min pappa

Det är tre år sedan min pappa dog. Tre år utan att jag saknat honom alls.

Däremot har jag i hela mitt liv, kanske mest sedan jag blev vuxen, saknat en far. Min pappa var inte en far för mig.
När jag för några år sedan, när min pappa ännu var i livet, gick jag i terapi. Min terapeut var riktigt bra. Jag lånade en bok av honom om sorgebearbetning. Och sedan gjorde vi några övningar i praktiken. Vad det hela handlade om var att obearbetade förluster/sorger från det förflutna påverkar ens liv, och att man i efterhand faktiskt kan bearbeta och ta itu med gamla förluster. Min terapeut var väldigt fixerad vid min pappa. I början sa jag att jag inte hade några problem med min pappa. Att jag var färdig med honom, att han inte var ett problem för mig. Men min terapeut fick mig att förstå att det kanske inte bara handlade om personen som var min biologiska pappa, utan om just avsaknaden av en far, och att det de fakto var ett problem för mig.

Jag är just nu i en mer aktuell sorgeprocess, och bestämde mig för att plocka fram mina gamla lärdomar om sorgebearbetning. Jag hittade ett brev som jag skrivit till min pappa. Ett brev till den far jag önskat att han varit. Och jag hittade andra saker. Pappas dagböcker, pappas fantastiska berättelser om vad ett delirium faktiskt är. Någon gång kanske jag publicerar delar av dem i någon form.
Och plötsligt börjar jag se min pappa från ett helt annat perspektiv. Det kanske behövdes att han skulle dö och hålla sig undan i tre år för att jag skulle kunna göra det.

Men jag inser att jag inte är helt olik min pappa. Jag har börjat förstå honom på ett annat sätt. De drömmar han hade. Önskningar och hopp. Vad han ville och hur han fungerade.

Min pappa var precis som jag ganska trög och stillasittande. Man fick inte intrycket av att han var en särskilt engagerad person alls. Jag har förstått att han var otroligt passionerad, bara han fick göra något han brann för. Och min sorg idag är mer en sorg över att min pappa hade så fel förutsättningar, var på fel plats och aldrig riktigt fick chansen, eller hade förmågan att faktiskt göra något av allt som var bra som han faktiskt var.

bild-132

Det här är såklart efterkonstruktioner. Baserat på vaga minnen och berättelser om min pappa. Gamla foton och saker min pappa sagt och skrivit.
Men någonstans behöver jag få en annan bild av min pappa. För att kunna förlåta och för att förstå mig själv.

När min pappa var ung brann han för två saker. Musik och journalistik. Han var en misslyckad musiker. Blev musiklärare och aldrig en särskilt bra sådan. Det händer att jag träffar hans gamla elever som inte vet att jag är hans dotter och det är inte smickrande saker de säger om honom.
Journalistiken var en annan sak. Han skrev notiser för ”Nya Norrland”. Han var duktig på språk. Och han var duktig på att fotografera. När jag var liten var vår gästtoalett mörkrum, pappa framkallade sina bilder själv. Men han hade inte förmågan att göra något riktigt av det, fast jag är säker på att han skulle ha lyckats om han bara vetat hur man gör.

När han dog och jag skulle ta reda på hans lägenhet slogs jag av hur viktig fotografering varit för honom. Hans lägenhet var en kvart som lätt kunde konkurrerat med de värsta scenariorna från ”Requiem for a Dream” eller ”Trainspotting”. Jag besparar er detaljerna. Men en sak hade han lyckats hålla ordning på, trots tjugo år av hårt supande. Trots att allt han hade tagits ifrån honom och han levde i en soclägenhet med ett hopskrap av möbler och grejer från Frälsningsarmén var det en sak som han lyckats få med sig.

Sina foton och negativ. Negativen ordentligt sorterade och daterade i metervis av pärmar. Diabilder i travade magasin. Och foton, i buntar med tydliga förteckningar över innehållet.

Och jag är så ledsen för att ingen under hans levnad orkade bry sig, eller såg att ta tillvara hans passion, hans entusiasm för bilderna. Min pappa kunde, hur skitigt och fult allt faktiskt var omkring honom, se det vackra i tillvaron. Min pappa tog långt innan det slog igenom dokumentära bilder i vardagen, bilder som berättar historier, bilder som är vackra fast de är grå.

Men nu tappar jag tråden.

Efter några år som misslyckad musiklärare fick min pappa för sig att han skulle köpa en tryckpress. En gammal offsetpress som tryckte svartvita A4. Han började trycka ett reklamblad. Tryckpressen stod i ett rum intill mammas och pappas sovrum. Pappa hade alltid svarta händer, av trycksvärtan. Länge jobbade han som musiklärare på dagarna och så tryckte han reklamblad på kvällar och helger. Han klippte och klistrade. Använde gnuggisar för att göra rubriker och annonser. Han köpte en elektrisk skrivmaskin och jag lärde mig korrekt fingersättning. Jag läste korrektur åt pappa. Jag såg alla fel med blotta ögat och också pappas kollegor och konkurrenter i tryckeribranschen började använda mig som korrekturläsare.
Jag hjälpte pappa att blada i reklam på helgerna. Jag fick tio öre per ex, och det blev en hel del pengar.
Efter några år sade han upp sig från jobbet som musiklärare och köpte en fotosättmaskin för – hör och häpna – en miljon kronor.
När jag skriver det här känner jag mig gammal. Men min pappa betalade alltså på åttiotalet en miljon för en maskin vars enda funktion var den som vilket jävla ordbehandlingsprogram som helst klarar idag.
Den var två gånger en meter stor, själva datorn. Den hade två bildskärmar, en där man såg den löpande texten och en där man såg hela sidan. Pappa började göra original åt andra tryckerier. Det gick bra för honom. Han brann för det han gjorde. Han jobbade jämt. När han inte hade sina perioder. Då kunde man hitta honom medvetslös och nerkissad på golvet intill fotosättmaskinen eller tryckpressen. Han köpte en större tryckpress, som kunde trycka A3 i fyrfärg. Jag minns hur stolt han var. Och hur ingen förstod eller riktigt brydde sig.

Min pappa saknade något. Jag vet inte riktigt vad. Han levde i drömmen om att skriva, om att skapa, men blev den som tryckte och publicerade sådant som andra gjorde.

Jag tror att jag har varit orättvis mot min pappa. I vuxen ålder var han aldrig en far. När jag var liten hade han sina brister. Men där i hans tryckeri i doften av trycksvärta hjälpte och uppmuntrade han mig att göra och bli det han aldrig hade blivit.

När jag var tolv år gjorde jag en tidning för missionärsbarn och det hade aldrig gått utan pappa. Han lärde mig skriva maskin. Han lärde mig svenska. Han lärde mig att göra original och han höll mig med all tänkbar utrustning. Det fanns alltid obegränsat med papper och pennor och tip-ex hos oss. Han hjäpte mig att trycka och han gjorde det med glädje. När jag tänker efter minns jag aldrig att pappa verkade tycka att det var besvärligt. Pappa sa aldrig nej. Han uppmuntrade mig att skriva, han uppmuntrade mig att göra det jag ville.

Jag skrev dikter och när jag var femton år hjälpte pappa mig att göra en bok. Han fixade grejer för bokbindning för att det skulle bli bra och snyggt, och detta trots att han verkligen ogillade innehållet i min bok. Det var inte särskilt rumsrent enligt hans fundamentalistiska kristna syn på livet. Men han ville nog att jag skulle lyckas bli det där han aldrig blev.

Senare i livet, när jag inte hade någon kontakt med pappa alls, vet jag att han alltid läste allt jag skrev. Han tittade på varje teveinslag jag gjorde, lyssnade på varje radioreportage. Och han var stolt över mig. Han sparade mina artiklar. Han visade dom för sina vänner.
Men han sade aldrig något till mig. När vi pratade fick jag mest skäll för mitt flitiga användande av svordomar och andra fula ord.

Mina föräldrar skildes när jag var femton år. Ett par år senare gick pappas firma i konkurs. Sedan kom han aldrig på fötter. Han söp hårt de sista femton åren av sitt liv, han hamnade flera gånger på sjukhus med mer än 6 i promille. Han kunde inte ta vara på sig själv och han kunde definitivt inte vara en far.

Jag hade velat ha en far. Jag hade velat det. Men han förmådde inte. Jag var hård mot honom.

Ett par år innan han dog skrev jag det där brevet. Brevet till den far jag aldrig haft. Jag läste upp det för honom. Och då, den enda gången, sa pappa förlåt och jag tror att han menade det. Han sa då att han faktiskt var stolt över mig. Och han önskade att han varit klokare, vetat mer, gjort mer för mig. Jag har förlåtit min pappa nu. Någon gång ska jag gå igenom hans negativ. Jag ska framkalla bilder och jag ska visa hans foton för världen. Jag ska publicera hans texter som är vackra och värda att läsa.

Jag hoppas att pappa har förlåtit mig, fast jag aldrig bad honom om det.

About these ads

81 reaktioner på “min pappa

  1. Pingback: Det finaste jag läste på länge « This Freakshow called “my life”

  2. Pingback: Ska du bara läsa en sak i dag - läs det här | Gunnar R Johansson

  3. Gunnar R Johansson hade rätt. Var det en enda sak man skule läsa idag så var det det här – hjärtskärande ärlighet som lämnar eftertanke.

    Du skriver som vanligt mycket, mycket bra.
    Idag var det också väldigt, väldigt vackert och poetiskt.

  4. Oj, tack! Så nära min egen sanning… Tack för att du delat med dig! Undra om jag också behöver en terapeut, för jag sitter här och gråter en skvätt…
    Ha det gott!

  5. Ja du Bo Rothstein. Här är ytterligare ett inlägg som motbevisar din teori om att bloggosfären är en kloak. Den kan även vara en blomsteräng. Vacker, väldoftande och ett trevligt ställe att tillbringa sin tid på.

  6. Pingback: Så mycket att blogga om och så lite tid at Deepedition

  7. Vilken oerhört stark text!

    Och vilket sammelsurium av tankar och känslor som väller in över mig av detta. Jag blir oerhört berörd. Sorgsen. Nyfiken. Hoppas att du en dag kan ge ut fotoböcker eller göra utställningar med hans bilder. En form av dubbel upprättelse?

    Fast oj. Jag menade ju inte att sätta press på dig förstås.

  8. Pingback: Sagor från livbåten » Bloggarkiv » Är det här din bloggkloak Rothstein?

  9. Smärtsamt bra skrivet. Det går igen hos många. All möda som läggs ner, allt hårt arbete, all vilja som inte leder ända fram.

    Allt man kan säga till sina barn eller sina föräldrar men som aldrig blir sagt. Alla hinder som dyker upp i form av rädslor.

    När du får ork och möjlighet tror jag bilderna skulle bli väldigt uppskattade om du kunde publicera dem eller ställa ut dem på något sätt.

  10. @Kusinvitamin: Ahh så du hittade. Ja man kanske skulle grotta ner sig i dom där negativpärmarna nån gång, tror det skulle vara lättare i sällskap.

  11. dina minnen av din far finns alltid kvar. och det är stort att du har förlåt honom, vissa människor klarar tyvärr inte av att vara föräldrar. men jag tycker det är fint av dig att se det ljusa i din far. mycket bra ide att vilja publicera hans foton.

    starkt historia, den kommer jag bära med mig! KRAM

  12. Mymlan.
    Så fantastiskt bra och modigt skrivet!

    Vad svårt det är, sorgen över föräldrar som inte varit kapabla (eller villiga) att klara av att vara förälder.

    Det är – som du skriver – en dubbel sorg, dels över personen, dels över mamma / pappagestalten som aldrig var.

    Sorgen över gestalten, är ju den mest efterhängsna, många gånger långt efter att den faktiska personen är död, dubbla sorgeprocesser, dubbelt arbete.

    Därför är jag så oerhört glad över att du nu kan se din pappa ur ett annat perspektiv, glad för din skull.

    Att kunna skilja person och gestalt åt och kunna se dem ur en ny vinkel, är att ge sig själv möjligheten att läkas.

  13. Pingback: Historier från verkligheten « Anders har en åsikt om…

  14. Pingback: pappa och jag « the real mymlan

  15. Det här var riktigt riktigt bra. Mer än så behöver jag inte skriva.

    Tack för att du delar med dig till världen.

  16. Det första jag kommer att tänka på är min egen far.
    Ett halvoriginal med ett närmast (själv)destruktivt problem med allt som hade med auktoriteter att göra.
    Klart missanpassad till vårt samhälle, men ändå lite av ett socialt geni.
    Han hade ett ENORMT kontaktnät.

    Han dog -96 i sviterna av ett mångårigt missbruk av värktabletter.
    (Läkare kunde man ju inte ta kontakt med – trots reumatism.)

    Det andra jag kommer att tänka på är passionen.
    Ibland kan det vara den som håller upp människor som annars skulle rasa ihop, andra gånger leder den till destruktiv frustration…

    Tack för inlägget!

  17. Din pappa var så mycket mer en far än vad min var. Jag förstår saknaden och sorgen efter den pappa som alltid ska finnas där för en. Trygghet, närhet, kärlek.

    Vad snygg han var, förresten ;-)

  18. @lalanda: Det kan ju vara för att som jag minns honom såg han inte alls ut som på bilden. Jag har inga minnen av honom som något annat än en rufsig, ovårdad, krumrygg och fet person.

  19. Tack, Mymlan.
    Som så många gånger när jag läser dina texter så lever känslorna rövare i själen utan att förse mig med ord.
    ”Berörd på djupet”, kanske det kallas …

  20. Pingback: Hon får de hårdaste att vekna « H A L V A R S H U V U D S A K E R

  21. Sitter med en klump i bröstet, så fint och så sorgligt och så äkta. Kramar till dej!!!

  22. Oj vad det här var bra. Berörde mig djupt. Har ingen pappa, skulle kanske inte ha läst på jobbet eftersom jag nu sitter med tårar i ögonen. Otroligt starkt av dig att skriva detta, grymt, tack!

  23. Vad jättefin du skrivit om din pappa och om saknaden efter din pappa. Jag känner igen mig väldigt mycket och skall ta dina ord till mig och bearbeta dem. På många sätt har jag förlåtit och förlikats med den pappa jag har, men ändå står jag kvar och stampar som ett litet barn och undrar varför pappa inte är förmögen att älska.

    Tack!

  24. En dag skall jag också skriva en text om min alkoholiserade far. Jag talade inte med honom de sista tio åren av hans liv och jag hann inte fram till hans dödsbädd medan han levde. Jag trodde att jag kommit över honom långt innan han dog. Men det hade jag inte. Nu, ca 4 år efter hans död har jag gjort det och jag kan se hans goda sidor.

    Tack för en fin text.

  25. Pingback: The most tender place in my heart is for strangers « Suziluz - med ögon känsliga för grönt

  26. så mycket tankar,så mycket känslor som väller upp till ytan när jag läser detta.. Så nära min egen sanning…men ändå så långt bort. Tack för att jag fick vara här o läsa din berättelse. jag förlät min pappa flera år innan han gick bort..min syster gjorde det inte. och tror det har påverkat hennes sorgearbete,gjort det längre. man kan aldrig stänga av känslor som är jobbiga…nån gång måste dom ut.
    kram till dig

  27. Pingback: lördagsgodis från mymlans rss-feed « the real mymlan

  28. Oj, vilket vackert inlägg du skrivit! Under tiden jag läste så tänkte jag ”måtte hon göra något med hans bilder” och blev glad när du skrev precis det på slutet.. Han är nog med dig, hejar på dig, är stolt över dig.. Tack för att du delade med dig!

  29. Pingback: Övning i personlig postning at Deepedition

  30. Oj. Så mycket som krockade med funderingar som finns i mig. Startade upp tankar.

    Kanske borde jag ta tag i det innan det är försent?

  31. @Nini: Kanske det? Å andra sidan har allt sin tid. Jag tror inte det hade gått att göra på något annat sätt, när min pappa levde…

  32. Pingback: om föräldrar jämställdhet kärlek och livet « the real mymlan

  33. Pingback: best of november « the real mymlan

  34. Deja vu. Som dotter med frånvarande pappa.
    Kort, min pappa tog livet av sig när jag var 19 (20 år sen nu), 11 år efter det gick jag i terapi av en helt annan anledning, och terapeuten, liksom din, försökte återkomma till förhållandet till pappa och hans död, hela tiden, och jag var så klar med det ansåg jag. Efter ett (!) år, så kom jag till insikt om hur arg jag var på honom fortfarande, egentligen, inte för att han tog livet av sig, utan för att han varit en så dålig pappa innan han gjorde det.

    Pappa var musiker, inte en helt misslyckad sådan, han var erkänd på sin arbetsplats, ackis, och bland alla mer eller mindre okända studiomusiker, men han blev aldrig så känd som han tyckte han borde vara.

    Inte min mening att breda ut mig här egentligen, men det träffade mig rakt i hjärtat dina ord om din pappa, och jag kan inte skriva om de här sakerna på min egen blogg eftersom mamma läser den.

    Jag började faktiskt gråta lite. Sånt är fint.

    Jag älskade och beundrade min pappa mer än något annat, alltid på avstånd eftersom han alltid hade viktigare personer att charma än sin familj, det var så fruktansvärt hårt att få ihop bilden av den offentliga pappan som var älskad och beundrad (aldrig nog som sagt) med pappan som som svek sina barn och sin familj så kapitalt. Ingen, absolut ingen kände honom egentligen.

    För mig är det tvärtom, även fast jag undviker det som pesten, så träffar jag ibland på hans gamla elever eller gamla kolleger, och för dem var han som en gud, men vi fick inget av detta, han förändrade liv och inspirerade och flyttade berg, men oss barn lämnade han att bli vuxna barn med åratal av arbete att bli funktionella i nära relationer.

    Nu låter det ju som att jag skuldbelägger honom för allt ont, så är det givetvis inte. Jag har jobbat hårt för att komma över de här bitarna, och det är ganska skönt, att slutligen kunna isolera alla runtomkring smärtor, och bara känna sorgen och saknaden ren.

    Vad glad jag är att jag hittade det här inlägget.

    Tack så mycket.

    Mvh
    Nathalie

  35. Pingback: Bloggfunderingar « Kidneybönans njurblogg

  36. Pappa…
    du rör om mig totalt och hjärtat bultar ont, gruvat länge för att läsa detta efter jag hört lite om vad du skrivit. Jag är stolt över din förmåga att dokumentera och minnas – varför minns jag inte???!!! Förtvivlad syster

  37. HEj!
    Det var underbara tankar,jag kom din pappa nära eftersom jag vågade gifta mig med honom.
    Han var en känslig människa, som hade väldigt dålig självkänsla, jag försökte länge bygga upp det. Men han var en gåta. en begåvad människa på många områden men kunde inte leva ut det.
    Hans barndom var inte den lättaste. Han hade hård uppfostran i fundamentalistisk anda i Västerbotten, Vi saknar honom han var för snäll och god men livet blev inte vad han tänkt sig.
    Hans sjukdom tog överhanden.
    Jag beundrar din styrka och intelligens, som du ärvt från honon.
    Din vän , din fars sista hustru..

  38. @anette: Oj. Att du hittat hit. Jag vet ”allt” om hans barndom och han gav mig ungefär samma fostran som han själv fick. Tack för fina ord i varje fall… Hoppas du har det bra, vad du än gör nu.

  39. Vet egentligen inte vad jag ska säga men att inte säga något alls verkar så fel. Jag är verkligen ledsen över att jag inte visste hur ni hade det. Det mesta har jag hört först efter att min morbror dog, och jag lovar att jag blivit både chockad och oerhört ledsen för din skull. Skäms också för att jag inte hört av mig. Det du skrivit fick definitivt tårarna att rinna på både mig och mamma. Bryr mig massor även om det aldrig märkts. Kram

  40. @Ulrika kusin: Man behöver inte säga något. Men tack för att du gjorde det, så jag vet att du läst. Och du behöver inte alls skämmas för att du inte hört av dig, det har du faktiskt gjort men jag svarade inte tillbaks…

  41. Pingback: Niclas Strandh » Övning i personlig postning

  42. Pingback: andras pappor « the real mymlan

  43. På tal om pappor ja.
    Min pappa var tablettmissbrukare.
    Mina föräldrar skiljde sej när jag var 12 år.
    Pappa drunknade i Vättern 1976 när jag var 21 år gammal.
    Mina barns pappa var alkoholist när han dog
    2004 i en hjärtinfarkt här hemma.
    Min mamma finns inte kvar i livet heller. Hon avled i mars 2004 i sjukdomen KOL.
    3 månader innan min make gick bort.

    Jag är mor till 3 underbara söner, 30, 26 & 18 år. Mina söner har aldrig träffat sin morfar. Det är jag tacksam för att de slapp. Men samtidigt är jag sorgsen över att behöva leva med vetskapen om att det kunde varit bättre. Jag hade önskat att mina pojkar hade haft en morfar och en pappa. Bra sådana. Som kunde ta ansvar.
    Men nu blev det inte så, och det är absolut ingenting jag kan göra någonting åt nu. Jag får leva med det.

    Tack för att du delar med dig av dina tankar och ord.

    /Elisabeth

  44. Vilken stark historia.Förstår att du var slut efter att ha skrivit ned den. Jag tror han fölåtit dig. Du inspirerar som vanligt, nu tog jag tag i att skriva om en känsla som gnagt länge, som rör min pappa.

  45. Pingback: En ängel i rummet « Anna P

  46. Pingback: TYSKUNGEN

  47. Pingback: TYSKUNGEN

  48. Pingback: pappa på vift « mymlan. the real.

  49. Pingback: brev från min döda pappa « mymlan. the real.

  50. Pingback: en samling pappatexter « mymlan. the real.

  51. Pingback: dag åtta – a moment « mymlan. the real.

  52. Pingback: en livscykel | mymlan

Kommentarer inaktiverade.