Tänk vad ett litet inägg på bara två meningar kan ställa till det.

Mina rader om sonen som skulle på filmkväll och min önskan om att filmkvällen inte skulle vara en förtäckt fyllefest, refererat till Johanna Sjödins blogg, utvecklades till en väldig diskussion om huruvida det är okej att säga att någon är ful.

Och det har visat sig finnas en jävla massa perspektiv på frågan.

Johanna själv skriver så här:

Kan ni tänka er en situation där en diskussion huruvida en mans blogg är bra eller dålig i slutändan blir en diskussion om han är ful eller snygg? Det kan inte jag. Den här bloggen är politisk. Hur jag ser ut är ointressant i sammanhanget.

Det är ju alldeles sant. Jag känner till en lång rad manliga bloggare, som skriver om politik, som har bild på sig själva men vars utseende faktiskt aldrig kommenteras. Å andra sidan är de inte nakna på bilderna. Däremot så vet jag ganska många som inte klarar av att läsa hos Blogge för att de blir distraherade av bilder han lägger ut som föreställer annat än han själv.

I vårt samhälle är det norm att man har kläder på sig när man vistas bland folk. Den som går ut på gatan naken riskerar faktiskt att dömas för ”förargelseväckande beteende”, det är alltså kriminellt att provocera med sin nakenhet.
Personligen tycker jag att det är larv. Vill man vara naken (varför man nu skulle vilja vara det) så bör man få vara det, precis som man ska få klä sig hur man vill eller färga håret knallrosa eller blondera det om man tycker att det är tjusigt.

Jag gillar människor som bryter normer, av ren princip. Själv vågar jag inte ens se mig själv i spegeln när jag är naken, än mindre visa upp mig för någon annan, och att lägga upp bilder på mig själv naken finns inte på kartan.
Kanske just därför tycker jag att Johanna är så jävla cool och modig som faktiskt gör så.

Men. Och det är ett viktigt men. Den som väljer att bryta mot invanda normer måste också räkna med att bli ifrågasatt och kritiserad. Hur mycket jag än önskar att det inte vore så kan jag inte blunda för fakta. Därför krävs mod för att våga bryta mot normerna, och därför önskar jag att fler vågade, så skulle det kanske inte vara någon big deal längre.
Och på ett sätt kan jag tänka att det är häpnadsväckande att folk fortfarande reagerar så intiutivt på just nakenhet.

Men tillbaks till saken: Johanna skriver en politisk blogg och väljer att lägga nakenbilder på sig själv i headern.
Ulrika Good kommenterar så här:

Fast jag kan ändå inte låta bli att tänka på att om man lägger upp nakenbilder i sin header, snygga eller fula, så får folk just det – bröst i huvudet. Och då är det lätt att de missar allt man vill säga.

Tyvärr så har ju Ulrika rätt. Men det är ungefär samma fenomen som att en nyhetsuppläsare i teve helst ska se neutral ut, inte för snygg, inte för ful, helst inte ha rosa hår eller piercingar i hela ansiktet – eftersom det distraherar tittaren och gör det svårt för visa att höra vad personen säger.
Vad man än tycker om att det är så är det så.

WB, som är skyldig till hela uppståndelsen, skriver så här:

Hur många kommer att sätta igång en diskussion över kommentaren “snygg du är”/”snygg bild” etc – om du bytt i din blog? Så varför ska man inte få säga om nån är ful? Vad hände med transparens och vara rak?

Mitt svar på det är enkelt. Det finns ingen anledning att utan att vara tillfrågad tala om för någon att den personen är ful. Det har ingenting med transparens att göra. Eller med rakhet. Det går att vara rak och ärlig utan att oombedd kasta skit på folk.
Att däremot säga att en bild är snygg eller att man har en sjyst frisyr är något bra, som gör en annan människa glad och inte skadar. I min värld finns ingen anledning att skada människor i onödan.
Så, frågade någon, finns det tillfällen då det är nödvändigt att skada någon annan?

Det måste sägas att WB har skrivit elaka saker om personer i min blogg förr, utan att jag reagerat eller bett om ursäkt å hans vägnar.
Men då är det personer som själva bett om det. Personer som muckat. Personer som själva är rätt bra på att sprida skit och jävlas med andra. Och jag är inte heller mer än människa och jag har också en elakhetsgen som även om jag själv inte skulle använda de formuleringar som WB gör så kan jag faktiskt må lite gott över att han gör det, när de vänder sig mot människor som på ett eller annat sätt jävlats med mig och framförallt mina barn.
Trots det har jag ifrågasatt WB just vad gäller vitsen med att hoppa på folks utseende och person istället för att hålla sig till sakfrågan, det är ju faktiskt så att man tappar trovärdighet om man sänker sig till den nivån av personliga angrepp. Men det är hans val och han får stå för det.

Men. WB fortsätter diskussionen och går från Johanna till recensioner i största allmänhet. Och hävdar att den som väljer att vara offentlig – vilket man de fakto gör i en blogg – också måste räkna med kritik av alla slag. Och här blir det faktiskt intressant.

Hur offentlig är man när man bloggar? Den som tycker om att sjunga eller spela teater eller skriva och därmed blir ”offentlig” och måste utstå diverse skriverier inte enbart om sitt arbete utan också om sin person, ska den acceptera personliga påhopp och kommentarer om sitt utseende mer än den som bloggar och väljer att visa upp sig den vägen?

WB skriver så här och jag tycker att han har en poäng:

Men poängen är [och det här har jag sagt förr] – i alla tider har artister fått ta skit, inte minst av gammelmedia, och det har rättfärdigats genom att dom betraktats som “offentliga personer”. Lägger du upp en blog, med texter, bilder etc… så blir du precis lika offentlig – lägger ut dig själv och dina verk… och DÅ ska jag som en annan medverkande inom “New media/blogosfären” plötsligt INTE få säga vad jag tycker “för nån kan ju bli ledsen”??

Med rätten [eller snarare möjligheten] att synas kommer åxå risken att bli sågad. Eller ska det vara kamratposten nu bara för att “det är vanliga människor”?

Hur gammal var Anna Book när hon slog igenom? Var media nådiga? Var inte hon åxå “en vanlig människa”? Bara som ett endaste exempel – det finns MASSOR massor och återigen massor, och inte bara inom musik. Vanliga människor som nästintill gått under för att dom blivit djävligt illa behandlade både av folk på gatan och media.

Men så finns nu internet… och om man inte är “utsedd att tycka” – oavsett om det är Aftonbladet eller en skitblaska lokalt – då ska man ha silkesvantar och säga bravo tack och amen så fort nån lägger upp en nakenbild, även om man känner “Herregud – limsniffande butchflator från Ukraina?” ?

Vår lycka är baserad på hur omgivningen interagerar – absolut, och den som ger sig in i leken får den väl tåla… Tål man inget ska man kanske låta bli att interagera? Det finns stängda communitys där det är kramkalas hela djävla dagen…

Är det okej att dissa Blondinbella men inte Johanna, för att Blondinbella tjänar pengar på sitt bloggande?
Är det mer okej att dissa en blondin som skriver om tjejgrejer än en rakad tjej som skriver om politik?
Var går gränsen för offentlighet, hur offentlig måste man vara för att också måsta räkna med att äta skit?
Har man kanske rätt att gå utanför dörren även om man är ful, utan att behöva få det kastat efter sig att man är det?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,