Läser att före detta Juha Valjakkala blir en fri man i februari.
Denne man som utan någon som helst tvekan kallblodigt mördade en man, en kvinna och ett barn för ett stulen jävla cykels skull, ska släppas lös.
Samtidigt som Thomas Quick, den ökände mytomanen, knappast får någon resning nu när han plötsligt säger sig vara oskyldig till alla de mord han bad att bli dömd för. Men som många verkar säkra på att han inte begått. Även om det finns några som är av annan uppfattning.
Inte för att han verkar särskilt frisk – det är nog bra att han sitter inlåst – men att han skulle ha mördat exempelvis Johan tror jag faktiskt inte.
Jag vet inte. Jag vet inte vem som mördade Johan eller de andra sju personerna som Quick sitter inlåst för att ha tagit av daga. Jag vet inte heller hur Juha/Nikita mår idag, om han bättrat sig, kommit till insikt och blivit mindre impulsiv eller vad man ska kalla det.
Vad jag vet är att man aldrig kan veta säkert. Och att ett rättsväsende aldrig någonsin kommer att kunna garantera rättvisa.
Läs även andra bloggares åsikter om Juha Valjakkala, Åmselemorden, Thomas Quick, Rättsväsendet
Sten Levander pratar strunt. Nu har ju tillkommit nya uppgifter som övertygande styrker Quicks skuld. Jag tror det ligger till så här.
Låt oss inledningsvis påpeka världens vanligaste tankefel: antingen är alltring rätt eller allting falskt. Att sanningen ”ligger någonstans däremellan” kan man, såsom vi ser i Levanders artikel, över huvud taget inte föreställa sig.
Att utredningen kontamineras av fuffens och pstykologisk humbug står klart. Därav följer INTE att Quick är oskyldig till allting. Att Quick är en livsfarlig ”psykopat” står nämligen också klart, inte minst av nytillkomna artiklar här på Newsmill, vilka till skillnad från Levanders aktstycke har något nytt att meddela. Ack, dessa korkade professorer.
Jag tror jag ser sammanhanget. Quick är skyldig till några av de mord han erkänt, kanske två, kanske tre eller fyra; han åker fast, och smart och klar i knoppen som han är gör han det bästa av situationen och säljer sig själv som sinnessjuk samt spär på med falska bekännelser i hopp om att detta skall uppdagas med tiden och fria honom helt, vilket nu är på väg att ske med hjälp av nyttiga idioter som Jan Guillou, Leif GW Persson, Hannes Råstam och nu Sten Levander; därefter får Quick resning, frias, kvitterar ut sitt jätteskadestånd och lever lycklig resten av sina dagar som en rik man. Det är fiffigt uträknat, och farao vet om det nu inte lyckas alltihop. Vilken gräslig historia!
Till skillnad från Carl Norberg tror jag på en objektiv sanning, och här har ni den. Ska vi slå vad?”
@Peter Ingestad: Så du sitter inne med sanningen? ;)
Annars är din teori helt klart intressant. Själv är jag mest insatt i Johan-fallet och där känner jag mig övertygad om hans oskuld.
Den är verkligen upp-och-ner. Kommer att tänka på ett fall nyligen med en tjej som fick villkorlig dom. Detta efter att först ha försök förgifta sin gode man med hembakta bullar. När mordförsöket misslyckades slog hon en yxa i huvudet på honom. Maskerad tog hon sedan ut pengarna på hans konto.
Eftersom rätten trodde på hennes berättelse om självförsvar så dömdes hon endast för stölden och fick villkorligt. Lyckligtvis slapp hon betala böter. Snacka om att komma undan billigt med rånmord.
Jämför detta med Helge Fossmo, pastorn i Knutbydramat som aldrig höll i vapnet själv. Trots att han var förstagångsförbrytare dömdes han till livstid på Kumla. Kvinnan som utförde mordet fick behandling med särskild utskrivningsprövning.
Domstolarna är mest lotteri tycker jag, där känslorna och det politiska klimatet får styra. I fallet med Quick är det nog prestige som varit drivkraften. Man ville så gärna sätta dit någon för dessa mord.
Lite roliga är ändå bilderna från förra gång Juha/Nikita var på G, då kablades han ut över världen på sina ”tuffa” pressbilder med öppen gylf…
Jag tror inte att Quick gjorde det medvetet, fabulerade alltså. Det blev så…och sen blev det en enda röra. Att påstå att denne förvirrade man VISSTE vad han gjorde när han ljög…njaeee…håller inte. Så snacket om att sanningen finns nånstans mittemellan gäller även här. Quick har så att säga rekonstruerat sina föreställningsvärldar allteftersom. (Lite vågat med litterturvetenskapliga begrepp i sammanhanget kanske men fan vet om det inte funkar just här)