Jag är ofta väldigt personlig här i bloggen. Och privat. Utan att egentligen berätta detaljer om mitt liv eller min vardag, delar jag ändå med mig av det som är jag, allra längst inne.
För det betalar jag ibland ett högt pris.
Särskilt när jag ska kombinera det men min önskan om öppenhet, ärlighet och principer om att inte radera, inget dölja och alltid stå för saker jag sagt och gjort.
Jag använder mig själv som försökskanin till helt andra saker, och ibland blir det jobbigt.
För det är ju så, att ju personligare man är desto mer sårbar blir man.
Jag kan ta kritik. Jag tål att bli kallad idiot, dum, korkad och elak så länge det är kommentarer riktade mot mina åsikter. Jag klarar också av att bli kallad både det ena och det andra, jag kan ta insinuationer om nästan vad som helst så länge de kommer från fega troll eller idioter.
Men när en person, som inte är en idiot, som känner mig, skriver en kommentar riktad till mig personligen som handlar om mina personliga egenskaper, mina största svagheter och sådant som jag har allra svårast att förstå eller acceptera, då gör det ont. Sådana gånger undrar jag varför jag håller på. Om jag ska återgå till total anonymitet och aldrig mer berätta något om mig själv. Om jag ska börja moderera kommentarer eller sluta blogga. Bli hundra procent analog. Byta identitet.
Det kommer inte att hända. Naturligtvis inte. Men just nu svider det som fan.
Och jag försöker förstå det där som jag samtidigt försöker förtränga.
Hej kära Mymla.
Det här är en sak som jag själv har ställt mig frågor kring. Att Du är så självutlämnande. Behöver Du vara det. Jag tror Du kan vara hundra procent personlig men mindre privat. Du skulle ändå ha kvar dina läsare och prenumeranter. Det är liksom inte detaljerna ur Ditt privata liv som gör att vi (jag) läser Din blogg. Det är Dina tankar och sättet som Du skriver på som fascinerar.
Det finns väl lika mycket ondska och elakheter på nätet som i dem andra (analoga)? tillvaron. Blottar man sig så skriker alltid någon på polisen. Jag tror inte det är nödvändigt att vara privat.
Stå på Dig. Annan gör någon annan det (Carlavagnen P4)
L
Trösta dig – vad denne gode vän (?) än kan ha sagt/skrivit, säger det trots allt mera om honom/henne än om dig. Slag under bältet är sluggerfasoner, som bara den tar till som inte klarar rent spel d v s en saklig argumentation.
@Lars at ejgde: Jag lämnar ju inte detaljer. Mer tankar och känslor. Och det behöver jag göra. Ibland vore det enklare om jag kunde berätta detaljerna också, men andra har inte bett om att få bli berättade om.
@farmorgun: Jag tror inte att den här personen menade illa alls. Det var helt aningslöst hoppas jag, men sved ändå. För att h*n satte fingret på något som jag själv funderat på i alldeles för många år redan. Och som jag om jag börjar fundera på det gör mig alldeles apatisk och trött i själen.
Men så kan man ju inte säga…
Du har enstaka slumpmässiga infall av jättekonstiga ideer och åsikter, men som övergripande enhet är du ju allt annat än dum, och som person är du ju en liten näpen tuss i välformat fodral…
Man inte bara vill äta upp dig, man får kämpa för att låta bli… =P´
Jag vill bara ge en uppmuntrande puff. Så. Done.
sådana här inlägg gör mig paranoid. när man pratar om h*n och folk tar jag alltid åt mig.
folk skrattar på stan, jag tar åt mig. folk skriver blogginlägg om dummerjönsar, jag tar åt mig
@lisa: Känns igen. Men jag kan garantera att det inte syftar på dig.
Inte på @WB heller om nån trodde det…
@mymlan, har inte dom flesta fattat att du är min lilla ögonstensfnufselitufs? =P´
Nu skriver jag en kommentar för första gången, men jag måste säga att jag inte riktigt håller med Lars häruppe. Mymlan är smart och har koll och tar upp intressanta ämnen och har bra länkar – men det som gör att man bara vill hänga kvar är just den brutala ärlighet och öppenhet som skiljer denna blogg från många andra. Alltså, många läsare skulle du absolut ha ändå, men jag tror inte at jag är den enda som tilltalas av din – ganska unika – blandning av sakligt och privat. Förnuft och känsla. Sällan man får båda på samma ställe. Tack för det!
Ajfan.
Jag har inte kommenterat på ett tag. Jag är annars en mycket framstående klant. Känner att det här inte gärna är jag.
Du är min vän. Jag vet inte vad det skulle spela för roll just nu, men jag kände mig nödgad att skriva det. Kram.
Jag är övertygad om att du menar en kommentar jag skrivit.
Man får sig en funderare, för det är inte första gången du reagerar över mina kommentarer.
Ärligheten du söker gäller kanske bara i vissa fall?
Isåfall borde jag nog sluta kommentera här.
Om det var min kommentar och du vill förstå så vet du var du når mig, förrresten.
En del kommentarer kanske man ska ta vid sidan om. Via mail eller telefon till exempel.
@Susanne: Precis. Är man min vän privat och har kontakt i andra kanaler finns ingen anledning att skriva privata saker i kommentarerna här.
Å andra sidan – jag bjuder in till det.
@lalanda: Mina gränser för hur privat/personlig jag är här i bloggen är väldigt tydliga för mig men uppenbarligen otydliga för somliga andra.
@lalanda: Men det jag reagerade emot den här gången var inte att du var för privat i din kommentar, mer att jag har gått i fucking terapi i massor av år för att förstå vad det är för fel på mig när jag som du säger “väljer/hittar” män, utan att bli ett dugg klokare. Jag har kapitulerat för faktum att jag är dum och inte tillräckligt smart för att “hitta/välja” rätt män men det är min svagaste känsligaste punkt som jag är väl medveten om och inte behöver bli påmind om av andra.
@lalanda: Slutligen: Nej, ärlighet gäller alltid. Däremot så har jag även om jag är extremt öppen och personlig saker som jag känner mig obekväm med att diskutera här i min blogg, och jag behöver inte gilla allt som skrivs även om jag faktiskt släpper igenom allt, för jag håller på mina principer.
(vad gäller den enda kommentaren jag plockade bort så gick den över gränsen på så sätt att de avslöjade saker berättat i förtroende, och även om jag är öppen och ärlig har också jag rätt att ha en privat sfär som jag inte diskuterar offentligt)
Då får jag väl be om ursäkt,
jag trodde det fanns någon slags distans till det hela.
Men där hade jag kanonfel alltså.
Och så trodde jag att det jag sa kunde, som det var menat, tas som en komplimang.
Att du är briljant.
Jag utgick som vanligt från mig själv, för jag skulle kunnat ta en sån kommentar, speciellt från någon jag vet känner mig.
Men jag vet inte, antingen är det väldigt “spanskt” sätt eller så är det bara idiotiskt och det är jag som inte vet var gränsen går.
Jag diskuterar inget här om DIG offentligt,
det där om män trodde jag var väl ok att säga med tanke på allt du skrivit i BLOGGEN.
Men då vet jag det.
Jag ska inte göra den typen av kommentarer mer, eller sluta kommentera
för jag vet faktiskt inte om jag VET
var gränsen går.
Sussane: jag är ganska övertygad om att Mymlan och jag kunde ta den här diskussionen på telefon eller mail.
Det var det jag menar med att hon vet vart hon når mig.
Det är inte jag som dragit upp det hela HÄR,
om man säger så.
@lalanda: Det är ju de fakto du som skrivit kommentarer här som jag tycker att du skulle tagit privat direkt.
Du får gärna fortsätta kommentera. Precis som du vill. Som jag sa – jag bjuder in till det, och jag får ta det onda med det goda.
Och nej det där om män var inte för privat – som jag också skrev här ovan. Däremot så tog jag illa vid mig av påståendet att jag inte är tillräckligt smart. (jag skulle däremot inte tagit lika illa vid mig om det påståendet kommit från någon som inte känner mig)
Att all jävla skit och mitt trasiga liv skulle bero på att jag inte är tillräckligt smart.
Du har säkert rätt, och det väl det som gör att det känns så jävligt.
@lalanda: Och jo jag såg komplimangen i din kommentar också, men jag är väl som så många andra – det är lättare att ta åt sig av kritik och sånt än av beröm. Det fastnar hårdare.
Du har all rätt att vara personlig. Att tala till punkt är en av fördelarna med bloggandet, särskilt när det gäller svåra eller känsliga saker. Att slippa frågor om varför man mår dåligt om så är fallet, bara få skriva av sig. Sluta inte med det. Det är inte samma sak som att vara för privat. Jag ser distintionen. En vän däremot ska ha mod att ringa elller träffas och diskutera kritiska saker eller framföra besvikelse. Funkar inte det kan man skriva ett brev, privat. Jag skulle bli lika upprörd som du om en vän skrev kritik om min person på min blogg istället för att konfrontera mig. Liksom jag aldrig skulle kritisera en vän på min blogg. Det är inte rätt helt enkelt. Kritisera gärna åsikter eller handlande, inte person. Det gäller överallt, tycker jag. Stå på dig. Nu kankse ni kan lösa det utanför bloggen.
Uj vad jag stavar illa…. :)
@annapojen: Nu tror jag – som jag redan sagt – att @lalanda inte menade något illa.
Ville bara säga det.
Hade bara ett behov av att uttrycka en känsla och utan att peka ut någon.
Jag vill inte heller ha vänner som stryker medhårs eller aldrig kritiserar, och jag kan ta kritik också från vänner offentligt.
Bara inte när det gäller min största svaghet. Min ömmaste punkt. Den som stundvis får mig att vilja dö, typ.
Jag tror Mymlan och jag är lite väl lika på vissa punkter ibland,
att tolka bokstavligt (vilket är alldeles för lätt att göra i skrift)
och
att inte kunna låta bli att säga vad man menar
ens offentligt…
@lalanda: Där har du en poäng.
@mymlan, jag fattar inte formuleringen att “du valt fel män” som om det vore fel på _dig_… Alla kan göra misstag på det planet och hamna i dom värsta av soppor… Det vet du ju att jag vet ;)
@lalanda, “ens offentligt”? När skulle man annars säga vad man tycker? För sig själv? Whats the point… =P´
WB, jag förstår att du vill hitta på något sätt att förlöjliga mig för att poängtera att du gillar Mymlan (och att jag inte borde skrivit som jag gjorde från börjat kanske och så vidare).
Du behöver inte anstränga dig så, jag tror både hon och de flesta andra vet det redan.
Med att låta bli att säga saker “offentligt” menar jag naturligtvis här på bloggen.
Jag borde ha tagit upp det här direkt med Mymlan.
Som någon annan klokt påpekade.
Jag har aldrig haft för avsikt att säga att det är “nåt fel” på Mymlan,
suck…
Fan, jag har redan sagt att jag uttryckte mig förmodligen “spanskt” eller icke svenskt.
Jag är trött på att behöva förklara vartenda missförstånd.
Ni får fan bli lite mer världsvana och hajja att invandraren INTE ALLTID menar
exempelvis
“jag ska döda dig”
när han/hon säger så.
@lalanda: Men det är väl väldigt mycket det som skiljer dels offentlig från privat, men också skriftlig från muntlig kommunikation.
I skriftlig komunikation har man inget annat än orden, och då måste man utgå ifrån att folk tar en på orden. (precis som du ju också gör)
I offentlig kommunikation där man inte vet exakt vem mottagaren är är det viktigt att man formulerar så att så många som möjligt förstår budskapet, och att man lägger orden så att det man vill ha sagt går fram.
Det finns ju olika sätt att göra det på, men vill jag bli förstådd så säger jag ju inte “Jag ska döda dig” om jag inte menar det.
Däremot kan jag till en vän som känner mig muntligt säga “jag ska döda dig” för att jag är så pass säker på att vännen förstår att det är ett skämt.
Saken är den jag oftare upplever ett omvänt problem, nämligen att folk INTE tar mig på orden. Att folk läser in saker mellan raderna som jag inte skriver och hur tydlig jag än är rent språkligt så förstår folk ändå inte, eller utgår ifrån att jag egentligen menar nåt annat…
@lalanda, du tog illa upp i onödan, jag försökte varken bevisa nåt [har rätt lite att "bevisa" och inget syfte heller], eller “förlöjliga” dig… Det var ett seriöst och ärligt ifrågasättande – var, om inte offentligt, ska man säga vad man tycker?
Jag är av uppfattningen att åsikter ska ut. Att gå med dom inom sig, speciellt om det är nåt man tycker är fel, genererar inget annat än frustration och ångest…
Jaha, nu var inte min kommentar riktad mot dig. Men visst allt det där kan jag redan.
Jag vidhåller att folk får lära sig att det finns andra kulturer och sätt att uttrycka sig. Ett annat sätt att uttrycka sig är också ett annat sätt att tänka,
därför tror jag att du också
får liknande “kulturkrockar”.
29 är riktad mot Mymlan alltså.
VAD ska man skriva “offentligt/här i blogen” om inte sina åsikter? Det man INTE tycker? Är syftet att få fans eller vänner som gillar dig för nåt du inte är? Whates the point – I dont get it…
Jag har en skrikande unge i barnvagn så jag måste ut.
Återkommer.
@lalanda: Jag är fullt medveten om att folk har ollika sätt att uttrycka sig och jag lägger stor energi och massor av tid på att försöka förstå. Inte minst genom den här bloggen , där jag ofta tar upp ord och uttryck och tar reda på hur andra uppfattar och tolkar dem…
Fortfarande är det så att i masskommunikation så bör avsändaren fråga sig “Vad vill jag säga, och hur säger jag det så att så många som möjligt förstår?”
@mymlan, men med din approach innebär det ett “misslyckande” [?] om inte alla förstår… Att misslyckas känns sällan stärkande…
Om vissa förstår, men inte alla, ser jag det som deras misslyckande, inget jag gräver ner mig för. Fast… du vet ju att jag anser att demagogi innehar samma vackra och positiva klang som arrogans, cynism, sarkasm och elitism… ;)
*ingen kan djävlas med alla – men alla kan djävlas med någon*
@WB: Misslyckande ja, eftersom det ju vore meningslöst att säga något om inte budskapet gick fram. Varje mislyckande att få andra att förstå vad jag vill ha sagt är därmed en form av misslyckande. Inte minst när det handlar om människor som VILL förstå. Alla vill ju inte det och jag börjar lära mig att inte anstränga mig för just deras skull.
WB, jag håller med dig. Alla kan aldrig förstå,
det går ju liksom inte.
Jag kan bli frustrerad och förbannad över att behöva förklara en sak flera gånger ibland,
men det är likadant åt andra hållet
att jag inte förstår och behöver förklaringar.
Men jag ser inte det som ett misslyckande
vare sig från min eller andras sidor
utan jag ser det som ett ERKÄNNANDE
att alla är olika.
Att det är faktiskt helt ok
och helt i sin ordning
att vara olik och missförstådd ibland.
Vi är inga robotar väl.
@lalanda, alla har olika grad av att kunna förstå – i dubbel bemärkelse.
jag har svårt för dom som inte förstår snabbt IRL, det jag har ännu svårare för är dom som inte förstår att jag förstår snabbt… inte sällan slutar det med “jag gör det själv istället”. jag tillhör även dom som frågar istället för att låtsas förstå. därför vet jag mycket eftersom jag aldrig låtsas veta…
mymlan tillhör klientelet jag tycker är oerhört lätta att förstå, kanske inte lika mycket i olika ställningstaganden vs “som fysisk person”… men det där med att inte förstå alla ställningstaganden kompenseras av att hon tillhör dom som är oerhört lätta att umgås med socialt – “är det nåt säger hon till och hände inte det var det inget att fundera på”…
@mymlan, jo… vi har ju väldigt olika approach. skillnaden mellan dialog, diskussion och debatt, eller renodlad megafon i syfte att inte explodera inombords, och om en enda läser och ser att “nån tycker såhär” – då räcker det för mig…
Hej!
Trevlig blogg.
Det har kommit en ny blogg som handlar om bohuslän och dess historia från 1700-talet och uppåt, jag fick den av en kompis han har inte addat den i någon sökmotor ännu så den är färsk så därför går den inte att hitta ännu, men den är skitbra om man gillar kultur och historia.
/Johan…
http://stenhuggarbloggen.blogspot.com/
Jag förstår dilemmat, men för mig är anonymiteten en väg jag har valt för att skydda andra, och inte mig själv.
Ibland blir det skrivna ordet svårtolkat, på ett annat sätt än i den verbala konversationen. Det direkta formatet kan ibland inbjuda till en impulsivitet, även om det kanske borde vara tvärtom. Vi går över gränser. Kanske känner vi, när vi skriver något, att vi inte behöver ta samma ansvar som för något vi skulle säga verbalt? Och när vi skriver något- är det inte så att det snarare symboliserar en tanke, än ett faktiskt konstaterande? Det är svåra värderingar.
Jag tycker att du verkar jättesmart i alla fall.
@Mymlan: Det första jag tänkte när jag hittade din blogg var faktiskt “är inte det här lite VÄL öppet?”, särskilt när jag läste om processen mot ditt ex. Hur som helst är det starkt att våga vara så öppen.
Trist när det blir sådär.
Personligen föredrar jag att vara halvanonym. Vem jag är är ingen hemlighet, men inget jag besvärar mig om att redogöra för – om någon är nyfiken frågar de väl, och tycker jag att de har med saken att göra, kanske jag berättar ;)
@lalanda: “Jag är trött på att behöva förklara vartenda missförstånd.
Ni får fan bli lite mer världsvana och hajja att invandraren INTE ALLTID menar
exempelvis
“jag ska döda dig”
när han/hon säger så.”
Du är väl inte allvarlig? Om någon säger “jag ska döda dig” till mig, är det inte en djupanalys av den människans kulturella, etniska eller språkliga bakgrund som dyker upp högst på min lista över lämpliga responser.
Man får väl fan vara lite mer världsvan så att man slipper pinsamma situationer för att man uttryckt sig slarvigt?
@Beelzebjörn: och ändå har jag aldrig ägnat mig åt så mycket självcensur som när jag bloggat om exet. Faktiskt. Jag har i princip bara skrivit sådant som ändå är offentliga handlingar, väldigt lite detaljer och personliga reflektioner.
@Belzeebjörn: Det ska väl också sägas att vid tiden för bloggandet om exet så var jag rätt så anonym, ingenstans i min blogg fanns exempelvis mitt namn och jag visade inte bilder på mig eller så…
@mymlan: Okej. Jag har inget emot din öppenhet – tvärtom, det är var det som fick mig att stanna till och börja läsa. Det framgår rätt fort att du inte är någon lite tonårstjej som viker ut sitt liv för att få lite uppmärksamhet, så mer makt åt dig.
Min reaktion stammade nog mer ur att jag har ett annat synsätt, och håller online och offline rätt strikt isär… Mer en fråga om prioriteringar än direkt behov av anonymitet – Min MSN är också sprängfull, och FB har jag varken tid eller intresse för.
“I do not do the community thing, like Facebook, or that crap, simply because if I ever want my friends, foes, some total strangers and my ex-girlfriends to find each other and gang up on me, I would prefer being present for the event.
Could be fun?”
(Från min gamla hemsida… sammanfattar fortfarande min hållning ;))
(… Och nu blandade jag in tankar som dök upp eftersom jag satt och läste “nätstress och vänvård”.)
@Beelzebjörn: grejen är väl att för mig finns ingen gräns mellan nät och “IRL”. Det är samma sak för mig, de går in i varandra på alla tänkbara och otänkbara sätt.
@Mymlan: Jo, jag har förstått det ;) Det beror nog på vad man har för liv och vilken krets och sammanhang man är i, men… äh fan, jag är väl gammaldags helt enkelt (wow, DET ordet hade en udda smak ^^) – jag gillar ögonkontakt. En av de där grabbarna som gillar att inbilla sig att man känner människor först när man träffat dem, du vet?
…Vilket ju är skitsnack. Man känner aldrig en människa till 100%, och i en del fall, knappt ens till 10%, även om man lever nära.
Jag tror, att det jag försöker säga är att i mitt fall skulle det vara svårt att publicera enbart mitt liv, utan att få med ett par andra på ett hörn, därav en bekväm relativ anonymitet. Det är så mycket som hamnar mellan raderna, utan att man egentligen menar att lägga det där.
Att addera en elektronisk, ständigt närvarande dimension till en redan smått kaotisk tillvaro skulle bara sluta med att jag blev någon slags korsning mellan Hannibal Lecter och Duracell-kaninen, och flyttade ut i en grotta i skogen. ;)
@Beelzebjörn: Det är en svår balansgång. Mina nära och kära får finna sig i att stundvis spela biroller här i min blogg, men som sagt – det är otroligt mycket jag aldrig nämner, saker som skulle lämna ut mina barn till exempel. Jag skulle kunna skriva en massa kul och bra grejer som handlar om mina tre fina barn, men gör inte det, för att de inte bett om att få bli omskrivna.
@mymlan: Tja… Med all respekt för dina barn, tror jag att jag gillar ämnesvalet som det är ;)
Men jag fattar vad du menar.
Håll stilen.
lalanda: “Jag är trött på att behöva förklara vartenda missförstånd.
Ni får fan bli lite mer världsvana och hajja att invandraren INTE ALLTID menar
exempelvis
“jag ska döda dig”
när han/hon säger så.”
Du är väl inte allvarlig? Om någon säger “jag ska döda dig” till mig, är det inte en djupanalys av den människans kulturella, etniska eller språkliga bakgrund som dyker upp högst på min lista över lämpliga responser.
Man får väl fan vara lite mer världsvan så att man slipper pinsamma situationer för att man uttryckt sig slarvigt?
@Beeözebjörn,
jo faktiskt jag var fullständigt allvarlig.
Jag tog det värsta exemplet jag kunde komma på med flit bara. För att se om någon skulle ta just det exemplet bokstavligt, just för att statuera ytterliggare. Och du tog mig bokstavligt.
Nåja.
Jag menar att det finns kulturkrockar, att man ska försöka komma ihåg det ibland.
Man kan ju inte komma ifrån de ändå.
Jag är tycker om människors fel och brister,
även om det kan vara helt osmidigt så är det charmen med oss människor, att vi missförstår varandra hela tiden.
Till slut så fattar man, om man inte ger upp kommunikationen vid första intrycket.
Det var egentligen det enda jag ville ha sagt.
Och angående kulturkrockar så finns de ju precis överallt, Mymlan själv har skrivit om när andra läser in sådant hon inte har sagt.
Det händer hela tiden.
Överallt.
Jan Myrdahl lär ha sagt att det är större kulturell skillnad mellan någon i en stad i norra Norrland och en i södra Skåne än mellan folk i Sverige och i Afghanistan.
Jag tror tamigfan han har rätt.
@lalanda
Smidigt.
Jaha?
Varför den tonen?
Vad vill du uppnå med det?
Mymlis, jag uppskattar väldigt mycket din öppenhet och inser att den samtidigt gör dig väldigt sårbar. Det är nog det som är det fina med dig. Att du vågar det.
Fortsätt så.
@Lalanda:
Du menar att det smög sig in en ironisk ton i det där? Det har nog mest att göra med min skepsis till ditt val av exempel.
person 1: “Jag ska döda dig!”
person 2: “Är du frisk?”
person 3: “Haha, där fick jag dig, och det illustrerar min poäng om kulturkrockar att du tog mig på allvar…”
Döm själv.
Det var kort, för att jag inte ser någon poäng att dra ut på diskussionen.
Du gjorde just det.
@lalanda:
Nej då ^^
Ha ha. Jodå
Annars hade du kunnat fråga mig vem “person 3″ där uppe i mitt exempel är.
Hade lite otur när jag tänkte, verkar det.
Ja det verkar så ja.
Ha ha.