galen dag

Det började i morse, när jag precis var på väg till jobbet.
En Björn från TT ringde och ville ställa frågor om mikrobloggar. Jag svarade snällt. Har inte sett någon färdig text än dock, så det kanske är något mer omfattande knäck till helgen eller nåt, jag vet faktiskt inte när det ska publiceras.

Sen ringde Tove från Medierna i P1 och ställde frågor i 45 minuter, om kommentarer till bloggar och artiklar på nyhetssajter. Innan hon ringde mig hade hon varit hos Emanuel på Dagen. Programmet sänds på lördag klockan 11 tror jag.

Men innan Tove ringde så kom en av mina kollegor och bad att få intervjua mig. Han fick vänta en timme, men sen gjorde han en lång intervju om bloggar och mikrobloggar och om mig och om Stora bloggpriset. Såg att dom lagt in en helt fruktansvärd bild på mig också, men vafan, jag ser väl ut så. Vet inte när det publiceras heller, när jag packade ihop från jobbet strax efter klockan åtta i kväll var texten inte färdig och han som intervjuade mig hade gått hem.

Man blir rätt trött av att bli intervjuad. Jag är inte van vid det. Jag är van att ställa frågor, inte att prata hejdlöst om mig själv, eller om saker jag brinner för. Jag är van vid att ingen är särskilt intresserad.

Men det är kul att mina kollegor börjar få upp ögonen för mig. Idag bloggade faktiskt min närmaste chef om mig också, oväntat men kul. Han skrev om att jag är med på Medievärldens lista över tio mikrobloggare som alla journalister bör följa.

Problemet med all den här uppmärksamheten är att det tar tid. Det tar tid att stå i något slags rampljus. Det tar tid att svara på frågor. Och det tar tid från sådant som jag tycker är viktigt och vill. Som mitt dagliga vanliga bloggande, läsande av andra bloggar, kommenterande och konversation. Jag känner mig oartig och nonchalant när jag inte hinner finnas till hands för alla som vill hela tiden. Men jag gissar att den sortens lampa som lyser på mig nu kommer att slockna snart, så det gäller att försöka njuta av mina minuter i solen. Kanske.

Jag vill helst inte synas. Jag vill bli läst, men jag vill inte att folk ska titta på mig, se mig på bild, höra min röst. Jag gör mig bäst i skrift. Framförallt tycker jag att det är läskigt när främlingar på stan vet vem jag är fast jag inte vet att dom vet, om ni förstår. Det är en sak att stå på en scen och prata om något jag har koll på. Det är en annan sak att synas utan att vara medveten om att någon tittar. När jag är privat.

About these ads

En reaktion på “galen dag

  1. Hypen med intervjuerna går nog över. Ny vecka nya nyheter. Ta cred så länge för att du faktiskt är bra på att summera aktualiteter och formulera dig så icke-invigda förstår. Det var hos dig (i alla fall känner jag det så) som rampljuset mot mikrobloggarna började, så du har ju koll. Mer än de flesta av oss andra. Klart de vill snacka med dig. Du verkar hinna mycket för en utomstående, sällan ligga en eller två eller tre eller fyra dagar efter som en annan… Du behöver nog inte vara så duktig, du är redan bättre. :)

Kommentarer inaktiverade.