I Jaikutråden jag hänvisade till i mitt förra inlägg baserat på denna postning om diskriminering av kvinnor på IBM talas det en del om kvinnornas eget ansvar för att det ser ut som det gör.
Annika Lidne skriver så här:
MEN! Samtidigt kan jag tycka att vi tjejer måste vara aggressivare och inte acceptera att bli behandlade på det sätt som IBM exempelvis ger uttryck för. Varför slutade inte de här tjejerna när du gjorde det? Tjejer måste tänka mer på karriär och inte tro att någon kommer att tacka oss för att vi är snälla, duktiga och pålitliga. I dagens samhälle kommer man väldigt långt genom att vara påstridig, bra på att marknadsföra sig själv och den som skriker högst. Tjejer väntar tyvärr alltför ofta på att bli uppbjudna.
Självklart har Annika rätt. MEN! Jag skulle vilja kontra med en del mer eller mindre vetenskapligt belagda påståenden, som ni gärna får argumentera för eller emot:
- En kvinna måste av någon outgrundlig anledning fortfarande (inte i alla företag och organisationer men i många) jobba dubbelt så hårt och vara dubbelt så duktig som en man för att komma lika långt i karriären.
- En kvinna som marknadsför sig själv och skriker högt uppfattas fortfarande ofta som gapig och kaxig i negativ bemärkelse, medan en man som gör det uppfattas som driven och kaxig i positiv bemärkelse.
- Och sist men inte minst – kvinnorna i Sverige är fortfarande de som har störst ansvar för barn och hem. Det börjar visserligen hända saker, men det går på tok för långsamt. Jag har i min omedelbara närhet sett alldeles för många exempel på unga jämställda män som när de får barn förvandlas till sina pappor, det finns statstik som visar att män jobbar mer när de får barn än de gjorde innan. Fortfarande är det betydligt vanligare med ensamstående mammor än med ensamstående pappor, även om allt fler faktiskt delar på föräldraskapet även efter en skilsmässa. Hur är det då tänkt att kvinnorna ska göra karriär?
Jag har funderat över hur en del män tänker, när de mer eller mindre helt enkelt förutsätter att mamman till deras barn ska fixa allt medan de själva gör karriär. Jag har personligen vid ett flertal tillfällen gått miste om eller tvingats tacka nej till olika uppdrag för att de helt enkelt inte varit förenliga med att ha små barn, medan mina barns pappor aldrig gjort motsvarande. Och det har inte varit med min goda vilja, det har bara varit så självklart att de ska kunna jobba borta, flytta runt som de behagar och satsa på karriären eftersom de förutsatt att jag faktiskt tar hand om barnen under tiden, och de har inte direkt frågat mig om det är okej, de har bara kört på.
Vad jag vill komma till är att kvinnor i mycket högre utsträckning än män fortfarande måste välja mellan karriär och familj, medan männen i hög grad fortfarande kan ha båda.
De flesta kvinnor jag känner till som gjort lysande karriärer har antingen haft män som tagit på sig den jämställda rollen fullt ut, eller så har de valt bort barn alternativt väntat med karriären tills barnen är stora.
Och det här är ett problem som är svårt att lagstifta bort. Jag är emot kvotering. Jag är emot tvångslösningar. Men just när det gäller detta med mäns ansvar för sina barn börjar jag fan fundera på om inte delad föräldraledighet är den enda lösningen om det inte ska ta tvåhundra år för kvinnorna att komma ikapp männen.
Jag gillar inte att kalla mig feminist, lika lite som jag vill kalla mig kristen då orden i sig innehåller så många förutfattade meningar. Jag försöker inte skylla ifrån mig. Jag har aldrig varit den tysta duktiga flickan, jag är en som skriker högt och hävdar min egen förträfflighet när det finns anledning. Jag försöker med alla till buds stående medel att ta saker i egna händer och påverka min egen situation. Men jag kan inte komma ifrån att väldigt mycket hade varit väldigt mycket enklare om förutsättningarna varit i princip desamma med skillnaden att jag varit man.
Och ett litet PS: Annika säger att ingen kommer att tacka oss för att vi är snälla, duktiga och pålitliga. Jag hävdar att våra barn kommer att tacka oss om vi är dem trogna…
Läs även andra bloggares åsikter om jämställdhet, diskriminering, IBM
…..det visar sig även att desto längre pappor är föräldrarlediga desto mindre jobbar de när de sedan går tillbaka till jobbet.
Tack för en bra post och snygg ellaborering (?) på ett ytterst viktigt ämne!
I min ursprungliga post http://sixx.se/nextgen/2008/10/16/ibm-diskriminerar-kvinnor/ var jag inne på ditt ovan spår, men valde att inte publicera de delarna då jag inte är rätt person att föra talan i det ämnet.
Bra skrivet!
@Fredrik: Jo jag har en länk i texten som hänvisar till just det du säger, att föräldralediga pappor jobbar mindre också efter ledigheten, och tar större ansvar vid separationer… :)
Jag håller med om allt du säger och ser själv dagligen exempel på detta. Vem är det som har bäst koll på verksamheten och medarbetarna på en rotel hos polisen? Inte fan är det chefen; nej, det är rotelsekreteraren som nästan alltid är en kvinna i (övre) medelåldern. Men gissa vem som har högst lön… (Jovisst, chefsansvar ska kompenseras i någon mån, men jag tvivlar på att hon har högre lön än många av utredarna heller.)
En liten detalj som inte är tänkt som en ursäkt eller motsägelse men kanske en nyansering: vi män får väldigt tidigt lära oss, direkt eller indirekt, att det är vårt ansvar att försörja familjen på samma sätt som kvinnor får lära sig att det är deras ansvar att sköta barnen och hemmet. Det sitter oerhört djupt rotat och jag tror att för många män blir det ansvaret väldigt verkligt när de får barn. Plötsligt (jo, jag vet, nio månader) finns det ett litet liv som man har ett oerhört ansvar för och eftersom man oftast inte kan ta lika stor del av det direkta närandet satsar man istället på det indirekta, dvs man jobbar mer.
Jag vet inte om det verkligen förhåller sig så, men för mig känns det rimligt.
Jag håller med dig Mymlan även om det kanske inte verkar så av citatet. Liksom punkterna du lade till för de är så självklara, tyvärr. Faktum kvarstår dock att tjejer är sämre på att ta för sig och kanske framförallt att visa på vad man gjort, man tror att andra kommer lägga märke till det men det måste faktiskt promotas och man måste våga stå för det man gjort (skrika högt behöver ju inte alltid vara i fysisk bemärkelse ;-) )
Sen kommer man inte ifrån att det är många tjejer som väljer bort en chefskarriär, inte främst pga av barn, utan för att man inte vågar eller tänker på vad arbetskamrater och andra ska tänka och tycka.
Inte heller kommer man ifrån att det är tusentals tjejer varje år som aktivt väljer yrken med en framtid med låg lön, få arbetsgivare och dåligt arbetsklimat, dvs offentliga sektorn.
Så länge vi tjejer ställer upp på att bli utnyttjade och trampade på så kommer vi bli det. Och alla förändringar börjar med det egna personliga valet.
@Annika: Jag skrev ju ockå att du självklart har rätt i det du säger, om eget ansvar och att inte låta sig trampas på. Men om folk ändå trampar, hur mycket man än säger ifrån? Det är väldigt svårt för en ensam kvinna att slå sig igenom strukturer som är uppbyggda genom århundraden…
@Anders: Jo det där tänket känner jag igen från mina bekanta, men precis som att kvinnor som fostras att ”ta hand om sina barn” faktiskt är beredda att dela med sig av ansvaret och göra karriär, så borde fler män tänka om.
Fast nu när jag skrev det kom jag på att det fortfarande finns en massa ganska unga kvinnor som exempelvis vägrar lämna ifrån sin föräldraledigheten till männen… Men då är det ju deras beslut, och deras ”eget fel” den dagen de inser att mannen inte har den goda kontakten med barnen som han kunde ha haft..
Det svåra är väl hur man försöker verka för en förändring utan att minska folks valfrihet på ett orimligt sätt. I någon mån måste man ju acceptera att folk väljer ”fel” men hur gör man om det inte är ett informerat och medvetet val? Gränsen mellan välvillig upplysning och ren von oben-besserwissism är inte alltid självklar.
I vissa fall är det ur alla rimliga synvinklar bäst att kvinnan är hemma mer, och i vissa fall att mannen är det. (I vissa fall är det ännu mer rimligt att de inte har några barn alls, men det är ju en annan fråga.)
Tycker det är trist när feminister inte vill kalla sig feminister. Varför bry sig om andras definitioner som endast finns för att sabotera för kvinnor genom att minska deras trovärdighet?
Det är roligt att kalla sig feminist (kommer att tänka på Perssons det är roligt att rösta ja) och det provocerar allting någon, men vad gör inte det?
Har hittills inte hört om någon manlig feminist som blivit anklagad för manshat, rätta mig om jag har fel.
@Johanna: Det handlar om att jag har svårt för att klumpa ihop mig själv med personer som har i väldigt mycket direkt motstridiga åsikter än jag har, om de frågor som diskuteras. Och för att det som ingång i en diskussion kan göra att mottagaren har ett filter av fördomar som gör att den inte hör vad jag säger. Att säga att ”jag är inte feminist” kan i och för sig framkalla samma sorts filter fast omvänt, därför är jag försiktig med att definera mig själv till olika ideologier eller trosåskådningar och liknande.
I dagens DN är det en stor artikel i kulturdelen om två böcker som behandlar just problemet med vad feminist har kommit att betyda i Sverige.
Och eftersom vi befinner oss ute på Internätet kan jag ju lägga till en länk: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3486&a=840671
@Anders: Tack, intressant!
Jag tror att det är med ”feminist” som med många andra ord – börjar man använda det på ”rätt” sätt så kan man återerövra det.
Jag trodde att jag levde i ett jämnställt förhållande tills nyligen… Jag blev rasande, för den stund mina planer eller ambitioner inte går ihop med familien är det jag som ska backa, jag som ska offra, jag som ska tänka om och skuldbeläggas. Jag hävdar precis som du att det inte bara handlar om männen, det handlar hur samhället är uppbygd, om uppfostran, om de olika signaler och krav man får i arbetslivet…och sist men inte minst så handlar det om mig, som satt mig själv i den situationen. Jag godkände alla ojämnställda faktorer utan att blinka för att det logiska i orden ”ekonomi”, ”plikt” och (det oslagbara) ”barnens bästa” var mycket starkare en än min vilja attt verkligen vilja vara jämnställd. Nu när jag verkligen behöver ett jämnfördelad ansvar över barn och hushåll, finns det inte att uppnå. Jag har målat mig själv i ett hörn, där jag många gånger har bankat huvudet mot vägen och kommer förmodligen att göra fler det fler gånger. Jag kör alltid slut på mig själv för att allt ska funka…och det handlar om vardags basis…inga nyputsade fönstren eller nybakade bullar.
Min dotter ska ta mig fan inte ha det så!
Och att jag är trött, stressad och överbelastad kanske märks i alla de stav och formulerings fel i min tidigare kommentar kanske?
@luckypunk: Det är okej! Vi är alla trötta, stressade och överbelastade…
Men en sak jag ändå måste reflektera över i det du skriver är om du verkligen själv satt dig i situationen? Om man är två om att skaffa barn och gör det på jämställda grunder, och plötsligt den ena parten börjar bete sig otroligt ojämställt och man som kvinna blir den som måste göra en affär av varje förändring, man blir den som är tjatig, krävande och som måste slås för sin rätt, då är det inte heller konstigt om man tröttnar. Har man från början en deal som bygger på att man ska ha amma villkor och förutsättningar så ska man inte BEHÖVA slåss för att upprätthålla det. Tycker jag då…
@Mymlan: jag bara börjar fundera på om det var klok att förhandla bort jämnlikhet i förhållandet…jag kanske inte var så medveten om vad det innebar då, men ändå.
Man ska stå på sig från början, vilket jag inte gjorde, kanske för att jag var så nöjd med vad jag hade då…jag visste nog inte bättre. Nu är det ju för sent. Jag är inte nöjd.Det kommer att bli rivigt att återställa balansen.så är det.
@luckypunk: Aha. Du gjorde alltså ett medvetet val, att ”förhandla bort” det? Då förstår jag att det är tufft att återställa ordningen…
@Mymlan: Jo, medvetet,men poängen är att jag inte kände att jag hade något annat val, att på den tiden funkade det rätt bra ändå, och att nu, när jag behöver ta för mig är jag låst.
Pingback: IBM diskriminerar kvinnor! — Next Generation Internet
Pingback: vi som har legat med karin adelsköld « the real mymlan
Vetenskapligt belagda påståenden?
1. Kvinnor måste jobba dubbelt så hårt som män? Det är noll vetenskap bakom det påståendet. Det finns inga som helst belägg för att kvinnor måste slita ihjäl sig för att göra karriär. Däremot finns det belägg för att kvinnor VÄLJER att göra det för att de har behov att uppskattas och bekräftas. Jag läste en studie som tydligen visade detta. Hur kvinnorna lade ner mer tid och slet hårdare med saker som INTE BEHÖVDE GÖRAS ALLS och blev enormt besvikna när tiden de lagt ner inte belönades. Kvinnor försöker helt enkelt självvalt hålla en mycket högre standard än män. Precis som i hemmen där singeltjejer städar mycket mer än singelkillarna.
2. En kvinna som marknadsför sig själv bra blir mer framgångsrik än en man i samma situation (Var finns manliga blondinbellor?). En kvinna som marknadsför sig själv som om hon vore en man är enbart korkad. Män gör som de gör för att de måste. Kvinnor som inte behöver men ändå gör det framstår som grälsjuka människor med hävdelsebehov. Åter blir slutsatsen vissa kvinnor gör saker i onödan.
3. Den överlägset främsta orsaken tjejerna i Sverige har mest ansvar för hus och barn är vilken sorts man som tjejerna i Sverige attraheras mest till. Den näst främsta orsaken är pedofilskräcken med alla anklagelser om övergrepp mot barn svenska tjejer gjort till taktik i vårdnadstvister. Ju mer nära mannen är sina barn, ju större måltavla är han.
”det finns statstik som visar att män jobbar mer när de får barn än de gjorde innan.”
När det för ett par år sedan konstaterades att ju mer kvinnorna utbildar sig ju kräsnare blir deras val av man var det just att mannen skulle arbeta MER som var tjejidealet. Artikelns titel i Metro på internationella kvinnodagen var ”smarta tjejer ratar lata män” och vad den handlade om var hur tjejerna ville ha män med karriär och ambitioner i arbetslivet. Vad den INTE DET MINSTA handlade om var hur tjejerna ville ha män som satsade mindre på arbetslivet så de kunde hjälpa till mer hemma.
Ingen har lyckats förklara denna dubbelmoral för mig. Inbillar sig tjejerna att killar som sliter mer i karriären sliter mer hemma eller hur f-n tänker tjejerna egentligen?
”Fortfarande är det betydligt vanligare med ensamstående mammor än med ensamstående pappor”
Vilket beror på att mammorna vill ha det så och kör över papporna i vårdnadstvister hos sociala myndigheter med uppenbart manshat. Behövs det så anklagas pappa för sexuella övergrepp på barnen (något som enligt vissa advokater har satts i system då det inte begärs bevis) och skulle han ändå vinna så är det bara för mamma att ta barnen och med hjälp av feministiska kvinnojourer gå under jorden precis som exemplet Tranås visade och som Aschberg visade på insider nyligen.
”även om allt fler faktiskt delar på föräldraskapet även efter en skilsmässa.”
Detta är en myt. Det var fler som hade gemensam vårdnad innan den lagändring feminister orsakade genom att översvämma media med larmrapporter om hur genemsam vårdnad ledde till kvinnofridskränkning.
”Hur är det då tänkt att kvinnorna ska göra karriär?”
Tja de får väl göra som de rikaste männen fått göra, gifta sig med fattigare män utan äktenskapsförord så de männen tjänar på att gynna hennes karriär och inte behöver lägga lika mycket tid på sin egen. Se bara på Jane Fonda när hon kommenterade bröllopet med Ted Turner, hur hon inte längre behövde jobba utan de reste mellan hans alla hus.