Etiketter

, , , , , , , , , , , ,

Igår skrev jag om Anna Ekelunds krönika i Wendela där hon säger att hon vill ha ett barn med Downs Syndrom.

Jag har fått en del kommentarer, tänkvärda och ifrågasättande, och känner därför ett behov av att förtydliga ett par saker, och vidareutveckla. Och jag kan varna för att detta blir långt och osammanhängande, ni får ha överseende med min röriga hjärna…

För det första – jag tycker fortfarande att krönikan är mycket bra. Men – jag håller inte med Anna. Jag vill absolut inte ha ett barn med Downs Syndrom. Dels av rent egoistiska skäl, för att det verkar överjävligt jobbigt, men också för barnets skull. Som förälder önskar man inget hellre än att ens barn ska vara lyckligt och ha det bra, och förutsättningarna för lycka är antagligen nedsatta om man föds med ett svårt funktionshinder.

Jag har alltså inget behov av att försvara hennes önskan om ett handikappat barn.

Jag håller med om att Anna uttrycker sig väldigt naivt. Men det är litegrann det jag faktiskt uppskattar. Hennes naivitet i det här fallet är befriande, och jag önskar att fler hade mer av den.
Jag vet inget om Anna. Jag känner inte till hennes bakgrund, vet inte vilja eventuella svårigheter hon haft i livet eller om hon glidit fram på en räkmacka, så jag vet heller inte hennes bevekelsegrunder för att skriva som hon gör. Oavsett så tycker jag om att hon vågar tänka utanför lådan. Jag uppskattar människor som gör det, som vänder på saker och ser dem ur perspektiv vi inte är vana, även då jag inte alls håller med.

Att avfärda henne som en idiot tycker jag är att göra det enkelt för sig. Det är att inte riktigt orka eller våga tänka ett varv till.

Att säga att hon är en egoist är visserligen sant, för visst är det egoistiskt att önska sig ett handikappat barn utifrån hennes argument.

Men vilken förälder är inte på något sätt egoistisk? Är det inte så att själva barnalstrandet handlar om egoism? Att man vill ha ett barn, för sin egen skull? Hur många kan med handen på hjärtat säga att de valde att sätta barn till världen för det ofödda barnets skull? För att de anser sig själva vara så förträffliga och världen så underbar att de inte kunde motstå att låta ytterligare en varelse få komma hit till dessa fantastiska föräldrar i denna underbara värld?
Det är fullständig tabu att säga att de föräldrar som går igenom IVF-behandling eller adopterar gör det av egoism, men vilket är skälet annars?
Argumentet att Annas önskan är egoistisk håller alltså inte, eftersom det blir att kasta sten i glashus för alla som själva någon gång önskat sig ett barn. (precis som att andra väljer bort barn av egoistiska skäl..)

Själv kan jag tycka att det är för jävla elakt att sätta barn till världen överhuvudtaget, till miljöförstöring, onda människor, sjukdomar, svält, krig, prestationskrav och elände. Men jag har tre barn ändå. För att jag är en egoist kanske. Jag valde inte just dem. Jag valde inte kön eller egenskaper eller utseende på mina barn. Dom är väldigt olika varandra och jag älskar dem så att det stundvis nästan gör ont. För att de är mina barn. För att jag känner dem. Ingen av dem har Downs Syndrom. Hade jag fått ett barn med Downs skulle jag nog älskat det barnet också. Gränslöst. Och förmodligen skulle det barnet ha kunnat ge mig fantastiska saker som inte de andra kan. Frågan är om jag skulle ha varit en bra mamma åt en ”downie”. Fan vet.

Tyskungen skriver väldigt bra, personligt som attan, om sin kusin Tomas.
Men även om jag förstår precis vad han vill ha sagt och delvis håller med kan jag inte säkert säga att Klaus-Peter är en lyckligare människa än hans kusin Tomas var. Även om Downs Syndrom innebär ett utanförskap som jag säkert inte kan föreställa mig är jag osäker på om det är ett sämre sorts utanförskap än andra. Utanförskap kan födas ur så väldigt många olika situationer och egenskaper, och i de allra flesta fall beror de på omgivningen och dess bemötande och inte på att det är något fel egentligen på personen som drabbas. Annorlunda, men inte fel.

När jag själv funderade på barn önskade jag mig en flicka. Något som för en fattig lågkastmänniska på landsbygden i Indien kanske framstår som obegripligt, för där är det bättre att födas med snopp. Det ger så otroligt mycket bättre grundförutsättningar och att födas till flicka skulle innebära en lång rad svårigheter från början. Anna vidrör detta i sin krönika och jag tolkar det bara som att det som är fel på ett ställe är rätt någon annanstans, och omgivningens normer och värderinga spelar större roll för hur vi tänker än vi kanske tror. Och jag menar att vi som lever i ett upplyst informationssamhälle oftare faktiskt borde kunna sätta oss över normerna.

För att återgå till det egoistiska och naiva, så skulle man också kunna hävda att alla som önskar sig barn inte bara är egoistiska, utan dessutom naiva. Hur kan man frivilligt utsätta sig för den oro som är förknippad med föräldraskapet? De uppoffringar man måste göra, den maktlöshet man som förälder känner när ens barn utsätts för omvärldens hårda nypor? Det är så otroligt naivt.

Men det är väl en jävla tur att vi människor är så pass egoistiska och naiva, annars skulle inte människosläktet överleva särskilt länge tror jag. Om sedan Anna är extra naiv eller om hon faktiskt är det rakt motsatta – så pass cynisk att hon inser att livet är ett litet helvete, att ingenting är enkelt, att man samlar på sig bördor och ryggsäckar och drabbas av sorger och problem ständigt, att alla har sina egna traumatiska upplevelser att bearbeta – och att hon just därför önskar sig ett handikappat barn för att många av problemen då blir förutsägbara och möljiga att rusta sig för, till skillnad från om man får ett barn som inte har några synliga avvikelser alls, och därmed kan överraska med att bli mobbat, utstött, ensamt, korkat, suicidalt eller på annat sätt skapa bekymmer för sig själv och sina föräldrar.

Sen kan jag inte heller låta bli att fundera över en del reaktioner från föräldrar till handikappade barn. Föräldrar som tycker att Anna uttrycker sig idiotiskt. För jag har träffat så många föräldrar med handikappade barn som visserligen först varit ledsna, chockade och näst intill förtvivlade, som efter några år och med facit i hand känner sig extra lyckligt lottade för att de fick just det barnet med just det handikappet. Jag har också hört många handikappade människor som själva förklarar sig lyckliga, människor som inte haft det lätt och som kanske just därför lärt sig uppskatta saker i livet som vi friska supermänniskor tar gör givna eller inte ens märker.
Utifrån det perspektivet är det förvånande att just de som lever med handikappade anhöriga reagerar så starkt.
Är det märkligare att i förväg faktiskt kunna se fördelarna med att avvika, än att först med facit i hand faktiskt uppskatta också ett handikapp?

Jag är väl medveten om de fysiska problem som följer med Downs Syndrom. Inte alltid men väl ofta. Hjärtfel är ett. Och jag säger som i början av den här texten – jag vill inte ha ett barn med Downs, eller hjärtfel, och absolut inte ett barn med både och. Om jag får välja. Däremot skulle jag nog inte välja bort ett sådant barn om jag fått den möjligheten. Det är en viss skillnad tycker jag på att välja och att välja bort.

Och man får inte välja.
Just när det gäller en sådan sak som barn så får man inte välja.
Varken kön, egenskaper, utseende, hälsa eller ens att man ska få några.
Man får de barn man får, vilket inte innebär att det är förbjudet att önska.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,