mymlan är ett bokstavsbarn

För ganska länge sedan hittade jag en bunt kvinnor som kallar sig för Damptanterna på nätet.

Med all respekt. Det är inte en sammanslutning jag vill vara med i. Jag är mymlan. Min identitet är inte att jag är en damptant. Jag är det också. Men att sätta en sån stämpel på mig själv är inte intressant. Jag tror tyvärr att folk fortfarande har för dålig kunskap och är för snabba att döma för att det ska vara en särskilt bra idé.

Men det ska erkännas att jag läser deras bloggar. Och jag känner igen mig. I en hel del. För jag är fanimig jävligt handikappad. Osynligt handikappad.

Jag är oftast väldigt öppen och ärlig. Berättar saker utan att skämmas. Jag skäms inte för att jag har adhd heller, men jag har hittills tyckt att det är onödigt att berätta. Men jag gör det nu. Och bara nu och här. Det är inget jag har lust att fortsätta diskutera, och jag har inte tänkt gå med i Damptanterna heller.

Jag har adhd. Betyder: Jag har en del grejer för mig. Mestadels handlar det om att saker som andra gör utan att tänka är jättesvåra och krångliga för mig. Sånt som att diska eller tvätta eller överhuvudtaget gå upp på morgonen eller bestämma träff med nån för att fika. Hälsa på främmande människor och föra artighetskonversationer. Sånt måste jag ägna enorma mängder tankenergi åt att klara av och genomföra.
Samtidigt som saker som andra tycker verkar skitkrångliga och svåra är jättenkla för mig. Saker som att stå inför folk och prata, saker som att tala sanning även om det får stora konsekvenser. Jag är nästan tvingande ärlig. Jag ser detaljer och jag ser sammanhang och jag tänker stort och från alla perspektiv samtidigt men utan att reflektera över att andra inte gör det. Och det är handikappande.
Jag kan bli extremt stressad av en enkel rutingrej som jag kan i ryggmärgen medan en stor utmaning eller arbetsuppgifter jag knappt vet om jag klarar får mig att gå igång och då finns ingen hejd på min energi eller koncentration. Men då får jag helst inte bli avbruten av de där rutinerna.

Jag kan inte filtrera intryck. Jag tar in allt samtidigt. På samma gång som jag inte har någon simultanförmåga. Jag kan inte lyssna på radio samtidigt som jag lagar mat. Lyssnar jag på radio så lyssnar jag på radio. Lagar jag mat så lagar jag mat. Umgås jag med folk så umgås jag med folk. Och det är väldigt mycket lättare att umgås med en människa i taget.
Jag är inte hyperaktiv så att det märks. Snarare tvärtom. Jag är det lugnaste man kan tänka sig. Sävlig. För jag måste tänka i tre timmar innan jag tar itu med något som tar fem minuter när jag väl sätter igång.

Men min hjärna är hyper. Hela tiden. Det ger mig sömnsvårigheter. Och det skapar handlingsförlamning. För jag måste bli klar med en sak innan jag kan koncentrera mig på nästa. Och om jag har många saker att göra blir det kortslutning och ingenting blir gjort.

Om jag har tvättstugan en kväll så har jag tvättstugan. Då kan jag inte sätta igång med något annat. I värsta fall glömmer jag då tvättstugan. Jag måste hela tiden tänka ”tvättstugan tvättstugan tvättstugan” och titta på klockan för att det ska funka. Och jag måste dessutom hela dagen tänka ”ikväll har jag tvättstugan, ikväll har jag tvättstugan, ikväll har jag tvättstugan”.

Jag skriver listor och lappar.
Ni skulle skratta om ni såg dom.
Men på mina listor kan det stå saker som ”kliva upp”, ”äta frukost”, ”packa i diskmaskinen”.
Om jag inte skriver upp sånt blir det inte gjort för jag kan inte sortera mina tankar eller prioritera. Mina listor är min bästa vän. Jag bockar av att jag klivit upp och sen går jag på frukosten. Och jag kan slappna av när jag äter frukost för jag vet att jag bara behöver kolla på listan för att veta vad jag ska göra sen.
Om jag inte har en lista, vilket händer när jag mår dåligt och har svårt att koncentrera mig på att skriva listor, då kan hela min värld rasa. Då blir det inte diskat. Då kan jag sitta och titta på disken i tre timmar men inte komma mig för eftersom det finns tusen adnra saker som också borde göras. Som vattna blommor, dammsuga, gå med soporna. Och om det inte står på en lista får jag inte till det.

Uppdatering: Frk F har skrivit en lista som väldigt mycket påminner om mina egna. Och hon säger något viktigt: om de ska funka måste man ha dem med sig överallt. Som jag förstår det har hon fått hjälp att göra de där listorna. Själv har jag skrivit sådana i hela mitt vuxna liv, långt innan min adhd ens var påtänkt. Faktum är att det var när jag visade min kurator de där listorna som hon spontant undrade om jag inte ville utredas…

Det handlar alltså inte om att jag inte kan. Jag kan städa. Jag kan diska. Jag kan tvätta också. Men jag har inte förmågan att ta itu med det. Först när allt är klart kan jag slappna av och bli kreativ. Göra de där riktiga sakerna. Det som är livet.
Eller så stänger jag av helt. Struntar i att diska och städa och tvätta. Koncentrerar mig på resten. Och då uppstår nästa problem. Nämligen att jag inte kan titta på teve eller en film om det är rörigt omkring mig. Om jag ser en dammråtta så måste jag liksom åtgärda den, då kan jag inte koncentrera mig på nåt annat. Om saker är osymmentriska eller om det ligger något på tevebänken som inte ligger rakt eller som inte ska ligga där tappar jag koncentrationen på filmen.

Onda cirklar uppstår.

Allt blir kaos. Mitt liv är ett enda jättekaos. Och det värsta är att det är så himla svårt att förklara. Hur förklarar man att man inte kan träffa en kompis och fika på kort varsel för att det står på ens lista att man ska vika tvätt? För om man struntar i tvätten och fikar med kompisen så kommer tvätthögen att bli liggande, listan blir inte avbockad och jag får ångest och känner mig stressad men kommer inte att förmå mig att ta itu med tvätthögen förrän jag har liksom rett ut allt och skrivit nya listor.

Jag planerar in spontantid. Jag bockar av mina listor och när allt är avbockat kan jag vara spontan. Då kan jag ta det lugnt och göra vad som faller mig in. Då kan jag leva.

Folk skrattar ofta åt mig. Som när en lampa varit trasig i veckor och jag förklarar att jag inte bytt den för att jag glömt det när jag gjort mina listor.

Frk F har gjort en rätt bra lista på saker man kan behöva hjälp med när man har adhd.
Så om ni tänker er att alla de där sakerna är sådant som jag måste lägga all min energi och koncentration på att få att fungera, då kanske ni förstår litegrann. Hur det är. Att vara mymlan. För jag får ingen hjälp med något av det där.
Fast det skulle fanimig behövas. Ge mig en personlig assistent. Min hall har varit mörklagd i ett år nu för att jag inte vet riktigt hur man gör när man lagar. Min toalett var trasig i ett halvår. Jag kan inte köpa kläder för att jag inte kan tänka när jag kommer in i en affär där det hänger massor som inte hör dit. Jag gruvar mig för att ringa jobbiga samtal. Jag vågar inte svara i telefonen ifall jag inte vet vem som ringer för att jag inte klarar oförberedda saker. Jag behöver ramar. Jag klarar förändring, men jag behöver ställtid. Jag behöver extremt mycket tid för att låta saker sjunka in. Men det verkar som om de flesta tänker medan de gör annat. Inte jag.
Om jag tänker så tänker jag. Då kan jag inte titta på teve eller lyssna på musik eller prata med nån eller diska samtidigt. Om jag tänker sitter jag still och tittar ut i ingenstans. Och om jag inte får tanketid blir det kortslutning i mitt huvud.
Jag fixar inte riktigt att bli avbruten, då måste jag börja om från början, med tankarna, vilka de nu var.

Jag kan kanske uppfattas som lat. Jag är fan inte lat. Men jag är dålig på att göra tråkiga saker, sådant som inte ger resultat, sådant man inte blir färdig med. Jag kan jobba 24 timmar i sträck om det är något som är på riktigt. Något som leder någon vart, något som stimulerar min hjärna. Eller snarare – något där min hjärna får utlopp.
Det får den inte av att diska. Det skapar bara frustration över allt jag skulle vilja göra men aldrig får tid att ens tänka på för att jag måste göra alla måsten.

Det finns en massa bra saker också. Jag har förmågor som inte alla har. Problemet är bara att i vårt likriktade samhälle tas de inte tillvara så som de kunde. För i landet lagom måste alla göra allt på samma villkor.

Jag tror jag stoppar här. Och som sagt. Jag är inte damptanten mymlan. Jag är mymlan. Som jag alltid varit. Jag är som jag är. Oavsett diagnos eller ej. Det är inte intressant. Det intressanta är att människor borde vara mer toleranta. Människor borde inse att alla inte fungerar likadant, och acceptera olikheter. I sådana fall skulle inga diagnoser behövas. Då skulle man ha rätt att vara lite trög och ha taskig motorik utan att bli kallad dum. För det handlar inte om dumhet. Det handlar om oförmåga.
Det handlar om respekt. Att faktiskt tro på vad folk säger och inte skratta när någon säger att ”Men jag kan inte stryka”, att inte säga att ”men det är skitenkelt” för det kanske inte är skitenkelt för nån annan.

Jag är inte bäst på det här. Jag kan inte alltid tänka att andra inte funkar som jag. Jag utgår ifrån att det är lika jobbigt för alla andra som för mig att göra praktiska saker. Och jag har svårt att förstå att andra inte alltid tänker som jag, ser saker ur de perspektiv jag ser dem.

Det är kanske därför jag skriver det här. För att påminna mig själv och alla andra om att alla är olika. Alla har olika förutsättningar, olika egenskaper, och sådant som är en barnlek för nån kan vara jättesvårt för någon annan.

Tänk utanför lådan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

About these ads

220 thoughts on “mymlan är ett bokstavsbarn

  1. Men, oj! Vem hade kunnat ana… Du överraskar och berör som vanligt på det mest fantastiska sätt. Hur länge har du haft diagnosen?

  2. Där lärde jag mig en hel del. Jag är sorgligt okunnig om hur det är att leva med adhd men har läst lite här och där. Tack för din text. Den gjorde saker och ting begripliga. Klart du är Mymlan, oavsett vad. En modig och rättfram Mymla. Gillar dig.

  3. @Ulrika: Personligen tycker jag att det är jävligt uppenbart att nåt inte står rätt till! ;) Men diagnosen har jag haft i ett år.

    Lilla Blå: tack! Bra om du lärde dig nåt.

  4. Jag lärde mig också en hel del. Jag kommer ihåg att du skrev något om hemtjänst eller nåt liknande för rätt länge sedan. Men trodde att du skojade. Det gjorde du alltså inte.

  5. @Ulrika: Nej jag skojade inte… Jag är ju inte den skojfriska typen. :) Ingår också i diagnosen lite. Att jag är dålig på att uppfatta ironi och att skoja…

  6. Vilken bra beskrivning! Har en son med ADHD, och det känns som han ärvt den av mig för den delen. Men jag har aldrig kunnat förklara det för någon när folk undrar vad det innebär, för då har jag svävat ut så det bara blivit blaj av alltihop :)
    Bra blogg överhuvudtaget!

    Är det ok om jag länkar till den från min?

  7. @Catta: det ÄR svårt att förklara vad det innebär. Det blir lätt blaj. Och man behövar ALDRIG fråga om det är okej att länka. :)

  8. Ok :) Då är det länkat och klart!
    Ang. Boendestöd så är det faktiskt rätt bra, jag har jobbat där (dock inte nu) och jag tror att det är en ”lagom” hjälp att ha. Man kan få hjälp att strukturera upp saker så det blir mindre rörigt i tillvaron,och det är bra människor som jobbar där också.

  9. @Catta: grejen är väl att jag är rätt bra på struktur, i teorin. Mitt problem är själva genomförandet och det får man såvitt jag vet inte hjälp med av boendestöd… Min kurator tyckte att jag skulle få hemtjänst, inte boendestöd, men det fick jag inte…

  10. Jo jag vet vad du menar. Boendestöd brukar jobba så att man tillsammans planerar vad som ska göras, sen hjälper man till så att det blir genomfört också. Motivationen brukar ju inte vara på topp när det gäller ”tråkiga” saker, så då kan man behöva hjälp att få en knuff.
    Det är ju inte så att B-stöd går in och städar eller handlar ÅT dig, men man gör sakerna tillsammans, man hjälps åt att städa, handla, sätter upp tvättider, planerar ekonomi eller vad det nu är som behövs.

  11. Nu blev jag uppriktigt förvånad, och även ledsen för din skull. Några av problemen känner jag igen och vet av erfarenhet hur jobbigt det kan bli. Mind you, mina besvär är lindriga.

    Jag röstar för att du ska ta emot så mycket hjälp du kan få – varför plågas mer än nödvändigt? Du har väl nog ändå.

    En ständig strävan i mitt liv är att eliminera så mycket som möjligt av det som måste kommas ihåg eller tänkas på. Automatisering. Autogiro. Elektronisk kalender (påminnelser). Allt som kan frigöra hjärna, helt enkelt.

    Det är jävligt svårt att verkligen förstå att andra människor inte funkar som man själv. Tack för påminnelsen.

  12. Fröken F är en mycket klok tjej, och så tycks även du vara. Det här var ett bra inlägg som fler borde läsa; de som rynkar på näsan och inte kan förstå, de som skrattar och tror att man beter sig så här för att ”komma undan”, de som tror att… ja, de som tror, de som inte tar sig tid att lyssna på fakta.

    Jag har ingen diagnos. Ännu. Men jag har börjat fatta vad det handlar om. Hoppas på en utredning så småningom, men hjulen rullar sakta och det kan ta evigheter innan jag får veta säkert.

    Men jag vet redan, innerst inne. Jag lider inte av ADHD – jag är begåvad med ADHD.

    Nu ska jag kopiera ditt inlägg, skriva ut det och trycka det i ansiktet på nästa som kommer med korkade kommentarer, för det här inlägget säger det mesta.

    Tack!

  13. Tack Mymlan!
    För orden om ADHD. Jag har nog aldrig läst en så bra och personlig text om diagnosen.

    Du strålar och lyser som vanligt. Starkt och mjukt ljus, från samma källa. Mymlan.

  14. @Mia: vad gäller hjälp så känner jag att boendestöd bara skulle kännas som ytterligare en börda, ännu en tid att komma ihåg, ännu fler främmande människor och ett ytterligare måste…
    Så sa min kurator också, hon trodde absolut inte att det skulle vara till någon hjälp, snarare tvärtom…

    @Börje: Oj. Tack. Glad om du får använding för det jag skriver…

    @Mrs Li: Tack du också.

  15. Yes!

    Jag är glad att du berättar det här. Jag jobbar varje dag med tjejer och killar med ADHD. De behöver vuxna som dig. Bra!

  16. Damptanten?!

    Alltså – det går omöjligt att komma fram till epitetet ”damptant” om man spenderar lite tid med dig… Visst kan du vara lite knäpp, men det är mest bara befriande – då slipper man tänka på hur man själv uppför sig…

    Jag tycker faktiskt din egen beskrivning av dig själv är dålig. Har aldrig reflekterat över att du ”funkar dåligt”. Du har världens sämsta musiksmak, men å andra sidan en rätt het röv… så vaffan… man kan inte få allt…

  17. Det var en otroligt fin text. Tack för att du delar med dig. Ja, vi som är ”vanliga” (vad nu det är)kanske har svårt att förstå det där, men jag tycker din beskrivning är väldigt talande. Det är dock synd egentligen att det ska behövas en diagnos – en bokstavskombination – för att våra olikheter ska accepteras.

  18. @WB: damp är inte lika med knäpp ju… ;)

    @Lotta: tack

    @Kristina: precis. man är som man är. det borde räcka…

    @Lärarinnan: vacker? jahaja. :)

  19. Mymlan, du behöver inte svara! Det är jag som inte vet vad jag skall skriva. Vissa saker av det du skriver känner jag igen hos mig själv, vissa inte.
    Men det där att ta itu med saker, att stänga av, Högar som hopar sig i varje hörn, att det blir för mycket – det är min historia.
    Du behöver inte svara nu heller.

  20. @Ullah: Jag tror att många kan känna igen sig, och skulle man utreda varenda människa så skulle nog alla ha nån form av avvikelse från det normala. Det är lite just därför jag tycker det är så irriterande att det ska behövas diagnoser för att framförallt barn ska få den hjälp de behöver. Eller hjälp förresten. Den anpassning som krävs för att de ska fungera. Adhd behöver inte alls vara handikappande om omgivningen är anpassad.

  21. Mycket bra skrivet. Och påminnelsen om att acceptera olikheter behövs alltid. (Hm, tittar på högar och röror runtom i lägenheten och börjar fundera på listor…)

  22. Pingback: Bloggtips: Mymlan « Kurrylin

  23. Tror du har gett en vink om det här eller också är det jag som tolkat in det i något du tidigare har skrivit. Vet inte, men för mig känns det inte som någon nyhet. Inte heller något som man inte kan tala om. Bra att du skriver om det.

    Du beskriver svårigheterna väldigt bra och du borde självklart få den hjälp du behöver för att livet skall bli enklare.

    Eftersom det inte känns som någon nyhet förändrar inte det här min bild av dig. Du är fortfarande Mymlan som jag känner dig över internet.

    :-)

  24. Inom forskningen pågår debatt om diagnoser, om de är bra eller dåliga. Och under specialpedagogiska momentet framkommer en hel del reservationer mot diagnoser och även att många inte får hjälp förrän en diagnos är ställd.

    Jag tror på en hel annan typ av skola än att alla måste bli klara samtidigt, kunna samma saker och fungera på samma sätt och att de som s.a.s. avviker, skall behöva korrigeras.

    Det är väl därför jag är så emot den NYA utbildningspolitiken för att den går tillbaka till en tid då det skulle vara så. Det är skolan som institution som behöver förändras, inte eleverna som skall anpassas till den bestående.

    Om man har synen att problemen inte ligger hos individen, så organiserar men skola och barnomsorg på ett annat sätt.

    Ha en fortsatt trevlig helg. Solen lyser idag men för hur länge, tro.

  25. Lärde mig mycket om ADHD nu. Jag har inte tänkt i de här banorna tidigare, men tror att både jag och yngste sonen i någon mån har det efter att ha läst din text.

    I våra jobb kan det förstås ställa till problem. Det ska fixas saker med snabb varsel, det ska ringas jobbiga samtal o s v.

    Håller inte med om att du inte kan skoja, det kan du :)

    Kram

  26. det pågår inte alls någon debatt om diagnoser ”inom forskningen” – snälla, blanda inte ihop de neurologiska och neuropsykiatriska vetenskaperna, som verkligen utreder processer i hjärnan, med sociologiska, ideologiska ”diagnoskritiker” som inte bryr sig om individer och verklighet utan bara teori. Och det är faktiskt samma inom specialpedagogiken: vad denna behöver är UPPLYSNING om adhd, inte denna kontraproduktiva ”debatt” om diagnosernas vara eller icke vara.

    Diagnoserna behövs inte enbart för att synliggöra människor som inte fungerar riktigt likadant som genomsnittet, utan för att HJÄLPA dem – vilket faktiskt inte bara handlar om att bli varse deras problem. Det handlar om att FÖRSTÅ VARFÖR de fungerar lite annorlunda, inte bara ATT de fungerar annorlunda. Medicinering, t ex, är INTE något som hjälper dem att ”bli som vi andra” utan hjälper dem att BLI SIG SJÄLVA.

    STORT TACK, Mymlan, för en underbar bloggtext.

  27. Kristofer

    Nehej!??

    Så alla är överens om att diagnoserna enbart är till hjälp och inte lika gärna kan vara till förfång? Man har inte inom forskningen kommit fram till att det kan lika gärna gå åt båda hållen. Alla är enade inom forskningen.

    Hur kan det då komma sig att det inom specialpedagogiken finns så många olika synsätt på barn och hur man skall organisera undervisningen.

    Om alla är överens.

  28. vad denna behöver är UPPLYSNING om adhd, inte denna kontraproduktiva “debatt” om diagnosernas vara eller icke vara.

    Jag missade detta …

    Jag för min del tror nog denna debatt är nödvändig, eftersom många diagnoser bygger på lärarnas uppfattning av ett barn i alltför hög grad. Även om det är fler som kommer in senare är det ofta just den första bedömningen man utgår ifrån. Därför att det ofta inte är flera lärare som gjort samma bedömning.

    Jag tror heller inte att man alltid behöver vänta på diagnosen för att barn skall få hjälp. Jag tror också att man kan organisera undervisningen på ett sätt som bidrar till att alla barn kan må bra.

    Jag talar inte om processer inom hjärnan och den forskningen du talar om. Alla typer av forskning och debatter behövs. Inte bara UPPLYSNING från dem som anser sig veta sanningen.

  29. Jamen det är ju exakt vad jag skriver: lärare som inte vet vad adhd innebär, som inte ens har hum om den vetenskapliga konsensus som råder, har ändå inverkan på diagnoser och åtgärder. Det är UPPLYSNING som krävs i första hand. Här brister det fullständigt i det svenska systemet, när kommuner styr åtgärdsprogram och ett bristfälligt och skrämmande ofta okunnigt BUP är första instans i utredningsarbetet.

    Och, som sagt, inom läkarvetenskapen råder det inga tvivel om att adhd är ett syndrom med neurologiska orsaker (man har numera t o m identifierat en kandidatgen för syndromet).

    Debatt om olika pedagogiker osv är något helt annat, och något som givetvis alltid måste förekomma. Men att komma med en enskild pedagogik, t ex waldorf för att ta ett adhd-skeptiskt exempel, och säga att ”här kör vi waldorf och då accepterar vi inte diagnoser” är rena medeltiden.

    Skilj på naturvetenskapliga fakta och pedagogisk teori, tack. Sen kan vi börja komma nån vart! Där håller jag helt med dig – men jag känner inte riktigt att du själv gör denna åtskiljning.

    Sen har du förstås även helt rätt i att åtgärder ska sättas in även innan diagnoser är ställda, om barn behöver hjälp. Men detta får i sin tur inte förhindra eller sinka ett diagnosarbete. Problemet ligger ytterst hos kommunerna och deras okunskaper och resurser, inte i diagnosers vara eller icke vara.

  30. lärare som inte vet vad adhd innebär, som inte ens har hum om den vetenskapliga konsensus som råder, har ändå inverkan på diagnoser och åtgärder.

    Det framgick inte, då du skrev specialpedagogiken, och inte preciserade.

    Men okey, då är vi överens.

    Jag är varken för eller emot diagnoser. Anser dock det är viktigt att de inte sätts på barn som blir obekväma på grund av att de inte passar in i systemet. Vilket det många gånger verkar vara numera. Man tror ju att det minsta avvikande från normen är ett tecken på något fel hos individerna.

  31. Skilj på naturvetenskapliga fakta och pedagogisk teori, tack.

    Eftersom jag talade om skolan, så tog jag för givet att andra förstod att det handlade om pedagogik. För det är väl vad skolan sysslar med.

  32. Själv ser jag fram emot en diagnos, och jag ser det på intet sätt som någonting negativt, det är inte alls – som antyds både här och på andra håll – bara en etikett. För mig innebär det ett kvitto på att jag antagligen har en störning. Ja, en störning, inte ett personlighetsdrag.

    Dessutom tror jag att jag, med adekvat hjälp, kan få den hjälp jag behöver för att få en drägligare tillvaro. Jag är hellre störd än ”lite knäpp” ;-)

    Och så är det fler som borde se sitt tillstånd (när det förvaltas korrekt) som en gåva, och inget man ”lider av”.

    Återigen – tack till Mymlan för ett bra inlägg. Och tack till Kristofer för intressanta kommentarer här :-)

  33. Men det kan aldrig handla uteslutande om pedagogik när man talar om adhd, eftersom det är ett neurologiskt funktionshinder. Vart hade vi kommit om vi inte tagit till oss naturvetenskapliga rön om dyslexi?

  34. Exakt, Börje! Adhd kan mycket väl innefatta många positiva egenskaper, som kommer till sin fördel när man fått hjälp med det negativa.

  35. Blev länkad hit av Guldtjejen, och ville säga nåt uppskattande, från en bokstavsberikad till en annan… men hittar inte riktigt orden nu, mör och matt som jag är, efter en sällsport vidrig vecka tillbringad med att försöka få ny skola till min sistfödda, som också bokstavsberikad.

    Sicken jädra mening, sorry. Och tack!

  36. Men Kristofer

    Självklart handlar det inte uteslutande om pedagogik, men vem har sagt det. Jag talade utifrån ett pedagogiskt perspektiv … och det kan jag göra utan att dra in allt annat.

    Det jag talar om är att diagnoser kan sättas på grund av avvikelsen från normer istället för att sättas enbart när det verkligen handlar om adhd.

    Enligt undersökningar har skolpersonal uppfattningen om att 80% av dem som är föremål för specialpedagogiska åtgärder har problem. Ingen frågar om det är organisationen det är fel på. Eller om det handlar om interaktionen mellan lärare/elev eller elev/situationen eller om det handlar om synen på hur barn skall vara.

    Men inte ens i fall där någon har adhd frågar man sig om problemet ligger hos eleven eller något annat. Man konstaterar bara – Jaha, eleven har adhd. Problemet är hos eleven. Och så kan alla pusta ut. Problemet ligger inte hos oss, inte i organisationen, inte i synsättet…

    Det är denna debatt jag har talat om.

    Inom specialpedagogisk forskning finns åtminstonde tre olika synsätt (paradigm)

    Det här är ett stort område och det går inte att avhandla på kommentatorsfältet i en blogg utan att det blir mycket som man inte kan få med.

  37. jag säger ju att det är kunskapsläget som brister, och främst hos kommuner.

    Men adhd-diagnoser sätts sällan så lättvindigt som du antyder. Det krävs rigorösa utredningar av vetenskapligt sammansatta team, och det är en imponerande process för oss som deltar i sådana. Flertalet adhd-diagnoser är därför väldigt tillförlitliga. Om sedan skolan brister i hanteringen av dessa så är det inte ett problem med diagnoser utan med skolan.

  38. Kristofer

    Problemet är väl att många av de utredningar som sker gör det ofta utifrån lärarens ”observationer” som ofta är tolkande … Har läst en hel del observationer som innehåller mycket tolkande. Det säger mer om den som observerat.

    Men det har förhoppningsvis blivit bättre nu, på grund av diskussionen kring diagnoserna.

    Och det är bara att hoppas att dessa subjektiva ”observationer” kommer utredarna tillhanda och att de då ber lärarna att utföra observationer som är just sådana.

    Ja och det är väl problemet med skolan jag talar om i relation till diagnoserna. Om inte hjälp skall ges mm. i skolan skulle det inte behövas så många diagnoser.

    Men vad jag vill poängtera är att man inte enbart kan förlita sig på diagnoser. Inte ens de som utfärdar dem.

  39. Om utredningar baserades på lärarobservationer vore det ytterst illa! Kanske kan det dock förefalla så för just skolpersonal, som själva bara ser den sidan av utredningen?

    För det första baseras inte utredningar på lösa observationer öht utan på konkreta, mätbara data.

    För det andra ställs aldrig adhd-diagnoser om inte observationer från skola överensstämmer helt med mätbara data och, framför allt, med hur barnet fungerar i hemmiljön.

    Summa summarum: en korrekt adhd-diagnos är ALDRIG frukten av att någon suttit och ”tolkat” observationer från en lärare. Utan en intrikat och noggrann väv av neurologiska data utifrån såväl tester som observationer (från hem, skola och läkare).

  40. Och, ang. att det inte skulle behövas så många diagnoser – diagnoserna är inte till för skolan utan för barnen, oavsett om dessa befinner sig i skol- eller hemmiljö. Man kan givetvis underlätta för ett barn i skolan och därigenom lindra barnets adhd-symptom, men utan diagnos skulle man inte förstå varför barnet i fråga t ex inte har samma korrelation mellan inlärning och minne som klasskompisarna.

    Det är helt obegripligt hur man skulle kunna vilja förvägra dessa barn den förståelsen. Ska vi gå tillbaka till 70-talet, då dessa barn istället fick höra att de var ”hopplösa”? Du KAN INTE hjälpa ett adhd-barn fullt ut om du inte vet vad adhd är för något och hur specifikt det påverkar inlärning, korttidsminne, motorik, simultanförmågor, koncentration, uthållighet osv. Det GÅR INTE att luta sig mot ”pedagogik” utan att förstå det neurologiska funktionshindret – och det går inte att förstå det neurologiska funktionshindret om man inte har vare sig diagnosen eller kunskapen om vad adhd verkligen är.

  41. Självklart är diagnoserna till för barnen. Det behöver väl inte ens påpekas.

    Vad jag lite är inne på är ju

    … för att kunna ställa en diagnos behöver man veta vad som är normalt. Det handlar ju om avvikelser.

    Men vad är normalt?

    Det är ju inte inristat i sten. Det är tidsandan, människor mm, som bestämmer vad som är normalt.

    Därför kan man inte som jag ser det isolera diagnosen utan man måste diskutera den i relation till normalitet och avvikelse, samt till vilka som använder sig av dem – just för barnens skull.

    Vad vi diskuterar inom ämnet specialpedagogik är just detta – om vad som anses i vår tid vara normalt beteende, t.ex. i skolan men även för övrigt. För det som ansågs vara normalt är ju föränderligt.

    Sen undrar jag över det där med att hjälpa. En del frågor är viktiga att diskutera.

    Vad är det man hjälper ett adhd-barn med? Och varför? Vem är det man egentligen hjälper?

    Om skolan vore organiserad på annat sätt än vad den är idag, skulle många barn inte behöva hjälp, därför att de då skulle få den tid som känns bra för dem. Just att så många behöver hjälp kan bero på den stelbenthet som råder. Man har en uppfattning om att alla skall lära på samma tid. Jag kan inte se att det är något fel i att det tar olika lång tid för någon att lära sig en sak. Ingen är sämre för att det tar något längre tid.

    Överhuvudtaget skulle alla tjäna på att inte ha något ideal eller normalitet som alla skall leva upp till. Vare sig man har adhd eller inte.

  42. men utan diagnos skulle man inte förstå varför barnet i fråga t ex inte har samma korrelation mellan inlärning och minne som klasskompisarna.

    Kanske är det här problemet finns – i jämförelsen med andra uppfattas någon som avvikande.

    Problemet är inte hos barnet, utan i synsättet. Varför inte åtgärda synsättet i första hand.

    Det betyder ju inte att barnet lämnas åt sidan eller i sticket. Det betyder bara att man accepterar någon utan att den skall behöva en diagnos för att det skall ske. Varför skall någon behöva förstås … i jämförelse med andra.

  43. Monika, du verkar vare sig läsa det jag skriver eller det någon annan någonsin skrivit om vad adhd de facto är.

    Vad som är ”normalt”, rent kliniskt, är att hur hjärnan fungerar hos de flesta. Adhd innebär bl a att vissa signalsubstanser, eller ett enzym i dessa, inte fungerar. Med följden att t ex korttidsminne, koncentration och simultanförmåga påverkas negativt. Och detta är inget som barn i NÅGOT samhälle eller NÅGON tidsanda ska behöva finna sig i vara ”normalt”.

    Så, ”vad hjälper man adhd-barn med”… impulskontrollen är väl kanske det viktigaste, eftersom det påverkar hela familjen (och klassen), men det är ju också något som den adhd-diagnostiserade känner står i vägen för hans eller hennes goda egenskaper och personlighet.

    Hur menar du att man rent specialpedagogiskt ska kunna hjälpa människor som, för att ta ett vanligt exempel, slår upp ett telefonnummer men glömmer det så fort de börjar trycka på knapparna? Eller ALLTID glömmer bort vart man var på väg om något annat dyker upp längs den vägen? Detta är inget irrationellt, utan snarare rationellt utifrån det neurologiska funktionshindret.

    Frågar man dessa människor själva vill de inte gärna se detta som en ”del av deras personlighet”…

    Allt det du säger om samhället och tidsandan håller jag helhjärtat med om. Detta är också något som alla ledande adhd-forskare trycker hårt på. Gillberg, Duvner m fl har skrivit mycket, och mycket bra, om samhällets brister i dessa frågor.

    Men, som sagt, adhd-diagnoser handlar ytterst inte om normalitet gentemot ett inhumant samhälle utan om att ett barn kan få känna sig ”normalt” inför sig själv.

  44. Jösses! Det handlar väl om mer än bara en ”avvikelse” från det som anses vara normen.

    När ska folk fatta att det inte handlar om ett personlighetsdrag, utan en personlighetsstörning…

    @Kristofer: Tack för intressant läsning!

  45. Jo då, jag läser och har läst en hel del, inte bara om adhd utan även om annat.

    Vad jag vill få fram är att det är samhället eller interaktionerna o.dyl. som problemet finns, inte hos individen. Därmed inte sagt att det inte finns koncentrationssvårigheter, men det uppstår därför att koncentration är viktigt i vårt samhälle.

    Dyslexi är t.ex. inget problem i en illitterat kultur. Men är det i en litterat.

    Vad ligger då problemet – hos individen? Eller hos samhället som är så enkelriktat att skrivandet dominerar till den grad att man måste kunna skriva och läsa.

    Varför är det t.ex. skriftliga examinationer och tentor som prioriteras. Varför kan inte en muntlig vara lika mycket värd?

    Varför får alltid de som stavar fel påpekanden så fort de gör det, vare sig de har dyslexi eller inte. Var ligger problemet – hos den som stavar fel eller den som kräver att alla stavar rätt.

    Mer kan jag inte säga om vad jag talar om. Jag förnekar inte avvikelser, eller att det saknas substans i hjärnan osv. Men det är vilken betydelse detta har i ett samhälle, med det synsätt som råder som är viktigt att sätta i relation.

  46. OK, Monika, men konkret, då? Jobbar specialpedagogiken på en samhällsrevolution? Jag försöker ge väldigt tydliga och konkreta exempel, men känner att du bara blir allt mer allmänt utflytande. Pratar du fortfarande om barnen som är barn just nu, i vårt gemensamma samhälle idag, eller pratar du om invånarna i Utopia?

  47. Börje

    Och vem bestämmer om vad som är en störning?

    Var går gränsen mellan personlighetsdrag och personlighetsstörning?

    Vad är personlighet?

    osv.

    Många frågor!

  48. Jag talar om specialpedagogiken som disciplin .. de flesta inom specialpedagogiken i skolorna ser att problemet finns hos individen. Därför händer inget med skolan som institution. Alla skickas iväg till specialpedagogiken … alla har problem utom Kalle för han är normal.

    Nej, men man kan tro att jag talar om utopia med tanke på att 80% av all skolpersonal och troligen lika många utanför skolan fortfarande har synsättet att problemen ligger hos individerna, istället för att se att de får problem därför att ett samhälle ofta blir så enkelspårigt.

    Jag menar att man skall titta på relationerna, interaktionen och se hur det kan lösas. Om någon inte ”platsar”, kanske man skall titta på varför denna inte platsar och göra något åt det, istället för att rikta alla åtgärder på den som inte platsar.

    Och då har det ingen betydelse om någon har problem eller inte.

    För mig har det varit viktigt att våra blivande lärare inte med automatik ser att problemet ligger hos individen, utan att de observerar utan att tolka in sitt eget, samt att de istället för att rikta all uppmärksamhet på den som de anser stör och tittar på hur något kan lösas utan att en individ blir problemet.

    Och nu avslutar jag min medverkan i denna intressanta diskussion. Det är lördag och jag vill tänka på annat.

  49. Jag beundrar dig mycket jag, så om bokstävrna har nån påverkan om vem du är, är det säkert inte så dåligt…en diagnos är bara relevant till dig själv, så att du kanske förstår bättre alla varför och hur om dig själv…(själv skulle jag vara jävligt taksam för en ”diagnos” eller förklaring om min jag)…jag tycker egentligen inte att det ska vara något andra ska behöva bry sig om eller använda som stämpel som du säger.
    Att sätta folk i olika fack … det måste vara världens största handikap.

  50. Jo jag har anat sammanhanget eftersom det
    insinuerats friskt från ett visst håll.

    Nåja, det ändrar ingenting av min syn på dig.

    Du skriver djäkla bra och jag ser dig
    fortfarande som en gåta..

  51. Men jag har ju å andra sidan bevittnat att du stått och skrikit ”jag får damp” och slagit dina barn med en pinne…

    - Förbannade unge, nu är det blod på mattan åxå!!
    – Men mamma det är ju för att du slår mig med pinnen!
    – Käften! Annars får du mer stryk!

  52. Jag vill sälla mig till skaran som tackar för inlägget Mymlan!
    Ah – mer sånt här åt folket!!

    Jag respekterar din önskan om att inte skriva om det mer, men kommer att spara inlägget och hoppas på fler i alla fall.

    Sen vill jag också passa på att uttrycka mitt stöd för Kristofer. Vår familj har kämpat med och mot och i den här frågan i sju år nu. Och inget har haft större betydelse än att äntligen få diagnoser och medicin och konkreta handlingsplaner. Att diagnosernas vara eller icke vara ens diskuteras är för mig helt obegripligt.

    Min dotter (12 år) har äntligen fått en konkret diagnos efter åratal av utredning. Hon har både ADHD och Aspergers syndrom. Min mamma har efter ett helt liv av kaos och terapi fått diagnosen ADHD. Båda äter nu medicin (olika) vilket jag som anhörig kan se har fått stora effekter. De mår bättre, blir inte lika stressade, kan sortera tankarna bättre och är känslomässigt mer stabila.

    Jag önskar bara att den här frågan inte vore så tabu.

  53. PS För min dotter betydde diagnosen ALLT. Tidigare anklagade hon sig själv för att vara misslyckad och annorluna, nu vet hon att det inte är sant. Att hon inte är ensam. Och att det finns för- och nackdelar med funkationshindet. Hon har definitivt blivit en tryggare människa bara av detta.

  54. Tack Mymlan! Du visar på en stark kraft och jag tar till mig det du skriver. Dagligen finns det människor som inte har förståelse för detta och OM de bara visste att vi alla har olika drag, vilket gör att att ingen är särskilt normal. Förresten hatar jag ordet normal för som sagt, vem är det? Inte jag i varje fall. Jag har många av dessa drag vilket också gör att jag är den jag är.

  55. Jenny E

    Jag förstår att diagnosen betydde allt för din dotter och att hon anklagade sig själv för att vara misslyckad och annorlunda.

    Men hon skall aldrig ha behövt känna sig misslyckad och annorlunda. Diagnosen betyder allt just för att synsättet är som det är.

    Och då är det ju tur att det finns diagnoser. Men kanske vi skulle fundera på att förändra lite av vårt synsätt också … Då kanske även tabut försvinner.

    Men jag är medveten om vilken motström jag kämpar emot när jag talar om det här … decennier, kanske sekel av föreställningen om att problemen finns inom och hos individerna istället för mellan människor.

    Skönt att din dotter känner sig tryggare nu.

  56. mitt ex försöker ju få det att framstå som om jag har adhd för han menar att jag är en olämplig mamma i och med en ev sådan diagnos…. förstår inte vad problemet med det skulle vara i sf

    samtidigt läser jag ditt inlägg och känner inte alls igen mig, inser att han har läst på lite om adhd och använder det tillsammans med att jag hatar att städa och diska och dessutom gör det dåligt, hittar jag något bättre att göra så gör jag det och skyllder på det… det är INTE adhd.

    Har ju följt dig via bloggar i evigheter känns det som och som någon sa.. du överraskar ständigt..

  57. Problemet finns inte bara i skolans värld Monika, det finns i väldigt hög grad hemma!!!
    Min dotter fick inte sin diagnos för att förskolan eller skolan tyckte att hon skulle behöva den.
    Hon hade redan diagnoserna utvecklingsstörning och autism.
    Därtill kom ADHD till slut, när ytterligare saker i hennes beteende inte kunde förklaras på något annat sätt.

    Och det var JAG som ville ha ytterligare utredning.

    Var det något fel på vårt hemmiljö och relationen mellan henne och mig
    menar du?

    För så kan man tolka det du försöker föra fram nämligen.

  58. Bra och rörande skrivet. Varför är det så förtvivlat svårt att få hjälp? Varför bjuder kommunerna upp till en hård kamp för att få slippa avdela resurser till dem med diagnos? I det långa loppet skulle man ju spara in massor den vägen.

    ”Får” man skämta om ADHD? En stå-uppare av den sämre sorten drog några billiga poäng på en krog i GBG för något halvår sedan. Jag har ADHD nära inpå mig och min bordsgranne har en son med den diagnosen. Vi kunde hålla oss för skratt.

  59. lalanda

    För det första måste jag betona att jag inte kan säga någonting gällande er hemmiljö och relationen mellan henne och mig.

    För det andra vill jag vara mer tydlig, då min ambition är att få dem med adhd och deras anhöriga att känna sig bättre. Inte känna sig anklagade. Samt att jag vill att professionella inom skolan har ett vetenskapligt förhållningssätt och faktiskt observerar vad som händer i en situation.

    När man tittar på relationer/interaktioner mm. så undviker man att lägga problemet hos någon. All samvaro är ju ett samspel mellan två eller flera individer. Därför är det svårt att peka ut någon. Men någon kan ju ha problem och det kan bli större om relationerna inte är bra.

    Och det handlar om att titta på alla relationer ett barn har. Utslaget av en dålig relation med kamrater på skolgården kan visa sig hemma och tvärtom.

    Vad jag menar är alltså att man inte skall stirra sig blind på att någon har en svårighet, adhd eller liknande och konstatera att allt beror på det. Det kan bero på något annat. En dålig organisation t.ex.

  60. Lalanda
    Jag vill ta upp ett konkret exempel.

    Vi säger att två personer ofta blir osams och den ena av dem alltid skriker och är arg och kanske t.o.m blir vansinnig av ilska. Den andra är lugn.

    Oftast är den som skriker och är arg man fokuserar på. Ofta är det den som får skulden. Och ofta är det den som skall korrigeras.

    Men man kan ju också inse att det kan vara den lugna som har provocerat fram ilskan och då lägger man skulden på den.

    Man lägger problemet hos någon av individerna. Allt beror på deras beteenden.

    Man frågar inte vad det är i relationen som utlöser de här ständiga bråken mellan dessa två personer.

    Det kan vara en tredje faktor som utlöser dem. Konstigt, men så kan det vara.

    Om man tittar på relationen och ser hur den ser ut och vad som händer, kanske man kan korrigera vad som går fel i den, istället för att korrigera vad man tar för givet är felaktigt beteende hos individerna.

    Ping-pong-gräl leder t.ex. oftast ingenstans. Det är bättre att titta på hur interaktionen/relationen ser ut och försöka förändra den.

    Om det inte hjälper, ja då kan man gå vidare och se om det kanske är beteendet hos någon av dem iaf. Kanske ilskan är ett personlighetsdrag. Kanske den som provocerar behöver lära sig att inte göra det. osv.

    Ofta blir människor arga, de får ofta problem. De har inte problem.

    Som jag skrivit längre upp är det ett stort område och inte lätt att diskutera om i kommentarerna på en annans blogg.

    Om du är intresserad kan du gå till min blogg Lektorio om några dagar så kommer jag skriva mer och även ge några referenser.

    Det här jag talar om är ett sätt att inte ge någon eller några skulden, utan att lösa problem i relationer mellan människor. Det gör man inte genom att försöka korrigera en av deltagarna.

    Men, som sagt, jag kan vika ut mig på min egen blogg.

  61. Monika, du inser det nog inte själv men du är en blind ideolog. Det står efter dina senaste inlägg fullständigt klart att du inte förstår att adhd är ett i grunden neurologiskt funktionshinder. Du tror att det är en samling ytliga symptom som i sig kan ha ”andra orsaker”. Men det kan det INTE. Adhd är konkret biologi, inga flummiga observationstolkningar.

    Du skriver om att du ”kämpar i motström”. Jag tar mig för pannan. Tror du att DU kämpar i motström? Det är ju sådana som du som gör att t ex Jenny E här fått kämpa i reell motström i sju års tid…

    Jag förstår att du har goda avsikter, och att det finns något i ditt arbete som har stor vikt (förändringsprocesser inom skolan), men de naiva och djupt okunniga idéer om adhd du svänger dig med här gör samtidigt en ofantlig skada i skolan i dag. Du skulle göra dig själv en stor tjänst om du utan fördomar satte dig på skolbänken för att fatta skillnaderna mellan adhd och att någon kan ha ”ilska som personlighetsdrag”.

  62. Kristofer

    Jag talar inte om adhd… utan om relationer mellan människor och attityder som förvärrar … jag håller på att skriva ett eget blogginlägg.

    Trodde det framgått att jag inte talar om adhd.

    Sen vem eller vad som gör ofantlig skada i skolan är väl inte klarlagt.

    Och jag avhåller mig ifrån att lägga skulden på någon, därför betackar jag mig från att du lägger den på mig.

    Men om du tror att inte mellanmänskliga relationer gäller även dem som har fått diagnosen adhd. så är du okunnig.

  63. Pingback: Problem hos individen eller i den mellanmänskliga relationen? « ©lektorio

  64. Ja, alla har vi vår Goliat att möta.
    Det glädjer mig att du står rakryggad som den du är.
    Förstå mig rätt men ibland avvundas jag dig.
    Inte på hela din situation men alla vägar har två diken.
    Om du är i det ena så är jag i det andra.

    Kan göra allt samtidigt.
    Känner allt samtidigt.
    Lika flexibel som vätska.
    Ändra allt och det berör mig inte.

    Alla osynliga konversationer, alla åsikter som inte orden avslöjar, alla undertoner som döljs i ett rum av människor som egentligen pratar om något annat. Allt det är glasklart för mig.
    Som om jag svävar ovanför lådan.
    Alltid.
    Men jag vet inget annat och jag vill inte på något sätt säga att jag har problem och absolut inte av din kaliber.
    Jag avvundas din styrka, din rättframhet och stolthet.
    Tack för att du är du.
    Ytterligare en kram fast från mig.

  65. Monika//

    Nej, det hade verkligen inte framgått att du plötsligt helt lämnat adhd-ämnet, (vilket väl om jag inte missminner mig var ämnet för Mymlans text)… och det var utifrån adhd-problematiken du började snärja in dig och komma allt längre från ämnet…

    Tack till Kristofer för kunniga och tålmodiga utläggningar, och tack Mymlan för ditt bästa inlägg nånsin!

  66. Själv förstår jag inte varför Monika och Kristofer måste dra Gillberg-Kärfve-debatten här ;) Jag har läst specialpedagogik och känner väl till de här olika ståndpunkterna. Vad jag däremot inte förstår är varför ni måste vara motståndare till varann?? För mig är det fullständigt självklart att jag som specialpedagog (eller pedagog ö h t) ska behandla alla barn som individer och ge dem det stöd de behöver i allra möjligaste mån samt anpassa innehåll och miljö i möjligaste mån till eleven. Det står inte i motsatsförhållande till att få en diagnos, som många barn coh föräldrar upplever som en lättnad och som ett stöd. Jag tycker heller inte att man MÅSTE ha en diagnos, om man inte vill det, för att få hjälp i skolan.

    Jag är så trött på detta evinnerliga motsatsförhållande som vi ältat på högskolan nu i flera år… Why? liksom…

  67. Lärarinnan

    Håller helt med dig.
    Ser inte heller att det skall behöva vara ett motsatsförhållande…

    Och Lizzie, jag har aldrig talat om adhd på det sätt Kristofer har uppfattat det. Utan om mellanmänskliga relationer …

    Men hur skall någon kunna ta till sig det jag skriver när det blir intressantre att tala om för mig vem jag är och vad jag kan

    Kristofer

    Jag hoppas inte du utreder någon. För om du lika lättvindigt drar slutsatser om hur någon är, som du gör utifrån mina blogginlägg så kan det illustrera det jag talar om.

    Utifrån desa har du nämligen kommit fram till följande:

    Jag inser inte vem jag är
    Jag är en blind ideolog
    Jag förstår inte
    Jag tror
    Jag gör en ofantlig skada
    Jag svänger mig med naiva och okunniga ideer
    Jag har fördomar
    Jag fattar inte skillnader
    Jag behöver sätta mig på skolbänken

    Hur jag blev intressant, förstår jag inte alls.

  68. Tack för ett fint inlägg!

    För mig var diagnosen en mycket stor befrielse. Jag är femtio plus och fick för ett år sen veta varför jag har varit och är som jag varit och är. Men tidigare letade jag efter felet hos mig själv och på det viset kom jag alltid till korta.

    För mig är nu adhd en specialbegåvning, som inte alltid passar in i det samhälle vi lever i. Men nu inser jag att det inte var jag som var så hopplös och misslyckad hela tiden utan min relation till en omvärld som även kan te sig förvirrande för en som inte har adhd.

    Du beskriver väldigt bra hur det kan vara och jag känner igen mig i mycket. För mig har medicineringen inneburit så himla mycket. Jag kan nu sortera intrycken och uppfatta omvärlden på ett bättre sätt.

  69. Efter den här kommentarsdebatten kommer jag att sakna Kristofer (så du får gärna tipsa om var du nästa gång kan tänkas diskutera ämnet) och hans kloka inlägg.

    Vad beträffar dig, Monika, så är det väl knappast första gången i mitt liv som jag stöter på folk som är så insnärjda i sina egna teorier att de blir helt blinda för omvärlden.

    Missförstå mig inte nu, Monika, för du är säkert en klok och smart person, men har en del att lära sig när det gäller att lyssna på andra. För här blandar du ihop den ena med det andra och det blir bara SÅ fel.

    Jag hoppas på fler kloka inlägg i ämnet från Mymlan (även om hon sagt det motsatta) och fler intressanta kommentarer från Kristofer.

  70. Jag har inte uttalat mig om dig Kristofer, utan enbart försökt att få fram vad jag själv talar om.

    Det är ämnet som är intressant, inte vem du är eller vad du kan. Inte heller kan jag dra några slutsatser om dig heller utifrån dina blogginlägg.

    Till sist vill jag tacka dig Mymlan för att du skrev om det här.

    :-)

  71. Börje

    Ja, det blir fel, därför att fokus läggs på en individ – felet läggs hos mig…istället för den interaktion som varit mellan mig och Kristofer.

    Han kanske inte heller lyssnar..

    Eller är det fel forum att diskutera det här på.

    Vad kan det vara.

  72. Monika, istället för att rapa upp det jag skrivit om dig, kunde du har försökt fokusera på det jag skrivit om barn, adhd och utredningar. Då hade jag sluppit dra slutsatser om dina oförmågor och ditt ointresse.

    Jag bör också påpeka att jag själv jobbar som specialpedagogisk handledare och kanske i mitt eget yrke mött lite för många ointresserade, som Monika.

    Och jag ”utreder” alltså ingen, däremot har jag som sagt varit åberopad part i ett flertal utredningar, och nyfiket börjat lära mig mer om dessa processer som visade sig vara mycket mer exakta än jag tidigare trott. Jag kan bara inte förstå hur engagerade pedagoger kan låta bli att sätta sig in i neurologiska funktionshinder, som ju berör kanske 7-8% av alla skolbarn och en långt större andel av de barn som behöver vår hjälp som mest.

  73. Kristofer

    Läs min blogg istället

    Jag har satt mig in i neurologiska funktionshinder, men det är inte det jag tog upp från början i första inlägget som var riktat till Mymlan, eftersom jag också har satt mig in i att relationen med andra är viktig just för dessa barn. Alla barn.

    Inom forskningen pågår debatt om diagnoser, om de är bra eller dåliga. Och under specialpedagogiska momentet framkommer en hel del reservationer mot diagnoser och även att många inte får hjälp förrän en diagnos är ställd.

    Jag tror på en hel annan typ av skola än att alla måste bli klara samtidigt, kunna samma saker och fungera på samma sätt och att de som s.a.s. avviker, skall behöva korrigeras.

    Det är väl därför jag är så emot den NYA utbildningspolitiken för att den går tillbaka till en tid då det skulle vara så. Det är skolan som institution som behöver förändras, inte eleverna som skall anpassas till den bestående.

    Om man har synen att problemen inte ligger hos individen, så organiserar men skola och barnomsorg på ett annat sätt.

    Ha en fortsatt trevlig helg. Solen lyser idag men för hur länge, tro.

    Och det är detta som du svarade på Kristofer. Och om jag anat att vi skulle talat så förbi varandra hade jag avstått från att kommentera ditt.

    Jag talar inte om adhd, utan om debatten kring diagnoser. Sen har jag försökt att få fram att det är något annat jag talar om än adhd. Vilket jag inte har lyckats med. Istället har detta uppmuntrat andra och dig att tala om vem jag är.

  74. Du kan tyvärr inte tala om ”debatten kring diagnoser” utan att också tala om adhd. Det finns INGA reservationer mot diagnoser som kan anses vara giltiga när adhd är ett otvetydigt neurologiskt funktionshinder. Det har dock varit klädsamt och vettigt av dig att inte börja förklara dessa ”reservationer” i detalj, för då hade jag känt mig nödgad att gå ännu hårdare fram… I stället har du, för att utveckla det du inlett med att kalla ”reservationer”, börjat tala om hur skolan undandrar sig eget ansvar i skydd av adhd-diagnoserna. Detta är något jag också iakttagit – men hur tusan kan man reservera sig mot just DIAGNOSERNA då? Snacka om bakvänt resonemang.

  75. Den här texten var till stor nytta för mig! min älskade sambo har nämligen adhd, och jag VET att det innebär att disken inte alltid blir diskad när det utlovats osv. men ibland är det svårt att komma ihåg vad det beror på när man kommer hem efter ytterligare en lång dag på jobbet, och sambon varit hemma hela dagen.
    En liten påminnelse då och då är toppen, och speciellt om det kommer ifrån lite olika håll.
    ett litet tips tänkte jag klämma in också.
    sambon min använder friskt sin mobilkalender och ställer in larm för allt möjligt han ska komma ihåg att göra, antar att det är hans variant på listor

  76. …jag håller med om det du skriver om ”Damptanterna”. Jag tror inte det är en bra ide. Alls. Människorna vet för lite om vad adhd handlar om så…risken är att det inte kommer gott ur det.
    Jag är den jag är. Insikten om att adhd är en av mina egenskaper gjorde det BÅDE svårt och enkelt. Jag känner igen massor av vad du skriver. Fast jag tillhör den skaran som har saker på gång, hela tiden..att komma igång har aldrig varit problemet. Problemet är att jag inte hejdar mig….
    Livet i en paradox värld (ja, för det som gick igår behöver inte gå imorgon. Eller hur kan jag som är så galet modig ha problem i ett rum fullt av främlingar?!) är svårt att äga ibland. Därför känns det så bra att se att jag inte är ensam….

  77. ..till skoldebatten ovan skriver jag;
    Det är inte ELEVEN som ska ändra sig. Det är SKOLAN.

    Dagens skola skulle bli såå mycket bättre om personalen fick information om vad NFP handlar om. Men när inte ens Högskolorna som utbildar till lärare är intresserade av att ta upp ämnet som obligatoriskt…. Makalöst usel!

  78. Helene
    Lärarutbildningen innehåller åtminstonde ett obligatoriskt specialpedagogiskt moment. Inom det allmänna utbildningsområdet.

    Det kunde vara 15 poäng istället för nuvarande 7,5 poäng. Men med allt annat lärarna skall kunna finns det inte utrymme inom ramarna för de poäng en lärarexamen uppgår till.

    Dessutom är det specialpedagogerna som skall rycka in och lärarna att uppmärksamma dessa om någon behöver extra hjälp mm, såsom utbildningssystemet ser ut idag.

  79. Helene, du tar upp det allra värsta i den här frågan! Lärarhögskolan vägrar än idag att beröra NFP konsekvent och medvetet. Istället kan lärarstudenter fortfarande få höra att Eva Kärfve har mer relevans än den samlade neurologiska vetenskapsvärldens adhd-kunskaper för utbildningen…

    Jag har pratat med Lärarhögskolan om detta flera ggr eftersom jag bitvis jobbat där, och fått klart för mig att de drivs av en ideologisk tro. De vägrar att ta till sig forskning på området utan känner sig mer besläktade med 20 år gammal sociologi. Det värsta var när en lärare slog ifrån sig med att ”vi är faktiskt humanister här!”

  80. Kristofer

    Det kanske blir förändring nu när Lärarhögskolan inte finns längre utan har samgått med Stockholms universitet.

    Vi kan väl hoppas på det. Om inte annat så kanske du har större chans nu så ge inte upp.

  81. Ja, Monika, det verkar faktiskt lovande i och med att t ex den sekteristiska Waldorfutbildningen stoppats. Går på nya handledarjobb i höst och lovar att dra mitt eget strå till stacken!

  82. Kära Mymlan! Oj… jag läste det här, ropade in Mannen och sa … lyssna och så läste jag upp stora delar av ditt inlägg.Vi har länge misstänkt att Sonen (31) har adhd och nu, nu veeet jag att det är det han lider av.. Det vi har kallat för lättja är nå´t helt annat och att han skjuter upp… och och och. Tack för din öppenhet och förmåga att berätta hur det är. Jag har kopierat stora delar (hoppas OK) och skall maila det till honom. Kram från Skatan

  83. Hej Mymlan..

    Jag har en länk till ett s.k
    ”nationellt inriktningsdokument, vuxna ADHD”
    som är MYCKET omfattande, beskrivande, ur alla möjliga perspektiv
    med inriktning till myndigheter av olika slag..
    Samt vården!

    ( såg skatans kommentar här ovan och det finns så klart för fler som vill ta del,
    möjlighet att få länken/dokumentet via e-mail från mig )

    Jag tycker personligen det är ett suveränt utformat direktiv som dessutom är baserat
    på bl.a SoL..
    ett ”bra-att-ha-dokument”
    då orden och förmågan att hålla tråden vid olika kontakter, tryter!!
    :–o)

    mvh!
    aM

  84. Monika,
    jag är utbildad lärare själv och har arbetat i snart alla årskurser. Och tillhör INTE den stora skaran av lärare som drar mig för att be om hjälp.. Där ligger en stor del av problemet. Lärare är ett duktigt släkte siddu. Och inte ska de be om hjälp heller… (ironiskt skriver jag detta)
    Inte ens om du ber en skolpsykolog om hjälp går den ut i klass och observerar! Helt otroligt men likaväl sant. Psykologen går på lärarens ord. (Bor du i en del av landet med skolpsykologer som arbetar annorlunda?! Grattis! Annars är det väl värt att kolla upp hur de arbetar EGENTLIGEN)
    Specialpedagoger, jojustja. Jag har ställt 5 enkla frågor till dem som är totalt självklara ang NFP. De har ingen aning… Faktiskt har jag roat mig med det, bara för att kolla; vad vet de egentligen?! Elakt kanske. Men hur elaka är inte de som gör sitt arbete så uselt. Eller hur elakt är det av deras chefer som ger dem ett arbete de inte kan? Utan utbildning i saken.
    Skrämmande lite kan de, det kan jag lova.
    Näni, jag tror att vi vuxna ALDRIG skulle tåla en sån behandling som dagens skolelever får göra!
    Förändringen tror jag endast kan komma av utbildning/information. Och det nu!

  85. Helene

    Jo, men jag känner till det där … och tycker också att det är helt galet.

    Sen speciallärarlinjen lades ner och bytes ut mot specialpedagoger så har det blivit så som du beskriver.

    Men enligt nuvarande utbildningssystem är det inte läraren som skall vara specialpedagog och eftersom de inte är det, skall deras ”observationer” inte ligga till grund om de inte är värda namnet.

    Han sitter och tittar ut genom fönstret och lyssnar inte… Nehepp! Hur vet man att han inte lyssnar. Man har den föreställningen att den som tittar ut genom fönstret inte lyssnar. Men det är också den enda information en sådan ”observation” ger. Man säger ingenting om han som sitter och tittar ut genom fönstret.

  86. Vill bara säga att jag är alldeles överväldigad av alla reaktioner här. Och fascinerad över diskussionen mellan Ringborgskan och Kristofer. Fast jag väljer att hålla mig utanför den den här gången…
    Känns lite off topic på nåt sätt. :)

  87. @Mymlan:

    I den teoretiska röran som kom i kölvattnet av ditt inlägg, tror (vet) jag att vi i alla fall är många som uppskattade ditt ”avslöjande”. Egentligen är det helt galet att det ska kallas så, eller att det applåderas, för det borde inte vara så tabubelagt. Märkligt, vi lever i en tid då vem som helst kan knapra antidepp och gå i terapi pga ”utmattning”, och dessutom göra det till fikarummets samtalsämne; vi lever i en tid då folk kan stoppa fjädrar i arslet och dansa halvnakna i parader. Det uppfattas som noralt. Ja, ganska normalt, i alla fall.

    Men om du har diagnosen ADHD… då rynkar folk på näsan och ryggar tillbaka.

    Jag hoppas i alla fall på ytterligare tankar i ämnet från dig. Du ser ju själv på reaktionerna att det faktiskt kommer till nytta. Med det här inlägget har du lärt en och annan vad ADHD egentligen innebär, att det finns mer att läsa och lära sig bakom de vanliga fördomarna.

    @Helene:

    Jag förstår inte varför man ser något negativt med ”Damptanterna”. Varför skulle det inte kunna komma något gott ur det? Det låter ologiskt, för om alla resonerar så som att folk vet för lite, då kommer det också att så förbli.

    Bättre att stå för det. Förklara. Informera. Än att gömma sig.

  88. Vi verkar ju vara lärare här hela högen :)

    Vad gäller ”Damptanterna”, de är mina idoler! Och jag tycker det är helt OK att de kallar sig för det, deras ambition är ju faktiskt att skriva om, och höja medvetandegraden kring, NFP.

    Monika, det var aldrig min mening att ge mig på dig personligen. Jag är djupt engagerad i adhd-frågor, eftersom medvetandegraden ofta varit så låg där jag jobbat, så jag tände till av gammal vana. Ber om ursäkt.

  89. @Kristofer: JAg har som sagt all repsekt för Damptanterna! bara förtydligade att den här bloggen inte är en damp-blogg, utan en mymlanblogg, och att syftet med mitt bloggande inte är att skapa förståelse för adhd.

  90. mymlan, precis det jag menade, skillnaden mellan din och deras bloggar är ju att de har NPF-diskussionen som uttalad ambition. Du fick din diskussion lite påtvingad från min sida… hoppas du stod ut!

  91. Man kan väl sammafatta genom att likställa damp med fitta.

    Det är STOR skillnad på att ha en eller va en

    Kommer helt osökt in på allas vår favorit ”stumpan”, hon har väl inte damp – hon är det… För det andra har jag [tack Gode Gud för det] inte sett henne naken och kan därigenom inte konstatera faktum, men återigen råder det inga tvivel om att ”vara en”…

    Om man vill skoja lite [jag skojar normalt sett aldrig] skulle man kunna kalla henne för ett ”intransitivt kvinnligt genitalie” = beter sig som en fitta [där fitta är något man gör/en handling] men som inte påverkar nåt eller någon…

  92. Hallå! Frågan jag ställer mig när jag läser det du skriver mymlan är vem som egentligen är ”normal”. Jag känner nog ingen. Alla i min bekantskapskrets har bekymmer med delar av vardagslivet.

    Så visst borde det öppnas upp mer för olikheter och normalbegreppet borde vidgas.

    adhd har inget med intelligens att göra vad jag begripit, tvärtom är personer med adhd ofta klyftigare än de ”vanliga/normala”. Så man kan verkligen fundera över varför man absolut måste vara ”normal” – visst är det opraktiskt att inte fixa tvättstugan utan ansträngning. Men hur absolut viktigt är det på en skala?

    Jag håller definitivt med Monica om att det borde öppnas mer för att inte diagnosticera eleverna i skolan bara för att de inte passar enligt klassrumsnormen, det är ju nästan ingen unge som gör. Nog borde man kunna få utrymme och stöd för sin personlighet och sitt personliga sätt att lära utan att behöva få en diagnos?

    Ola Halldén professor på pedagogiska institutionen vid Stockholms Universitet (min ständiga läroplats) brukar säga att det är lättare att sätta en diagnos på ungarna än att ändra skolans organisation. Den senare är så trög.

    Vad är normalitet annat än en social konstruktion egentligen? Normalt i Sverige är att vara genomsnittlig – i Sverige har vi 2,1 barn. Hur många av oss har 2,1 barn?

    Det stora felet i samhället enligt min mening är det behov som finns att kategorisera allting i olika fack. Alla passar inte i fack – det är ofta just de människorna som gör skillnad i samhället på ett positivt sätt. Synd att det behöver kosta så mycket av personligt lidande.

    Alla behövs…

  93. Monika,
    du behöver inte förklara VAD du menade med relationer/interaktioner.
    Det är nämligen ett av de främsta sätt som jag ”jobbar” med mitt barn på
    (de andra är bla schemaläggning och hjälp med alla exekutiva funktioner).

    Jag kan nog säga utan att skämmas att jag är expert på det ämnet.

    Min kritik handlade mer om att,
    som du har framställt dina tankar lät det som om du menar att adhd problematiken främst ”beror” på relationer,
    som om det inte vore
    ett neurologiskt funktionshinder…

    Välviljan kan nog leda folk på väääldigt krokiga och snåriga vägar ibland.

  94. Jag ogillar att göra reklam i andras bloggar, men jag tänker göra ett undantag här. Om Mymlan tycker att det är fel av mig, så raderar hon bara min kommentar.

    Somliga läsare av Mymlans suveräna inlägg har uppenbarligen vaknat till och börjat förstå att det finns en orsak till att någon i deras närhet beter sig lite annorlunda.

    Tipsar härmed om ett mycket bra forum för de som har ADHD, väntar på diagnos eller misstänker att de är begåvade med ADHD. Forumet vänder sig även till föräldrar med barn som har diagnosen.

    Många vuxna i forumet, en grupp som hittills glömts bort men som börjar synas allt mer.

    Adressen är: http://adhdforum.se/forum/index.php

  95. Mary, med förlov sagt, Ola Halldén har ingen aning om vad han snackar om. Att ”sätta diagnoser på ungarna” är inget som sker på löpande band. Mamman i denna tråd som fick vänta i sju år är inget undantag. Det finns inget självändamål i att ”vänta” med att sätta diagnos – som det är idag måste ju de drabbade barnen vänta tills de nästan inte är barn längre innan de får adekvat hjälp och FÖRSTÅELSE. Och adhd är inget som passar in på ”nästan alla som är lite onormala”, det handlar om mycket specifika kombinationer av symptom.

    Du menar såklart inget illa, men konsekvensen av det du skriver är en reell katastrof. Faktiskt.

  96. Kristofer du har sågat Monica tidigare och mig nu. Jag tror att du inte är riktigt med på vad vi menar, eller också vill du inte lyssna till andras perspektiv? (nu talar jag för dig också Monica, rätta mig om jag har fel)

    Vi vill att skolan ska vara så pass bra så att den fungerar för alla, alltså alla med de olikheter som varje individ har. – oavsett om man nu har en diagnos eller inte. Det verkar som om du Kristofer tycker att skolans organisation är perfekt som den är idag. Det är den som måste ändras för att underlätta så att alla barn får ett utrymme utan att för den skulle hamna in i väntetider på sju år.

    Innan du dömer mig så vill jag påstå att jag har både praktisk erfarenhet och goda teroetiska kunskaper inom området.

    Ola Halldén har enligt min syn rätt. Det är organisationen som måste ändras. Därmed inte sagt att de barn som har adhd eller andra bokstavskombinationer ska stå och vänta. Man måste kunna arbeta med parallella spår för att nå resultat. Det ena utesluter inte det andra nämligen.

    Jag känner självklart för att alla ska få den hjälp de behöver. Däremot så vill jag verkligen uppmuntra en bredare syn på vad som är normalt… För vad är normalt?

  97. Nej, det är du som inte förstår. Du tror att adhd är att ha lite svårigheter, lite problem i tvättstugan, en ”släng av adhd har väl alla”, ungefär. Adhd är, mer än något annat, att inte ha kontroll över sina egna impulser. Jag lovar dig, om du har adhd så är det bitvis ett helvete även om du går i skolan i Edens lustgård.

    Fundera lite över konsekvenserna av vad du säger. Det är t ex en stor överrepresentation av vuxen-adhd-diagnostiserade i våra fängelser idag. All empirisk forskning visar att med adekvat hjälp och förståelse på ett tidigt stadium hade dessa interners liv kunnat se helt annorlunda ut.

    Det du i praktiken säger är att det är fullkomligt normalt med okontrollerade, oprovocerade raseriutbrott hos barn, utbrott som kan pågå i timmar och som gör barnen okontaktbara och otröstbara. De vill inget hellre än att slippa dessa utbrott – efteråt känner de inte igen sig själva i hur de agerade. Deras familjer vill inget hellre heller än att deras barn ska FÅ VARA SIG SJÄLVA istället för att drabbas av ständigt handikappande situationer pga deras adhd.

  98. Följaktligen blir frågan, om den ska ställas riktigt: vad är ”normalt” – så som barnet känner sig när det är ”sig självt”, dvs harmoniskt och har kontroll över sina känslor och tankar, eller när det förlorar sig i aggressionsutbrott och blir förtvivlat efteråt?

    Och varför tycker du att vissa familjer ska finna sig i den andra versionen av ”normalt”, vilket sliter livet ur dem, i stället för att få njuta av den första versionen som alla vi andra?

  99. Slutligen – tänk över hur du talar emot dig själv.

    Du skriver så här:

    ”Därmed inte sagt att de barn som har adhd eller andra bokstavskombinationer ska stå och vänta. Man måste kunna arbeta med parallella spår för att nå resultat. Det ena utesluter inte det andra nämligen.”

    Nej, det är verkligen helt korrekt. Jag håller med till 100 procent och detta är också något den samlade adhd-vetenskapen trycker mycket hårt på.

    Men tidigare skrev du också så här:

    ”det borde öppnas mer för att inte diagnosticera eleverna i skolan bara för att de inte passar enligt klassrumsnormen”

    Då menar du ändå att barn som misstänks ha adhd ändå inte ska få diagnos direkt?
    Vad viktigare är: Det finns inga barn i Sverige idag, och har aldrig funnits, som diagnostiseras pga hur de beter sig i klassrummen. Lärarnas omdömen tas med i beräkningen men de viktigaste bevekelsegrunderna är hur barnet klarar av att kontrollera sina känslor och tankar i sin egen vardag. Adhd-läkare beklagar givetvis om skolan är undermålig, men skiter högaktningsfullt i detta när de ställer diagnos. En adhd-diagnos är viktigare saker – livsavgörande, faktiskt – än att reducera till en ordningsfråga i klassrummen.

  100. Otroligt bra beskrivning av vad ADHD innebär för dig, Mymlan!

    Många av de konkreta problemen känner jag själv igen, om jag än i min formella diagnosutredning har angetts ha ”drag av såväl Aspergers syndrom som ADHD” och slutsatsen blivit atypisk autism (eller PDD-NOS, ”genomgripande störning i utvecklingen UNS”).

    Läser jag kriterierna för Asperger rätt upp och ner blir dock mitt intryck bara att de är uppfyllda ett efter ett och att jag borde kunnat få den diagnosen rent formellt, medan det brister lite för mycket på diagnoserna för ADHD. Så det är som aspergare jag identifierar mig, och jag är numera f ö ordförande i nybildade Organiserade Aspergare.

    Aspergarnas stora samlingsplats på nätet är http://www.aspergerforum.se, och när en medlem med dubbeldiagnos frågade efter en avdelning för ADHD tog jag och sparkade igång forumet Börje tipsade om.

    En stor skillnad mellan ADHD- och Asperger-diagnoserna är att vi med diagnoser inom autismspektret ingår i personkretsen för LSS och har rätt mycket extra lagstadgat. Omfattas man av LSS ingår man t ex dessutom i målgruppen för lagen om tandvårdsstöd, att inte behöva betala mer än som för vanliga läkarbesök.

    Frågan är vad Milton-utredningen har sagt om detta, jag hörde glunkas om att det möjligen ska föreslås att ADHD skulle flyttas in i personkrets 1 i LSS också. Vi får se vad framtiden har att bjuda.

    Alla vi med NPF (har genomgående kallats något annat i kommentarerna här hittills… ;-) har ett arbete framför oss där vi har att lära av HBT-världen. Idag är det vi som har problem med okunskap och myter bland omvärlden, så att många av oss hittills inte kan tänka sig att ”komma ut”. Vi som står öppet för våra diagnoser går lite i bräschen och får också ta smällen.

    Själv har jag kallats falsk simulant som bara är en arbetsskygg slöfock och bluffat till mig min diagnos av fullkomligt obildbara idioter med rena psykopatdrag på mindre nogräknade forum på nätet där sådana personliga kampanjer gentemot en namngiven utpekad privatperson räknas som okej med någon logik att så fort man har en hemsida på nätet är man en ”offentlig person”.

    Men det ska inte stoppa mig!

    Tack än en gång för ditt härliga inlägg, Mymlan!

  101. Detär svårt att diskutera med dig Kristofer. Jag uppfattar det som att du tror att jag är ytlig. Så är det naturligtvis inte. Men jag talar just om skolan och tycker att det är för djäkligt att det inte finns den bredd som behövs där för att hantera allas våra olikheter utan att skolan är organsierad utifrån någon slags idealelev.

    Du drar ut din diskussion till att handla om andra saker, jag säger inte alls emot dig där. Men om vi går utanför kalssrummet så vill jag ha ett öppnare samhälle som inte är så jäkla inriktat på attvara ”normal” vad nu det är. Behöver man hjälp ska man ha hjälp. OK?

  102. @Anders: Jag trodde också att jag var aspergare innan jag fick min diagnos. Har drag, men är i övrigt tydligen väldigt dampig. ;)
    Sen är det ju vad jag förstått svårare att diagnostisera flickor/kvinnor, för att de visar andra symptom än pojkar och män, så man kanske inte ska vara för tvärsäker på sin diagnos…

  103. Börje,
    jag delade endast Mymlans tanke om ”Damptanterna”…
    Själv skulle jag hellre finna ett bättre ord än det. Jag tycker det klingar…en aning negativt. För i dagens samhälle har ”damp” använts i mer eller mindre negativ form. Det är därmed, tänker jag, inte lätt att gå emot en tyst ”regel”.
    Gömma mig?! Mjae, det gör jag inte men jag har lärt mig att använda rätt forum!

  104. Ja, man kan väl säga att kriterierna är skrivna för pojkar/män och skulle behöva uppdateras.

    Det har varit väldigt intressant att lära känna kvinnor och män med Asperger och med ADHD. Det verkar t ex klart mest utmärkande för män med Asperger att ha svårt att möta en partner. Inte lika svårt för kvinnorna, inte lika svårt för snubbarna med ADHD… :-)

  105. @Helene: OK, jag förstår. För mig är ord dock enbart – ett ord. Vi avgör själva hur ordet ska värderas. För att ta ett exempel: I min jobbsfär betyder ordet ”blatte” inget fult, och jag får fritt använda det till mina blattepolare. Däremot reagerar man i omgivningen, eftersom man anser det vara… ja, fult.

    Ord är vad man gör dem till. Dags att slå sönder ”reglerna” :D

    Jag vet inte vad som är rätt forum, men för mig är det det forum jag för stunden befinner mig i, oavsett om det är på en webbplats eller i ett fikarum :)

  106. Jag har hört en teori att män med AS och kvinnor med ADHD bör funka bra. Och åtminstone en ADHD-tjej jag lärt känna, en granntjej, har det verkligen känts fint och bra med.

    Det är kanske lite samma som för kvinnorna med AS, svårt att hitta en partner för en bra relation som är seriös och håller. En vanlig sammanfattning – om än lite hårddragen – som man brukar höra är att tjejer med AS lätt hamnar i dåliga relationer, killar med AS inte hamnar i några alls.

    Jag lyckades till sist via Facebook. Hon fanns i Sydafrika! Kommer hit och hälsar på i februari, och tar två döttrar med sig och flyttar hit om det fortsätter kännas lika bra IRL. Det hon ser i mig hade jag försökt via svenska tjejer länge, länge… :-D

  107. Jag känner igen mig i precis allt du skriver tror jag. Jag har ADHD och Aspergers Syndrom.

    Jag respekterar ditt val att inte prata om din diagnos, men tänker lite annorlunda där:

    1. Om ingen skulle ha diagnoser skulle det inte alls bli bättre i samhället – snarare tvärtom. Det finns inte plats för individer tyvärr och den mänskliga hjärnan försöker oftast stöta bort saker som inte är ”som vanligt”. Att vara diagnostiserad idag innebär att man får hjälp med det man behöver. Självklart borde alla människor få hjälp med det de behöver, men inte alla vet om vad de behöver. Det som är fel med diagnoser är inte att ens personlighet får ett namn, utan att det kan vara begränsande, att man sjukskrivs och att folk fortfarande har fördomar om vad diagnoserna innebär. Och då vill jag komma till punkt två:

    2. Anledningen att folk har fördomar om ADHD är för att de utgår från de personer de vet har ADHD. Dessa personer är antingen så extrema att det inte går att ta miste på dem, eller så är det personer som själv berättat att de har ADHD. Ju fler personer som diagnosoutar sig själva, en desto mer nyanserad bild får omvärlden av hur en person med ADHD kan vara. Det är jättebra att du berättade om det och att du fortsätter berätta om dina problem för folk i din närhet. Det kan ju hjälpa andra att förstå dig. Jag tror det kan öka förståelsen för olikheter över huvud taget.

  108. @Johnny: Jag gör ju ingen hemlighet av min diagnos men det är heller inte det första jag berättar för folk. För det är nåt som kan få folk att dra öronen åt sig. Faktum är att jag själv gör det om någon presenterar sig som aspergare det första den gör… (inte här i kommentarerna när det är det ämnet som avhandlas, men om jag möter en ny människa som genast känner sig tvingad att informera om en sån diagnos blir jag skeptisk…)

    Det är du säger om olikheter stämmer ju. Och det värsta är att jag tror att det blivit värre. Jag tänker till exempel på mitt jobb, när man pratar om äldre medarbetare, sådana som är döda eller pensionärer, som var riktiga original. De hade ett existensberättigande och man accepterade dem och såg deras kvaliteter trots att de kanske var fullständigt socialt obegåvade. Idag skulle flera av dem aldrig få sätta sin fot på mitt jobb, eftersom de inte skulle svara mot en mängd krav som finns om egentligen inte har med arbetsprestationen att göra. Det är förbannat trist tycker jag. Världen behöver alla sorters människor.

  109. Mary! Det är helt OK. Om vi struntar i att se vårt meningsutbyte som en ”diskussion” så kommer vi nog riktigt bra överens. Eftersom jag jobbar med just dessa frågor just i skolan får jag väl själv små adhd-utbrott av okontrollerat engagemang…

  110. Jag vill bara understryka att jag inte på något sätt har min adhd som utgångspunkt för min blogg.

    Med hänvisning till Kristofer kom.105, så har jag inte som ambition att först och främst framstå som damptant, eller hålla igång nån diskussion om den här typen av diagnoser.

    Damptantsgruppen är jag med i eftersom jag fått så mycket positiv respons och info genom några av dom. Det är inte självändamålet med min blogg. Den hade jag innan jag visste att jag har adhd.

    Att vara damptant är för mig inte mer än ett lite distanserat begrepp på vad jag har för slags funktionshinder, som jag ändå betraktar som en slags specialbegåvning. Och begreppet damp använder vi kanske en aning slarvigt, men med glimten i ögat.

  111. Börje m.fl…
    I min värld, där jag lever, har jag insett att jag helt enkelt inte kan säja som det är till allt och alla. Priset är högre än vad jag har lust att betala. Synd eller inte…
    Just nu har jag inte råd iallafall.

  112. Birgitta, den glimten märks och den är underbar!

    Tänkte mest på att du håller en väldigt stadig och sdtark NPF-linje på din blogg, och förstås på den underrubrik du använder dig av.

  113. @Helene:

    Oj, jag hoppas att du inte tolkade det som att jag klankade ner på dig. Det var inte min avsikt, det blir tyvärr lätt en rätt god marginal för missuppfattningar i webbsnack.

    Förstår precis vad du menar; här är inte heller fritt fram att säga vad som helst, men jag… ja, jag kan bara inte hålla tyst :-D

    Jag har full förståelse för dig (och andra) som inte anser sig ”ha råd” att prata om det inför fel människor, och ser det alltså inte som att ni är fega eller så.

    Bara så att du vet :-)

  114. Mary

    Ola Hallden är främst begreppsbildningsforskare och har skrivit en avhandling om hur annorlunda man kan se på en uppgift och hur skolan inte beaktar detta. Man ger eleverna fel, fast de i själva verket tänker annorlunda. Han började bl.a med att forska på hur man löser en uppgift, för att sen utveckla detta vidare. Jag var med i ett projekt i vilket han var en av de vetenskapliga ledarna. Jag var dock med den del som leddes av filosofiska institutionen.

    Ola Halldens forskning visar bl.a. hur eleverna just på grund av att de löser en uppgift annorlunda anses inte kunna det.
    Intressant forskning som är värd att ta del av.

    Lalanda
    Har förstått att inte bara du har uppfattat att jag talar om adhd, när jag egentligen har talat om att även de som har den diagnosen ingår i mellanmänskliga relationer. Och om dessa inte är okey, så lär deras liv inte bli speciellt bra.

    Tack Mary!

  115. Kom och tänka på att en av anledningarna till att jag slutade upp med mina detaljerade listor, som kan tyckas lite absurda, var att folk reagerade så negativt på dem. LIte smått föraktfullt och skulle tvunget rätta till vad de tyckte var fel.

    – Jamen, så kan du väl inte skriva. Skriv bara ner det viktigaste.

    Hrm…..för mig var det viktigt med alla 30 stegen. Jag måste genomföra alla delmomenten för att ta mig mellan pukt A och B.

    Grejen är att andra förstår inte att för dem är det automatisk att man torkar sig efter en dusch och sedan fixar håret osvosv.

    Själv måste jag tänka, reflektera, ta beslut inför varje steg för att kunna genomföra det som jag planerat. Det maler inte men andra kanske kan föreställa sig genom att fråga sig själv inför varje delmoment när de lagar en kopp te.

    – Vad ska jag göra nu? Nu då? Nu då? Nu då?

    Det kändes riktigt befriande att ha arbetsterapeuten här igår, och jag fick skriva mina krångliga listor precis som jag behöver. För henne var det inget konstigt.

  116. Monica – jag tillhör Ola Halldéns trogna studenter och har genom åren läst alla hans kurser tror jag ;-)

    Apropå det här med att förstå saker på olika sätt, vilket kanske inte direkt har bäring på just adhd, men det kan ha det. Delar av i alla fall. För det handlar om hur man tar sig an en uppgift och hur man löser den. Det kan vara helt olika beroende på ens eget utgångsläge.

    Kolla in uppgiften ”Finn X här till exempel:

    http://minamoderatakarameller.blogspot.com/2008/01/det-hr-med-matematik-d.html

    Överhuvudtaget så borde det vara förbjudet att i skolan utgå ifrån någons slags ”idealvärde” på eleverna. Vi är alla olika och det är det som gör världen så underbar…

  117. Det förvånar mig att Damptanterna väcker sån uppståndelse. Damptanterna driver mest med sig själv och har från början inte varit nåt annat än en kul logga. Att begreppet damptant upplevs som lite nedvärderande berättar mer om den som tolkar än om själva betydelsen kring det. Det hjälper inte att använda snygga eller välformulerade ord kring funktionshinder om man ändå aldrig kan se människorna som det handlar om, eller förstå betydelsen av en damptantslogga från vår sida.

    Jag tror inte det är många som identifierar sig med damperiet. Det är en del av ens personlighet, men bara en liten del. Det finns betydligt mer bakom ”Damptantsbloggarna”, fast det är kanske inget man har behov av att skriva om. För mig är bloggen ett dumpningsställe, en terapeutisk grej, men det är inte hela mig. Trodde inte man skulle behöva påpeka nåt sånt. Det vore som om Carl Bildt skulle behöva förklara att han har ett privatliv, med partner, barn och fritidsintressen. Kan det verkligen vara så att han ÄR nåt annat än politiker???

  118. Pingback: Var glad att de tror att du är normal! « Johnny Scharonne

  119. Monika,
    jag lovar,
    jag förstår vad du vill säga med mellanmänskliga relationer.

    Jag upprepar,
    det LÅTER på dig på flera ställen som om ADHD inte är ett neuropsykiatriskt funktionshinder
    utan snarare beror på något
    psykologiskt
    EFTERSOM du pratar om mellanmänskliga relationer.

    Det var bara det jag ville få fram.
    Förstår du mig?

    Det är jättefint att vilja finna lösningar men det är ännu bättre, enligt mig,
    att först veta vad problemet är.

    Jag hade fått för mig att inlägget handlar om ADHD,
    men jag kanske är ute och cyklar?

  120. Jo, Mymlan – jag borde säga att det var bra att du berättade. Tack!

    Jag förstod att det var ”på detta vis” för ganska länge sedan. Men det är en stor skillnad i att låta folk ana något och att verkligen berätta så som det är.
    .. och din beskrivning är väldigt omfattande. Så den kan många ha nytta av.

    Det visar ju att vem som helst kan ha ADHD och att det verkligen är ett dolt handikapp.

    Jag fattade från första början vad du menade med damptanterna, att du inte ville knyta din blogg till damptantsloggan. Det hade inte funkat med din nuvarande bloggprofil, det håller jag med om.

    Jag har haft lite problem med att överblicka diskussionen här i kommentarerna och blev väldigt ledsen av att läsa( i kommnetarerna) vad vissa tycker om Damptanterna. Att det skulle vara absolut fel och kanske t.o.m skadligt att kalla sig Damptant. Det vore detsamma som om det fanns en ABSOLUT sanning när det i själva verket bara finns SUBJEKTIVA sanningar i hur vi hanterar vår ADHD i relation till omvärlden och vad vi mår bra av.

    Man kan mycket väl stå för sina egna åsikter. Det tycker jag är bra. Men jag ogillar när man främhäver dem i en jämförelse med någon annans ideal . Det blir för mycket politik då. Istället för tolerans och kärlek.

  121. Lalanda

    Och jag har uppfattat att du och andra uppfattat att jag tror att det inte är neurologiskt funktionshinder. Men eftersom det aldrig var min ambition att tala om adhd så gjorde jag misstaget att inte säga från början vad ni behövde höra.

    Vet inte hur många gånger jag har sagt att mellanmänskliga relationer ingår alla i. Och om någon har fått diagnosen adhd kan relationer som inte är okey förvärra istället för att förbättra.

    Jag har hela tiden talat om skolans roll i det här sammanhanget och andra har talat om hemmet. Jovisst, men det är också skolans roll att samarbeta med hemmet. Jag talar utifrån skolan och hur den kan bli bättre överlag. För om den blir bättre för alla så blir den det även för dem som nu får diagnosen adhd.

    Och jag kan inte i min tur förstå hur ni kan uppfatta att det jag skriver avslöjar att jag inte vet eller tror eller förstår att det är ett neurologiskt funktionshinder.

    Om du inte har läst det jag har skrivit på min blogg Lektorio och fortsätter diskussionen utifrån mina utgångspunkter, så kan vi väl avsluta den här diskussionen. För just nu går den verkligen på tomgång.

    Tack för svar!

  122. Och så vill jag slutligen betona att mellanmänskliga relationer inte bara kan förklaras i psykologiska termer. Det är en förenkling av samspelet mellan oss människor.

    Det finns så mycket mer som spelar roll.

    Nu lämnar jag diskussionen här.

  123. :-)

    Så kul att du tar upp ”damptanterna” Mymlan!

    Som upphovskvinnan bakom damptantsloggan och damptanterna på nätet (och i stan faktiskt..) så vill jag för säkerhets skull berätta att vi inte är nån grupp som man kan gå med i, det går inte. Jag har tom sagt att jag inte tycker att vi gör nån webring. Faktum är att vi har inte ens koll själv på vilka som ”är med”, dvs väljer att placera en damptantslogga på sin blogg eller hemsida. Vi är inte organiserade alls, det är ju det som är hela grejen hahahaha Vi kan inte! (Men skam den som ger sig) Fast personligen tycker jag att det är extra kul att hamna hos nån hemlis som har den på bloggen i skymundan och det inte står ett ord om adhd eller nåt – men att man fattar mellan raderna.

    Det som jag däremot tycker är viktigt är att man kan få känna att det är okey att stå för att man har ADHD (eller nåt annat NPF) Man behöver inte framträda med namn eller något, det är det andra som gör, tex jag. Men man kan få känna att man inte är ensam, att man tillhör …eliten höll jag på att säga haha, nej det räcker med TILLHÖR. *känslomässigt tal som inte ryms*

    Det som jag också tycker är så jävla superviktigtigt är att KVINNORNA med adehåde plötsligt öppet dyker upp. NPF är en så ”manlig åkomma”, man snackar mest om vilda grabbar och kriminella karlar, kvinnorna är ena tysta ångesthönor i så fall. Det ÄR inte så. Det här med att damptanterna finns nu beror på att jag tycker att ”vi själva” ska ÄGA uttrycket för det som för många en SKAM!(damp i tanterna står självfallet för humöret och det explosiva i diagnoserna) Å då är det helt klart så att det är smartare att organisera upp sig kring en symbol.

  124. Och NU har jag läst kommentarerna också. Så här skriver Helen nånstans där upp som svar till Börje;

    ”Själv skulle jag hellre finna ett bättre ord än det. Jag tycker det klingar…en aning negativt. För i dagens samhälle har “damp” använts i mer eller mindre negativ form. Det är därmed, tänker jag, inte lätt att gå emot en tyst “regel”.

    Och detta är inte ett svar till Helen, men hon har satt fingret på problemet om ägande (se min kommentar direkt här ovan) som nu alltså är åtgärdat ;-)

    För se, TYSTA REGLER fixar jag lika lite som högljudda. Jag har väl inte ADHD för inte! ;-)

    Det var nog allt.

  125. @Tant Rasch: Tack för förklaringen av Damptanterna, men jag hoppas att det är utrett nu, om inte annat hos psykbryt, att jag inte på något vis menade att kritiserar er som har loggan på er blogg. Som Frk F sa: den är inte riktigt kompatibel med det min blogg är och handlar om.

  126. Det här vet du, men du har fått 146 kommentarer på det här inlägget och det här är den 147:e. Jag anser själv nu att det här med odampstanteriet är ganska så utrett, men med tanke på att du fått så många reaktioner på det här inlägget så borde du kanske skriva lite mer om ADHD och ADHD-kärringar?

    Tant Rasch har rätt i det hon säger att ADHD är en manlig diagnos. Vi som är kloka kan veta att så inte är fallet…men människor behöver berättelser för att förstå. Jag säger inte att de är dumma, men de behöver sanning.

    Mitt spontana intryck av hur du vill ha saker och ting här på din blogg är dock att de inte ska kretsa kring alltför psykiga saker- men nu har jag ju inte hunnit titta ordentligt i dina arkiv och vad du tidigare skrivit om.

    Vad jag vill komma till är att jag vill ha fler åsikter om psykisk ohälsa, psykiska funktionsnedsättning och alla mentaldiagnoser. Jag vill ha människor som reagerar och vill, men som samtidigt är ärliga.

    Men det är ju bara vad lilla jag vill.

  127. Här dyker nu en annan DAMP-tant upp. Jag får beklaga att jag inte läst alla kommentarer i botten, men det är delvis som FrkF skrev, man kan bli ganska ledsen av somligt i kommentarerna. Tvärsäkra besked utifrån/uppifrån om ”hur det är” med andras liv har jag svårt med – även när det inte gäller mitt.

    Att tro att något skulle hjälpas av att inte ställa diagnos är i bästa fall naivt. Vi som har ett gäng år på nacken kan intyga att skolan under 60- och 70-talen inte alls var bättre – snarare sämre.

    Auktoritära skolsystem kan kanske hålla bokstavsbarn i schack – men inte lär de sig så mycket.

    Om resonemanget att en bra skola kan ta vara på alla trots olikhet, bör man alltså ta av barn glasögon och hörapparater i skolentrén?

    För inte så många decennier sedan klassades de flesta barn med lätt hörselskada som lätt utvecklingsstörda. För 50 år sedan sorterades 80% av alla barn i varje årskull ut före studentexamnen

    Men det – rätten till diagnos är en sak. Lika viktig är rätten till sin identitet – vilka sidor man skyltar med. Vilka skyltar man sätter upp.

    Det jag kan berätta – som ju inte bloggar i mitt irl vardagsnamn, men har valt att vara DAMP-tant oxå i den världen är att – tvärt emot det jag trodde faktiskt – jag nog betraktas som mer ”normal” nu. Att ständigt töja sig för att nästan räcka till kostade mer än jag förstod. Och jag som verkligen inte mest ägnar mig åt ADHD i mitt vardagsliv har inte fått lida av att omgivningen – tex i mitt yrke – avfärdar mig.

    Min tanke är att det viktigaste faktiskt är att diagnosen verkar gett dig, Mymlan, ett till verktyg i arbetet att vara dig själv. Lycka till med det, och bra att du skrev om det.

  128. Monika jag har läst ditt inlägg i Lektorio också.
    Jag lovar och svär att jag förstår vad du menar och jag motsätter mig inte tankarna du för fram.

    Det enda jag sa är att ADHD är ett NPF och att jag trodde att huvudinlägget handlade om just det.

    Sen undrade jag lite varför du inte förstår en ganska normal reaktion på vad som ser ut som att du menar ADHD beror på psykologiska (eller mellanmänskliga) faktorer och ska lösas därefter.

    Som jag ser på den idén du vill diskutera så är den fantastiskt och jättefin, på allvar.
    Men det räcker inte hela vägen alls.

    Jag håller helt med mammamumrik:

    ”Om resonemanget att en bra skola kan ta vara på alla trots olikhet, bör man alltså ta av barn glasögon och hörapparater i skolentrén?”

  129. Det är precis så :) Hur fasicken bär du dig åt för att lyckas sätta ord på hur du funkar..!? Det är så träffsäkert att det lika väl kunde varit jag…

    Trevlig helg :))

    Kram

  130. Lalanda

    Jag har upplevt i den här diskussionen att alla utom Mary faktiskt har motsatt sig de tankar jag fört fram. Därför tackar jag för ett klargörande.

    Visst kan man hårddra allt, men någonstans måste man sätta gränsen. Tänker främst på att man måste ta av barn glasögon och hörapparater i skolentren, för att ens börja överväga en annan typ av skola.

    Och nu MÅSTE jag avsluta den här diskussionen. Och det passar väl bra nu när allt klargjorts… ”nästan allt” :-)

  131. Monika, jag vet inte vad det är jag ska klargöra
    mer än vad jag har klargjort?

    Jag har nu sagt ett antal gånger att det lät som om du tyckte att ADHDproblem berodde på
    psykologiska faktorer och kunde lösas med psykologiska verktyg.

    Sen undrade jag varför du inte förstod reaktionerna på den tolkningen (oavsett om den nu var rätt eller fel allstå!)
    av kommentarerna.

    Diskussionerna kring ADHD är som bekant väldigt infekterade
    bland vanligt folk i allmänhet och skolfolk i synnerhet.

    Så vad är det du vill ha klargjort?

    Själv måste jag erkänna att
    jag inte fattar mycket av det här:

    ”Visst kan man hårddra allt, men någonstans måste man sätta gränsen. Tänker främst på att man måste ta av barn glasögon och hörapparater i skolentren, för att ens börja överväga en annan typ av skola.”

    Jag vet inte, det kanske beror på att svenska inte är mitt modersmål. Men jag fattar inte vad du menar med ovanstående.
    Menar du att man SKA ta av barn glasögon och hörapparater?

    Ska vi utsätta barnen för relationella experiment och bortse från diagnoserna?

  132. Lalanda

    Nej jag menar inte att man skall ta av barn glasögon och hörapparater, men det verkar som om ni resonerar som om man måste det för att ens tänka sig en annan modell än den vi har just nu.

    Allt är klargjort (nästan inom parentes skrev jag bara utifall jag missat något som inte blivit det)

    Vi avslutar det här nu …!

  133. Nej allt är
    inte klargjort.
    För du verkar inte riktigt förstå vad som menades med den meningen.
    Du tror hela tiden att man inte är vidsynt nog och att det är därför som det förekommer frågor kring ”modellen”.
    Jag tycker man måste kunna diskutera saker utifrån alla aspekter.

    Varje gång jag ställer frågor så svarar du med att du har fått mothugg på det ena och det andra, utan att förklara DIG närmare, utan att ens gå in i diskussion om vad saken gälelr.
    Det är beklagligt att du måste avsluta jämt innan det händer nåt!
    Vad är det som är klargjort?
    Att man inte kan föra en diskussion?

    Beklagligt.

  134. Lalanda

    Det som gör det svårt att diskutera kring det här är personfixeringen. Jag har inte ”gått på” någon av er. Jag har försökt diskutera ämnet. Däremot är det flera av er som går på mig som person, hur jag diskuterar mm. Vem jag är. Och nu hur eländig jag är att föra en diskussion.

    Det går inte att föra en diskussion med människor som hakar upp sig, samt blir personfixerad.

    Det är beklagligt att du måste avsluta jämt innan det händer nåt!

    Vad vill du att vi skall tjata om.
    Läs mina tidigare inlägg istället.

    Jag avslutar när jag känner mig som en papegoja, samt när folk går på mig som person, vilket har skett mer än en gång i den här tråden. Jag har annat att göra.

    Men man kan fråga sig vem som inte kan föra en diskussion, den som ger upp därför det är lönlöst eller den som måste ta till hur motståndaren är som person, fast man inte ens vet det.

  135. Monika,
    det är du som tar det här personligt.
    Jag gör det i alla fall inte.

    Det är du som säger att ”ni”, ”flera av er” etc etc går på dig som person och så vidare.

    Jag vill inte att du ska tjata om någonting.
    Däremot ville jag ha svar på vissa frågor:

    Jag undrade bland annat varför/om du inte förstog varför diskussionen, när den handlar om ADHD, är så infekterad
    UTAN att ha något med olika specifika personer att göra!
    Inte ens dig personligen.
    Så viktig är ingen, men jag tycker att diskussionen är det.
    För jag tycker att man ska kunna ta alla synpunkter och belysa så mycket man kan om ämnet. Jag tycker man kan vara av diverse åsikter och ändå diskutera.

    Är DET så jäkla svårt att förstå
    utan att ta det personligt?

    Ja, jag tycker snarare att det är du som kommer med pekpinnar och talar om hur andra agerar och tänker som person,
    till och med som ”grupp”.
    Att göra sig själv till ”offer”,
    det är också ett sätt att slingra sig ur en diskussion.
    Men låt gå för det då.

    Ibland läggs åsikter fram utan önskan vidare diskussion,
    som jag upplever det.

    Tack för mig.

  136. Trots att jag fortfarande är öppen för diskussion alltså. Jag la ner för att jag tyckte inte att du verkade vilja diskutera.

    Jag har ju fortfarande INTE fått svar på mina frågor.

    Jag kanske inte har förstått svaren, det kanske är därför du känner dig som en papegoja. Jag VET ju inte! Men det är därför jag frågar!
    Och du är ju trots allt lärarnas lärare, eller har jag fel?
    Du propagerar ju för att man skall kunna bemöta folk/elever så som de är och utgå ifrån att alla är olika.
    Så varför får jag inte svar på mina frågor?
    Och om felet är att jag inte förstått svaret så varför inte svara så jag förstår?

    Jag kan ju bara tolka det du säger till mig i de sista kommentarerna som att du bara vill lägga fram en åsikt utan vidare diskussion!!
    Hur fan ska jag tolka det annars?
    Och vad ska jag lägga ner?

  137. Monika,
    jag är inte ett dugg personlig.
    Om jag frågar så är det helt ärligt för att jag inte förstår.
    Om jag talar om min dotter som har ADHD så var det för att ge ETT EXEMPEL på någon som fått diagnos UTAN skolans inverkan därför att det finns en annan värld utanför skolan.
    Det var ingenting personligt med det,
    utan bara det närmsta exemplet jag kunde komma på, på något jag ville föra fram i en diskussion. För när man har med diagnoser att göra finns det andra aspekter än mänskliga relationer att ta i beaktning.
    En människa med npf är drabbad av sin diagnos även om hon vore den enda människan på jorden.

  138. Du har fått mina svar i tidigare inlägg. Jag har gett mina svar och vet inte vad du egentligen frågar om, när du frågar om jag inte förstod att bloggen handlade om adhd? För vad är det du vill veta av mig som du inte vet själv om adhd. En hel del skulle jag tro. Och varför skall jag sitta och tala om sådant du redan vet, troligen bättre än vad jag gör.

    Jag är privatperson på bloggen, vilket inte förpliktar på något sätt. Jag har valt att tala om den vanliga pedagogiken på det sätt jag gjort och skrivit på min egen blogg. Och jag uttrycker mina egna åsikter, uppfattningar och tolkningar. Som privatperson kan jag vara ensidig, ha starka värderingar, vänstervriden och flummig, samt avsluta en diskussion när jag vill.

    Något jag varken kan eller vill som lärarutbildare!

    Jag sitter inte inne med någon sanning. Uttryckte min uppfattning om hur jag personligen vill att skolan skall se ut.

    Ok, jag blev lite sur på slutet… ber om ursäkt för det korta – Lägg ner nu! Inte så allvarligt menat.

  139. Nej, jag frågade inte ifall du förstod att bloggen handlade om adhd.
    Jag frågade ifall du förstod att dina kommentarer kunde tolkas som att du utgick ifrån att adhd beror på och kunde lösas med psykologi och kännedom om mellanmänskliga relationer. Jag frågade varföreller om du inte visste att det kunde väcka starka reaktioner då adhd debatten mer än väl är så infekterad.

    Jag tror inte heller att du sitter inne med någon sanning, lika lite som jag gör det.
    Jag sitter inne med mina åsikter och delar med mig av dem hejvilt när jag får chansen.

    Jag ville veta VAR, mer exakt, du står i frågan.
    Och jag tycker inte att jag har fått svaret nånstans.
    Men vill man inte svara så måste man inte.

    Det är ändå lite underhållande på nåt sätt att du ”svarar” på varenda kommentar UTAN att svara på mina frågor.

    Är det kanske därför det här utvecklats till en ickediskussion???

  140. För att förenkla det hela lite: Monika tror du att NP funktionshinder existerar och att de beror på biologiska faktorer?

    Eller tror du att de enbart är sociala konstruktioner?

  141. Ja, jag tror att NP existerar och att de beror på biologiska faktorer, vilket jag också har klargjort längre upp. Fast jag tror jag skrev att jag inte förnekar det.

    Nej, jag tror inte att de enbart är sociala konstruktioner, men att mellanmänskliga relationer kan försämra om de inte är okey – vilket jag inte kan säga att de är i skolorna idag på många plan. Och förbättra om de är okey.

    Ja, jag tror att man ibland ställer diagnos i onödan och att det därför är viktigt att vara vaksam.

    Jag har alltså svarat på de frågor som du Lalanda har ställt. Har även gjort det på min blogg lektorio. Kan inte svara på annat sätt än jag gjort.

    Och om jag nu inte visste att debatten skapar starka reaktioner så lär jag väl veta det nu.

  142. Jag menar att NP inte behöver vara ett problem, men att vårt synsätt på att det är hos individen problemet ligger, som många gånger blir problemet. Därför ser jag det viktigt att vi tittar på oss själva och vårt eget innan vi konstaterar att någon har adhd. Det är så lätt annars att det blir att personen blir definierad efter att ha fått diagnosen adhd.

    Jag menar att de får diagnosen adhd. Inte att de har adhd eller äger problemet, som om det vore deras personlighet som om det vore ristat i sten.

    Det är min synpunkt, men också ett sätt att bemöta dem som fått en diagnos som möjliggör det möte jag talar om i vilket man får veta VEM någon är, istället för VAD någon är.

    Jag kan inte förklara det på annat sätt än så här. Om jag inte skall skriva en uppsats och publicera den. Men det behöver jag iofs inte, för på min Lektorio finns en länk till utmärkta artiklar.

  143. Varför kunde inte jag få samma enkla svar som Lärarinnan?
    Varför dessa långa tal om personliga påhopp och dylikt?
    Nåja, var och en gör som den vill…

    Jag håller inte med om att man ibland ställer diagnos i onödan.
    Jag vet inte hur insatt du är i hur man ställer diagnos, men det går inte på en eftermiddag precis, och det är snarare så att man borde ge fler diagnos inklusive vuxna.

    Googla på internet efter Christoffer Gillberg och Eva Kärfve, eller gå in på passagens debattforum på adhdsidorna så får du se,
    våra diskussioner här hos mymlan är ingenting mot vad folk, forskare som pöbel, håller på med därute.

  144. Lalanda

    Därför att du redan ha fått samma enkla svar fast högre upp…

    Nej och du behöver inte hålla med … och jag behöver inte hålla med dig. Vi behöver inte bli ense, när inte ens forskarna kan bli det.

    Och du väljer att fortsätta att tjata om hur jag är och så vidare… istället för att säga tack och adjö tills nästa gång och så avslutar vi den här diskussionen istället.

  145. Och angående skolan. Min högst personliga åsikt är att skolan är nog den mest konstlade arbetsplatsen av alla, både för lärare och elever.
    Skolan har ju bara funnits i vaddå? Hundra eller två hundra år? I alla fall för den breda allmänheten. Där ska alla våra barn gå och lära sig lite av varje, om allt möjligt utan ett annat mål än att lära sig lite av varje och på ett lika konstlat sätt ”passa in” i samhället.
    Förr var barnen med på jobben, där var skolan. Den som skulle bli bagare följde med till bageriet, den som skulle bli snickare till snickarbodet, den som skulle mjölka kor följde med mejerskan och så vidare och så vidare. Då var olikheterna förutbestämda men kanske därför mindre märkvärdiga,
    nu utkristaliseras de i skolan och i hemmen.

    Vad villa jag säga med det?
    Att jag inte tror att man kan integrera alla, att man inte kan skapa EN skola för ALLA.
    Man kan och ska definitivt inte klämma in elever som behöver mycket lugn och ro i en vanlig klass på 25 elever.
    Det är oschysst mot eleven.
    Man stigmatiserar inte barn eller vuxna bara för att man uppmärksammar deras behov och bryr sig om dem, även när det sker genom att de får en diagnos.
    Är diagnosen enda sättet att få till det så låt gå!
    Skolan är som sagt hur konstig som helst ändå.

  146. Uj uj uj… en kul, intressant och givande diskussion, om än med sura inslag. Det gör inte så mycket, jag tycker om livliga diskussioner och hur kul är det att lyssna/läsa när ett gäng ja-sägare debatterar?

    Dessutom har vi i den här tråden lärt oss att vi som har (eller misstänker oss ha) ADHD i många fall är mer sansade än de ”normala”… :-D

  147. He he,
    med tanke på vilka diagnoser min kära dotter har och på att det sägs att mycket ligger i generna skulle det inte alls förvåna mig om även jag är drabbad av lite av varje!

    Särskilt normal är jag nog inte i varje fall.
    ;)

  148. @lalanda:

    Det är bra att inte vara normal ;-) Kanske har du också begåvningen hos din dotter. Ett vanligt drag hos npf:are är nämligen lusten till livliga debatter :-)

  149. Vad bra du beskriver vad ADHD är. Jag har haft min diagnos i nåt år och håller fortfarande på att reda ut vad som är ADHD och vad som är jag. När jag läst hur du fungerar inser jag att ADHD:n format mig en hel del, för det känns som om jag kunde skrivit det du skrivit. Jag fungerar väldigt lika dig!

    Komiskt att du skriver om listorna. Jag gjorde listor förut, men har glömt dem. Ska genast börja med dom igen! Kommer ihåg att jag kände mig löjlig som behövde skriva upp att jag måste duscha, diska, tvätta, etc. Känns faktiskt skönt att se fler som fungerar på samma sätt.

    Läste nånstans i alla kommentarer att det var ok att länka till din blogg, så jag gör det. Säg till om du inte vill länkas till längre. :-)

  150. @Annorlunda: Just listor brukar användas som hjälpmedel, så ta fram dom igen! :) Själv har jag tappat taget om mina sedan jag lydde någons råd att sluta upp med dem. Personen tyckte att jag var ”slav” under mina listor, och det var innan jag riktigt förstod själv att dom snarare var tvärtom, en frihet.

  151. Pingback: ni gillar när jag är personlig « the real mymlan

  152. Mymlan, vad det här var intressant läsning! Och jösses vad det påminner om mig själv (även om jag inte har ADHD, utan OCD samt autismliknande tillstånd). Fast jag är inte vidare hyper – inte ens i huvudet, där det mesta följer hastighetsbegränsningarna – utan snarare hypo. Allt jag gör går jättelångsamt (såvida det inte handlar om logiskt tänkande, teoretisk problemlösning) och blir sällan avslutat. Och planera kan jag, det är bara själva genomförandet som inte funkar som man skulle vilja.

    Listor skriver jag sällan, och då jag gör det är de aldrig vidare detaljerade (minut för minut-varianten) utan snarare måste göra-grejer som måste skrivas upp för att jag över huvud taget ska kunna komma ihåg, prioritera och genomföra. Och eftersom det funkar jättebra så undrar man ju kanske varför jag inte använder mig av det oftare… Antagligen för att jag aldrig kommer igång med att skriva dem.

    Sedan till många ”normalas” syn på ens svårigheter… Det känns sällan som om man kan berätta om dem för personer som inte är insatta och vet vad problematiken handlar om, eftersom de i regel bara avfärdar det med att ”du som är så smart, det där kan ju inte vara några problem för dig, du är bara lat / vill inte / försöker inte” (det är väldigt mycket här i livet som man förutsätts klara av bättre än andra bara för att man är matematiskt begåvad). Men det handlar ju inte om kognitiv begåvning! Fast jag är glad att jag har den, annars skulle vardagen vara ännu knepigare att ta sig igenom. Så medan andra sitter och klurar på hur man ska lösa en uppgift men inte kommer ha några problem med genomförandet, har jag redan löst problemet men lyckas inte ta itu med det praktiska. Men det är bara problemlösningen man får hjälp med, för det praktiska klarar ju alla av… *ironisk*

    Stort tack för ett så intressant inlägg! Och förlåt för min långrandiga kommentar ;)

  153. men oooj, vad ett inlägg kan väcka mycket tankar ;)

    TACK Mymlan för den fantastiska beskrivningen om hur det är att leva med adhd. Kunde lika gärna vara skrivet av mig, du beskrev min vardag till punkt och pricka..

  154. Pingback: men satan så bra « the real mymlan

  155. Pingback: best of mymlan « the real mymlan

  156. Nu när jag hittat din blogg läser jag lite av varje, och jag beundrar dej! Du är så fantastisk, men det förstod jag väl!! Detta om adhd var SÅ bra skrivet, du förklarar så att man förstår. J. har ju fått sin diagnos nu i höst, och även om jag förstår honom så förklarade detta ännu mer för mej. Ni är så lika….. Tack!!

  157. Visst är det fantastiskt, och ja, vi borde träffas, vi får höras nästa gång vi tror oss vara i samma stad. Vi har nog massor att prata om.

  158. Pingback: egenkärlek « the real mymlan

  159. Oj vilken bra text. Nästan allt stämmer in på mig, ja det skulle ha kunnat varit jag som skrivit detta. Jag har adhd/add och vill försöka skriva ner några rader på hur jag och andra med add/adhd funkar. Så att folk förstår. Men jag är så hemskt dålig på att formulera mig. Går det bra ifall jag klipper o snor lite i din text o använder mig av den som typ mall? Självklart så kommer jag att skriva att jag har ändrat i din text o så. Mejla mig gärna. Tack på förhand. Helena

  160. Pingback: mymlans ordklyverier - förlåt « the real mymlan

  161. MMmm…det är stökigt som faan i skallen.Även jag har ADHD diagnos och för tjugo år sedan gjorde jag en liten lätt störtdykning med huvet före ha ha ha ha ja och det gjorde inte direkt livet lättare .Ska bli väldigt spännande tycker jag att se vad forskningen kommer fram till när det gäller dessa diagnoser.Tycker att vi litar alldeles för mycket på läkare.De är vanliga människor som läst ett antal böcker mer eller mindre tjocka.

  162. Pingback: another läsare « the real mymlan

  163. Pingback: favorit i repris - mymlan är ett bokstavsbarn « the real mymlan

  164. Pingback: rensa hjärnan « the real mymlan

  165. Pingback: Trams-lista « I Cattas lilla värld

  166. Pingback: Brist på annat när man inte kan sova «

  167. Pingback: För att reda ut en del. « La Bella Vita

  168. Vad härligt och höra om hur det går för vuxna med denna diagnos. Jobbar inom RBU och ser att det är många föräldrar som undrar om framtiden för sina barn. Du är ju ett jättebra exempel på att det funkar, med vissa ”hjälpmedel”. Jag har själv ett dolt handikapp som ingår i RBU, osteogenesis imperfecta, och föräldrar brukar alltid fråga mig hur det är att vara vuxen med denna diagnos.

    Att man inte vill ha hjälp från samhället har jag full förståelse för. Har tackat nej till det mesta. Ju mer insatser från samhället gör att jag känner mig mer handikappad. Jag vill klara mig själv precis som andra ”friska” människor.

    Jag hoppas att det är OK att jag rekomenderar din sida och det du skrivit till föräldrar med barn med bokstavs diagnoser.

  169. Pingback: the real mymlan

  170. jisses, här var det nästan kö för att kunna kommentera.
    ville iaf bara uttrycka hur imponerad jag är av detta inlägg (det första jag läst av dig). du visar här prov på förmågan att uttrycka sådant som för andra kan vara riktigt vanskligt. du sätter pricken över, liksom.
    jag skulle kunna kopiera detta och lägga upp det på min blogg, för så träffsäkert är det. det gör jag ju förstås inte, men jag tror jag återvänder hit, när det känns som att jag inte vet hur jag ska säga det. det där. det som är som det är.
    ja, svammel, svammel.

    BRA präntat iaf. det var väl det jag skulle säga. :)

  171. Här sitter jag helt fast i din text och alla kommentarer – och jag som skulle jobba… Min 8-åring fick AS-diagnos för 3 år sedan, och jag kan intyga att det där med listor är kanon! Han går i en särskild undervisningsklass med färre barn (som alla har AS) och det har verkligen inneburit mycket mindre stress eftersom allt är så strukturerat och anpassat efter hur han och hans kompisat fungerar. Han är en ursmart kille, men kan fortfarande fråga mig om han badat klart nu, vad han ska göra efter maten (”tvätta munnen och händerna”) osv. Men övning ger färdighet, även på det sociala planet. Så nu leker han även med de andra, ”normala” barnen på skolgården – men behöver inte ha det rörigt omkring sig i undervisningssituationen.
    Tack mymlan för en kanontext – denna liksom alla andra (fast denna läste jag med extra intresse)!

    • Jo, det verkar vara en het potatis detta i den akademiska världen… Själv kan jag ju bara utgå från egna erfarenheter och en allmän känsla av att alla är olika – det som är bra för den ene är inte nödvändigtvis bra för den andre. Synd bara när skolan ibland driver en ensidig linje typ ”alla ska integreras” och det faktiskt inte är det bästa för det enskilda barnet. Jag är verkligen tacksam för att vi hittat en bra lösning för vår son. Och för att detta med adhd och Asperger faktiskt börjar sippra in i folks medvetande – ju fler ”levande exempel” på medmänniskor i vår omgivning som har diagnosen, desto mindre tabubelagt att prata om det. Någon nämnde parallellen med HBT – tänk, det kanske t o m blir PC att umgås med/vara en aspie eller dampie ;-)

  172. Blev så glad. Tack för att du skrev om det, om dig alltså. Vet du varför det glädjer mig? För att jag kraschade totalt själv och har ensam försökt komma tillbaka. Hamnade inom den obefintliga psykvården. När jag fick min ADHD-diagnos på våren 2008 hade jag inte fått hjälp på XX år. Och jag lovar att jag kämpat.. Blir glad för att du ger mig hopp. Du är ju verksam och jobbar också. Det har varit det enda som hållit mig igång under alla år, drömmen och hoppet. Jag vet ju att jag har en oerhörd kapacitet. Trots att, eller kanske faktiskt just för att du verkar ha haft ännu svårare än jag att sortera upp dig själv efter vad du beskriver, så har du aktivt hittat fungerande strategier för att göra saker. Jag var inte lika nödd och tvungen till just det initialt, tror jag, eftersom jag kunde flyta på ett tag. Tills det gick åt h-e. Depressioner, haft säkert 100. Djupa, kanske inte så långa, men ständigt återkommande var tredje vecka under många år. Det har tärt. Idag är de borta, men jag har dippar av understimulans och av mitt livs meningslöshet.
    Precis som att du är mymlan -mer än en diagnos, så är jag Vicki, som ändå hittade hem och framåt av diagnosen. Tyvärr förvägrade sjukvården mig den. Får väl se vad jag orkar anmäla. Just nu vill jag bara ta all min ork till att leva och bli allt jag är. Äntligen.

  173. Pingback: Rörd och störd. « TankariLösVikt

  174. Pingback: Nytt på webben om ADHD « Genrep

  175. Du är klockren för beskrivningen av mig.Jag fick min adhd diagnos för två år sen.Efter jag insett att jag å min son som fick diagnosen vid sex års ålder nu arton är sååå lika..Äntligen fick jag oxså ett namn på mina depp å konstigheter som överaktivitet ångest skit dålig självkänsla mm..Jag är nu fyrti år å brinner för dessa barn som fortfarande anses som svåruppfostrade,skrämmande men de går långsamt framåt…Vi är speciella men sååå roliga å ärliga som få…..

  176. Pingback: varför super jeppe? « mymlan. the real.

  177. Pingback: jag vill vara alla till lags « mymlan. the real.

  178. Pingback: vi är alla olika « mymlan. the real.

  179. Suveränt upplysande om adhd, bra att det syns att vi tjejer har det också och hur det yttrar sig. Känner igen mig så väl. Tack.

    • Tillägg:
      Victoria ovan, kul att läsa om dig, haft liknande erfarenheter. Skulle vilja träffa andra med ADHD om tillfälle uppstår.
      Synd att sjukvården missar tjejer/kvinnor med ADHD. Även då man sökt hjälp som en galning många år. De har väl otillräcklig utbildning i det.

  180. Tack för att du delar med mig. Detta inlägg har gett mig en helt ny förståelsse för min f.d. sambo som jag många gånger avfärdat som lat, ointresserad och hyperstressad över småsaker.

    /Pernilla

  181. Pingback: Mymlan förklarar så bra. « Victorias ADHD-blogg.

Kommentarer inaktiverade.