värme i de sociala nätverken
Johan Ronnestam. Du har fel. Du har så in i helvete fel.
Jag ska försöka mig på att förklara varför.
Sociala nätverk stärker och upprätthåller i många fall våra befintliga relationer, inte minst håller de gamla relationer vid liv som annars skulle runnit ut i sanden. Vi får på många sätt ta del av andras lycka med hjälp av delade bilder och filmer. Men de digitala relationerna saknar dock något som den verkligen levererar på ett oslagbart sätt – värme.
Visst. På facebook har jag återupptagit kontakten med ett gäng sedan länge glömda vänner och bekanta, och också fått en hel del värme. Haft flera varma fantastiska möten med några av dem som jag annars förmodligen inte skulle ha någon kontakt med idag.
Men.
De flesta av mina kontakter i de sociala nätverken är personer jag lärt känna via nätet. Nätet är inte främst ett sätt för mig att hålla liv i gamla relationer. Det är ett sätt för mig att hitta nya. Både privat och professionellt. Den övervägande delen av dem jag kallar mina vänner är personer jag först lärt känna på internet och sedan också mött öga mot öga.
Sociala nätverk, typ Facebook, LinkedIn, Apberget, Lunarstorm, MySpace, Playahead, Bilddagboken mm skiljer sig alla starkt ifrån den verkliga världen på ett sätt – du måste bli inbjuden eller godkänd. Till skillnad från det publika torget där människor förr i tiden möttes runt en kokande glögg-gryta för att lyssna på en julkör eller bara umgås med nära och kära så flyttar vi i de digitala motsvarigheterna till torget in våra möten i stängda rum. De vi inte känner blir utestängda i kylan, för att inte tala om de som inte ens är uppkopplade på nätet.
Men snälla Johan. Fungerar det på annat sätt i verkligheten? Menar du att vem som helst kan kliva in i vilket sammanhang som helst i verkligheten utan att bli inbjuden? Att jag kan traska in på ett kontor, en fest eller kanske in i någons vardagsrum utan att vara inbjuden? Knappast.
På nätet däremot kan jag komma in i folks hem, via bloggar, via Bambuser. Jag kan följa andras konversationer i diverse olika forum, jag kan delta själv och lägga mig i utan att det ses som suspekt vilket motsvarande säkert skulle göra IRL.
(en gång i vintras var jag med om ett av fjolårets roligaste partyn helt via Bambuser, vi lekte popquiz och skålade och hade riktigt trevligt, till långt in på natten, helt via våra datorer…)
Att känna sig ensam i en stor folksamling är betydligt värre än att känna sig ensam hemma.
Och ensam hemma går det att bli mindre ensam genom inte minst de sociala nätverken.
Många är de hemmafruar, sjuka och arbetslösa, handikappade, människor som i ”verkligheten” skulle vara ensamma och kanske isolerade, som blir mindre ensamma genom de sociala nätverken.
Den största skillnaden skulle jag vilja säga är avsaknaden av det passiva deltagandet. I vår verkligen värld. Där är det helt ok att bestämma sig för att gå till julfirandet på Skansen. Där kan du gömma dig i folkhavet och ta del av en social tillställning utan att för den delen tvingas känna någon i förväg. Du kan stå tyst och njuta av sorlet från rösterna kring dig utan att egentligen höra vad de säger. Du kan delta utan att för den delen faktiskt bli synlig. Smaka glöggen, tända ett ljus och stämma in i julsången. Det här är än så länge helt omöjligt i ”sociala nätverk”.
Johan. Läs på. Det är idag fullt möjligt att på sociala sajter delta passivt. Ett exempel jag nämnde var Bambuser, där kan vem som helst gå in och passivt delta i så intima evenemang som andras förlossningar, luciaföreställningar, föreläsningar som man inte annars har råd att bevista, fester som filmas, och så vidare. Och där finns dessutom möjligheten att bryta tystnaden med en kommentar, genom att ge sig till känna, och känna att man deltar.
På Jaiku och Twitter kan man välja att följa vem man vill, ta del av andras diskussioner och lägga sig i. Vilket ofta är betydligt enklare än att exempelvis tränga sig på totala främlingar som för en intressant diskussion i tågvagnen eller på restaurangen.
Kanske ett nytt socialt nätverk där vi umgås verkligen socialt. För namnet till trots så är dagens sociala nätverk först och främst VIP nätverk. Sociala i dess verkliga benämning är de inte. Det vill jag kalla dem först när jag ser någon av alla ensamma pensionärer eller uteliggare ståendes vid sidan om men ändå deltagande.
Det här är faktiskt bara dumt. Riktigt dumt. De hemlösa och socialt utslagna far illa och de far inte mer illa av att det finns sociala nätverk på internet där människor finner varandra. Jag har snarare sett flera aktioner på nätet där folk går ihop och ställer upp för andra och stöttar och tar hand om varandra.
Jag ska ge ett konkret exempel, som också anknyter till Johans prat om julen och värmen och juleljusen. (Antar att han inte läst sagan om Flickan med svavelstickorna, om hon som står utanför och tittar in på de andras granar och julbord men själv fryser ihjäl, ensam och utanför)
I mellandagarna bröt jag ihop. Bokstavligen. Jag tappade den sista livslusten jag hade kvar. Jag stängde in mig och stängde av allt vad nätverk hette, både verkliga och internetbaserade. Jag var så slut att jag inte hade orkat ringa en vän. Jag skulle absolut inte ha orkat ta mig ut till något torg och se på andra lyckliga människor. Jag stängde av allt i flera dagar. Innan jag gjorde det skickade jag ett meddelande till ett av mina viktigaste nätverk, det på Jaiku.
Det var helt kort, den känsla jag hade. Att allt var slut. Över. Jag kände där och då att jag inte skulle orka mer.
Jag vaknade ur min dvala efter några dagar. Närmare bestämt på nyårsaftonen. Och blev fantastiskt överraskad, nästan chockad.
Min telefon som legat ljudlös på laddning hade fler missade samtal än jag någonsin sett. Där fanns mängder av uppmuntrande sms. Sms om oro. I min mailbox fanns många mail från personer varav jag knappt känner några av dem, som ville meddela att de fanns där. Och på Jaiku fanns en lång lång tråd där människor uttryckte sin oro, diskuterade vad som skulle göras. Någon hade ringt till mitt jobb, de försökte hitta någon i min fysiska närhet som kunde ta sig hem till mig och kolla läget.
Det var värme. Tamigfan. Värme som gjorde att jag mitt i min ångest och förtvivlan orkade resa mig, duscha, klä på mig och tänka att allt är faktiskt inte kört. Och när jag väl gav ifrån mig ett livstecken fick jag nya samtal, nya sms, nya mail, och peppning för att inte rasa ihop fullständigt igen. Någon lämnade sin nyårsmiddag för att ringa mig och tala lungt och vist och se till att jag inte gav upp.
Jag talar alltså om människor som jag inte känner på annat sätt än genom de sociala nätverken. Några av dem har jag träffat och lärt känna närmare och privat, andra inte. Men de flesta känner mig som mymlan, hon som bloggar och hänger på Jaiku. Och deras omtanke var verklig. Är verklig, jag har vänner från de sociala nätverken som bär mig när det känns som om jag inte ska orka.
Jag undrar vad folkskaran på Skansen skulle gjort om jag ställt mig där och sagt; Jag bryter ihop, jag går sönder, hjälp mig!
Vad tror du Johan? Vad skulle människorna på Skansen ha gjort?
Ett bra inlägg på samma tema finns här. Fredrik har skrivit om mina ångestdygn utifrån sitt perspektiv.
Uppdatering: Här finns ett annat inlägg på samma tema, mycket bra.
Läs även andra bloggares åsikter om Johan Ronnestam, Sociala nätverk, Värme
otroligt fint skrivet. kommer ihåg festen/erna på Bambuser och att jag en gång somnade i soffan med bambuser-webcam fortfarande igång. hejja för glada tider :)
Bra inlägg mymlan! Jag tror sociala nätverk blir det som man gör dem till. Hoppas allt är väl! Kram!
Du har verkligen fångat den känslan som jag också har mött i de social nätverken och för mig har det blivit till en livsförändrande och ett otroligt utvecklande, ja det har förändrat både mig och hur jag ser på mig själv. Skönt att du är tillbaka och hoppas att du liksom jag kan hålla oss på den ljusa sidan av livet.
Kramar!
Hallå Sofia,
Oj. Vad ska jag svara på det här :)
Först och främst så håller jag självklart med dig i allt du skriver och stort tack för att du delar med dig av ditt liv och något så personligt.
Jag ser inte riktigt någon motsättning i din åsikt och min. Krönikan jag skrev var en reflektion på hur media speglade och höjde sociala media under hösten och slutet på förra året. När lågkonjukturen börjar segla upp framhålls sociala media som lösingen. När människor har problem är sociala media lösningen. osv osv osv. Många framhåller helt enkelt sociala media som lösningen på alla möjliga problem.
I en tid när fler människor än någonsin är ensamma, julen, då valde jag att belysa vad sociala nätverk ÄN så länge inte löser för problem för många människor. Det här på ett begränsat antal tecken eftersom det är så förutsättningarna ser ut.
Du sätter fingret på precis vad det handlar om. Du vet hur man rör sig i sociala nätverk. Du är van användare.
Min reflektion är mer riktad åt att det finns många som inte vet vad sociala media och nätverk är. Människor som trivs med att stå på Skansen, inte nödvändigtvis för att få stöd som du behövde utan istället umgås tyst med andra för att de passar dem. Och i takt med att vi vänder oss mer och mer till digitala nätverk (något som jag själv absolut gör) så blir människor kvar utanför.
Övertolka inte vad min text har för betydelse för just dig. Det är inte syftet. Det är mer en uppmaning att vi inte skall glömma bort folk som står utanför.
Jag som inte känner dig på annat sätt än här och i andra forum där Mymlan dyker upp hoppas dock på att få säga hej i verkligheten. Även om det här ger mycket så är det i mina ögon fortfarande oändligt mycket starkare :)
Hej på en stund, nu ska jag natta barnen.
Vad bra skrivet, Mymlan. Johans svar var också bra.
Vilken bra post. Den både berör och gör att man tänker efter lite extra.
Tror att svaret på frågan om vad som hänt om du ställt dig på Skansen och ropat ”Jag bryter ihop, jag går sönder, hjälp mig!”
Tyvärr hade nog ingenting hänt. Folk runt dig hade antagligen tagit ett steg tillbaka. Kanske tittat lite på dig och därefter vänt sig bort.
Hur många gånger har vi inte sett på TV från övervakningskameror etc där vi ”nobla” svenskar bara går förbi och totalt ignorerar de som råkar illa ut. Det kan vara en misshandel, men även en enkel sak som att någon halkat på en isfläck.
Det du beskriver om sociala nätverk är ju faktiskt motsatsen. Det är stort!
Precis helt rätt Mymlan. Så helt rätt det kan bli.
Och sen tycker jag inte alls att Johans svar var bra, ser mer ut som något påhittat i efterhand.
Bästa jag läst på länge ! Tack för skarp analys och stor värme !
ja! Precis så är det ju
(precis som man aldrig får stå till svars för sina åsikter så mycket som på internet.. man kommer liksom inte undan med blablabla)
Vad bra du förtydligade sociala nätverkens funktion och känsla. Man kan känna sig utanför både på nätet och vanliga sociala sammanhang, men man bjuder mycket sällan in sig i andras familjer och kompisgäng. När jag krisade som mest före min stora skilsmässa, i början av 90-talet (före internet), så var BBS:erna min absoluta räddning, och få av de personer jag pratade och diskuterade med i olika forum hade jag träffat, och ändå kände de mig bättre än de jag hade omkring mig, och barnen var så små. Jag var aldrig, aldrig, ute på något värmande socialt i den vanliga verkligheten. Jag jobbade som en galning med ständig övertid med trycksaker och ständiga deadlines, hade en krisande kass relation, var deprimerad och isolerad.
Folk som Johan är antingen- eller typer, tänker i motsatser och konflikt, när det mycket väl kan vara både och som gäller. Eller att det ena är det enda möjliga. Och som på nätet som där ute i ”verkligheten” så finns det både öppna och slutna aktiviteter. Många av de ”öppna” aktiviteterna ute i sociala världen måste man betala rätt mycket för, som evenemang av olika slag, och man måste bo på rätt plats eller ta sig dit. På så sätt är nätet mer för alla. Man kan delta även om man inte har möjlighet att fysiskt befinna sig där det händer.
/Evac
Tack alla för medhåll och beröm!
@Johan: Som jag sa på Jaiku, ditt svar känns lite som en efterkonstruktion. Jag kan hålla med dig om att de sociala medierna ibland ses som lösningen på väldigt många problem, som en räddare och så vidare. Samtidigt så ÄR det en revolution vi lever i, som påverkar och förändrar människors sätt att bygga relationer, och det är en revolution som kommer att få effekt på både politik, affärer, medier och personliga relationer på ett sätt som idag är väldigt svårt att förutspå.
Du håller säkert med mig. Men varför skriver du då att de sociala nätverken saknar värme? För så skrev du.
Vad gäller de som står utanför och inte förstår – hur hade du tänkt att din text skulle öka förståelsen hos dem?
Visst. Vem som helst kan ställa sig på Skansen och ”vara med”. Också den hemlöse. Men jag förstår inte den jämförelsen, eftersom det faktiskt är som jag skriver, att är man ensam och utanför så inte fan känns det bättre att då vistas bland människor som verkar lyckligare än man själv. Är man ensam och känner sig misslyckad socialt så är det troligare att man drar sig undan folksamlingar.
En hemlös kanske inte har tillgång till en dator, men du kan ju inte låta de hemlösa representera dem som står utanför de sociala nätverken, för de står utanför ALLA nätverk, utom möjligen det undre världens, och där finns säkert också massor av värme, på sitt sätt.
@Drottningen: Precis. Det där med att det är svårt att komma undan.
tänkte på det vad gäller min berättelse ovan men skrev det inte. men det är den nya sociala kontrollen.
Mina IRL-vänner skulle inte reagera eller märka om jag var borta i veckor. Inget konstigt liksom, jag kan vara bortrest, lite sjuk, upptagen, whatever.
Mina nätvänner reagerar direkt och märker när jag är borta i ett dygn…
Jag kan bara hålla med, eftersom jag haft liknande upplevelser (om än inte lika extrema). Jag har hittat människor via nätet som jag är lika nära sådana som jag lärt känna via köttvärlden, människor som varit en oerhörd hjälp för mig när jag haft det jobbigt.
Jo, nog finns det värme där.
Fantastiskt bra skrivet! Jag har oxå lärt känna så många nya människor sedan jag började blogga. Människor som jag har saker gemensamt med, människor som lär mig nya saker, människor som jag hoppas få träffa IRL en dag… Det är fantastiskt!
Kram på dig!
Fantastisk text mymlan! Jag har hittat både vänner och kärlek via nätet. Under min sjukskrivning för några år sedan var det människorna på nätet som höll mig uppe…för de krävde inte att jag duschade, att jag sminkade mej, att jag gick ut, att jag åt…jag behövde bara finnas där.
jag tror att det är lätt att se avsaknaden av värme om man inte känner sig hemma. det har ju inte så mycket att göra med gruppen i sig som ens egen självkänsla och humör. det är när man vågar släppa spärrarna och lägga undan fördomarna som värmen kan sippra igenom. man måste våga öppna sig för att kunna släppa in någon.
”Många är de hemmafruar, sjuka och arbetslösa, handikappade, människor som i “verkligheten” skulle vara ensamma och kanske isolerade, som blir mindre ensamma genom de sociala nätverken.”
är en väldigt viktig poäng. jag är ju en av de där som varit sjukskriven halva mitt liv och som inte har något kontaktnät kvar. internet har gjort det möjligt för mig att bygga upp ett igen. inte bara online utan en hel del kontakter har flyttats över till den fysiska världen.
Sofia,
För mig handlar det inte om att ha rätt. Utan att jag gjorde en betraktelse och ville få folk att tänka till, något som uppenbarligen har lyckats. Bra :)
Hur jag vägde orden må uppfattas å de ena och det andra sättet. Det skrivna ordet är bland annat ett av de större skillnaderna online mot offline. På arbetsplatser till exempel skapar mail och mess mer konflikter än vad vanliga kontakter gör, ofta tack vare att människor inte har lärt sig läsa vad folk menar egentligen eller tolkar in saker som inte var tänkta att komma ut så. Ansikte och tonläge skapar en dimension i vårt sätt att kommunicera som det skrivna ordet (för de flesta) inte kan leverera. Vi tvingas ta till starkare ord för att få folk att förstå.
Jag skriver en rubrik, en inledning och ställer sen frågan
”Men, var alla med på de digitala festligheterna?”
Avslutar sen mitt inlägg med:
”Det vill jag kalla dem först när jag ser någon av alla ensamma pensionärer eller uteliggare ståendes vid sidan om men ändå deltagande.”
Det var min tes.
Jag frågade mig snarare om ALLA kan vara med när vi andra flyttar över relationerna till digitala media.
Det var min fråga.
Mitt svar är fortfarande. Nej, ALLA kan inte och vi lämnar folk kvar när vi flyttar över våra relationer.
*****
ps. Efterhandskonstruktion? För att jag försöker förklara hur jag menar? Ska jag bara hålla käften och skriva jävlar och skit och fel? Aldrig sträva efter att medla och förstå?
ps 2. Jag valde och prenumerera på kommentarerna på det här inlägget, men uppdateringen fastnade i mitt spam filter varför det tyvärr tog en stund innan jag svarade…
Jag gillar att Johan svarar måste jag säga.
Men jag hävdar absolut att jag står på din sida här, Mymlan. Jag har aldrig haft några bekymmer att vara social och varm i dett dagliga livet. Jag har träffat 99% av de jag känner på Facebook och känner de allra flesta rätt väl och då är det verkligen inte konstigt att jag känner värme även där.
Men jag har fått ovärderliga vänner via min blogg. Flera av de jag träffat (och i ditt fall bara pratat med i telefon) är fantastiska människor och det beror på att de sprider värme på NÄTET. För varför skulle jag ens orka bry mig om att träffa dessa live annars?
Ha ha! Lilla syftningsfelet ser jag!
Ha ha ha! Måste bjuda på dagens garv!
”Jag har träffat 99% av de jag känner på Facebook”
ska egentligen vara ”De som är mina vänner på Facebook är till 99% det sedan tidigare”
Ja. jag har ett liv utanför datorn… :-D
@Johan: Jag har förstått din tes, och den är väl fair enough. Jag är också helt införstådd med att man som krönikör måste skriva provocerande, och ja – det har du uppenbarligen lyckats med denna gång! Jag kanske istället borde tacka dig för att du gav mig en naturlig ingång till att skriva detta inlägg? :)
Men på en punkt ger jag mig inte, och det är den där jag menar att det är dumt att (när man vet att det förhåller sig på annat sätt) påstå tydligt och klart att det inte finns värme i de sociala nätverken. Eftersom det skapar missförstånd och befäster de fördomar som finns om oss som flitigt använder sociala medier. Det måste finnas andra sätt att uttrycka det på.
btw – jag hoppas också vi får ses irl nån gång, det är väl inte alldeles otroligt att vi gör det. :)
@lisa: Ditt svar anknyter kanske lite till det inlägget som Kvalitetsbloggen skrivet – pingback under din kommentar…
Mycket bra sagt! I dagens samhälle hade tyvärr inte så många reagerat det är en ensam värld att vistas i bitvis, och som du skriver, hellre ensam hemma än ensam i en folksamling!
Tycker det låter som att du är en stark person. Keep on fighting!
Jag kommer att tänka på kommentarer om telefonen, när den lanserades: Man ansåg att den skulle vara bra för att lyssna på musik på distans. Möjligen. Något annat skulle den inte duga till. Men var blev vi sociala så det förslog? I telefonen! Varje ny uppfinning som vi kan använda för att vara sociala med varandra, kommer oundvikligen att tas i bruk, just för det syftet. Du har alltså helt rätt i det du skriver. Bra skrivet, för övrigt.
Bra skriver, bland det bästa jag läst på länge.
Jag har funderat mycket på vad det är som gör att vi hänger så mycket på jaiku. Och jag tror du har helt rätt i din träffsäkra analys: Vi är trots allt människor och i alla vi gör på nätet fungerar vi likadant som i den ”fysiska” världen: vi vill ha bekräftelse, uppmärksamhet, sticka ut, få kärlek, visa oss tuffa, smarta, etc. Och allt detta kan vi göra på nätverk som jaiku.
Sedan har ju Ronnestam rätt i att det inte är så lätt att ”komma in” i nätverken. Men det är ju precis som i verkligheten, det är inte bara att åka till Skansen så får man kompisar. Men om man åker dit varje vecka, till samma tillställning, så lär man efter ett tag känna de andra i publiken. Och det är ju likadant på jaiku. Först lyssnar man, sedan tar man del och kommenterar, och efterhand blir man så ”van” att man vågar sticka ut mer med egna tankar.
Men det finns ju inga genvägar. Det går inte bara att kasta sig in i vilken diskussion som helt och förvänta sig att man blir behandlad på samma sätt som de som varit med i nätverket under en lång tid. Vi bär ju alla med oss vårt arv, vår person. Om du skriver något värderar jag ju det på ett helt annat sätt än om en person som jag aldrig läst tidigare skriver exakt samma text.
Sedan har väl Ronnestam en poäng i att termen ”sociala medier” blivit lite väl hajpad. Var och varannan byrå säger att de jobbar med det för att det är det man ska säga 2009. Det betyder inte att byrån vet att göra något vettigt av det, kommersiellt. För det är inte så enkelt, tycker jag.
@Mikael Z: Tack.
Jag förstår också vad Ronnestam ville säga med sin postning även om jag tycker att han sa det på fel sätt.
Visst är hajpen kring sociala medier stor, och stundvis lite sned. Sociala medier är inte lösningen på allt. Däremot tror jag inte att den revolution vi skriver om på SSBD går att överdriva.
Och just för att det är en revolution är det inte alltid lätt att veta hur man ska göra. Hur ska man använda sig av de sociala medierna för att få ut så mycket som möjligt av dem?
Att börja blogga ”bara för att man ska blogga” utan att ha en tanke bakom eller veta varför man gör det kan ju slå helt fel, till exempel…
Antar att diskussionen kommer att pågå hela det kommande året, förhoppningsvis är vi alla lite klockare vid nästa årsskifte. :)
Han har fel. Jag och många andra har mött sina nuvarande livskamrater tack vare olika sites på Internet.
Siten jag använder (Vilda webben) hade i alla fall fullt drag på både Julafton och Nyårsafton, dessa kvällar brukar annars vara ”familjekvällar” men just detta visar på att de sociala nätverken fyller en funktion.
Så killen har fel, väldigt fel. Vad har han varit på för sites iegentligen?!?! ;-)
@Trollet
Varför envisas alla med att tro att jag inte tycker Sociala nätverk fungerar för många? Jag får nog skriva en krönika till :)
Men mymlan… Ett rakt svar:
Nu är det ju såhär att du är en auktoritet inom bloggvärlden. Du är eftertraktad, kopierad, läst, avundad, opinionsbildande, inbjuden, länkad, citerad, utskälld, älskad och… jag höll på att säga tillbedd, men det är väl kanske att ta i lite i överkant.
Herrejösses, det är klart att du blir saknad. Jag tycker nästan att du koketterar lite när du säger att du blev förvånad över det massiva stödet. Men det är möjligt, dock inte troligt, att du inte inser din egen betydelse.
Att du tystnar i cyberrymden är ungefär som att TT skulle tystna i nyhetsrapporteringen!
Du har hållt på såpass länge med att debattera och blogga att du i det närmaste är en institution.
Jag är med på Facebook. Jag har typ 65 vänner eller nåt. Jag har sammanlagt fått kanske 10 personliga meddelanden under det året jag varit med, där folk frågar hur jag mår och vad jag har för mig. Nej nej, ta inte fram den lilla violinen, jag är själv urkass på att höra av mig, så jag förstår orsaken till att ingen söker mig. Jag bara nämner detta som en jämförelse. Skulle jag bryta ihop, tystna, så skulle ingen fan märka det. Men DU märks.
Jag vet att du fattar att jag inte menar nåt ont med detta meddelandet. You and I go WAY back och jag gillar dig mymlan, det vet du. Men tro inte att jag går på att du blev förvånad.
:-)
@Morgana LeFay: Men jag snackar Jaiku. Det är inte bloggläsare, det är inte mina fans…
Jag kan vara tyst här i bloggen bra länge innan någon reagerar…
Helt ärligt – de reaktioner jag fick, de som ringde i ett, jag överdriver inte ett dugg när jag säger att jag blev riktigt häpen, förvånad, chockad. Det är en sak om någon skriver en kommentar i bloggen och undrar vart jag tagit vägen, alla försök att personligen kontakta mig var – för mig – något nytt…
Tummen upp Mymlan!
Morgana Lefay: Det handlar ju också om vad man är för sorts person. Jag tror mymlan är en mycket omtyckt och eftertraktad person irl, vilket även avspeglar sig i de sociala medierna. Hon söker ju dessutom kontakt själv. Det är ju inte alls så att för att man skaffar sig konto lite varstans så får man plötsligt kontakt med allt och alla. Men jag tror absolut att man når ut på andra sätt. Är jag offline från msn ett par dagar så får jag en stilla undran om vart jag tagit vägen. Det får man inte från vänner man inte hörs av med på några veckor.
Jättebra inlägg mymlan.
>MymlanKurry<
Jag känner inte Mymlan så väl ”IRL” och vill inte spekulera om hennes eventuella kvalitéer. (Förlåt att jag talar om dig i tredje person mymlan)
”Det är ju inte alls så att för att man skaffar sig konto lite varstans så får man plötsligt kontakt med allt och alla.”
Jo. Det är ju exakt det jag säger. Man måste ligga i för att bli saknad.
Oj nu blev det konstigt…
Är det tagg-pilarna som ställde till det?
Jag svarade dig mymlan typ att jag inte känner till Jaiku, men att jag tror dig om du säger så.
Morgana LeFay: Jag vet inte alls varför det ser så konstigt ut… kodning är inte min grej. :)
Men känner at jag måste kommentera de stora orden du skrev förut, dom jag läste men låtsades inte se:
”du är en auktoritet inom bloggvärlden. Du är eftertraktad, kopierad, läst, avundad, opinionsbildande, inbjuden, länkad, citerad, utskälld, älskad och… jag höll på att säga tillbedd, men det är väl kanske att ta i lite i överkant.”
För det är ju verkligen inte så jag ser mig själv.
Och jag tror att det är så att många tror så mycket om mig. Som inte är. Som jag inte är.
@mymlan
Jo det ju så att man projicerar sina egna bilder på medmänniskorna. Och jag tror att nät-människor oftare blir föremål för projicering än de man träffar ofta IRL, eftersom de bilder man får av dem sällan korrigeras. Eller i alla fall inte lika effektivt som när man verkligen träffar en människa. Jag har säkert en massa uppfattningar om dig som inte alls stämmer och vice versa.
Ibland vill man nog egentligen behålla de bilder man har. Vem har inte upplevt att när man väl träffar den man lärt känna på nätet så är det inte lika spännande längre. Bilden tas ned till en verklig vardaglig nivå och man upptäcker att denna idealiserade människa är en helt vanlig person som vem som helst. The magic is gone…
Jag tror om dig mymlan att du nog är ganska vanlig du med. Fast grejen är den att alla människor nog är det, vare sig det är jag, du, Angelina Jolie eller Marcel Proust.
Vi alla vanliga människor har potentialen att bli fantastiska i, inte i våra egna, men i alla andras ögon. Och det är ju det som räknas… Eller? ;-)
Jag har byggt upp ett nätverk som är nästan helt nätbaserat. Vänlighet, omtanke och kärlek saknas inte. Jag har haft en kronisk sjukdom i några år nu. En stor komponent är trötthet, och det är hur osexigt som helst men det är inte så himla lätt att upprätthålla ett normalt liv när man håller på att somna mitt i en biofilm eller bara klarar att koncentrera sig i två timmar. Nätgemenskap ”botade” en stor ensamhet. Det finns flera sorters ensamhet, det finns en ensamhet där du är fysiskt ensam och så en annan där du kan vara ensam i ett till brädden fyllt rum. Det senare har varit, ja, jobbigt att hantera för egen del. Det är Skansen för min del.
Jag förstår inte varför det ska sabba så mycket, varför det antas sabba så mycket snarare. Det tog inte lång tid innan jag var en del av något.
Och liknelsen med hemlösa, den liknelsen är rätt dålig att lägga samman med nätgemenskap. Hemlöshet är ett sådant stigma att deras nättillgång eller inte lär komma rätt långt ner på listan. Efter värmen, maten och bostaden och så mycket mer.
Jag tänker inte be om ursäkt för de vänner jag har funnit, eller ha dåligt samvete för de som kanske inte har gjort det samma men en sådan krönika är en jävla förolämpning.
Oj, bra inlägg! Många bra kommentarer också. Nästan så man får lust att damma av det gamla Jaiku-kontot, faktiskt… (Jag begrep nog aldrig riktigt vad det skulle vara bra för, då när det begav sig!)
Och så ett tilläg till Camilla G:s kommentar, #26: ”Varje ny uppfinning som vi kan använda för att vara *distribuera pornografi* kommer oundvikligen att tas i bruk just för det syftet”, var det väl? :-)
Nä, sorry, lite cyniskt kanske i det här sammanhanget — men kanske just därför ganska kul, tyckte jag. (Och tydligen faktiskt alldeles sant också, rent historiskt.)