vi som har legat med karin adelsköld

Det är inte varje dag jag kastar mig in i jämställdhetsdebatten.
Delvis kanske för att man måste välja sina strider, och det är ganska sällan jag på allvar går igång när det gäller jämställdhetsfrågor.
Inte för att jag inte bryr mig. Självklart gör jag det. Jag tror på alla människors lika värde, och jag tror på att män och kvinnor ska ha rätt till samma villkor i livet, både privat och i arbetslivet. Givet utifrån sina egna förutsättningar.

Men för att slänga sig in i en debatt bör man ha något att säga. Kanske en tes. Framförallt måste man kunna ta ställning. Och jag har ännu inte hittat den ultimata lösningen. Eller; jag har svårt att kombinera min extremliberala värdegrund med den tvingande lagstiftning (könskvotering, delad föräldraledighet och så vidare…) som i vissa fall skulle skynda på utvecklingen och våra attityder kring jämställdhet. Jag hittar inte riktigt den där gyllene medelvägen.

För en tid sedan skrev jag ändå ett inlägg om jämställdhet, det finns att läsa här.

Nu ska jag lägga mig någonstans mellan det Annika säger i det inlägget om kvinnors eget ansvar och det jag svarar om de strukturer som finns och är svåra att bryta sig igenom.

Jag tror nämligen att det bakom varje liten framgång för jämställdhet, eller vilken kamp som än bedrivits i mänsklighetens historia när det gäller att förändra attityder, så finns det väldigt många människor som kämpat, slagit huvudet i väggen, blivit missförstådda och utfrysta, dumförklarade och ibland faktiskt ihjälslagna för att de trott på sin sak, för att de trott så starkt på den att de vägrat anpassa sig till för stunden rådande normer.

Så visst har vi eget ansvar. Vi kvinnor, men också männen. Som individer har vi alla ansvar för vilken sorts samhälle vi vill leva i, och det allra bästa sättet tror jag någonstans är att leva som man lär. Uttrycket “gräv där du står” känns inte klockrent men jag tror att ni förstår vad jag menar.

Jag försöker leva jämställdhet. Så gott jag kan. Och trots att den rådande normen i Sverige idag är att man såklart ska vara och leva jämställt, trots att det skrivs spaltkilometer om jämställdhet och trots att alla tycker att män och kvinnor ska ha samma löner och trots att folk såklart ifrågasätter varför tjejer ska ha rosa och killar blått så är det i praktiken väldigt vanligt med gamla cementerade fördomar mot kvinnor, och mot män också för den delen.
Det är fan inte lätt. Framförallt är ju allt ett samspel med andra människor och som sagt – man får stångas mot oförstånd och förklara de enklaste saker för vissa. Man orkar inte alltid det.

Ibland går det hela till överdrift, som när Fredrik Wass i sin rädsla för att uppfattas som ickejämställd eller ännu värre – kanske en mansgris, mer eller mindre avkönar sig själv för att inte göra fel. Här ska väl sägas att jag inte alls egentligen vet hur Fredrik lever, men det intryck jag får när jag läser hans bloggar är att han är fullkomligt livrädd för att inte vara tillräckligt jämställd. Och trots att han anstränger sig allt han kan känner han behov av att försvara sig för att han är man.

Jag kanske gick till överdrift när mina barn var små och jag såklart skulle fostra dem till jämställda små människor och inte säga att dottern var söt och pojkarna duktiga. Första leksaken jag köpte till min äldste son var en docka. (det var faktiskt till och med en negerdocka, två pk-flugor i en smäll kan man säga)
När den yngre sonen ville ärva storasysters klänningar, spara ut håret och ha pippilotter och flätor fick han det såklart. I vår familj var det ingen som skulle få för sig att säga att bara flickor har klänning eller att pojkar kanske inte ska måla naglarna. Minns när han hett önskade sig en Barbie, men hon skulle inte vara blond utan brunett. Klart han fick en.
Dagispersonalen hade allvarliga snack med mig. Det var inte bra att han kom till dagis i klänning. De andra barnens föräldrar (!) kommenterade och var inte helt snälla. Notera: barnens föräldrar. Inte de andra barnen. Så små barn som dagisbarn bryr sig inte. De är ännu fria i tanken och reflekterar inte särskilt över vilken frisyr eller vilka kläder kompisarna har. Möjligen att dom tyckte att han var lite cool…

Jag blev, naiv som jag är, väldigt häpen över folks reaktioner, eftersom jag trodde att Sverige var ett jämställt land här vi hade enorma kunskaper i hur vi redan när barnen är bebisar pratar med olika röster beroende på om barnet är en pojke eller flicka, och att vi såklart eftersom vi ju vill leva jämställt också försöker leva enligt det vi tror på och bryta sådana mönster vi faktiskt känner till.

Jag har förstått att de flesta inte vill det.
Eller kanske snarare: De vågar inte. De orkar inte. För samtidigt som det är lätt att i ord följa strömmen är det svårt att i handling bryta den. Om ni förstår.

Så hur löser man problemet med att kvinnliga komiker inte anses roliga?
En person som kommenterat inne hos Bisonblog skriver så här:

Orsaken manliga komiker lyckas bra är att män behöver förmågan att vara roliga för att attrahera kvinnor. Orsaken få kvinnliga komiker lyckas bra är att kvinnor inte behöver vara roliga för att attrahera män.

Jag tror att det stämmer ganska bra, utan att ha någon uppfattning om denne kommentators åsikter i övrigt. Vi bär alla med oss medvetna och omedvetna fördomar om könen. (och en del av fördomarna kanske inte bara är fördomar på grund av felaktig information, en del fördomar bekräftas ju faktiskt…)
Men hur löser vi problemen med gamla strukturer och normer som vi inte ens är medvetna om eller tänker på till vardags, när det uppenbarligen är i princip omöjligt att bryta mönster som alla känner till som att flickor ska ha rosa och pojkar blått?

Jag har ingen jävla aning.

Och jag har inte legat med Karin Adelsköld, däremot är jag med i Facebookgruppen med samma namn, för att Karin är en smart person som skriver i en underbar blogg och jag hoppas att jag ska få se henne uppträda någon gång.

Till dess fortsätter jag kämpa. Kämpa mot de fördomar jag har mot både kvinnor och män, samtidigt som jag försöker tänka själv och inte bara tro att det är på ett visst sätt för att det är politiskt korrekt att tro si eller så. Framförallt tror jag på kanske lite mera verkstad när det gäller jämställdheten.
Vi måste prata om den.
Men vi leva den också.

Läs även andra bloggares åsikter om Jämställdhet, Män borde skratta åt oss kvinnor, Karin Adelsköld,