Etiketter

, , , , , , ,

Ett nytt litet bloggbråk har brutit ut, och ja det är ganska litet även om Nyheter24 påstår att det är det största bloggkriget i Sveriges historia.

Det hela börjar med att Ebba von Sydow engagerar sig och blir ett ansikte utåt för
2.6 miljonerklubben.

Något som Linda Skugge inte gillar, eftersom Ebba inte lever i verkligheten och man som kvinna (Läs: Linda) inte kan identifiera sig med henne:

Endast 35 år gammal har jag tre barn som jag väldigt ofta tar hand om helt själv. Jag driver två aktiebolag utan externa finansiärer. Jag skriver i Svd, AB, Icakuriren, Chic, Amelia, dagligen och veckovis.
Dessutom tränar mina äldsta tjejer gymnastik tio timmar i veckan och tävlar ofta i andra kommuner. Då Ebba, då hinner man inte springa på stan för att leta rätt på rätta dagens outfit.
Då gäller det att hugga i – på riktigt.
Ebba, mina storhandlingar på Coop forum som jag gör flera gånger i veckan hamnar alltid på 1500 kr gången.
Dessutom ansvarar jag för huset, tomten, bilen, allt. Kan inte alla unga brudar bara skaffa barn och börja leva ett liv som finns på riktigt?
Ebba, på min 30-årsdag hade jag två små barn och la mig kl 19 för att jag var så slut att jag trodde att jag skulle hamna på dårhus. Under året då jag ammade min trea körde jag ofta ”trippel-nattning”, dvs man nattar alla tre barnen ensam. I åtta månader sov jag på en sketen madrass som jag själv åkt och köpt på fukking Jysk. Jag låg där och ammade hela nätterna, övriga barn låg bredvid mig i en våningsssäng. Vad gjorde du då, Ebba? Drack lite skumpa på Stureplan och kände dig stressad över att du inte kunde säga ”nej” till alla jobb?

Sedan intervjuas Linda i Expressen :

Är Ebba sämre för att hon inte har barn?
- Nej, men alla kvinnor som har en massa barn och som sköter hem, hus, hem- arbete, en massa barn OCH jobbar är faktiskt lite bättre än de som inte har några barn och som kan sitta på kafé och slösa bort sin tid.
Linda Skugge skulle hellre se Katerina Janouch som ambassadör för 2,6-miljoners-klubben.
Varför?
- Fem barn och karriär-kvinna och sjukt snygg och sexig. Hon lever ett normalt liv mitt i verkligheten, säger Skugge.

Ebba ger svar på tal i sin egen blogg. Och kanske något förvånande verkar hon som lever livets glada dagar utan ansvar och snoriga barn ha betydligt större ödmjukhet och förståelse för att människor är olika och att alla har sina egna bördor att bära, än Linda Skugge som minsann hade två barn när hon var trettio.

Linda. Jag hade tre barn när jag var 23. Och jag var väldigt mycket ensam med dom. Fyra dagar efter min tredje sonsmitt tredje barns födelse reste pappan bort och var borta i flera månader. Det var mitt i vintern, jag var ensam i ett hus på landet där taket började läcka in, bilarna pajade och jag hade dessutom en ettåring och en fyraåring som inte fick vara på dagis eftersom jag var föräldraledig. Bebisen hade kolik och jag fick lunginflammation och nån slags depression, och särskilt mycket hjälp hade jag inte med något. Sedan dess har jag kämpat på, med tre barn och jobb och varit mestadels väldigt ensam om det. Betyder det att jag är lite bättre än du? (mitt svar på den frågan är nej…)
Jag kan för övrigt inte göra flera 1500-kronors storhandlingar i veckan, det har jag inte råd med.

Inte heller är jag snygg och sexig eller särskilt framgångsrik som Katerina. Jag är något så vanligt som en ensamstående trött trebarnsmamma som varken lyckas hålla mig snygg och fräsch eller lycktas göra någon vidare karriär, eftersom jag haft fullt upp med att få min vardag att fungera.
Jag kan alltså inte identifiera mig med vare sig Katerina, dig eller Ebba.
Ni är tre lyckade människor och jag är en helt vanlig kvinna. Typ.

Jag är jämnårig med dig, Linda. Jag har aldrig identifierat mig med det du skriver, faktiskt aldrig. När du var ung och arg tyckte jag att du skrev som en kratta och hade märkliga värderingar. När du började föda barn tyckte jag att du var hispig och dåligt påläst, och nu när jag förvisso insett att du är en person med både hjärna och hjärta kan jag fortfarande inte identifiera mig med dig eftersom våra liv och grundläggande värderingar är så väsensskilda.

Vi har alla oss själva som första referens och utgångspunkt. Därför är det inte konstigt att du inte kan identifiera dig med Ebba. Eller att jag inte kan identifiera mig med dig. Men vad jag inte förstår är att du slår så hårt.

Vi har alla våra bördor att bära. Du har dina, Ebba har sina, jag har mina. Och de går faktiskt inte att jämföra med varandra. Sen är det ju så att allt inte syns utanpå. Som huvudvärk till exempel.

Är det något jag lärt mig av mina tre barn och att ensam fixa biffen så är det att vara ödmjuk inför att alla inte är som jag. Att man inte kan döma om man inte gått i den personens skor. Att livet inte alltid blir som man tänkt och att det är mycket man inte har någon möjlighet att påverka.

Katerina Janouch ger sig in i kriget och skriver:

Jag har också varit 24 och hårt jobbande och nej, det är inte samma sak som att vara 25 och hårt jobbande med en baby på köksbordet. (Den där babyn i sin lift på köksbordet är verklighetens wake up-call. En befrielse från skitsaker. Ebba skriver att hon vaknar på nätterna av gnisslande tänder, men pga av vad? Med en baby på köksbordet skippar man bullshitet. Det är oerhört enkelt. Man lär sig sovra, prioritera.)
Ebba säger att LInda inte har ensamrätt på att gnälla och så må det vara men det ÄR stor skillnad på att vara barnlös och yrkeskvinna och morsa och dito.

Jo visst är det så. Det är självklart enklare att bara ha sig själv att ta hand om jämfört med att ha en massa ungar. Men varför detta jämförande? Det är kanske enklare att vara fullt frisk, ha tre friska barn och en bra partner som tar halva ansvaret än att vara ensam utan barn och sörja över att aldrig hitta någon att skaffa barn med, och känna stressen över att bli för gammal för att kunna få barn? Kanske. Om man nu ska jämföra.

Att liksom tävla i vem som har det värst känns jävligt kontraproduktivt, och där säger Katerina en bra sak:

Kvinnor ska inte bråka med varandra. Verkligen inte. Men kvinnor måste kunna lyfta fram synpunkter och föra en debatt. Vi kan inte bara vara tysta om vi tycker att något blir snett. Och jag gillar Lindas ilska. Jag gillar den även om den av vissa anses ”bitter”. Bitterheten är en rätt bra drivkraft ibland, den bor granne med avunden, revanschlusten och modet. Vi behöver fler Lindor som höjer sin röst i den annars ofta så utslätade och tillrättalagda verkligheten. Fler arga små kvinnosoldater som vågar säga vad de tycker.

Visst är det bra med folk som säger vad de tycker.
Fast man måste inte alltid säga vad man tycker. Ibland kan det vara bra att hålla käft också.

Åsa Jinder formulerar sig ödmjukt och fint om Lindas ”utbrott”.

Elias Betinakis skräder inte orden när han ifrågasätter vem Linda är att sätta sig till doms över hur andra väljer att leva sina liv, för att sedan ge sig på hennes man Johan Skugge och undrar varför Linda måste sköta allt själv.

Ulrika Good beskriver hur Linda är en sådan som tycks ha blivit en helt annan människa sedan hon fick barn, vilket jag kan hålla med om men som mest bara tyder på den som jag uppfattat oförmåga Linda har att tänka utanför lådan hon själv bor i.

Hemliga morsan påpekar att kvinnor kanske inte ska slåss, men att de måste kunna kritisera varandra om de vill bli tagna på allvar.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,