tyskungen får smaka sin egen medicin

Blogghora.

Om någon i den svenska bloggosfären verkligen gör skäl för det namnet så är det Tyskungen.
Han är som ett skolexempel om man ska förklara vad en blogghora är för något.

Klaus-Peter inledde sin bloggkarriär med att anonymt skriva bloggen ”Att stalka Alex Schulman”. Ett genidrag. Alex Schulman var som mest hajpad och detta var sommaren då han gifte sig med Zytomierksa i det polska slottet. Stalkerbloggen blev snabbt en av Sveriges största bloggar. Alex fans läste stalkerbloggen. Jag som inte alls var något Schulmanfan läste stalkerbloggen. Den var smart, den var rolig, och den hade samma ingredienser som en bra deckare kan ha, med cliffhangers och den ständiga frågan: Vem är denne stalker? Finns han på riktigt? Eller är det Schulman själv kanske?

När Stalkerbloggen spelat ut sin roll, eller när Klaus-Peter tröttnade och outade sig själv startade han bloggen Tyskungen.

Redan från början raljerade han över kändisar, utlyste tävlingar och länkade till tveksamma kvällsstidningsartiklar. (fast några av dem hade han skrivit själv eftersom han ett tag hade vikariat som reporter på bladet) Allt enligt boken om hur en riktig blogghora ska bete sig.

Han har bytt namn, från Tyskungen till Beiersdorfsbloggen tillbaks till Tyskungen.
Han har förlorat jobbet på grund av bloggandet. Eller i varje fall delvis på grund av det.

Hela Tyskungenbloggen skriker SE MIG! TITTA HIT! JAG ÄR NÅGON! TYCK OM MIG! BEKRÄFTA MIG!

Tyskungen far runt i andras bloggar och marknadsför sig själv, säger läs mig kommentera hos mig länka till mig. Saken är den att folk lyder. Jag lyder. Jag läser, jag kommenterar (sällan) och jag länkar (oftare).
Samtidigt som han är ganska snål med credd och länkar till andra, om det inte är hans närmaste krets bestående av Peter, Göte och Anna.

Hans senaste tilltag var att recensera de största bloggarna i Sverige. Självklart för att sno åt sig en del av deras läsare. Men. Hans recensioner var så bra, välskrivna, roliga, träffsäkra, så jag struntar fullständigt i hans syfte med att skriva dem.

Hans bekräftelsebehov är så uppenbart uttalat, utstuderat och stundvis rörande. Man kan inte låta bli att återvända till Tyskungen.

Så hur gör han? Hur lyckas han med detta horeri, när andra faktiskt inte gör det?
Hur lyckas han ständigt få denna bekräftelse, en ständigt växande skara av fans, som är honom trogna även när han då och då bestämmer sig för att lägga av med bloggandet.

Han kommer undan med det. Varje gång. Hela tiden.
Varför gör han det? Vad är hemligheten?

Klaus-Peter Beiersdorf är en hora, men en ärlig hora. Därför kommer han undan. Därför fungerar det.

För mitt i horeriet så är han ju inte bara ett luder vilket som helst. Nej han är en lyxhora. Han är vass. Han är intelligent. Han har en underbar humor. Och ett stort hjärta.

Man återvänder inte till Tyskungen för att delta i hans tävlingar, eller läsa hans snoppinlägg. Hör man inte till den innersta kretsen är det mesta han skriver om Anna och Peter också sådär halvintressant.

Man återvänder till Tyskungen för att man väntar på de stora stunderna. De där läsögonblicken som får ens ögon att tåras. De som gör att man älskar honom, att man vill krama honom, att man vill att han ska skriva den där boken någon gång så att man får läsa mer om lille Klaus och hans store tjocke far.

Man återvänder för att ingen annan vågar vara så fullständigt utlämnande och ärlig som Tyskungen. Han är ärlig mot sig själv. Det är bland det svåraste som finns. Att dessutom kunna sätta ord på det så att andra berörs och tänker till, att lyckas bygga trovärdighet och få en att glömma alla dumma tävlingar och horerier, det är Respekt.

Tack Tyskungen, för att du bloggar vidare.

Läs även andra bloggares åsikter om mymlan recenserar tyskungen, blogghora, schulman, stalkerbloggen,