Etiketter

, , , , , , , ,

Inatt skvallrades det på Twitter. Det var Sigge Eklund och Fredrik Virtanen, två kända journalister, som skvallrade om att två andra kända journalister skulle ha en romans.

En av de utpekade, Amelia Adamo, har nu skrivit en artikel på Newsmill där man kan säga att hon rasar mot Virtanen och Eklund, men inte bara det, hon rasar mot hela twitterkulturen, och börjar blanda in motsättningarna mellan gammelmedia och nätkulturen i det hela.

Hon påstår att händelsen skulle visa att journalister inte tar något ansvar.
Utan att försvara nattens tilltag vill jag ställa några frågor.

För det första: om två journalister klantar till det borde väl Adamo med sin mångåriga erfarenhet i branschen inte vara så snabb att använda dem som representanter för en hel yrkesgrupp? Är inte journalistföraktet nog utbrett som det är?

För det andra: varifrån kommer de långsökta referenserna till gammelmedia in i bilden?

Föraktet för oss inom gammelmedia står mig upp i halsen. Vi har i alla fall en värdegrund att stå på. Jag köper inte ett försvar byggt på tesen ”du förstår inte, det här är nytt och du är för gammal”.

Jag föraktar inte gammelmedia. Jag är själv en gammelmediajournalist. Men jag begriper det nya, och rätt använda är de sociala medierna så som bloggar och Twitter fantastiska verktyg för såväl seriösa som oseriösa journalister.

Skvaller och rykten har alltid förekommit, inte minst bland journalister. Ibland på hemliga mejlinglistor, andra gånger har de tryckts i tidningar. I gammelmedia. Men oftast över kaffeborden på redaktionerna. Nu har kaffesnacket flyttat ut i offentligheten och ut på nätet. Det kan givetvis ställa till det när omdömeslösa personer får idéer. Det skulle också kunna skilja agnarna från vetet.

Nattens skvaller har ingenting att göra med de motsättningar som finns mellan det nya och det gamla. Det är same old story, i en annan kanal. Eklund och Virtanen finns på Twitter som privatpersoner, de representerar såvitt jag vet inga mediaföretag eller utövar journalistik där. Dessutom är väl inte Virtanen känd för att vara särskilt försiktig eller genomtänkt alla gånger, inte heller när han har ett större medieföretag som plattform och kanal för sina tankar och infall.

Jag vill att Amelia Adamo ska veta att det på Twitter (och i andra mikrobloggar och bloggar) finns långt fler seriösa journalister än oseriösa, precis som gammelmedia där det också finns båda sorter. Många är de som använder Twitter som journalistiskt verktyg och gör det på ett bra sätt och som inte vill riskera sin egen trovärdighet och integritet genom att sprida lösa rykten.

Andra – som Eklund och Virtanen – använder den för just skvaller och trams, och ska jag vara ärlig så tror jag inte att så värst många tar tramset på allvar, det har långt ifrån samma genomslagskraft som gammelmedia och förmodligen kommer Newsmillartikeln att få betydligt större spridning än de stackars (numera raderade) tweets om 140 tecken vardera som skrevs inatt.

Amelia skriver:

I praktiken handlar det om brist på regler som får erfarna journalister som Fredrik Virtanen och Sigge Eklund att köra i diket.

Men Amelia. Samma regler gäller för journalister nu som förr. De är kanaloberoende. Eller vill Amelia på något sätt sätta upp regler för vad man får eller inte får tala om på just Twitter?
En klantig journalist är en klantig journalist, oavsett om klantigheten syns i en tryckt tidning eller på Twitter.

Uppdaterat: Virtanen gör en pudel.

Uppdaterat II: Jan Helin ger sin syn på saken. Mycket bra.