Etiketter
aftonladet, anna ekelund, barn, downs syndrom, kromosomer, wendela
Anna Ekelund vill ha ett barn med Downs Syndrom.
Mycket bra skrivet, inte minst detta:
Man får vara förberedd på extra träning, extra oro, extra allt. Men man slipper säkert andra bekymmer, som kravet att barnet ska ha alla rätt på proven, ägna sig åt otalet trendiga aktiviteter i veckan, bära de dyraste märkeskläderna för att passa in och göra strategiska val till gymnasiet och högskolan. ”Lyckade barn” har blivit en måttstock på föräldrarnas framgång. Att det inte finns någon status i att ha ett handikappat barn blir en befrielse i sig.
Så är det ju. Och att ett barn är friskt och helt vid födelsen är ju inte en garanti för att det ska förbli så i all evighet.
Vi vet inte vad framtiden har i sitt sköte, vare sig för oss själva eller våra barn.
För drygt ett år sedan gjorde jag ett reportage om ett par som fått ett barn med Downs Syndrom, och som inte en enda sekund känt sorg eller besvikelse över att sonen hade en extra kromosom. Tvärtom – de var glada för att jut de hade fått ett sådant barn, och verkade uppriktigt ha svårt att sätta sig in varför de förväntades vara upprivna och ledsna.
Min dotter brukar säga att hon vill ha ett barn med Downs, för att de verkar så glada och mysiga. Det ligger något i det, även om jag ju vet att de kan vara otroligt arga och besvärliga också. Precis som barn utan Downs kan…
Men Anna Ekelund skriver det här så mycket bättre än jag:
Att värdera pojkar högre än flickor är för oss gammalmodigt.
Vi upprörs, startar kampanjer, ber makthavare när tillfälle ges att klandra Kina och Indien för att de aborterar flickfoster. Vi klär upp vårt förakt i en självgod västerländsk humanistkofta.
För vad säger att barn med Downs syndrom skulle lida mer än en kinesisk eller indisk flicka? Är inte svenska skäl att inte föda lika lumpet irrationella som de kinesiska?
Vad är det som gör oss så räddhågsna och kontrollerande att vi inte tål några som helst överraskningar?
Om livet inte blir som planerat i vårt totalterapeutiska samhälle så vägrar vi vara med. Jag vill inte smittas av den rädslan.
Läs även andra bloggares åsikter om downs syndrom, anna ekelund
Det där var väldigt bra skrivet. Det handlar väl i detta fallet, som så ofta annars, om en rädsla för det okända. Är man osäker på vad en kromosomförändring innebär känns det lättare att fosterdiagnosticera bort dessa stackars individer innan de ens fått namn och personnummer.
Men jag tror som du och Anna Ekelund att här finns mycket för oss vanliga föräldrar att lära. Inte minst om villkorslös kärlek och prestationslösa relationer.
Tack för fint inlägg!
/Monica
Jag vill INTE ha ett barn med Downs syndrom. Jag säger det av egen erfarenhet. Min kusin hade detta syndrom. Dåförtiden kallades han för ”mongo-barn” och diverse tillmälen. Min största oro i livet var att få ett barn med Downs syndrom.
Nu tänker jag skriva ett jäääätelångt inlägg om detta på min blogg. Läs det. Och länka till det.
För nu blir det personligt igen.
Ja satan!
/Klaus
http://beiersdorfbloggen.blogspot.com
@Klaus: Vet du vad? Jag vill inte heller ha ett barn med Downs Syndrom. Men det innebär inte att jag inte kan förstå att det finns andra som vill det, och det innebär inte att jag kan se att min ovilja att få ett sådant barn beror lika mycket på omgivningens värderingar som på fakta om vad det egentligen innebär.
Ser fram emot ditt inlägg.
Som mamma till ett barn med funktionshinder (autism och diabetes) vet jag att man älskar och är stolt över sitt barn oavsett hur det än är skapt.
Men från det till att önska sig ett barn med funktionshinder är ett långt steg. Dessutom är DS ett syndrom som ofta har många andra allvarliga symptom.
Jag har själv skrivit ett långt inlägg om den här krönikan. Läs gärna om du har lust:
http://daiag.blogg.se
Du får gärna länka…
Godnatt från
Anita
Jag håller med Anita om att det är ett långt steg att önska sig ett barn med DS.
Jag gör inte det.
Jag önskade inte heller att min dotter skulle bli som hon blev (utvecklingsstörd med autism). Självklart älskar jag henne ändå över allt annat på jorden, det har inget med saken att göra. Och självklart har jag lärt mig så otroligt mycket om både kärlek och livet som jag aldrig skulle ha gjort om jag inte haft Isa.
Däremot önskar jag att andra sk vanliga föräldrar fick lära sig det jag har lärt mig UTAN att gå igenom det jag har gjort.
Alltså att man fick allt det positiva utan det som är negativt, för allvarligt,
det kan bli överjävligt.
Men det är väl att önska sig lite för mycket…
Och DS är inte bara glada och mysiga barn, de kan också ha autism som inte alls är lika gulligt, och ha hjärtfel där man kan sväva mellan liv och död för att ta ett par exempel.
Kanske att man, istället för att önska sig ”problem” kunde hjälpa andra som redan har problem?
@Anita: De invändningar du har nämner ju Anna i sin krönika också, om oro och sådant. Vad gäller de fysiska sjukdomar som ofta följer med Downs är jag medveten om dem och som sagt – JAG vill absolut inte ha ett handikappat barn, men jag förstår ändå hur hon menar och min tanke är ju att om man nu får ett barn utan DS så kan det visa sig ha andra långt svårare, kanske osynliga handikapp, det kan råka ut för en olycka, och vad gäller oro så tror jag som Anna skriver att man oroar sig vilket barn man än har…
Men Mymlan, det är fortfarande en jäkla skillnad mellan att ”råka få” och att ”önska sig”.
Om hon tycker att vår värld är så bekväm så kan hon väl börja med att hjälpa andra? Kanske hjälpa andra föräldrar till funktionshindrade barn? Hjälpa pensionärer? Flyktingar? Lägga ner halva sin lön på Handikappades riksorganisationer som ganska nyligen höll på att bli av med sin kanslist pga minskade anslag?
Det finns hur mycket jobb som helst att uträtta!
Ibland blir jag så ofantligt trött på den där bevkämma sorten som just klagar på hur bekvämt de har det.
Se er omkring säger jag bara!
Nä, hos mig vinner hon tyvärr inga poäng.
Hade hon däremot, som du menar att DU skulle göra, sagt att hon skulle acceptera att få ett barn med Downs är det en helt annan femma.
@lalanda: Jag är inte ens säker på att jag skulle ”acceptera” att få ett Downs-barn.
Jag förstår argumenten om att hon skriver naivt, men det är något i den naiviteten som tilltalar mig, ungefär som de föräldrar jag träffade som var uppriktigt glada för att deras barn hade Downs och faktiskt aldrig reflekterat över att det skulle vara problematiskt. det är väl den inställningen jag beundrar och tycker att vi behöver mer av i samhället, istället för det ständiga problematiserandet, som jag själv ägnar en väldigt stor del av min tid och mitt liv åt.
Självklart behöver vi mer acceptans i samhället.
Jag känner dock av något väldigt kristet i den där naiviteten som framkommer i krönikan.
Men jag förstår ärligt talat inte din jämförelse med ett paret som fick ett barn med Downs. Jag upprepar att önska sig är inte detsamma som att få. Om hon tycker att vårt samhälle lider brist på något och hon är så god att hon kan gå så långt att hon önskar sig ett barn med Downs tycker jag att hon även kan önska sig det åt grannen som inte vill bjuda på Grillfesten när man har ett barn med funktionshinder.
Förstår du mitt resonemang?
Jag har några vänner som ALDRIG har yttrat något om att samhället är skit, eller att de överhuvudtaget skulle önska sig fler problem. Tvärtom de har själva varit med om vidriga saker och andra människor hela tiden utan att någonsin tala om det.
Och de önskar inte alls att de hade vart med om sakerna de gjort. Det onda i världen upplevs ju som negativt,
det som gör ont gör ont.
Själv känner jag som så att finns det människor som vill skydda sig mot allt så låt de göra det. De går ändå inte att ”frälsa” med insikt.
Vad gäller ett ständigt problematiserande så tycker jag ju, som känner dig lite privat, att du faktiskt har tillräckligt med problematiska erfarenheter för ett par eller tre liv! Så nog fan tar de upp en väldigt stor del av din tid och liv?
Du tillhör inte den bekväma medelklassen Mymlan.
Jämför dig inte med dem.
(Obs, du är mer än så)
”Tvärtom de har själva varit med om vidriga saker och andra människor hela tiden utan att någonsin tala om det.”
Här skulle det stått ”och hjälper andra människor hela tiden utan att någonsin tala om det.”
@lalanda: Och kanske just för att jag fått min beskärda del kan jag inte se varför just att få ett barn med Downs ska symbolisera ”det värsta som kan hända” och dessutom är väl just fostervattensprover och liknande just för att undvika att få ett barn med just DS, som ändå bara är ETT av oräkneliga handikapp ett barn kan födas med…
Självklart finns det ingen garanti bara för att man föder ett friskt barn. Som förälder oroar man sig ändå. Och som du säger, det kan även hända olyckor.
Men att som Anna Ekelund önska sig ett barn med gravt funktionshinder som DS är tycker jag är att gå för långt. Jag förstår inte varför någon vill att sitt barn ska komma ut i livet med sämre förutsättningar.
Sen finns det en annan aspekt. Ett barn med en sjukdom eller funktionshinder tar extra mycket tid och ork i anspråk. Ofta känner syskon att de inte får så mycket tid från föräldrarna som de behöver, just för att deras syster eller bror med särskilda behov kräver så mycket uppmärksamhet. De andra syskonen blir lätt åsidosatta.
Det här är saxat från funkaportalen.se:
”
Det bortglömda syskonet
Ett syskon till ett funktionshindrat barn kan uppleva sig som bortglömt eller att de egna problemen inte är lika viktiga. Föräldrarna har i första hand fokus på det funktionshindrade barnet.”
Så jag undrar också lite förstås om Anna Ekelund överhuvudtaget har tänkt på de barn hon redan har när hon önskar sig ett barn med DS.
Så. Nu har jag formulerat mina tankar på bloggen.
Läs dem på:
http://beiersdorfbloggen.blogspot.com
Kram,
Klaus
Mymlan, jag håller med dig.
Men inte med henne.
Ni säger faktiskt inte samma sak.
Jag tycker att det första citatet (om inte artikeln som helhet) är skrivet från en oerhört egoistisk synvinkel.
Det låter som om det hon främst är ute efter är att slippa pressen man har på sig som förälder att ens barn ska vara perfekta och duktiga och är villig att offra sitt barns hälsa och välbefinnande för att uppnå det. Fullständigt vansinne!
Därmed inte sagt att man inte ska välkomna ett barn för att det har någon form av handikapp osv, men att önska att ens barn har en egenskap som gör att det kommer att ställas utanför en stor del av alla sammnahnag som det annars skulle ha tillgång till, oavsett hur fel det är att det är så, tycker jag är idiotiskt.
Om hon verkligen tycker att Downs är något positivt för barnet skulle hon ha skrivit om hur hon önskat att hon själv haft det istället för att påönska sitt barn ett handikapp för att hon själv ska få ha det bra.
Fy vad bra skrivet Anders!
Klockrent.
Anders, där satte du fokus på det uppenbara. Jäkligt bra sagt!
Jag är helt med på hur Anders tänker, men eftersom det är ett faktum att det föds drygt hundra barn om året som har Downs Syndrom, så vore det kanske önskvärt om de fick hamna hos just de föräldrar som faktiskt önskar sig dem.
Anders lägger dessutom till att många av problemen de utvecklingsstörda stöter på handlar om omgivningen och dess fördomar, och jag funderar på om detta är ett större problem för en person med Downs Syndrom än det är för en person med kanske ett osynligt handikapp, eller bara nån som är avvikande utan att det ens finns en diagnos eller fysisk avvikelse?
Jag refererar till mitt inlägg om traumatisk barndom, och undrar om ni förstår vad jag tänker?
Jag är litegrann ute efter det (som jag också skrev här i inlägget) att man inget vet om sin framtid, att man faktiskt inte kan planera ett lyckligt liv eller välja vare sig sina barn eller sina föräldrar, och att alla har sina bördor att bära.
Självklart vore det fantastiskt om ingen behövde ha det besvärligt, men eftersom världen och livet är besvärligt för väldigt många tror jag att det vore enklare att hantera och mindre besvärligt för många om det fanns en mindre problematiserande attityd kring besvärligheterna.
http://mymlanthereal.wordpress.com/2007/12/13/vem-har-inte-haft-en-traumatisk-barndom/
Men det är fortfarande en jäkla skillnad mellan att inse det och att önska sig problem.
Ta en kopp kaffe eller nåt, jag blir nästan sur nu.
Visst handlar det mycket om fördomar och visst ska sådana bekämpas, men visst kan man tycka att det vore bättre om ingen behövde födas med Downs syndrom utan att nedvärdera de människor som har det? Även om det inte fanns en enda fördom mot personer med den typen av handikapp så kommer man inte ifrån att det är ett handikapp.
Man vet inte hur ens framtid ser ut och oavsett hur mycket man planerar så kan problem dyka upp, och visst vore det bättre om alla visade större acceptans för människors olika situationer. Om det är det Ekelund är ute efter så tycker jag hon har uttryckt sig på ett oerhört klumpigt sätt. Med den attityd hon ger uttryck för verkar det som om det skulle vara helt rimligt att man tog sitt helt friska barn och utsatte det för lite lagom syrebrist så det får en hjärnskada med tillhörande mentala handikapp.
Att det föds ett hundratal barn med Downs beror ju inte bara på slumpen. Som hon själv skriver så är det ju större risk (ja, risk!) för ett barn som föds av en kvinna i fyrtioårsåldern att drabbas (ja, drabbas!). Om färre äldre (relativt sett) kvinnor skaffade barn skulle det också födas färre barn med Downs syndrom.
@Anders: Absolut kan man tycka att det vore bättre om barn slapp födas med Downs, jag tycker att alla borde få födas friska och hela och alltid vara lyckliga.
Jag kommer inte att svara mer i den här tråden nu på ett tag, för jag förbereder ett inlägg där jag vidareutvecklar mitt resonemang… Bara så ni vet.
Ja gör det!
Men jag upprepar, jag håller med DIG
inte med skribenten
för hon uttrycker sig som en jag vet inte vad, ren bullshit. Det är det jag vänder mig emot,
jag förstår inte varför du tar en sån skitkrönika som exempel för att visa att man borde acceptera livet som det är.
Pingback: vidareutvecklar « the real mymlan
God fuck så politiskt korrekta alla är. Jag håller med Mymlan. Frågan är vad som är värst: att faktiskt önska sig ett barn som kommer att behöva en eller att ”råka” bli med ett barn. DEt finns en äcklig syn i fr a Sverige om att så fort en människa blir förälder så slutar den människan ha rätt att ha egna åsikter, egna önskningar utan ska vara till för barnet. Fuck that – självklart handlar det också om att som förälder faktiskt vilja känna sig behövd. Och då må originalartikeln vara korkad i sin naivitet men sätter fingret på en viktig punkt – vilket de upprörda inläggen ovan med en doft av unken sossepolitisk korrekthet visar.
Sen är det så att det värsta handikappet som barn föds med inte är DS eller whatever: det är oftast föräldrar som inte vågar vara människor utan bara är föräldrarobotar. Jävlar vilket handikapp. Eller så råkar det hela politiskt korrekt landskapet innebära att föräldrar slutar vara föräldrar eftersom de inte ser möjligheten att vara både individ och förälder – eftersom samhället och politiskt korrekta fina åsiktsmänniskor inte tillåter det – och då handikappas barnen bra värre än om de får DS.
”i am the cherry man”
Pingback: deep.edition » Crawl through knives
Du är helt ute och cyklar lille deeped.
När det kommer till extremare funktionshinder där absolut INGENTING liknar någon som helst normalitet i samhället försvinner allt som heter politiskt korrekthet, sossepolitik eller whatever.
Du har slagit knut på dig själv, låter som en gammal skiva som hakat upp sig.
Jag föreslår att du håller käft eller lär dig liiite mer om människor av alla dess slag innan du öppnar den igen.
”lilla lalanda” du är ute och cyklar du också och är det någon som upprepar sig, liksom att du väljer att använda nedvärderande epitet om namngivna personer. Jag råkar alltså inte jobbat med personer med utvecklingsstörningar, jag har alltså inte mött föräldrar med barn med såna här störningar och diskuterat alla upptänkliga känslor runt det hela. Nej, för allsmäktiga lalanda kan allt och ingen jävel ska våga öppna munnen om sånt som hon har den Enda Riktiga Sanningen ™ om. Inte en chans.
Att du sen inte ens läst vad jag faktiskt skrivit är också intressant. Min hela idé ligger i att normativitet alltid är relativ – att en värld med större acceptans just för det som inte är normalt skulle kunna vara en bättre värld.
Stick och brinn lalanda. Du har sannerligen förlorat all respekt.
Pingback: deep.edition » Ignorans och idioter
Hell Yeah! Alltså Niklas, du är den som sätter epiteter på vartenda skribent som inte stryker dig medhårs så du ska inte komma och snacka. Och vad gäller din respekt för mig bryr jag mig föga om vad du tycker.
Det är inte som att du innehar sådan betydelse.
Jag är för en värld med större acceptans men jag tycker krönika suger, vad är det så svårt att acceptera? Jag tycker ju det för fan!
Får man inte tycka saker bara för att det råkar krocka med den cynisk/romantiska falska bilden av verkligheten som en del s k liberaler som egentligen är extremt skadade maskrosbarn med en superkristen fundamentalistiskt syn på världen?
Det spelar ingen roll vad du gjort eller vilka du träffat så länge du argumenterar för en sak, i det här fallet krönikan, som inte håller alls. Det är det som är problemet.
Det var gulligt att du reagerade så starkt på att jag skrev lille deeped förresten.
Jag glömde ett ord:
Får man inte tycka saker bara för att det råkar krocka med den cynisk/romantiska falska bilden av verkligheten som en del s k liberaler som egentligen är extremt skadade maskrosbarn med en superkristen fundamentalistiskt syn på världen
har?
@lalanda: Varför är det så svårt för dig att i det här fallet respektera att alla inte tycker som du om krönkikan? När du säger att ”problemet är att du argumenterar för en sak som inte håller” och det som inte håller är krönikan, då menar du alltså att det bara finns ett enda rätt sätt att tolka och tycka om den?
Pingback: Konsert! « SebBlog
Ok, om jag säger så här då: Jag tycker en sak, att krönikan suger, och jag tycker att de som inte tycker som jag tycker fel.
Är det så konstigt?Varför är det att inte respektera andra?
Tycker inte du att de som inte tycker som du tycker fel? Eller tycker du att till exempel jag tycker rätt, trots att jag inte tycker som du?
@lalanda: Jag blir uppriktigt förvånad nu. För att du inte uppfattat att jag har väldigt svårt att döma ut en annans åsikt som ”fel” bara för att den inte går ihop med min. Olika, annorlunda, mot min, men inte fel.
Jag hävdar heller inte att min åsikt är ”rätt” att ha.
Den är min och jag försvarar den men hävdar inte att jag har rätt eller står för någon typ av sanning. Då skulle jag ju heller inte intressera mig för vad andra tycker som inte tycker som jag, om jag redan bestämt mig för vad som är rätt eller fel.
Men visst. Du respekterar alltså min åsikt även om den är fel?
De gånger jag faktiskt tycker att någon annan har fel kan jag inte precis påstå att jag har respekt för det… Det ligger liksom i sakens natur att inte respektera eller acceptera saker som är fel.
Jag har inte talat om respekt det är du och deeped som talar i dessa termer.
Jag debatterar.
Enligt dig så blir ju förresten diskussionen skev av att man har känslor som i någon grad styr diskussionen.
Då undrar jag om enbart Robotar eller perfekta människor kan diskutera
(för den som inte begriper gå in på http://deepedition.com/2008/10/18/ignorans-och-idioter/#comment-184265)
Byt ut ordet fel mot ordet annorlunda
om det hjälper.
Jag hade glömt att du har problem med sånt,
förlåt.
@lalanda: så jag och MYmlan har superkristna värderingar till på köpet fundamentalistiska? Jomentjena.
Jag respekterar att du inte gillar krönikan. Problemet är ju att du helt enkelt inte kan acceptera att andra gillar den. Det är den simpla sanningen som du uppenbarligen inte får in i skallen.
Jag skiter ärligt talat i vilken ställning mina eventuella åsikter har hos dig men ditt problem är att du fan inte kan debattera.
GTH Ftfs.
Jag blir åtminstone inte sur på människor av annan uppfattning, även om jag debatterar med hjärtat.
Vad betyder GTH Ftfs?
@lalanda: Respekt för andras åsikter är i min värld en väldigt viktig och grundläggande ingrediens i en bra diskussion/debatt.
Mymlan: håller helt med i det. I min värld är respekt också en jätteviktig och grundläggande ingrediens i en bra diskussion, så jag pass att jag tar det helt för givet vilket kanske är lite dumt av mig.
Pingback: Ett barn med Downs på önskelistan? « Rumptroll`s Webblogg
@lalanda: Är det något jag lärt mig så är det att aldrig någonsin förutsätta att folk förstår jätteviktiga och grundläggande saker. Eller: Jag försöker lära mig det.
Pingback: kommentarer och mejl från anna « the real mymlan
ursäkta att en annan bryter sig in, men jag kan inte se att mymlan och lalanda står särskilt långt från varandra alls. Ni skriver båda tankeväckande om ämnet. Däremot verkar deeped mest ute efter att skriva invektiv och förenkla diskussionen som vanligt. Det är bara där diskussionen spårar ur. Sen får man en chock när man går in på hans egen blogg via länken här och ser att han kallar lalanda mfl för ”idioter”… det är så sorgligt hatiskt.
Pingback: Ett barn med Downs på önskelistan? « Åsiktsfrihet