Jag har haft en sån dag idag. Läst bloggar, bloggat, testat lite betatjänster och ett par nya plugins och tagit mig tid att pyssla med sånt jag annars inte riktigt hinner med.
Och funderat över mitt bloggande, vilket tidigare idag resulterade i ett inlägg.

Nu har turen kommit till statistiken. Jag gillar statistik. Tycker om att titta på kurvor, se diagram som visar att saker händer. Det är inte minst intressant att se vad det är som gör att besöksantalet i min blogg plötsligt skjuter i höjden, som här:

Jag kan säga att det har ingenting med Twingly att göra. Det har ingenting med FRA att göra. Och det har inte heller att göra med namndropping eller sex.

Det har med det här att göra.

Och det är inte ett undantag. Kollar jag statistik ett tag tillbaks är mönstret tydligt. Flest besökare får jag när jag skriver väldigt personligt, om mig själv, och utan att länka till någon eller på annat sätt försöka imponera eller verka smart.

Här är de tio mest lästa inläggen senaste kvartalet:

Erotiska noveller skrevs för snart ett år sedan när bloggen var ny. Dit hittar folk via google när de söker efter just det rubriken säger.
Sedan kommer alltså bokstavsbarnsinlägget. Ett högst personligt inlägg, som jag svamlade ihop en sen kväll.
Att fylla bloggosfären med kärlek var ju en utmaning som spred sig och därmed lockade hit folk, och ”Ja till livet” drog hit folk från Emanuel Karlstens blogg, och från en artikel på dagen.se.

Sedan följer två inlägg som är länkade längst upp i min högerspalt, inlägg som handlar om mig. Sedan på sjunde plats kommer det första inlägget som behandlar sådant som är populärt i bloggvärlden i övrigt, för att följas av ytterligare tre högst personliga inlägg.

Går man ett år tillbaks i tiden och tittar vilka inlägg som ligger i topp sedan den här bloggen skapades ser vi att mönstret håller i sig:

Här har vi två inlägg som folk hittar till via google. Det är fortfarande de erotiska novellerna men utslaget på ett år hamnar också Bajs högt upp på listan över populära söktaggar.
Annars är det sex inlägg av tio som är extremt personliga och handlar om mig. Om mymlan. Dom är skrivna sent på nätterna och varje gång har jag tänkt att mina läsare måste tycka att det är hemskt trist och navelskådande. Men statistiken visar något annat.

Det leder till en del funderingar över bloggandets vara och inte vara. För det är ju farligt att vara personlig. Dessutom är det ganska smetigt och jag skulle själv inte orka följa en bloggare som alltid delade med sig av sina förvirrade nattliga tankar.
Så jag har en annan teori om varför just de inläggen blir de mest lästa, (förutom att några av dom ligger på förstasidan hela tiden, de var väldigt lästa redan innan jag lade dit dem och exempelvis bokstavsbarnsinlägget sköt i höjden direkt)

Jag tror att det är mixen. Jag blandar högt och lågt, att jag ibland skriver åsikter, en del tydligen kontroversiella som i inlägget ”Hur man gör barn”, som också fick en massa läsare, länkar och en del mycket upprörda kommentarer.
Jag skriver mycket om nätet, om andra bloggare och en del om jobb och allmänna saker om barn. Och ibland även riktiga tråkinlägg om vad jag äter eller att jag sover dåligt.
Och när jag då drämmer i med något riktigt personligt kanske det blir mer intressant än om jag alltid skrev så? Folk får en bild av mymlan, riktigt vad för bild vet jag inte, men när jag sedan plötsligt klär av mig naken blir det mer intressant när ni har en annan mer officiell bild av mig som person. Är det så?

Eller borde jag fläka ut mitt inre varenda natt? Skulle ni inte tröttna då?
Sen kan det vara så att jag plötsligt höjer mig ett snäpp rent språkligt de där timmarna på natten och de inläggen är mer välskrivna och håller högra kvalitet än vardagstramset. Men man kan inte vara på topp jämt…

Från mymlan och mina navelskåderier började jag sedan fundera över massmedia och nyhetssajter. Jag funderar ju en hel del på hur medierna ska bli mer relevanta och hänga med i tiden. Och jag är lite orolig och undrar ibland vad jag håller på med, det känns kört liksom. Eller bara svårt och jobbigt och trögt.
Men så slog det mig att om man översätter min blogg och mina bloggläsare till en större tidning och dess läsare så kanske det är så nyhetssajterna ska fungera också.
Ha en bra mix till vardags, hålla sina läsare ajour, skriva om vad som händer och om inget händer rapportera ändå. Och sedan, någon gång då och då, drämma till med det där riktigt bra välskrivna unika materialet som ingen annan hade kunnat göra. Det egna reportaget som skiljer sig och gör att folk fortsätter komma för att de väntar på nästa höjdpunkt.

Jag är ju övertygad om att den goda kvalitativa journalistiken kommer att fortsätta finnas, att mediaföretagen kommer att fortsätta finnas, i varje fall en del av dem, men jag tror inte att lösningen är att snuttifiera precis allting och köra ut det snabbt och slarvigt. De som verkligen vill behålla sina läsare och hitta nya måste då och då bjuda på något alldeles extra. Något som skiljer sig och som inte går att hitta någon annanstans.

Ungefär som att min ”let me introduce myself” eller ”mymlan är ett bokstavsbarn” inte kunde ha skrivits av någon annan, inte ha tagits emot som de gjorde om någon annan skrivit dem. För grejen är att det var jag som skrev. Mymlan som ni läsare kände sedan tidigare, mer eller mindre.

Nog för att gammelmedia behöver duktiga multimediajournalister som kan skriva och filma och publicera snabbt på webben. Men de måste också i fortsättningen satsa på god journalistik och begåvade skribenter, de där som kan skriva som ingen annan. De där som läsarna lär känna och vill ha mer av och även betala för att läsa, oavsett vad de skriver om, för att de är bra.

Så måste det vara.