total transparens

Jag tycker inte om ordet transparens. Det känns lite utnött, lite för hajpat och dessutom finns en direkt och bra svensk översättning av det.

Men – jag gillar innebörden i ordet. Jag gillar genomskinlighet.

Jag är verkligen för öppenhet, ärlighet och rakhet. Motsatserna till hemligheter, lögner och falskhet. (konstigt att det faktiskt finns folk som är emot...)

Internet gör människor väldigt genomskinliga, jämfört med innan internet fanns. Det är väldigt enkelt att på rätt kort tid ta reda på väldigt mycket om en person, och många är också väldigt benägna att faktiskt vara väldigt öppna om väldigt mycket på nätet. Kanske precis som de varit utan internet, med skillnaden att öppenheten blir så väldigt mycket påtagligare och fler har möjlighet att ta del.

Men vad krävs egentligen för att vara transparent?
Det talas om transparens för företag, transparens i medier. Vad betyder det?
Inget annat än det jag skrev från början; öppenhet, ärlighet och rakhet. Bättre förekomma än förekommas. Hellre inte svara alls på en fråga än att svara med en lögn. För nej, man måste inte berätta allt. Man måste inte vända ut och in på något och det går att ha affärshemligheter och ändå stå för transparens.

Däremot; man får inte ljuga. Om man gör fel är det allra bäst att själv berätta och förklara, innan någon annan hinner före. Ett företag eller för den delen en offentlig person som en politiker till exempel som får kritik men väljer att lägga locket på eller komma med larviga bortförklaringar är rökt. Sanningen kommer alltid ikapp.

Öppenheten handlar också om att inte vara så rädd för att dela med sig. Om att inte vara så rädd för att andra ska sno ens idéer. Att inse att man inte kan äga tankar. Och i förlängningen kan det också skapa förtroende. Förtroende genom att man visar att man inte har något att dölja.

Det jag tycker är märkligt är att man ska behöva förklara sånt här. Att det inte är helt självklart för alla. Jag inbillar mig ju att om alla vore transparenta så långt det bara är möjligt så skulle vi också få betydligt bättre förståelse för varandra. Mer överseende. Mindre hierarkier.
Jag är väldigt dålig på att hantera det faktum att människor medvetet döljer saker som inte på något sätt skulle skada någon. Snarare i syfte att faktiskt skada. Jag förstår inte vitsen med att svara nej när det rätta svaret är ja.

Jag har skrivit en del om detta, och det handlar inte bara om mig eller det jag personligen har omkring mig. Det handlar lika mycket om hur jag tänker mig och önskar att världen ska se ut. Och om varför jag älskar att transparens – även om jag ogillar ordet – blivit på modet.

Om man tänker sig att sanningen alltid kommer ikapp. (vilket jag är alldeles övertygad om att den gör) Om man tänker sig att det faktiskt inte går att hemlighålla saker i längden. Det kan vara allt ifrån att man har ett företag som tillverkar en dålig produkt som alla vet kommer att gå sönder fort som fan, till att man skåpsuper. Förr eller senare avslöjas man. Och då blir det ju jobbigt. Framförallt om man medvetet försökt mörka. Om man har ett företag och medvetet satsat på den billiga sämre råvaran fast man vet att det kommer att ställa till problem, och ändå påstått att den billiga råvaran är lika bra eller till och med bättre än den dyrare, då är man ju rätt rökt när sanningen kommer fram.

Och här mina vänner kommer jag till det mest intressanta med transparens och medvetenheten om att vi alla är mer eller mindre genomskinliga; Om man är medveten om att man kommer att avslöjas, och vet att det kommer att få jävliga konsekvenser, då borde man ju rimligen handla annorlunda?
Om man slutar sticka huvudet i sanden och hoppas att ingen ska upptäcka spriten i skåpet, om man inser att man förr eller senare kommer att bli upptäckt, och att det då kommer att få konsekvenser, fortsätter man ändå att göra om förut?

Jag vill tro att en mer genomskinlig värld ändrar folks beteenden.

Det kan bero på min kristna fostran och tanken om att ”Gud ser allt”. Det kan ha att göra med att jag har en liten bokstavsdiagnos som bland annat gör det svårt för mig att förstå vissa sorters ologiskt handlande så som lögner, men jag brukar vara väldigt medveten om att allt jag gör, vad än det är, förr eller senare kommer att komma ikapp. Dumheter kommer att avslöjas. Frågan är då; vill jag överrumplas när jag själv trodde att saken var glömd, vill jag som politiker få sparken för att någon rotar fram en svart barnflicka jag hade för sju år sedan eller vill jag verkligen ha jobbet som politiker? Hur bör jag då agera?

Steg ett är nog att jag avstår från att anställa en svart barnflicka. Eftersom jag idag inte vet vilka konsekvenser det kan få för mig om tio år. Om jag ändå anställer en svart barnflicka så hymlar jag inte med det. Jag står för det från dag ett. Med risk naturligtvis att få en jävla skattesmäll, men hellre nu än sen…
Jag tror att jag har betydligt större chanser att inte hamna under isen totalt om jag erkänner för min omgivning att jag skåpsuper, och jag tror framförallt att ju fler människor som är öppna med att livet inte är jättekul eller enkelt alltid desto enklare kommer det att bli att stå ut med att inte vara perfekt. För bilden av att alla andra är så himla lyckade gör ju att den som mår dåligt och känner sig usel känner sig än mer usel.

Jag tror också att mitt företag kommer att tjäna på att jag ärligt säger att ”Just nu har vi inte problem och väljer därför en billigare råvara som kan tänkas ha sämre kvalitet än den dyrare, men det är enda alternativet idag.” Eller också inser man att företaget på sikt kommer att skadas mer av en dålig produkt än av några stora fakturor och så tar man smällen.

Är jag förbannat naiv när jag tänker så här? När jag inbillar mig att man kan förändra och få människor att göra konsekvensanalys utifrån det faktum att sanningen alltid kommer ikapp och därmed faktiskt förändra sitt handlande?

Jag fick ett mail förra veckan, från en person som jag respekterar mycket, som är i samma bransch som jag, och som bloggar. H*n frågade mig hur jag tror att min nakenhet här i bloggen påverkar bilden av mig som yrkesmänniska. Jag var tvungen att fundera i flera dagar innan jag svarade. Även om jag tänkt på den frågeställningen väldigt mycket, såklart, som den navelskådande mymla jag är.

Det finns flera svar på frågan jag fick. Jag svarade och fick svar tillbaks, som jag inte tänkt avslöja här än, däremot ställer jag frågan till er – hur tror ni att min ”transparens” påverkar bilden av mig som yrkesmänniska?
Och skulle det göra någon skillnad om alla vore lika transparenta?

Läs även andra bloggares åsikter om Transparens, Genomskinlighet, Öppenhet