Etiketter
blogg, chatta, Facebook, fika, jaiku, lunch, msn, nätverk, stress, tid, träffas, twitter, vänner, vin
Ulrikas postning är rätt så talande.
Och visst kan det finnas en viss stress i att alltid vara uppkopplad och finnas på oändligt massa olika sociala nätverkssajter. Men det beror på hur man använder dem, hävdar jag.
Visst – mitt nätverk är väldigt mycket större nu än för ett par år sedan. Jag har betydligt fler vänner som jag har kontakt med i princip bara på nätet. Men det finns olika sätt att kommunicera. Jag hinner – precis det Ulrika beskriver att hon ligger efter med – omöjligt med att ha privat kontakt med alla regelbundet. Det finns inte tid helt enkelt.
Men.
Via de sociala nätverken har jag betydligt bättre koll på väldigt många människor nu än tidigare. Genom Facebook vet jag plötsligt när mina kusiner som jag tidigare träffat kanske vart sjunde år och knappt talat med där emellan har bytt jobb, blivit sjukskrivna eller gjort slut med tjejen. Det är smidigt att skicka ett kort meddelande om specifika saker och man behöver inte dra hela “vad har du haft för dig de senaste fem åren” varje gång.
I min egen blogg informerar jag om vad som rör sig i mitt huvud och liv, och det är lättare för folk som kontaktar mig att gå rakt på kärnan.
I mikrobloggarna småpratar jag ständigt med alla som vill delta, och fördelen med det är att man talar till alla samtidigt. Ett meddelande når alla mina kontakter och jag behöver inte upprepa samma sak trehundra gånger (om nu alla trehundra mot förmodan verkligen skulle vilja veta allt…)
Det här innebär också att jag när jag är på resande fot, som exempelvis i Stockholm, inte har en död stund. Jag slänger ut en hint om att jag ska vara där och vips får jag förslag, inbjudningar, folk som vill fika, äta lunch eller ha ett möte. Via Facebook och mikrobloggarna får jag också reda på vad som händer, var och när det är After Work, och annat liknande.
Och skulle jag mot förmodan få en stund över när jag är i Stockholm räcker det att slänga ut en Jaik eller några rader på Bloggy eller Twitter så är det nästan alltid någon i närheten som hör av sig och vill hålla mig sällskap tills tåget går eller något.
Det fantastiska med detta är att det kan vara människor som jag aldrig träffat, men via de sociala nätverken har vi ändå så pass bra koll på varandra att det känns som man faktiskt känner varandra när man ses, och man behöver inte dra hela storyn.
Däremot så vågar jag knappt logga in på msn längre, av just den anledningen Ulrika skriver. Genast poppar det upp flera chattfönster och folk vill prata. Med mig endast. Och jag vill inte vara oartig, inte säga att jag inte har tid, inte behöva välja, och nej – jag klarar inte att simultanchatta. Det börjar bli ett problem på Facebook också. Inte att chatten plötsligt knackar på, för det är trevligt. Utan det att jag kanske är inloggad där men håller på med helt andra saker, och faktiskt inte hinner med att dösnacka…
Jag vill prata med folk. Jag vill bli uppdaterad om vad som händer i mina vänners liv. Men det är så mycket enklare att göra det i öppna kanaler än i stängda. Sen tar jag gärna ett glas vin eller en fika eller hälsar på hos folk och umgås rent fysiskt, när det finns tillfälle.
Om du är min vän och tycker att det var länge sen du hade mig för dig själv, om du har något viktigt att berätta eller behöver prata av dig – skriv några rader i ett mail, skicka ett sms eller gör mig medveten om att det är viktigt, så ska jag ta mig tid. Jag har tid för vänner som behöver mig. Men jag har inte tid att småprata om väder och vind eller vad jag ska göra till helgen i chattar på Facebook eller msn – sånt kan man ta i mikrobloggar eller statusmeddelanden på fejjan…
Jag är inte dryg. Vänner måste man vårda. Jag är fullt medveten om det. Men jag har sjukt mycket att göra och man måste inte tala med alla varje dag, eller ens varje vecka. Det känns bra att ha er i närheten, i min blogg, på fejjan eller se ett statusmeddelande på Twitter som jag kan kommentera, så jag vet att allt är ok. Om allt inte är okej – ta direkt kontakt. Och jag läser mejlen varje dag, bara att då gör jag det när jag har tid, och svarar när jag får tid så jag ska slippa känna mig till hälften närvarande. Så skriv!
Det kanske också är så att de flesta av mina IRL-vänner (hatar det utttrycket) använder internet endast som förströelse och när de sitter vid datorn har de tid att småprata. För mig är det inte så. Jag är alltid uppkopplad men det betyder inte att jag alltid på riktigt är här, tillgänglig.
Läs även andra bloggares åsikter om Vårda sina vänner, informationsstress, socialamediestress
och precis därför har jag inte messat dig när jag har sett dig på msn. Men jag har sett att du är där ;)
@Drottningen: Nu är det i och för sig så att när jag faktiskt loggar in så är det för att jag har tid. :)
Eller kanske inte alltid… Men det är ok att säga hej om man kan ta ett nej. :)
Det var ett tag sedan. Vad sägs om att höras i helgen? Min dygnsrytm är inte som din förresten.
Lät jävligt privat och meningslöst så här nu i skrift, men det var ju faktiskt inte off-topic! :-)
tid ja, men massor med folk som drar i en samtidigt.. njae.. jag är inte så bra på att slåss om uppmärksamhet. Jag kan vänta ;)
Nu hade jag tänkt att komma in här och säga något genomtänkt, varmt och insiktsfullt. Men det hinner jag förstås inte ;-).
Och precis så ÄR det ju. Hence periodvis täta statusuppdateringar och det är precis därför i alla fall jag bloggar. Kan inte spendera timmar i telefon och via email jämt för då skulle jag inte ha ett liv att berätta om… Emellanåt, ja. Jämt? Bara? Nej. Blir också gruppfika eller brunch när jag är på tillfälligt besök i Mellanmjölkens land. För tro mig, där är plågan av det dåliga samvetet värre. Jag kan inte hälsa på alla som drar i mig…