Av kommentarerna att döma verkar det som om jag var rätt ute i mitt förra inlägg.
Men nu behöver jag er hjälp. Det här handlar alltså inte bara om egoboost utan mer om att försöka hitta paralleller mellan den lilla bloggen och den stora nyhetssajten. Och vilka kan väl svara bättre än ni som faktiskt är mina läsare?
Jag försöker alltså hitta svaret på frågan hur man gör en nyhetssajt till ”Den enda sajt du behöver”.
Jag vet att jag har flera läsare som i princip inte läser några andra bloggar än min. Som har den på listan över sajter som kollas varje dag. För att det är ”den enda blogg man behöver” kanske? Jag vill veta varför.
Jag försöker att ha en bra mix. Jag försöker att blanda mjukt och hårt, åsikter med flams och lek, tips om andra med riktiga egotrippar. Till er som inte är så bevandrade i bloggvärlden eller på nätet överhuvudtaget försöker jag förklara och leda vidare, för er som är nördar försöker jag ge någon slags paus från det ständiga nördpratet.
Ingen kan älskas av alla. Alla ämnen kan inte intressera alla.
Ingen tidning kan locka alla.
Min blogg är definitivt inte intressant för alla, och den har inte tusentals läsare varje dag. Men en sak jag verkar lyckas med är ändå att ständigt hitta nya läsare som faktiskt stannar och kommer tillbaks. Många av er är min blogg trogen. Det jag försöker ta reda på är hur nyhetssajter ska göra för att lyckas med det. (och hur jag ska lyckas behålla er här hos mig i den allt hårdnande konkurrensen)
En lokaltidning måste på något sätt försöka vara relevant för en väldigt bred publik. Allt från barnfamiljer till pensionärer, unga arbetslösa till övre medelklass mitt i karriären och så vidare. En lokal nyhetssajt har ändå en begränsad målgrupp i form av dem som känner en geografisk tillhörighet, och hur får man fatt i dem och hur få dem att återvända?
Vilken mix behövs, hur gör man för att folk med så olika behov alla ska känna sig hemma?
Jag har en teori som inte handlar så mycket om mixen av ämnen eller blandningen av kort och långt, ytligt och personligt. Det handlar om att bygga relationer. Om att få läsarna att känna att de har en relation till sajten, eller till en person.
Jag vet att jag har personer som följt mig på nätet i mer än tio år utan att någonsin träffa eller lära känna mig. Jag undrar varför? Det är knappast min person som är så intressant i sig själv, det måste vara något mer, något om hur jag förmedlar min person eller mina åsikter?
Jag tror att den här bloggen inte skulle varit ens hälften så framgångsrik om jag inte kommunicerade med er. Om jag basunerade ut mina åsikter eller tvingade på er mina musikvideor (de inläggen är de minst klickade…) utan att ta till mig av era reaktioner. Jag svarar på kommentarer och ber om hjälp, jag vill lära känna mina läsare precis som jag låter mina läsare lära känna mig.
Jag tror att tidningarna också måste jobba mer så.
Bygga relationer. Tala till sina läsare. Diskutera och förklara. Få dem att känna sig viktiga och sedda och få dem att förstå att deras åsikter och tankar räknas.
Och – ungefär som jag gör här i min blogg – lotsa dem vidare.
För att vara en naturlig startsida på nätet idag krävs mer än att man har ett eget innehåll som funkar. Jag tror att man måste vara öppen för att nätet inte är en sluten värld, att man inte kan isolera sig från resten. Länka vidare, tala om för sina läsare vad som är hett idag, vad som är läsvärt på andra ställen. Så att tidningsläsaren vet att ”om jag går in på ”nyhetsbladet” vet jag att jag kommer få tips om vad som är bra och intressant på andra ställen”.
Och kanske också göra som jag gör här och nu. Tänka högt, dela med sig av funderingar och fråga sina läsare hur de vill ha det, vad de vill ha och vad som gör att det återkommer.
Varför kommer just du tillbaks till min blogg?
Läs även andra bloggares åsikter om mymlan, framtiden, nyhetssajter
Jag kommer tillbaka för det första för att jag gillar dig som person, det lilla jag lärt känna dig över nätet. Du visar integritet på ett sätt som tilltalar mig. Jag har stoooor respekt för dig och det du säger känns alltid genomtänkt och klokt. Vissa människor inger någon särskild slags respekt och coolhet som jag alltid undrat hur de gör. Och det gör du.
För mig är det viktigt att man får feedback på kommentarer man skriver hos andra (som du själv skirver) för att jag ska tycka det är intressant, och då menar jag inte att du tvångsmässigt ska svara på precis varenda kommentar (vilket du heller inte gör) utan när du har något att säga. Det är då det känns äkta och som att du engagerar dig och då känns det man skriver betydelsefullt och sporrar en att vilja komma tillbaka.
Jag gillar att du länkar till olika bloggare och blogginlägg och jag gillar att du har en lång bloggrulle med så pass mycket olika bloggare. När du länkat till mig har jag känt mig stolt. ”Mymlan länkade till MIG”
Hmm, hela Mymlanbloggen är ett fenomen på nåt sätt, jag har gillat din blogg sen första gången jag klickade på den och jag vill inte låta sliskig, men du är sååå värd den stora uppmärksamhet din blogg har och du borde ha ännu större. Om du någon gång skulle få för dig att sluta blogga skulle jag fan bli ledsen på riktigt.
@Kurry: Nu gör du mig generad. Och gav mig en del att tänka på. Tack!
Ja, vad sjutton ska man säga nu som inte Kurry just sagt? Håller med honom/henne fullt ut.
Svaret på frågan varför man kommer tillbaka hit tror jag du själv givit egentligen. Det är mixen av allvar, humor, personligt och allmänt som gör det intressant. Du känns alltid påläst och genomtänkt och har alltid en ståndpunkt. Oavsett om man håller med eller inte är det skönt med folk som vågar stå för något. Och du är ibland liten, skör och sårbar så att man bara vill ta hand om dig.
En jävla spännvidd helt enkelt. Och så kan du skriva, en nog så sällsynt egenskap i bloggosfären.
Jag håller med Kurry om att man är stolt över att finnas i din rulle, och det där du sa då vi sågs över en lunch i Gbg kommer jag aldrig att glömma. Du är bra, så dina ord väger.
Jag återkommer för att du skriver bra. Om olika ämnen. Med känsla och engagemang. Däremot ”orkar” jag inte alltid följa dina länkar hit och dit till andra bloggar, och då faller poängen med ditt inlägg – eftersom jag inte förstår kontentan. Men det beror främst på tidsbrist från min sida, inte ointresse.
Fortsätt som du gör. Utsökt!
Tja, och jag får väl typ bara hålla med först Kurry och sen Abbes pappa. (Jag är ju faktiskt ensam om att kunna med om hans sista stycke, till och med.)
Men hjälp… jag blir generad på riktigt och så kommer jante och klappar mig på axeln. Men tack!
Och så till fråga nummer två: Kan man känna för en nyhetssajt som ni känner för mig? ;)
Alltså – det som drar er hit – kan en nyhetssajt innehålla de olika ingredienserna och göra så att ni känner er hemma där?
Jag återkommer för att du är dom 3 essen – smart snygg och smal…
Pingback: Tumtum » Something is wrong
Jag har nyss hittat hit och kan därför inte svara på om jag stannar, men jag gillar det jag läst så här långt.
Hmmm… Jag är ju en person som ändrat åsikt om din blogg på kort tid. Ärligt talat så brydde jag mig inte om din blogg innan du skrev ”Mymlan är ett bokstavsbarn”- det var först då den för mig gick från att vara en blogg jag visste uppskattades av många, till att bli en blogg med intresse även för mig. Nu har jag upptäckt att den ur ett flertal aspekter är spännande och inte minst givande.
Och det är kanske lätt att tro att jag bara följer bloggar som är skrivna av folk som har mentaldiagnoser, men så är inte fallet. Men vad som är intressant för mig, och som man kanske även kan tala om på mer generell basis (även om jag själv inte är ett bokstavsbarn) är ju det här med beröringspunkter, delaktighet och igenkänning i vad en skribent förmedlar. Och klart som fasiken att folk känner sig sedda och bekräftade av ett svar på en kommentar eller en länk, och själv är jag inte alltid så noga med det där med att svara på kommentarer då de, som i det här fallet, kan vara väldigt utsvävande och det skulle ta mig längre tid att svara på kommentaren än att göra ett inlägg av den- och då prioriterar jag.
Du ger intryck av att ha koll, dina åsikter betyder någonting och även om du inte har bloggat sedan urminnes tider så är du en medieperson som journalist, och det här tror jag gör extremt mycket för din trovärdighet- även när du är personlig. Det här ser folk- och de känner sig sedda tillbaka. Det ligger tyngd och erfarenhet i dina texter, och även om de ämnesvis inte alltid intresserar just mig så ser jag i egenskap av bloggare att den här bloggen är en riktig pärla för just bloggare. Den handlar ju jättemycket om media. Det här har jag precis upptäckt :)
Du tipsar och länkar, och vad är så horigt med det då? Det där dags att avliva den där bilden av länkandet som något twinglyhorigt och något som gör för att få fler läsare- och jag funderar även själv, inspirerad av dig, att införa något liknande ”Mymlans lördagsgodis” på min blogg. Jag läser mycket på internet och hittar mycket smått och gott både på andra bloggar och nyhetssajter- och varför inte dela med sig till andra?
Det är en stor diskussion vad som gör en blogg populär, och det här blir en stor kommentar, så jag rundar av. Men för att svara på din fråga:
Varför kommer just du tillbaks till min blogg?
För att den ger mig någonting. Och det här är ingen ”konstant” blogg- här händer saker och man klicka sig vidare till andra läsupplevelser, viktigheter och roligheter. Så sluta för guds skulle inte med länkandet- tipsa och twinlgyhora på! Och våga vara personlig när lusten faller på.
Och ett önskemål från mig, och från många andra tror jag, är att du ska skriva mer om bokstavsbarneriet. Men det tycker nog inte du, fast det är helt okej :)
Pingback: Veckan som gått - vecka 39 at Same Same But Different
Det är det som skrivs som är viktigt inte den som skriver.
(Stephen King)
Jag gör snabssök på ämnen eller sökord och oftast är det samma bloggar som poppar upp, nyhetstidningar på nätet? jag läser bara amerikanska för jag tycker Sverige har nått vad som fanns t.ex. inom Excite.com 98 först nu inom multimedia.
Som jag ser det är internet mest kul för nybörjare i ca 5 år.
Och på den gamla goda tiden som webmaster var det mesta fritt: Excite/Napster you name it.
Be well,
LordParzifal
Pingback: the real mymlan ett år senare « the real mymlan
Pingback: Det brinner i knutarna at Same Same But Different