vad som är så farligt med unga mammor

Ett av dagens ämnenNewsmill är unga mammor.
Eftersom jag själv var en ung mamma tänkte jag svara på frågan. Eller åtminstone försöka.

Vissa saker känns självklara. Som att det finns bra och dåliga föräldrar i alla åldrar. Ungdomen har sina fördelar medan det kan finnas andra fördelar med att vara 40+ när man skaffar barn.
Att unga föräldrar måste försvara sig och argumentera för varför de inte gör abort är knappast något nytt, eller att unga föräldrar måste vara hundra gånger bättre än äldre för att bevisa att de faktiskt kan.

Så var det i varje fall när jag fick barn. Jag var arton år och ensamstående. Den 20-årige pappan fanns med i bilden, men vi var inte ett par. Alla var otroligt skeptiska och trodde inte att jag skulle klara det.
Jag kan säga utan att darra en sekund att jag var en otroligt bra mamma de första åren. Bättre än så blir jag aldrig. Bättre än så blir ingen. Jag var tamigfan en perfekt förälder som gjorde allting rätt. (rätt enligt mina egna principer och tankar jag då hade om hur en förälder bör vara)

Jag lämnade aldrig bort mitt barn, jag var med honom dygnet runt och pratade med honom och sjöng för honom och läste böcker när han var så liten att han helst åt upp papperet. Jag bar honom hela kvällarna och aldrig att jag för en sekund skulle tyckt att det var jobbigt eller betungande. Jag var ett uppriktigt frågetecken när jag fick frågan om det inte var hemskt jobbigt att vara ensam med ett litet barn. Det är fan jobbigare att få ett litet barn när man är två och samtidigt ska försöka hålla ihop en relation när det kommer in en tredje person i bilden, tänker jag…

Dessutom var jag så naiv så att jag på riktigt inte kunde sätta mig in hur det var för andra. Jag såg nästan föraktfullt på personer som tyckte det var jobbigt med en bebis som skrek. Att man kunde känna ilska inför sitt lilla barn framstod för mig som helt absurt. Jag var inte ens i närheten av det innan jag som 23åring fick mitt tredje barn – det var då mitt liv förändrades.

Jag hade ju ingen annan att bry mig om än mitt lilla barn, han fick all min kärlek, all min tid, all min energi och all min uppmärksamhet dygnet runt.
Så till det farliga: Jag var ung och svårväckt. Han kunde få skrika ganska länge och ganska högt på nätterna innan jag vaknade. Men när jag väl vaknade så tog jag hand om honom så bra så bra. Och generellt så hade jag betydligt mer ork och energi då än jag har nu. Tanken på en bebis nu är otänkbar, jag skulle verkligen inte på något sätt klara av det känns det som. Att inte få sova ordentligt på nätterna och såna saker.

Men åter till det farliga: En ung förälder är coolare än en äldre. Det är såklart individuellt men är min erfarenhet när jag ser mig om i bekantskapskretsen. Yngre föräldrar ojar sig och oroar sig inte i onödan. Man är inte lika hönsig. Eller som mina barn har sagt: ”Du håller inte på och oroar dig för sånt som inte spelar nån roll, du bryr sig om sånt som är viktigt”.
Betyder: jag går inte i taket för att de glömmer mössan när det är tjugo grader. Mina barn har fått gå själva till och från skolan tidigt och jag har inte varit särskilt orolig över deras fysiska hälsa förrän de verkligen varit sjuka. Däremot har jag varit rädd och orolig för andra saker, som hur det ska gå för dem i livet, hur de har det med relationer och hur de farit illa av mitt och exets stormiga äktenskap.

Mer farligt: en ung förälder är mer egotrippad. Jag är övertygad. Å ena sidan var jag så ung när jag fick barn att jag aldrig hade hunnit få ett vuxenliv att jämföra med. Det var ingen stor omställning att få ett barn. Jag hade inte hunnit få vanor som kändes svåra att bryta. Jag bekymrade mig inte om tiden.

Men det kom senare. En ung förälder ska göra karriär, kanske hitta kärleken, jobba och ha roligt och resa och allting samtidigt. En ung förälder är nog mer stressad. Medan en som får barn efter att först ha längtat och väntat och hunnit utbilda sig och resa och jobba kanske tar sig tid att bara vara förälder.
Och visst, det har sina nackdelar för barnen. Samtidigt som risken att man börjar curla är rätt liten. Och jag tror inte på att sopa undan för sina barn hela tiden. Jag tror att barn mår bra av att ta ansvar, och att de kommer att klara sig bättre i livet om de vet hur man lagar mat, bäddar sängen, packar en resväska och kör igång en diskmaskin.

Samtidigt som jag såklart ständigt har dåligt samvete för att jag jobbar för mycket, har för lite pengar och dessutom faktiskt behöver egen tid för att orka finnas. Hade jag väntat i femton år med att skaffa barn kanske jag hade hunnit bygga upp något stabilare yrkesmässigt och ekonomiskt och förmodligen även relationsmässigt.
Mina barn börjar ju bli så stora nu att jag kan fråga dem. Och de tycker om att ha unga föräldrar. Den äldste sonen som nu är lika gammal som jag var när jag blev gravid med honom uttrycker ofta tacksamhet över sina föräldrar, för att vi är unga, har koll och inte är sådär ”jobbiga” som ”alla andra” föräldrar är. Tilläggas kan att hans kompisar av någon anledning är mer eller mindre sladdbarn allihop med äldre föräldrar än genomsnittet…
Men de kan förbanna mig för att jag inte bakar bullar, aldrig jobbat deltid och hämtat tidigt på dagis som andra föräldrar, att jag inte är sådär pysslig och hemmafruaktig som de andra mammorna är.

Sen finns ju en del fakta som argumenterar för att skaffa barn tidigt. Kroppen klarar det bättre. En ung kropp blir snabbare återställd efter en förlossning än en äldre. För att inte tala om att fertiliteten sjunker snabbt med åren. Rent fysiskt och biologiskt är väl 18-25 den allra bästa åldern att skaffa barn. Men det går inte riktigt ihop med vårt samhällssystem, med de normer vi har i västvärlden och det faktum att barnen också bor hemma längre och blir självständiga senare än för inte allt för många år sedan.

Jag tror att den största rädslan när det gäller unga föräldrar är den man som förälder känner. Jag vill inte att min dotter ska få barn när hon är arton. Eller att någon av sönerna ska bli tonårspappor. Därför att jag är deras mamma. Jag vill att de ska hinna leva lite, skaffa sig bra utbildningar och jobb och stabila relationer innan de skaffar barn. Och jag är ska erkännas lite rädd för att behöva bli en extramamma som man kanske blir om ens barn får barn tidigt… Jag blir gärna mormor eller farmor, men har gärna några barnfria år efter det att mina lämnat boet.

Min yngste fyller 17 när jag är 40. Jag väntar gärna med barnbarnen tills jag blir 45. Eller nåt. :)

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

About these ads

15 reaktioner på “vad som är så farligt med unga mammor

  1. Min äldsta dotter fick sitt barn vid 19 år (med fadern med i bilden så de var ju förstås 2) Hon passade på…Det var ett planerat barn, …sa dom. Hur som helst. En bättre mamma än hon får man leta efter, så delaktig, så med i sina barns (ett till vid 23 års ålder)intressen .. och skola.. och kompisar. Min yngsta fick sitt första vid 29 års ålder och har fått sitt andra nu) En väldigt påläst mamma men…kanske lite ängsligare att göra ”rätt” o s v… men bra förstås. De är bra på olika sätt och vis. Alla får rum i vår herres hage. Och rent fysiskt är det ju faktiskt bäst att få sina barn tidigare. Och det är väldigt roligt att vara en ”ung” mormor och orka hänga med. (vaknätter, avlastning) Och även med det roliga..på höstlovet t ex åker vi till Wien med mellanflickan som vi gjorde med äldsta för två år se´n. Kram.

  2. Man ska leva innan man skaffar barn, ska man inte leva efter OCKSÅ?

    Jag vill göra det jag gör nu även efter det att jag fött några barn, om jag nu gör det.

    Jag vill umgås och ha ett aktivit sexualliv tills jag är 80 (MINST, med den tidens alla plastikoperationer kommer jag nog se ut som en läcker femtonåring, I wish)

    40-åringar är också människor som förtjänar att ha kul.

  3. Tack för ett bra inlägg.
    Själv var jag 22 när första barnet kom. Tvåan kom sju år senare och orken hade avtagit betydligt.
    Första barnet var inga bekymmer att ha med sig men tvåan fick mer hemmatid. Kanske mer kvalitetstid på ett sätt men blev också mer begränsad.

    Jag tror på ungt föräldraskap. Skulle dottern (är tolv nu) bli gravid inom ett par år så skulle ingen av oss här se något bekymmer med det. Det är ju inte bara en mamma och en pappa som ska finnas utan man kan faktiskt vara flera som hjälps åt.

  4. Det måste ju vara en fråga om personlighet, mer än om ålder.

    Jag var 22 när jag fick min första.

    Jag har satt mina barn före mig själv.
    Sett till deras välmående och fogat mig efter deras bästa i det hela stora.
    Jag har kompisar som fick barn i samma ålder där det inte fungerat alls. En tjej tog ett sommarjobb i tre månader (!) när sonen var två år. Hon såg inte ngt problem med att vara borta, ”han hade ju sin mormor.”
    Hon har i dag två barn och sätter fortfarande sig själv i främsta rummet, ungarna får hänga med bäst dom kan, vilket inte alltid blivit så jäkla bra.

    Jag har kompisar som är 45+ med 14-åringar.
    Den ena är karriärmupp och kör sitt race, ungen får klara sig själv till stor del. Han har haft egen hemmanyckel sedan han var sex år. Har kommit och gått som han vill, vilket gynnat henne eftersom hon då kunnat göra sina saker.
    Den andra är tvärtom, helt manisk på att ha koll på ungen som gärna ska ha hjälm när han går till skolan eftersom han kan snubbla eller få en bomb i huvudet..

  5. Har följt en dansk dokumentärserie som heter Unga mammor. Även om jag fattar att för att folk ska vilja titta behöves det ju vara lite spännande, så tycker jag de klumpat ihop alla unga mammor som har nåt slags problem. De bråkar mycket, lever på bidrag (vilket inte är så konstigt om man bara är typ 19, men ändå) eller har själva haft mycket trassliga barndomar. Jag hade gärna sett en dokumentärserie som visar att unga föräldar fakiskt kan vara bra unga föräldrar, och inte en serie som bekräftar människors fördomar.

  6. Jag tycker det är lustigt över huvud taget att en mamma på 22-23 kallas en ”ung” mamma!
    Det har ändrat sig så otroligt det där. Jag var 23 när jag fick mitt första barn för exakt 26 år sedan (så nu vet alla hur uråldrig jag är) och jag kände mig varken speciellt ung eller konstig. Jag hade liksom festat klart, hade utbildat mig och hade jobb och fast förhållande. Idag ses man nästan som suspekt om man skaffar barn i den åldern. Min dotter är idag lika gammal som jag var när jag fick barn och där kan jag ju säga att nåt barnafödande känns vääldigt avlägset… :)

  7. Jag känner inte att jag har nåt att säga emot nån av er. Men visst handlar det mer om person än om ålder, att vara en bra förälder. Det var ju ungefär så jag inledde hela inlägget… :)

    Sen är det ju så att det inte finns ett sätt som är det rätta att vara förälder.

    @deeped: Jo jag gjorde det men det funkar inge vidare… 0 läsare på hela dagen. ;) Varför ska man publicera sig på Newsmill när man har en egen blogg liksom.

  8. Pingback: newsmill öppet men stängt « the real mymlan

  9. Pingback: Same same but different — Newsmilleffekten uteblir?

  10. Pingback: delade | newsmill öppet men stängt

  11. Såg en svensk TV-serie om just unga mammor för nåt år sen, några av tjejerna var i och för sig i 15-årsåldern, vilket kanske är lite väl tidigt för egna barn, men anyhow; någon uttalade sig i detta program om hur unga föräldrar kan ha en fördel, eftersom de inte hunnit skaffa sig vanor och livssituationer som de behöver ändra eller ge upp för att de ska få barn. De var alltså mer anpassningsbara än en 27-åring som oroar sig för att trampet av små barnafötter kan störa den egna personliga bekvämligheten. Det ligger kanske något i det.

  12. @Sliven: Jag tror det ligger väldigt mycket i det, utifrån det jag ser hos mina vänner som är äldre när de skaffar barn, jämfört med hur det var för mig och några andra jag känner som fick barn tidigt.

  13. Pingback: man är inte äldre än man gör sig « mymlan. the real.

Kommentarer inaktiverade.