser och blir lite arg men också trött. Trött på att det fortfarande är så svårt för folk att förstå. Trött på all rädsla som finns.
När Klaus-Peter beskriver hur han om och om igen fått pekpinnar, tillsägelser och till och med losat jobbet indirekt flera gånger på grund av sitt bloggande blir jag alldeles bestört.

Tyskungen liksom!

Han började skriva stalkerbloggen om Alex Schulman. Den som ingen kan ha missat, om man haft något minsta lilla gnutta intresse för Schulman. Personligen var jag betydligt mer förtjust i Stalkerbloggen än i Schulmans egen blogg.
Och den var ett skämt. Det var humor, det var stor humor. Men tydligen inte nåt bra om man jobbar på Statliga televisionen.

Sedan har han skrivit som Tyskungen och nu som sig själv. Han skriver en blogg som oftast är ganska ytlig. Det är humor, roliga iakttagelser och väldigt mycket av det som skrivs är svårt att ta på allvar.
Men när han blir allvarlig då jävlar. Då skriver han så man gråter och får gåshud. Så jäkla naket, vackert och inkännande att inte en människa som har ett hjärta kan vara oberörd.

Och för detta anses han inte lämplig att jobba på Svenska Spel. Jag förstår det inte.
Han skriver själv att han uppfattats som provokativ och elak. Men herregud. Jag skulle snarare säga att Klaus-Peter är rätt så hänsynsfull och snarare garderar sig de gånger han skriver något som någon skulle kunna ta illa upp för. Och han har inte heller skrivit skit om sin arbetsgivare, inte uttryckt några vansinnigt sjuka åsikter eller annat som gör honom mindre trovärdig som person. Inte i mina ögon.
Han skriver själv så här om varför han nu lägger korten på bordet beträffande sina förra arbetsgivare:

”Varför skriver jag då det här? Med en överhängande risk för att göra mig ännu mer obekväm och sabba min relation med tidigare arbetsgivare? Jag kommer sannolikt inte heller kunna referera till dessa företag eller personer i egenskap av referenser. Aldrig mer. Varför gör jag då detta? Jo, av den enkla anledningen att jag vill förklara vad denna blogg står för. Den har alltid bara speglat min åsikt. Ingen annans, bara min. Inte SVT:s, Aftonbladets eller Svenska Spels. Och mina åsikter må vara hur betydelsefulla eller betydelselösa som helst. För mer komplicerat än så är det inte. Sen kan man hålla med mig eller misstycka. Det står var och en fritt.

Av någon anledning så verkar det som att dom som är så oerhört rädda för vad jag kan tänkas skriva att de faktiskt glömt bort att det jag skriver här handlar om mig och mina åsikter. Inget mer. Inget mindre. Jag inbillar mig att folk som läser den här bloggen filtrerar ordenligt. Och att de förstår och uppskattar när jag spetsar till saker och ting. Och att de förstår att skilja på privatpersonen Klaus, och den professionella Klaus.”

Det är det här som är svårt med transparens. Transparens både professionellt och privat. Att alla är människor. Alla råkar vi ut för saker. Alla har vi våra svagheter. Alla. Alla gör vi också fel ibland. Blir man en mindre trovärdig person om man står för det? Om man berättar hur man mår eller vad man tänker när det är som svartast? Eller om man har sjuk humor och delar med sig till andra?
Jag tror inte det.
Det verkar som om vägen är lång att vandra innan vi är där att det är okej att visa sig naken. Och då menar jag rent själsligt.

Personligen fungerar jag tvärtom. Ju mer en människa verkar dölja, desto mer putsad fasaden är, desto mer misstänksam blir jag.
Och det gäller även professionellt. En person som inte kan vara rak och redig och säga som det är blir i mina ögon mindre trovärdig, medan en människa som vågar dela med sig snabbare får mitt förtroende.

Jag måste säga att jag verkligen högaktar Klaus-Peter som inte låtit dumma arbetsgivare stoppa honom från att blogga.

”Medielandskapet ser nämligen annorlunda ut nuförtiden. Och alla har rätt att framföra sin egen åsikt. Men det lägger även ett stort ansvar i läsarens händer. En modern arbetsgivare måste faktiskt förstå att det som skrivs på privata bloggar överhuvudtaget inte speglar något annat än skribentens åsikter. Då hade denna blogg istället hetat SVT-bloggen, Aftonbladetbloggen eller Svenska Spel-bloggen. Och senast jag kollade så hette den Beiersdorfbloggen. Den som inte förstår detta är ute på mycket djupt vatten. Och om man nu ändå som arbetsgivare är så förbannat nyfiken att man tvingar sig att ta en titt in i folks privatliv genom att läsa deras privata bloggar så är väl det väl OK. Bloggen är ju ändå offentlig. Men man ska fan inte gå in och ha åsikter om innehållet. Det kallas censur, och senast jag kollade så var det något dåligt.”

Vi behöver fler som har det modet, som vågar stå för det de tror på även när omgivningen ställer sig oförstående.
Vi behöver fler som bloggar vidare, särskilt när det är något så banalt som faktiskt Beiersdorfsbloggen är.
Som han säger själv:

”Jag försöker helt enkelt bara dela med mig av mitt. Och jag gör det oftast med en ordentlig nypa, eller rättare sagt, skopa salt. Den här bloggen är varken ett debattforum eller aspirerar på att bli någon form av maktfaktor. Att tro det vore verkligen att tillskriva den en alltför stor betydelse. Även om vissa individer av någon anledning tycks tro det. Jag kommer aldrig mer ta ett jobb eller ett frilansuppdrag för ett företag som inte kan hålla isär detta.”

Respekt!

Läs även andra bloggares åsikter om tyskungen, att stalka alex schulman, beiersdorfsbloggen