Etiketter
berätta, excentriskt, geni, journalistik, kamera, kultur, modernt, penna, pk, redaktion, reporter, skriva
Jag läser på Byt Namn! om det utdöende släktet excentriska journalister.
Men jag håller inte alls med Klas om att det excentriska skulle sitta i varifrån man rapporterar, att man reser och gör spännande saker som läsarna kan uppleva som exotiskt. Jag kan fullständigt ha missuppfattat men så här skriver han:
men jag tror att delar av en Jolos exklusivitet berodde på att han ständigt rapporterade från platser och om händelser som läsekretsen inte redan kände till och kunde få information om på andra håll. Åtminstone inte lika lätt.
Man lärde känna världen genom honom och i gengäld kom han att förkroppsliga den världen. Därför behövde han och hans gelikar inte heller påpeka sin särart, vilket blivit en väldigt vanlig metod bland journalister som idag försöker ge sken av att vara speciella.
Nu för tiden görs dessutom 90 procent av allt arbete vid skrivbordet, det är lite svårt att glamourisera.
Alltså. Att vara excentrisk handlar inte om att resa till exotiska platser. Man kan sitta vid ett och samma skrivbord hela livet och ändå vara en extremt excentrisk person.
Att vara excentrisk handlar inte om glamour heller. Det är inte särskilt glamouröst att vara galen. Tror jag. För jag tror att det excentriska sitter i galenskap. Jag tror att det sitter inuti personerna.
Somliga kan blanda ihop det med mod, personligen tror jag att det handlar om total brist på social kompetens och förmåga att anpassa sig till en viss typ av samhällsnormer.
Förr fanns plats för sådana människor, också på tidningsredaktioner. Idag gör det inte det. Alla ska kunna allt. Alla ska behärska alla olika kanaler, alla ska behärska alla olika ämnen och de nischade reportrarna är snart ett minne blott, åtminstone på landets lokalredaktioner.
Jag tror inte att det är excentrikerna som håller på att dö ut. Jag tror att de bara inte får samma plats i ett modernt samhälle som de fick förr. Byfånarna är inte lika accepterade idag, och det finns lite av en motsättning i det med tanke på att det faktiskt är väldigt pk idag att acceptera olikheter och förstå att alla inte har samma förutsättningar.
I teorin. I praktiken ser det annorlunda ut.
I besparings-och effektiviseringstider behövs folk som är snabba och effektiva, folk som behärskar många olika arbetsuppgifter och kan flyttas runt eftersom de behövs. Det gör att den där reportern som var en klart lysande stjärna när det gällde att rapportera om glesbygdspolitik inte längre göre sig besvär eftersom samma person inte alls behärskar eller är intresserad av att bevaka brottsligheten i samhället eller senaste värvningen till lokala hockeyklubben.
Om han dessutom hade en plunta i skrivbordslådan och tog en klunk då och då är han definitivt ute ur leken för så gör man bara inte på en modern arbetsplats, sen må man skriva hur lysande artiklar som helst.
Det här hänger ihop med det som Rosemari skriver på Kulturbloggen:
Redaktionerna måste gå runt ekonomiskt och väljer att göra det genom att sälja på nöjesjournalistik, på snabba, korta nyheter. De traditionella medierna har ingen uthållighet, de håller inte fast i någon fråga. Medierna svek i FRA-frågan, de rapporterade bara när det var som mest nyhetsmässigt, sedan släpper de frågorna.
Debattsidorna på redaktionerna styrs med järnhand, det är bara en liten grupp som har tillgång dit.
Det var förresten rätt länge sedan de traditionella medierna, gammelmedia, var ett verktyg för demokratin eller någon granskande makt. Det finns en liten, liten elitgrupp inom journalistkåren som får granska makten och som har inflytande över sin arbetssituation. Nittiofem procent av journalistkåren är redaktionsslavar, som bara lyder order från chefen. Det är tyvärr sant. Jag har nyligen gjort en resa på ett år på en av de stora dagstidningarnas redaktioner och kan konstatera att journalisterna idag har ännu mindre möjlighet att styra vad som ska rapporteras om än för tjugo år sedan då jag började jobba som journalist. En liten grupp chefer styr allt.
Tyvärr måste jag säga att hon har rätt. Och det säger sig ju självt att en icke socialt kompetent excentriker inte platsar på en sådan redaktion. Det handlar inte om att han inte får resa till spännande platser. Det handlar om att han inte låter sig följa med resten av skocken.
Förr kom dessa excentriska personer ofta in på redaktionerna från gatan. De började skriva notiser och artiklar inom ett ämne de var intresserade av och kunde, så som sport eller musik, eller kanske kriminalnotiser. Därifrån jobbade de sig upp och aldrig att någon skulle bett en sportreporter plötsligt sadla om till landstingsdito. Men sådant händer idag. Dessutom är det ytterst få personer som kommer in via gatan, de ställs höga krav på utbildning och redan där sorteras många av de finaste genierna ut.
Detta gör redaktionerna i Sverige, och journalistiken, fattigare.
Jag tror att vi behöver båda sorter. Jag tror att folk ska få göra det de är bra på. Jag tror att vi behöver raske Per som behärskar både penna och videokamera och hockey och näringslivsrapportering och helst samtidigt, men lika mycket behöver vi excentriska Lotta som kanske vägrar befatta sig med videokameran men som skriver de allra mest lysande och begåvade personporträtten för att hon har en sällsynt förmåga att få människor att berätta, och för att hon kan fånga känslan och budskapet i det de säger. Även om hon skulle råka vilja lyssna på klassisk musik jättehögt för att kunna skriva, något som är problematiskt i de allt vanligare öppna kontorslandskapen.
Jag tror på mångfald. Och för att få mångfald i journalistiken behövs många olika sorters människor. Jag säger inte att det var bättre förr, då det kanske fanns en stor övervikt av murvelgubbar som skåpsöp och tafsade på tjejer och vägrade rätta in sig i ledet.
Men jag tror absolut inte att de tendenser som nu finns där de flesta yngre journalister är kvinnor, från övre medelklassen, de som var duktiga i skolan och inte har någon annan arbetslivserfarenhet än just den i mediabranschen är bättre.
Varför inte lite av varje? Varför inte lite mer tolerans för individer – varför inte faktiskt till och med utnyttja den potential som finns i individerna om de får vara just individer och inte en skock politiskt korrekta personer med samma bakgrund och referenser?
Nu lyckades mymlan svamla till det igen. Och det tänker jag inte be om ursäkt för.
Läs även andra bloggares åsikter om Byt namn!, Kulturbloggen, journalistik, politisk korrekthet
Jag tror att det både är sant och inte sant. Det som är sant är att excentricitet får mindre och mindre plats i vårt samhälle, helt klart, att vi inte har tid för annat än det mest strömlinjeformade och oproblematiska. Och det är synd.
Det jag vänder mig mot är att det skulle innebära mindre potential, i det stora hela. Jag tror nämligen att potential finns i alla grupperingar, oavsett om man väljer att kalla dem excentriker/vanliga/tråkiga eller begåvade/slitvargar/lata eller whatever. För att försöka slutföra en krånglig tanke tror jag att briljans till stor del enbart handlar om hårt, hårt arbete, inte om personlighetstyp.
För att citera läraren som mötte upp oss första dagen på teaterhögskolan: ”ni 12 har blivit utvalda bland över 1300 sökande. Det måste väl erkännas att ni har en viss begåvning. Men en begåvad skådespelare som jobbar är alltid mycket bättre än en begåvad skådespelare som inte jobbar. Så nu börjar vi jobba.”
Oavsett personlighetstyp, som sagt.
@Suziluz: Naturligtvis krävs hårt arbete, men just när det gäller journalistik men också andra sorters kreativa/konstnärliga yrken, rätt säker på att det gäller också din bransch, så tror jag på heterogent sammansatta grupper.
Om sedan den excentriske personen eller den unga nyutbildade inte är beredda att jobba hårt så spelar såklart personlighetstypen ingen roll, men jag hävdar att alla inte kan allt, och att det är svårt för vissa att jobba hårt om de får arbetsuppgifter som ligger helt utanför deras kompetensområde/intressesfär…
Hej!
Håller med dig om galenskapen och även om redaktionsslavarna, men menade inte riktigt att excentriker nödvändigtvis måste resa. Jag syftade mer på att världen inte var lika öppen för allmänheten, att journalisten hade en sorts lärarroll och därmed fick lite mer pondus (vilket jag tror är rätt bra för excentriker). I dag är det svårare att komma med något som läsarna inte redan läst någon annanstans på nätet. Redaktionsslavstillvaron är väl till viss del en reaktion på det?
Forna tiders excentriker var alltså inte bara galna, de hade något att komma med vilket gjorde deras genomslag större. Dagens ”excentriker” framstår oftast bara som posörer, och det gör dem inte lika intressanta och lite mer oviktiga.
///K
P.S. Ursäkta eventuellt virriga formuleringar, det har varit några kaotiska veckor…
@Klas:
Fast nånstans är det ju just det. När inget längre känns nytt, när alla tycker att de hört allt förr kanske det krävs ett annat sätt att berätta? Det där sättet som är svårt att finna hos de trettioåriga pk-tjejerna från villaförorterna…?
Inte för att jag inte förstår hur du menar, vill bara va lite tjurig med min tes (som jag fortfarande tror på…) :)
Pingback: Fredrik Fischer · Excentricitetens förbannelse
Jag håller i och för sig med om det du skriver, men tror inte längre det går att ställa några excentrikerkrav på redaktionerna. De är mer att likna vid fabriker. Däremot blir de mer beroende av en större del frilansmaterial ju mer arbetsplatserna slimmas ner. Och där finns det kanske hopp.
Dina slutsatser verkar inte bygga på mycket mer än ren trångsynthet – dvs samhällets indoktrinerade tankegångar. Att du rubricerar excentriker som en form av personer som saknar det sorts samhällsmoraliska normberoende som du nämner är bara inkompetent. Förmågan att kunna bortse från samhällets nästintill vansinniga normer är ju i vårt tycke en excentrikers starkaste sida. Han bygger sitt eget liv och formar sin livs väg efter sina egna mål och motiv – inte efter samhällets sterotypiska medelsvensson. Är det så svårt att försöka förstå att det finns personer som faktiskt vill uppleva livsnjuteri i sin största prakt och inte dö i samma håla som man växte upp i efter att ha skrivit vid samma skrivbord och arbetat på samma jobb i hela sitt liv. 2000-talets signum är väl ändå reformation – att slita sig lös från samhällets grundmallar och vidga sina perspektiv. Livet är inte en statisk mekanism, utan i en resa som var och en måste få disponera efter eget tycke!
@Fabrizio: Ehh, du verkar totalt ha missförstått det här inlägget, jag håller ju helt med dig…
#8 Jag må haft tidsbrist av sådan grad att jag inte hann läsa igenom hela inlägget men fortfarande är det vissa saker som jag inte kan hålla med om.
”Alltså. Att vara excentrisk handlar inte om att resa till exotiska platser. Man kan sitta vid ett och samma skrivbord hela livet och ändå vara en extremt excentrisk person.
Att vara excentrisk handlar inte om glamour heller.”
Ett uttalande som visserligen har viss substans i sig i och med min övertygelse som säger att man inte bara kan kategorisera excentrismen i fack. Men fortfarande… Det låter som att den person du beskriver besitter en ”latent” excentrism, om man nu kan göra en sådan beskrivning. Självklart sitter excentrismen i personligheten men sitter man vid ett skrivbord hela sitt liv så måste det ju finnas faktorer som motarbetar ens karaktär.
Jag vill mena på att denne stillasittande skrivbordsnisse antingen saknar det där äkta modet att leva efter sina drömmar och visioner eller så är det väl den finansiella biten som sätter käppar i hjulet. En helylle excentriker lever för att uppleva ”livets goda” och söker sig till det i alla sina former; detta är något man inte kan göra om man inte har rört sig från skrivbordet i hela sitt liv. Hur mycket material det än finns som kan stimulera en excentriker i dess direkta omgivning så tar vardagens finess slut en vacker dag.
Därför är en äkta excentriker på resande fot och söker ständigt nya erfarenheter. Men det är bara min syn på det hela såklart!
”Somliga kan blanda ihop det med mod, personligen tror jag att det handlar om total brist på social kompetens och förmåga att anpassa sig till en viss typ av samhällsnormer.”
Du får det att låta som att excentriker saknar någon kompontent i den sociala aspekten. Det är i mycket högre grad en ovilja att underställa sig dessa normer och sociala konstellationer – det betyder inte att vi inte är medvetna om dem. Så att påstå att vi saknar någon form av kompetens är helt felaktigt, det är snarare så att det är samhällets trångsynthet som bidrar till att excentriker anses som annorlunda.